Arsenal spelade inget vidare i Londonderbyt. Stundtals riktigt illa. Kom ingen vart. Och när Djourou gav Chelski ledningen med ett självmål...
...så kändes det bara typiskt för hela denna säsong. Det fanns då absolut inget som kunde få mig att tro att Gunners skulle få lämna sydvästra London med något poäng. Eller några mål gjorda på Petr Cech.
Men vad är nu den stora underhållningen med sport i allmänhet och fotboll i synnerhet?
Att det aldrig finns något som är riktigt sant eller riktigt säkert.
På två minuter vänder matchen. Dubbelt upp för seger- och tvåmålsskytten Robin van Persie. Förvisso var kvitteringen regelvidrig, ett offsidemål.
But, what the f*ck!?
Att någon gång få ett felaktigt domslut MED sig kan jag hacka i mig. Idag.
Ärligt felfria vinster smakar självklart annars bäst.
Men minns jag fel om inte Arsenal under det senaste åren, den gångna som den pågående säsongen, fått en del matchavgörande domslut mot sig: straffar som bortdömda onside-mål.
Tvåan av RvP kom strax efter, ett riktigt vackert mål. Och sedan höll laget tätt.
Hela vägen ut till 94:e minuten.
Det var på tiden att få slå ryssens blå knektar.
Publiken på Stamford Bridge reste sig och gick i 85:e minuten.
Vid 1-2.
Obetalbart!
I övrigt tror jag inte att detta innebär att allt nu åter är "frid och fröjd" och att ligaguldet plötsligt hägrar igen. Men resultatet var fint som varm och rund julglögg och nyfärsk lussebulle denna sista novemberdag. Ett extra lyster i skenet från det första adventsljuset 2008.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar