Tyst Pingst

Det var litet märkligt att så i veckan få skåda Thierry Henry vandra runt med den feta CL-bucklan på huvudet i röd/blått a la Barca. Men han var väl värd utmärkelsen, även om det nu kom vid "fel tid" och för "fel klubb".

Henrys insatser i Arsenal kan oundviklligen aldrig någonsin underskattas!
Neva' Eva'.
Han är förevigt en vital del av klubbens historia. En ikon. Det var honom mer än väl förunnat att få lyfta den enda pokal han saknat. Likväl kändes det hela...litet...vemodigt.

De s.k "drömfinalen" blev inte ens en riktig match. Barcelona dominerade totalt mot ett sälsynt håglöst Manchester United som knappt orkade ta bollen. Och Ronaldo sämst när det gällde.

Det är i övrigt onekligen svårt, närmast omöjligt, att inte gilla Barcas fotboll anno 2009. Rätt lag vann. Punkt.

Tramsigheter som kvällspressens "expertis" kvasifilosoferar kring, som om huruvida detta nu bevisar vilken liga som är "bäst" lämnar jag helt därhän.

Om så Inter/Milan/Juve/Lazio/Roma skulle vinna 30 CL-guld på raken kan Serie A aldrig bli den bästa ligan för mig. Neva' eva'. Det är en smaksak. Simple as that. Italienare må ha bättre väder, trevligare kuststräckor, och godare mat än vad Engelsmännen har. Men defensiv tröjdagarfotboll med publiken placerad 50 meter från planen, på gamla friidrottsarenor, kan aldrig någonsin bli min grej.

Publik ska vara nära planen.
Fotboll ska pelas snabbt. Och hårt.

På Arsenalfronten total stiltje. Barca-segern sätter genast igång en ny våg av spekulationer om Cesc Fabregas framtid. Gäsp!
Tabloider är dasspapper.

Wengers gnäll om att Walcott "riskerar bli utbränd" om han tvingas spela för både landslaget och U21 i sommar gav ingen effekt. En 20-åring bör nog klara det läget. Så Walcott kommer till Sverige i sommar.

Det är en tyst Pingst. Nu, mot havet, båten och de förbannade måsarna.
Cheers!