Det skulle vara en lögn att påstå att det inte fanns en viss oro efter den mållösa matcen mot Stoke. Men Stoke är ett svårt bortalag. Det som oroade efter den gångna helgen var självklart bristen på egna mål som vassa målchanser hos ett i stora delar nykomponerat Arsenal.
Att målen kommer betvivlades inte. Frågan efter den andra mållösa matchen var mest hur lång tid det skulle ta. Att spela ihop ett lag av något som bara för en vecka sedan mer såg ut som ett knippe individer som inte var helt synkade med varandra. Och ett gäng som slog alldeles för många bollar i sidled tillika hade svårt att gå framåt i någon riktigt ordnad form.
Bakåt var dock tätt!
Och det var gott så.
Sannolikt har Steve Bould hunnit att nöta in ett och annat under en splittrad försäsong.
Det tål dessutom att påtalas att Mannone vaktade buren och att Metesacker och Jenkinsson fanns i backlinjen i brist på "Kos" och "Bac". Ändå var det tätt. Inte helt oävet att ta med från Britannia Stadium, trots allt.
Veckan som gick blev sedan till en traditionsenlig nagelbitare i väntan på att förutsättningarna för årets säsong skulle vara tydliga.
Skulle någon förstärkning anlända?
Så blev det inte. Och jag, som andra, skakade nog aningen på huvudet. Litet uppgivet trots nya ansikten i Podolski, Giroud och Cazorla.
Samtidigt så slöts något märkligt förbund med Theo Walcott som uppenbarligen inte alls vill stanna kvar i klubben. "Han stannar - till nästa transferfönster" (För att njuta bänk i Wengers kylskåp?)
Efter en lottning till Champions Leagues gruppspel, som kunde varit betydligt sämre och detta stora "ingentng" under transferfönstrets sista dag, så var det åter dags att ställa om fokus helt på befintligt lag och årets säsong!
Liverpool borta.
Av media utnålat som "krismatch".
Efter att ha sett Liverpool och Manchester City, som var en långt mer fartfylld tillställning än Stoke - Arsenal, och där hemmalaget höll de regerande mästarna i brygga och ett enskilt misstag av Martin Skrtel blev avgörande för delad pott (2-2), så vandrade funderingarna fram och åter inför dagens möte.
Och visst var det fart och tempo från start på Anfield!
Fotbollsunderhållning av första klass. När sedan Podolski fick göra sitt första mål för sitt nya lag så skrek strupen av sig själv. Rätt ut.
Islossning?
Och trots anstormning och ett stundtals oerhört hårt tryck från hemmalaget så fick vare sig Suarez eller någon annan fråm LFC bollen i nät bakom Mannone som återigen vaktade buren.
Det fick dock ett annat nyförvärv, detta när Cazorla på närmast "gammalt Arsjavinskt manér" slog in bollen från vänster och ur nästan ingen vinkel alls. Ett litet tack på vägen till herr Reina som inte gjorde en helt klanderfri räddning. Islossning 2?
Mentalt måste detta sätta sina goda spår. Öka självförtroendet. Det går att göra mål i en annan liga och ett nytt land.
Matchen kunde spelas av utan några större dilemman och en oerhört viktig skalp var tagen när Howard Webb blåste av.
Diaby (offensivt) och Arteta (defensivyt) gjorde båda storverk på mittfältet.
Vet inte om jag någonsin sett Diaby göra en sådan match?
Varför Diaby är så ojämn är frågan som snurrar upptill, i sina stunder är han helt outstanding. Att skador ären bidragande orsak till detta ojämna spel då speltiden varierat har självklart medfört att det inte blivit någon kontinuitet för vare sig Diaby som hans lagkamrater.
Det ska bli intressant att se om detta var en "undantagsmatch" eller om denna så av skador så drabbade och ofta olycklige mittfältare äntligen kan få en säsong man väntat på sedan han kom till klubben.
Och så:
För exakt ett år sedan hade Arsenal släppt in tio mål efter sina tre första matcher spelade.
I år noll.
Smaka på den!
Kan detta lag få en defensiv av gammalt klassiskt Arsenal-snitt så är det framsteg att verkligen glädjas åt. Steve Bould lär onekligen ha en del av egna erfrarenheter att lära ut. Och det synes som att han börjat sitt jobb på allra bästa sätt.
Up The Gunners!
