Bolton: 2 (Taylor 14', 44')
Arsenal: 3 (Gallas 63', Van Persie 69 (str), Cesc/Samuel 90')
Heaven and Hell. Gammal boogieliknande rocklåt med Black Sabbath. Ett Sabbath utan Ozzy. Ett litet sunkigare Sabbath. Heaven and Hell. Så kan innevarande säsong sammanfattas i slutet av mars år 2008. Från Heaven till Hell. Ett sunkigare Arsenal. Utan tåga. Utan flyt. Utan flow.
Botten-Bolton och Matthew Taylor chockade på Reebock Stadium och Arsenals kräftgång syntes vara på väg mot ett fullständigt ras. En pinsam kollaps. Diaby underlättade inte genom att dra på sig en vansinnesutvsining. One man down...
Barnförbjudna ord kom ur min strupe likt drabbad av en akut släng av Toruéts Syndrom.
Infarkten i såväl hjärta som hjärna var nära.
I andra halvlek var Arsenal så hårt tillbakapressade att jag inte sett något liknande på...decennier!
En neslig Bolton 3:a bokstavligt talat hängde i luften. Svävade framför Almunia. En överkörning. En omgång att minnas som en vass egg i själen.
Så - plötsligt - vänder matchen.
Otroligt.
Hell goes Heaven.
Gallas på hörna.
Hleb nedriven och Arsenal får en straff.
Repeat: Arsenal FÅR en RÄTTMÄTIG straff!
Van Persie: Tack, Pang, 2-2!
Sedan var det bara Arsenal. Med en man mindre. Offensiva Adebayor och Walcott byttes in och knäckte Bolton. Bröt matchbilden.
Precis innan stopptid slår Cesc en boll på mål som touchar Samuel. 2-0 har blivit 2-3. Noll poäng har blivit tre. Tre.
Heaven came a rainy saturday. Med tio man.
Första segern på fem ligamöten.
Nu - njuta!
Moralboast.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar