Trettioåtta garders feber, något omysigt höstvirus har trängt sig på likt grårusket med regn blåst. Matt och utslagen i soffan. En sjuk söndag. Panodil och barnläsk. Inte på något hejdundrande "partymood" som sig bör inför ett Londonderby.
Med noll aptit startade ändå fotbollssöndagen med en förrätt: mötet Chelsea-Liverpool. Och tänka sig: hemmalaget gick på sin första hemmatorsk sedan 2004. Åttiosex matcher har man hållit gästerna stången. Alla sviter har ett slut. Det som rör sig i en trött feberhjärna är nu hur detta påverkar CFC framöver?
Kännslan av att osårbarheten är bruten kan få effekter. Man minns Arsenals unbeaten-svit. I fyrtionio matcher höll det. När jubileumstiteln "femtio jämnt" skulle tas hos ärkefienderna på Old Trafford blev det soppatorsk, och sedan gick det...svajigt.
Får väl lyfta på hatten för Pool, även om det nu bär emot en aning. Men de spelade taktiskt smart, och Chelsea förvånansvärt fantasilöst. Att det var just Xabi Alonso som sänkte de blå kändes på något sätt typiskt.
Med ytterligare några panodil i blodsystemet dags att ta sig an huvudrätten: West Ham - Arsenal. En märkligt böljande tillställning som ur ett högst subjektivt Arsenalperspektiv lämnade en h e l d e l att önska. Över tjugo minuter spelade innan Walcott bjöd på första målchansen. Bendtner och Van Persie på topp som nykosntruerad anfallsduo gav ingen vidare rakbladsskärpa, men hela laget bidrog mer idel omständliga avslut där ingen ville skjuta när chanser arbetats fram.
Känns det igen?
Med knappt trettio minuter kvar rörde så Wenger som brukligt om i laget, lyfte ut Nasri och in med Diaby. Ut med Walcott och in med Adebayor, och nu började stora Arsenalpressen tugga. Men var inte virket ivägen så var Robert Green omutlig. Rent outstanding. När Julien Faubert skulle rensa skott från Adebayor så var inte ens Green med. 0-1. Adebayor hann så med att hänga tvåan på stopptid.
Tre skönt som nödvändiga poäng på Upton Park även om Arsenal inte övertygade och West Ham spelade klokt. Nu väntar nästa Londonderby mot Redknapps "jag-kunde-inte-tacka-nej-att träna-en stirklubb" Sp*rs. Ett tottenham som tog sin första ligaseger idag, men är kvar i botten. Nu spelar inte placeringen någon roll.
Den tillställningen som brukar utgöra en av årets stora ligamöten.
Hoppas få avverka den uppgörelsen hyffsat klar i skallen och utan paracetamol som bakterier i blodet.
Med noll aptit startade ändå fotbollssöndagen med en förrätt: mötet Chelsea-Liverpool. Och tänka sig: hemmalaget gick på sin första hemmatorsk sedan 2004. Åttiosex matcher har man hållit gästerna stången. Alla sviter har ett slut. Det som rör sig i en trött feberhjärna är nu hur detta påverkar CFC framöver?
Kännslan av att osårbarheten är bruten kan få effekter. Man minns Arsenals unbeaten-svit. I fyrtionio matcher höll det. När jubileumstiteln "femtio jämnt" skulle tas hos ärkefienderna på Old Trafford blev det soppatorsk, och sedan gick det...svajigt.
Får väl lyfta på hatten för Pool, även om det nu bär emot en aning. Men de spelade taktiskt smart, och Chelsea förvånansvärt fantasilöst. Att det var just Xabi Alonso som sänkte de blå kändes på något sätt typiskt.
Med ytterligare några panodil i blodsystemet dags att ta sig an huvudrätten: West Ham - Arsenal. En märkligt böljande tillställning som ur ett högst subjektivt Arsenalperspektiv lämnade en h e l d e l att önska. Över tjugo minuter spelade innan Walcott bjöd på första målchansen. Bendtner och Van Persie på topp som nykosntruerad anfallsduo gav ingen vidare rakbladsskärpa, men hela laget bidrog mer idel omständliga avslut där ingen ville skjuta när chanser arbetats fram.
Känns det igen?
Med knappt trettio minuter kvar rörde så Wenger som brukligt om i laget, lyfte ut Nasri och in med Diaby. Ut med Walcott och in med Adebayor, och nu började stora Arsenalpressen tugga. Men var inte virket ivägen så var Robert Green omutlig. Rent outstanding. När Julien Faubert skulle rensa skott från Adebayor så var inte ens Green med. 0-1. Adebayor hann så med att hänga tvåan på stopptid.
Tre skönt som nödvändiga poäng på Upton Park även om Arsenal inte övertygade och West Ham spelade klokt. Nu väntar nästa Londonderby mot Redknapps "jag-kunde-inte-tacka-nej-att träna-en stirklubb" Sp*rs. Ett tottenham som tog sin första ligaseger idag, men är kvar i botten. Nu spelar inte placeringen någon roll.
Den tillställningen som brukar utgöra en av årets stora ligamöten.
Hoppas få avverka den uppgörelsen hyffsat klar i skallen och utan paracetamol som bakterier i blodet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar