Mental upphämtning?

Jag vet inte riktigt var det började rämna. Det var innan ligacupsfinalen med vidhäftad förlust.
Sannolikt var bortamötet mot Newcastle där Arseanl släppte en ledning med 4-0, till ett kryss, 4-4, något av en vattendelare.

När ligaspelet drog igång igen var förutsättningarna klara; tre poäng till Manchester United, en match mindre spelad och på spelschemat väntade West Brom i ligabotten. West Brom som kom till Emiraten i höstas och vann med 2-3. Läge för revansch och viktig poängskörd.

Med otaliga skador mönstardes ett lag som kunde varit en startelva i början av ett ligacupspel.
Squillachi, Denilson, och en matchovan Aaron Ramsey.
Det hade inte gått tre minuter innan hemmalaget tagit ledningen via en fast situation i en hörna. WBA:s Redi fick stå fri med oceaner av yta och nicka in bollen ostörd. Om Ramsey skulle hållit i markeringen så gjorde han något helt annat. Orutinerat.

Nu fanns folk på planen som borde haft kraft att skapa framåt; Nasri, Arsjavin, van Persie.
Det farligaste som inträffade var en nick i ribban från holländaren i första halvlek. Bollen hamnade framför Ramsey, som inte lyckades lobba in bollen i mål...

Pausvila och ett direkt byte av Wenger; Denilson, som blivit uppsnurrad vid flera tillfällen fick inte starta. En stark markerting från Wenger, som istället satte in ännu ett anfallsvapen i Chamakh.

Men inte kom kvitteringen. Istället kunde hemmalaget gå till 2-0 efter årets målvaktstabbe av Almunia som var ute på mittfältet och sprang där han lyckades riva ned medspelare Squilachi innan bollen kunde rullas in i vidöppet mål.
Det måste vara Almunias sista insats någonsin i Arsenaltröja. Måste.
Gissar att Mad Jens får ta hand om vad som nu återstår av säsongen.

Näst ut var Ramsey innan halvtimmen var spelad, in med Bendtner. Rätt beslut och offensiven så stark den nu kan bli med de förutsättningar skadeträsket medger.

Det tog 71 minuter innan Arsjavin skottade in reduceringen till 2-1. En spelare som av många fått sjukt mycket kritik och frustration från supportar i år. En spelare som jag tycker ständigt sliter och tar långa löpningar, river upp luckor, kämpar. 2-2 kom och var ett viljemål i en märklig situation av Robin van Persie.

Men mer än så blev det inte. Sedvanlig Arsenalpress efter kvitteringen, utan utdelning. Återigen infann sig tanken; varför startade man inte så?

Varför startar man tamt och lojt, och ger bort taktpinnen istället för att ta den?

Ett snabbt mål kan vara förklaringen. Det sitter hårt i huvuden nu efter den senaste tidens förluster och uttåg ur cuper. Mental upphämtning har blivit en mental avgrund.

I slutändan kändes ett kryss ändå som en seger. Märkligt. Och två oerhört viktiga poäng försvann. Igen.

Nu är det ledigt på spelschemat i tretton dagar. Kanske skulle laget ägna tiden att planera hur man vill avsluta säsongen. Manchester United vill vinna ligan, de vill vinna FA-Cupen och de vill vinna Champions League. Vill Arsenals spelare vinna det enda som återstår, eller är man nöjda med ännu ett år att hamna "topp fyra" ?