Mellansäsong år 3

Jepp. Det sved litet. Kanske ändå inte. Hull, som vare sig mött, eller tagit poäng av Gunnners sedan typ ....eh....1894 eller liknande kom - såg - spelade - vågade - regerade -segrade.

Endast att lyfta på hatt och luva!

London: 1
Hull: 2

Tigrarna kom inte för att stryka kring i egen box. De kom med fart. De kom för att segra.
Och i motsats till Arsenals "kanoner" avlossade de skott i fart.
Projektiler i mål.

Arsenal - som för nu 100,000,000 gången spelade spelet:
"vem vill ta avslutet precis innan mållinjen, helst inte jag, kan jag passa bakåt snyggt, utan att skjuta" loosade rättmätigt. Hemma på Emiraten.

Laget hade alla upptänkliga chanser att avgöra, men ingen kunde, eller vågade.
Wenger satt med händerna för ansiktet. Han vet väl ändå bäst om vilket material han valt.
Wengers val. Varför satt han med huvudet i händerna?
Såg han vad andra redan sett?

Och när det klickar bakåt, framåt som på mitten, så kan det inte bli bättre.
Vinner man inte mot Hull, mäktar visa mer finess, styrka och hunger, så vinner man inget.
Inget.
Detta var ingen väckarklocka. Det var en säsongskompass.
Mellansäsong år 3.

Detta är inte Carling Cup.
Det är Premier League.

Och så tandlösa och orkeslösa kan årets Arsenal vara.
Det ser tyvärr ut som Cesc redan gett upp.
Det ser tyvärr ut som att Adebayor + Robin van Persoe inte ÄR mer spets än en krokig käpp.

Minuter med Vela var det enda som sprudlade.
I övrigt bjöds ett tråkigt facit. Ett sådant man kände på sig, men egentligen inte ville se.

Vinner man inte mot Hull - så vinner man inget.