Efterspel

Ut i ligacupens kvart mot Man City

Manchester City har inte vunnit en match mot Arsenal i London på 36 år. Det var dessutom extra laddat inför kvartsfinalen i Carling Cup år 2011 när det miljardsatsande Man City hade med Samir Nasri i truppen. Han fick heller inte det varmaste av mottaganden av Arsenals supportar.

Det har varit tufft nu, tyckte Mancini, som likt Arsenal spelat både Champions League och Premier League under den senaste veckan. Manchester City med Balotelli avstängd fick därför komma med ett "reservbetonat lag" till London.

Agüero £38 miljoner, Dzeko £27 miljoner, Nasri £24 miljoner och Savic £10 miljoner utgjorde en kvartett om £99 miljoner när Mancini fick vädra det "lättare gardet."

Wenger är konsekvent vad gäller sina spelarval i ligacupen. Här får de yngre chansen, det är deras cup. Och det var en fröjd att se de yngre fysiska spelarna som inte vek en tum mot City på hemmaplan. Coquelin, Frimpong, Miquel och inte minst Oxlade-Chamberlain ångade fram, slogs om varje centimeter. Fabianski i målet var den ende som utstrålade litet av osäkerhet.

Och det blev en underhållande tillställning där nämnde Fabianski inte sattes på några större prövningar. Park som forward syntes mest under första halvlek, ackompanjerad av Chamakh som förblir märkvart osynlig. De chanser som skapades räddades av Citys jätte till målvakt, fyra meter långa Pantilimon.

0-0 i halvtid kändes ändå som ett resulat som talade för Arsenal. Skulle sanningen kunna vara så vacker att några ungdomar skulle kunna spela ut Manchester City ur cupen?

Nej.

Messi-replikan Agüero fick EN chans i en snabb kontring i 83:e minuten precis efter en Arsenalhörna. Det var tämlifen rent på Arsenals planhalva och Fabianski gjorde sig inte stor. 0-1.

Det känns mest som ett slags dråpligt öde att Kolo Touré, av alla, var mannen som sekunderna innan Arsenals hörna rensat undan och rädat Manchester City från
1-0.

Så kan det gå i fotboll. Infoga klyschan där den känns bäst.

Så blev ligacupesn äventyr kort. Ingen final att vare sig vinna eller förlora. Trist med tanke på att det till övervägande del var ett stort nöje att se energin och viljan hos Arsenals yngre garde. Några lär nog få chansen till mera speltid framöver.

Noterbart att scenförändringen inte blev så mycket vassare för Arsenal när Arsjavin och Gervinho tog plats. Gervinho inblandad i vad som kunde blivit ett ledningsmål, men i övrigt var avsluten inte av vassaste klass.

Det är väl Arsenals störsat problem just nu, avsaknaden av sniper / striker. Med Robin "38 goals" van Persie på bänken så saknades det där allra sista - avgörande touch och måltjuveri.

Av planen vankade Nasri och hans vänner som vinnare, vidare mot avancemang och semifinal. Med tanke på matchbilden över speltid så kändes det inte helt rättvist.

Utöver "Ox" en extra stjärna i boken till Benayoun som gjorde en mycket stabil insats för kvällen och laget.

Segersvit bröts i Londonderby

Efter fem raka ligasegrar och säkrat avancemang som gruppledare i kvalet till Champions Laegue så tappade Arsenal i sin fina vinstsvit när det var dags för Londonderby, Norr mot söder, Arsenal mot Fulham.

Det har varit en trivsam tid med ett rejält ryck efter den tunga säsongsstarten. Robin van Persie har presterat på absolut topp i sin karriär och har öst in mål efter annat. "A One Man Team" säger belackarna som inte noterat att det faktiskt krävs fler i lagidrott än en ensam forward, hur fornstark denne än må vara.

Mycket av den tiga säsongens närmast katastrofala brister tycks man ha kommit tillrätta med, inte minst defensiven även om den går att putsa på ytterligare. En frisk van Persie i skytteligans topp och självförtroendet, eller "mental strength" som Wenger skulle uttrycka sig, har växt med poängskörd i liga som i CL:s gruppspel.

Bottenlaget Fulham på besök skulle sannolikt bli ännu ett segertåg på Emiraten. Men ett derby är ett derby, ich det var trötta ben och huvuden efter onsdagens europakamp mot ett offensivt Borusia Dortmund som också hittat formen hemmavid och som var piskade att vinna.

Men tre dagar senare var det märkbart tröttare ben och huvuden på hemma-arenan, trots att Wenger roterat litet på manskapet sedan onsdagens kväll. Koscienly fick vila till förmån för Djourou som fick några minuter under onsdagen. Gervinho startade på bänken till förmån för Arsjavin. Och det var den "lille ryssen" som noterades först då han trodde sig slå in 1-0 redan efter tre och en halv minut, dock var det med halvmetern offside vid tillslaget.

Innan match läste jag att lördagens domare, alltid så pinsamt usle Mike Dean fått förtroende att hålla i matchen. Någon hade noterat att Arsenal inte vunnit någon av de senaste nio matcherna som Dean dömr för Arsenal. Slump eller varningsklocka?

Fulham spelade tätt och kompakt, var på andra sidan Themsen för att ta poäng efter förmåga. Bobby Zamora ständigt på hugget. I halvtid var målcahnser som skott på mål 4 + 4 för båda lagen.

0-1 kom i en kontringssituation där en sund domare hade blåst efter att Arteta blivit fälld. Men nu var det Mike Dean som höll i pipan och spelet fick fortgå till Fulhams fördel där Riise, av alla, tråcklade sig in i en halvöppen box, skottade varpå bollen slogs av Vermaelen rätt in i högerhörnet.

Arsenal fick sedan kämpa och kriga, men det var trögt. Ramsey och Arteta såg synnerligen slitna ut och Arsjavin gjorde sig osynlig. Wenger möblerade om så offensivt han mäkatde och lät även Diaby som också gjort comeback i veckan komma in på planen tillsammans med Gervinho.

Ingen över hövan märkbar förändring noterades. Men utdelningen kom tillslut, tillika med en skön revansch för Vermaelen som kunde nicka in kvittering i 82:a minuten. Sedan var det fullt blås framåt. Dock utan att resultatet förändrades innan matchen visslades av.

En poäng vunnen eller två poäng förlorade?
Martin Jol såg betydligt mer nöjd ut än kollega Arsene Wenger vid det hövliga handskakandet.

Även om inte van Persie fick briljera vidare i sin svit så fanns annan målskytt i Vermaelen som gjorde två. Med säkerhet betydligt mer nöjd med det sista framför det andra.

Tjugofem matcher återstår och därmed sjuttiofem poäng att spela om. Den som klagar på spänningen med sju lag som krigar om topp fyra bör uppsöka läkarvård.

Härnäst väntar ligacup mot Manchester City. Vi lär väl se om resan stannar där och då, eller om äventyret fortsätter i Carling Cup.

Strulig sensommar - mild höst

Det är ligauppehåll och ganska trist. November är ett enda grått mjölkigt dis. Det gråa är ändå det ljusaste man ser av dagen. Svart när man går upp, svart när man går från jobbet, svart när man går till sängs. Jag skriker inte ännu en "vargvinter", men att klampa runt i mörker eller en atmosfär av utspädd lättmjölk, eller gammal Grape Tonic, är inte min melodi.

Det är en osedvanligt mild sen höst. Och mildväder råder sanbolikt även i varje Arsenalsjäl.
Fyra raka segrar i ligan, varav bortavinsten, den makalösa bortavinsten, på Stamford Bridge - sent lär glömmas. 3-5. Det är en match att plocka upp från den biologiska hårddisken och ta fram igen och igen och igen när mörkret äter litet mer av varje dag som går.

En mental vändning. Och nej, jag undslipper mig att travestera monsieur Wengers snack om "Mental Strength". Kanske var detta en match som kan få bli lika avgörande åt ett positivt håll som förlusten mot Birmingham i Carling Cups final blev en färd rätt ned mot botten och mörker, mentalt, som resultatmässigt.

Ny seger, hemma, mot West Brom, där Arsenal fullkomligt häll i taktpinne från start till avslur, där Jenkinson imponerade på högerkanten och där Arteta inte bara gjorde ett klassmål, utan också sin allra bästa insats sedan han kom i Arsenals dress. 3-0. Det kunde blivit större siffror. Och laget har litet målskillnad att tugga upp efter den struliga starten, som man helst vill glömma.

Lunkade på hyfsat även i kvalet till Chapions League med Marseille på besök. Oavgjort med 0-0 lämnar dock för ett onödigt spännande avslut sedan regerande Tyska mästarna Borussia Dortmund kommit igång och är med i gamet om avancemang.

Och medan svensk media ägnar spaltmil åt Zlatan och Zlatans bok, och vet att rapportera att "Engelsmännen är iskalla inför Zlatan" (inte ens halva Wembley utsålt inför träningslandskampen mellan England och Sverige), och det hålls fotbollsgala där man kan tro att det är år 2004 med pristagare som Isaksson, Mellberg och Zlatan, så går man och inväntar att tio dagar av November ska passera så att det kan bli litet angelägen fotboll igen.
Typ Norwich borta.

Det är tight kring fjärdeplatsen, om det nu får bli säsongens realistiska mål. Newcastle har slutat att förvåna och börjat imponera. Tottenham tycks få sin säsong, men Liverpool har inte övertygat fullt ut. Det som återstår av säsongen, vilket är en hel del, är också konkurrenternas misstag. Lika viktiga som egen form.

Törs man tro att Arsenal haft sin beskärda del av skador nu?
Jag trodde nästan så fram till dess jag läste att unge Ryo gått och skadat sig.
Det kom samtidigt som nyheterna om att klubben invigt ett toppmodernt och nytt medicinskt centrum...

Carling Cup denna säsong då?
Manchester City i kvarten.
Det kan ta stopp där, trodde jag.
- Det blir avancemang, visste "Mäklar'n" att berätta!

En än mer positiv supporter, vars namn jag inte känner till, visste att vråla till absolut alla som kom i hans väg efter den där underbara lördagen på Stamford Bridge
"Nu vänder det, WE WON THE LEAGUE AT THE BRIDGE, kom ihåg att jag sade det - i vår!"

Riktigt så optimistisk är jag nu tyvärr inte. Trots en mild höst.