Vardagsaugusti startar nu.
Delad semester är dubbel glädje. Sommaren räcker längre då. Men nu är det slut!
Vardagslunken kommer inpå skinnet som själen liksom det skumma "ålamörkret" som sänker sig runtikring.
Kanske var det just den årliga augustikänslan som bidrog till ett sting av vemod i går.
Öl och kräftor var slut. Badkläder på tork. Alla soltrötta.
Jag smög förbi en laptop i skymningen och kikade på årets sista försäsongsmatch.
Valencia - Arsenal.
Det var en riktigt trsit som hafsig tillställning och försäsongens första, som sista, förlust.
En tillfällighet att det hela startade i ett fruktansvärt regnoväder.
Av nittio minuter spelade Arsenal okey i tio.
Det var när "lag nr 2" (de yngre) kom in i starten av den andra halvlek.
Eduardo giftig äve3n om det inte blev mål denna gång.
Men efter matchen var det ändå just vemodet som slog till. En vecka kvar till dess att allvaret startar. Då får inte spelare som Robin van Persie, Arsjavin och Fabregas försvinna, vara helt osynliga. Jag blev även snabbt påmind efter matchen mot Rangers att de unga kan glänsa ena stunden för att vara fullkomligt anonyma nästa.
Och så kan det sannolikt bli någonstans i ligalunken. Men det måste vara undantagsvis.
Ingen regel.
Valencia vann rättvist, trots pinsamt fusk i straffområdet.
Diaby gör mig inte vidare glad. När han får chansen att speal tar han den inte.
Men matchens stora Arsenalspelare var Song.
Jag grunnar fortfarande kring en backlinje som inte är i klass att gå hela vägen.
Hur tänker Wenger?
Vi kommer dessutom att starta de första veckorna utan det enda nyförvärvet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar