The Clean Sheat - Seger på Anfield

Det skulle vara en lögn att påstå att det inte fanns en viss oro efter den mållösa matcen mot Stoke. Men Stoke är ett svårt bortalag. Det som oroade efter den gångna helgen var självklart bristen på egna mål som vassa målchanser hos ett i stora delar nykomponerat Arsenal.

Att målen kommer betvivlades inte. Frågan efter den andra mållösa matchen var mest hur lång tid det skulle ta. Att spela ihop ett lag av något som bara för en vecka sedan mer såg ut som ett knippe individer som inte var helt synkade med varandra. Och ett gäng som slog alldeles för många bollar i sidled tillika hade svårt att gå framåt i någon riktigt ordnad form.

Bakåt var dock tätt!
Och det var gott så.
Sannolikt har Steve Bould hunnit att nöta in ett och annat under en splittrad försäsong.
Det tål dessutom att påtalas att Mannone vaktade buren och att Metesacker och Jenkinsson fanns i backlinjen i brist på "Kos" och "Bac". Ändå var det tätt. Inte helt oävet att ta med från Britannia Stadium, trots allt.

Veckan som gick blev sedan till en traditionsenlig nagelbitare i väntan på att förutsättningarna för årets säsong skulle vara tydliga.

Skulle någon förstärkning anlända?
Så blev det inte. Och jag, som andra, skakade nog aningen på huvudet. Litet uppgivet trots nya ansikten i Podolski, Giroud och Cazorla.

Samtidigt så slöts något märkligt förbund med Theo Walcott som uppenbarligen inte alls vill stanna kvar i klubben. "Han stannar - till nästa transferfönster" (För att njuta bänk i Wengers kylskåp?)

Efter en lottning till Champions Leagues gruppspel, som kunde varit betydligt sämre och detta stora "ingentng" under transferfönstrets sista dag, så var det åter dags att ställa om fokus helt på befintligt lag och årets säsong!

Liverpool borta.
Av media utnålat som "krismatch".

Efter att ha sett Liverpool och Manchester City, som var en långt mer fartfylld tillställning än Stoke - Arsenal, och där hemmalaget höll de regerande mästarna i brygga och ett enskilt misstag av Martin Skrtel blev avgörande för delad pott (2-2), så vandrade funderingarna fram och åter inför dagens möte.

Och visst var det fart och tempo från start på Anfield!
Fotbollsunderhållning av första klass. När sedan Podolski fick göra sitt första mål för sitt nya lag så skrek strupen av sig själv. Rätt ut.
Islossning?

Och trots anstormning och ett stundtals oerhört hårt tryck från hemmalaget så fick vare sig Suarez eller någon annan fråm LFC bollen i nät bakom Mannone som återigen vaktade buren.

Det fick dock ett annat nyförvärv, detta när Cazorla på närmast "gammalt Arsjavinskt manér" slog in bollen från vänster och ur nästan ingen vinkel alls. Ett litet tack på vägen till herr Reina som inte gjorde en helt klanderfri räddning. Islossning 2?

Mentalt måste detta sätta sina goda spår. Öka självförtroendet. Det går att göra mål i en annan liga och ett nytt land.

Matchen kunde spelas av utan några större dilemman och en oerhört viktig skalp var tagen när Howard Webb blåste av.
Diaby (offensivt) och Arteta (defensivyt) gjorde båda storverk på mittfältet.
Vet inte om jag någonsin sett Diaby göra en sådan match?

Varför Diaby är så ojämn är frågan som snurrar upptill, i sina stunder är han helt outstanding. Att skador ären bidragande orsak till detta ojämna spel då speltiden varierat har självklart medfört att det inte blivit någon kontinuitet för vare sig Diaby som hans lagkamrater.

Det ska bli intressant att se om detta var en "undantagsmatch" eller om denna så av skador så drabbade och ofta olycklige mittfältare äntligen kan få en säsong man väntat på sedan han kom till klubben.

Och så:
För exakt ett år sedan hade Arsenal släppt in tio mål efter sina tre första matcher spelade.
I år noll.
Smaka på den!

Kan detta lag få en defensiv av gammalt klassiskt Arsenal-snitt så är det framsteg att verkligen glädjas åt. Steve Bould lär onekligen ha en del av egna erfrarenheter att lära ut. Och det synes som att han börjat sitt jobb på allra bästa sätt.

Up The Gunners!

Operation Nystart Arsenal

Portarna öppnas åter. Säsongsstart väntar.
Detta efter en numera traditionsenlig sommar med en AFC-såpa extravagansa.
  
RvP-historien måste vara en av fotbollshistoriens märkligare. På så många sätt. Att Man Utd som nu är så gravt skuldsatta, och som försökt få in nya medel genom att åter börsintroducera sig (fast nu i USA där aktien sjunkit sedan introduktionen) gör en affär om en kvarts miljard med en 29-åring är i sig litet iögonfallande.

Slutnotan lär bli det trippla när RvP dessutom blir ligans genom tiderna näst bäst betalde spelare efter Yaya Touré i City. Nu med en ny lön som rapporteras ligga på £230,000 per vecka - under fyra års tid.

Man Utd:s ekonomihantering är förvisso inte mitt problem. Men det säger i sig något om den röta som numera fullkomligt tagit över den internationella storfotbollen. Om du inte har en miljardär som vill ha en egen fotbollsklubb som ego-leksak, så är det bara att låna på sig mer och handla på, och öka på skuldberget. Vinna till varje pris har fått en ny innebörd.

Egentligen börjar denna fotbollscirkus i sig bli så infekterad och ssjuk att jag emellanåt funderar på om det inte är dags att ägna (fri)tiden och livet att istället hänga med 30-talet personer utmed någon åkerlapp med en urkokt varmkorv i näven. Skrika på något gäng i division 3 som man kan hitta sympatier för.

Men… när cirkusen väl drar igång så är man heltorsk.
Igen.

* * *
Åter RvP så undrar jag alltmer: "vem är han e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?"
Personen van Persie.
Inte den jag trodde har det uppenbarligen bevisats mig. Inte för att klubbhjärta existerar någonstans och i någon större utsträckning längre. Eller för att "gulliga barndomfoton" med RvP i Arsenaltröja säger något.

Det är hans agerande i sig. Det konstiga uttalandet i juli.
Och det mysteriet trycker mitt inre.

Det var och förblir ett fullkomligt unikt meddelande han lät publicera inför omvärlden (eller sina fans) efter EM-fotbollen där han deklarerade att han inte avsåg att skriva på ytterligare kontrakt för Arsenal.

Visst, fri vilja råder men det kunde gott ha räckt med information kring sakfrågan om framtiden.

Istället tog RvP tillfället i akt att såga klubben offentligt genom att skriva alla på näsan att de inte "satsar enligt hans ambitioner." En spelare anförtrodd kaptensbindel som öppet kritiserar och tillrättaviar sin klubb.

Oavsett vad man nu som supporter må tycka om såväl klubb, styrelse som tränare, så agerar inte en professionell spelare under befintligt kontrakt på ett sådan sätt. RvP måste ha drabbats av en självbild som närmast är ohälsosam. En tro på att han faktiskt var mannen att diktera villkoren inom fotbollens ramverk.

Och redan där bröts all form av anständighet, moral och normal etikett. Kompassen snurrade vilt. Och där och då var det också fullkomligt glasklart att en sådan spelare inte kunde vara i klubben under några som helst omständigheter. Det var också ett slugt drag. För på detta sätt slapp RvP att på egen hand lämna in sin ansökan om sin transfer-request och gå miste om sin lojalitetsbonus.

Att därefter gå till en traditionellt stark rival i den som just ManUtd av alla lag gör inte hela historien snyggare. Han kunde likaväl ha skrivit på för Tottenham för de flesta. As bad as it gets.

Det komplexa i alla känslor blir nu att denne holländare faktiskt vann titeln "Professional Footballers' Association's Player of the Year" av helt rättmätiga skäl så sent som i våras. Vår kapten...
Han gjorde helt enkelt enskilt flest mål i England.

Det var förvsso inte solomål för egen maskin. Det var samarbeten med Song, (som dagen innan ligastarten nu är nsäte man att lämna för Barcelona) och spelare som Walcott och Arteta.

Men han öste in mål. Var i sitt livs form. Och utan den formen och de målen hade aldrig Arsenal hamnat på någon tredjeplats – en ynka poäng efter ovan nämnda Tottenham.

Det var en kombination av RvP:s hysteriska form liksom Tottenhams totala vårkollaps när "Arry" Redknapp bäst gick runt och funderade på en framtid som Engelsk förbundskapten, som avgjorde sluttabellen. En tabell där de båda Manchesterlagen ovanför slutade med makalösa nitton poäng fler inspelade.

Inför denna säosngsstart: RvP - From Hero to Zero.

Det forsar nu ut rapporter på webb och Twitter från främst Arsenalsupportar om hur RvP styrde och ställde under det gångna året. Om konflikter med medpelare som Ramsey och Arsjavin (som Wenger i all hast skickade iväg till Ryssland i februari) och att RvP redan inför fjolårets säsong gjort klart att ännu ett trofélöst år skulle innebära att han lämnade klubben, rykten bisarra lönekrav som rena divalater om att Arsenal skulle heltidsanställda hans personliga fysio-terapeut och återkommande ifrågasättande om laguttagningar och byten

Vad som är sant i det flöde av sådana berättelser  - som kommer nu - precis när RvP gjort sin pakt med den röda djävulen, är förstås omöjligt att vidimera.

Det hävdas till och med att han själv tog kontakt med Manchester United under pågående säsong. Om det är sant så är det den ultimata sveket och den svartaste judaskyssen.

Robin van Persie, mannen med egna sånger och flaggor, går nu sannolikt till historien som en av Arsenals värsta syndare.

Före detta spelare som lämnat med upprörda känslor hos supportrana som Ashley Cole, Adebayor och Nasri kommer troligtvis att behandlas tämligen milt framöver i jämförelse mot holländaren som försvann till Manchester United.

Men låt oss nu inte enbart  rycaks med i sarkasstisk historierevisionism. Holländaren gjorde mer än en bra säsong, och låg inte ständigt skadad övriga år. Han gjorde en del nytta under sina tid i AFC. Det är därför denna transfer blir så bitter. Det hade varit helt andra känslor om den nya klubben spelat i ett annat land och en annan liga.
För vem vill se RvP hånflinandes med Rooney?
Hur kan det komma att kännas att se dem lyfta en pokal?
Ett inte alltför osannolikt scenario.

Att styrelsen haft sitt ansvar sitt är helt klart. Det är BS att där inte fanns några val, det finns nämlige alltid ett val - även om det kan vara sämre än bättre. Man kunde exenpelvis ha valt att avstå att sälja till en rival och därned låta stärka deras trupp. Man kunde valt en mindre prislapp från ett anat lag. Wenger valde de nypor och metoder han hade, om man får tro BBC. Meddelade att RvP inte var önskvärd precis vid träningsmatchen mot FC Köln. Det är mental pay-pack. 

Laget har överlevt förr även om jag blir trött på fotbollens klichéer om att "ingen är större än laget", en harrang som dras fram i tid och otid.

Men vi minns när Patrick Vieira "grät ut" under varje sommar i tre års tid bara för att få åka till Madrid. Wenger tröttande tillslut, återigen osentimental och kylig, och PV4 hamnade i Juventus där han tog sig ett guld - som dömdes bort. Likaledes har klubben klarat sig topp fyra efter att både Henry och Cesc lämnat för spel i Barcelona.

Det har inte blivit några titlar.

Men det har alltid blivit spel i Champions League.
År efter år.

Det kommande året, då?

Visst har laget värvat tre starka kort i Podolski, Cazorla och Giroud.
Men ingen av dem har erfarenhet från spelet i Premier League.
Det finns en risk att bördan blir väldigt tung på dessas axlar.

När nu även Song försvinner så tickar klockan och en ersättare måste hittas. Räkna med att säljande klubbar är medveten om saken ock kryddar prislappen.

Pengarna som kommer in för RvP och Song måste återinvesteras i en trupp som är redo att jobba. Operation nystart Arsenal.

Med RvP och Song borta så är det inte många ansikten kvar från det fallerade projektet som levererade noll titlar. Walcott (om han stannar) och Rosicky återstår.
 

Visst kan det bli en spännande säsong, dock ingen ligatitel, törs jag lova.
Kanske en Cup-.titel?

Ja, då säger vi så!