Kval til Champions League - steg 4:I
Celtic: 0
Arsenal: 2
Tisdagskvällen bjöd på en iför säsongen tidig match av stor vikt. Gruppspel i Champions League eller inte för Arsenal?
Halva svaret kanske kunde ges denna augustikväll när engelska Arsenal för första gången mötte
skotska Celtic i ett cupspel.
Det bljöds rejäl beknäckarfotboll på klaasiskt manér som stundtals påminde om serierna i min barndoms bibel "Buster", när lagen så drabbade samman på Celtic Park i Glasgow. Detta inför en fullsatt församling va grönvita skrålande skottar. Här bjöds minsann inget skönspel, och kroppkontakten ben-ben var lika vanligt förekommande som kontakt ben-boll.
Arsenal hade helt att finna sig i Celtics tuffa gameplan under de första 20 minuterna. Men trots, eller kanske just på grund av, diverse individuella bataljer på mittfältet, så var det ont om målchanser från båda lagen.
Att spela boll på snöre var inte ett fungerande recept för Arsenal som ofta fick krossa bollen över planen alternativt tsöka trycka sig fram. Bakåt höll mittlåset Gallas-Vermealen kollen på ett föredömligt sätt.
Första målet kom så först nära halvtidsvilan när Fabregas slog frispark snett utanför Celtics straffområde, bollen nådde en framrusande rygg tillhörande Gallas, och smekte maskorna.
Tvåan kom med knappt 20 minuter kvar att spela i ett mönsteranfall. Där Bendtners fot skulle ha varit när Clichy adresserade bollen utifrån kanten var så istället Celtics mittfältare Gary Calwell som stötte bollen i eget mål. Tystnad på Celtic Park.
"Turmål" tyckte många, men set över matchen var det ändå en rättvis seger. Förövrigt den första engelska lagsegern på Celtic Park sedan 1983.
Inte den mest underhållande av matcher. Och ljusår från ligapremiären mot Everton, som bjöd på en gelt annan typ av fotboll. Utöver att Arsenal nu har en otrolig fördel att nå Europaspel inför returen i London, så finns något annat att verkligen glädjas över:
Inställningen och attityden!
Två helt olika matchbilder som motstånd på fyra dagar.
Men trots det - ett rakt och hårt spel. Inget handbolls-lallande och överambitiöst bollrullande kring motstånadrens mål. Det är vacket i ögat, balsam för själen. Detta var en kväll när Robin van Persie och Bendtner inte alls var på topp och tå. Ändå fungerade laget unisont mot en annan fotbollsfilosofi.
En mental ursäkt till Song vilken jag tvivlat på genom åren. I två matcher har han varit Arsenals fältherre, ständigt på allerten med utpräglat defensiv styrka.
Säsongen kunde inte ha börjat så mycket bättre.
(Och detta trots skador. Tänk när Nasri, Walcott som Rosicky är åter.. )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar