Talande avslutning inför talande tomma stolar

Sista hemmatchen för säsongen. Denna blytunga säsong där allting rämnade under mars månad.

Det var dagen efter att Manchester United säkrat ligaguldet, det nittonde, och därmed skrivit in sig i fotbollens historieböcker.

Vad hade då Arsenal att spela för med Aston Villa på besök?
Hedern inför hemmapubliken kunde vara en sak, genom en snygg avslutning. Hålen på Emiratens läktare var iögonfallande. Många hade uppenbarligen valt att stanna hemma. Protest? Leda? Uppgivenhet?

Men det fanns viktiga saker att spela om, även om det inte handlade om pokaler. En tredjeplats kunde säkras under söndagen. En tredjeplats innebär att man slipper det osäkra kvalet till Champions League under den kommande säsongsupptakten i augusti.

Med FA-cupvinnarna Manchester City jagandes om samma plats så kunde man möjligtvis ha tänkt sig en jakt och en hunger mot Aston Villa som enbart slagit Arsenal en gång, på Emiraten i november 2008, under tjugofyra ligamöten.

Vermaelens återkomst i mittbackslåset syntes vara ännu en förutsättning för att säkra upp mot Villa.

Efter femton minuter stod det 0-2 till gästerna. Simpla misstag av backarna gav Bent frilägen till både 0-1 och påföljande 0-2.
Smakstart? Not!

Båda målen var spelmål. Mycket kraft har annars ägnats säsongen att diskutera Arsenals svagheter att släppa in mål vad gäller fasta situationer. Att fundera på är hur ineffektivt Arsenal själva är att utnyttja desamma. Åtta resultatlösa hörnor mot Villa enbart under första halvlek.

Under den andra hälften av matchen fick Arsrnal upp ångan något, men Aston Villa försvarade sig bra, och om det var otur eller oskärpa i Arsenals avslut låter jag betraktaren avgöra. Istället blev det nära 0-3 där Szczeny lyckades rädda både en och två gånger efter en snabb spelvändning.

Chamakh som kom in tillsammans med Bendtner under andra halvlek nickade bollen i mål bakom Brad Friedel i åttionde minuten, men målet dömdes bort av synnerligen oklar anledning. Robin van Persie fick trycka in en reducering till 1-2, med minuterna kvar och bevisade att han trots omfattande frånvaro blev lagets främste målgörare.

Men vad räckte det?
Hälften av publiken hade lämnat och gått hem. Fyra minuter tillägg räckte inte till kvittering eller poäng.

Så fick Manchester City taktpinne och initiativ till den värdefulla tredjeplatsen. Och den lär de ta.

På läktarplats satt Nasri och Fabregas och såg oengagerade ut. Kanske sista gången på Emiraten med Arsenalemblemet på träningsjackorna. Kanske var det även sista gången vi såg Arsjavin (vilket jag personligen inte hoppas) när han lunkade av med timmen spelad.

Nu lär det bli Silly Season för full kraft i månaderna tre. Vilka försvinner - och vilka kritar på?

Hur påverkas attraktionsvärdet att spela i en klubb som säsong efter annan visar att man inte räcker till?

Sannolikt en hel del är min gissning.

Så vi avslutar i mer eller mindre "fritt fall". Jag är närmast lättad över att säsongen är över om en vecka. Med fem matcher kvar och innevarande form hade sannolikt både Tottenham och Liverpool seglat förbi...

En tung söndag blev det även för ett annat Londonlag. Anrika West Ham som ledde 0-2 mot bottenkonkurrenten Wigan föll hårt med 3-2 på stopptid och lämnar Premier League. Jag hade önskat Hammers ett bättre öde.

Vad jag önskar kring Arsenal och framtiden känns fullkomligt ouppnåeligt en söndagskväll i mitten av maj när den smärtsamma säsongen 2010/11 går mot sitt slut.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Mental upphämtning?

Jag vet inte riktigt var det började rämna. Det var innan ligacupsfinalen med vidhäftad förlust.
Sannolikt var bortamötet mot Newcastle där Arseanl släppte en ledning med 4-0, till ett kryss, 4-4, något av en vattendelare.

När ligaspelet drog igång igen var förutsättningarna klara; tre poäng till Manchester United, en match mindre spelad och på spelschemat väntade West Brom i ligabotten. West Brom som kom till Emiraten i höstas och vann med 2-3. Läge för revansch och viktig poängskörd.

Med otaliga skador mönstardes ett lag som kunde varit en startelva i början av ett ligacupspel.
Squillachi, Denilson, och en matchovan Aaron Ramsey.
Det hade inte gått tre minuter innan hemmalaget tagit ledningen via en fast situation i en hörna. WBA:s Redi fick stå fri med oceaner av yta och nicka in bollen ostörd. Om Ramsey skulle hållit i markeringen så gjorde han något helt annat. Orutinerat.

Nu fanns folk på planen som borde haft kraft att skapa framåt; Nasri, Arsjavin, van Persie.
Det farligaste som inträffade var en nick i ribban från holländaren i första halvlek. Bollen hamnade framför Ramsey, som inte lyckades lobba in bollen i mål...

Pausvila och ett direkt byte av Wenger; Denilson, som blivit uppsnurrad vid flera tillfällen fick inte starta. En stark markerting från Wenger, som istället satte in ännu ett anfallsvapen i Chamakh.

Men inte kom kvitteringen. Istället kunde hemmalaget gå till 2-0 efter årets målvaktstabbe av Almunia som var ute på mittfältet och sprang där han lyckades riva ned medspelare Squilachi innan bollen kunde rullas in i vidöppet mål.
Det måste vara Almunias sista insats någonsin i Arsenaltröja. Måste.
Gissar att Mad Jens får ta hand om vad som nu återstår av säsongen.

Näst ut var Ramsey innan halvtimmen var spelad, in med Bendtner. Rätt beslut och offensiven så stark den nu kan bli med de förutsättningar skadeträsket medger.

Det tog 71 minuter innan Arsjavin skottade in reduceringen till 2-1. En spelare som av många fått sjukt mycket kritik och frustration från supportar i år. En spelare som jag tycker ständigt sliter och tar långa löpningar, river upp luckor, kämpar. 2-2 kom och var ett viljemål i en märklig situation av Robin van Persie.

Men mer än så blev det inte. Sedvanlig Arsenalpress efter kvitteringen, utan utdelning. Återigen infann sig tanken; varför startade man inte så?

Varför startar man tamt och lojt, och ger bort taktpinnen istället för att ta den?

Ett snabbt mål kan vara förklaringen. Det sitter hårt i huvuden nu efter den senaste tidens förluster och uttåg ur cuper. Mental upphämtning har blivit en mental avgrund.

I slutändan kändes ett kryss ändå som en seger. Märkligt. Och två oerhört viktiga poäng försvann. Igen.

Nu är det ledigt på spelschemat i tretton dagar. Kanske skulle laget ägna tiden att planera hur man vill avsluta säsongen. Manchester United vill vinna ligan, de vill vinna FA-Cupen och de vill vinna Champions League. Vill Arsenals spelare vinna det enda som återstår, eller är man nöjda med ännu ett år att hamna "topp fyra" ?

"Respect The Ref"

Matchen mot Stoke blev nästan så tuff som förväntat, och skadorna kom, som befarat. En dyrköpt historia att skugga in på Man Utd. Tre nya poäng ger 56 poäng i tabellen efter 27 matcher spelade. Flåsar litet mot ettan, som har matchen mindre spelad.

Men februari är som november i Arsenal-land. Skador kommer när de minst behövs. Och två stycken, en på Fabregas och en på Walcott känns som en dyrköpt seger inför en cupfinal, ett omspel i cup, och ännu mera cup mot Barcelona. Och så väntar ju Tottenham borta...

Titta på Fabregas min ovan. Där han går av planen efter 14 minuter. Han ser inte särdeles uppåt ut. Är det den gamla sträckningen som spökar?
Ingen vet ännu.

Walcott saxad mellan två spelare senare i matchen och ut på bår. Hans ögon sade mer än bårtransporten. De signalerade uppgivenhet. Här kan skadan vara värre. avstår att spekulera vidare. Facit lär komma.

Stoke, vilket pissgäng det är. Från tränare till spelare. Jag kommer inte att gråta den säsongen de får lämna Premier League. det måste ske förr eller senare. vad gör de fotbollen för gott?

I andra halvlek fick de också spela som de behagade. "Respect The Ref" skrek ljusskyltarna ut på Emiraten. Jomenvisst, tjenaremoss!

Shawcross kom, "spelade" och buades ut. ingen glömmer Aaron Ramseys skada.
det fanns fler försök att via olika tilltag och vettvilligheter söka sänka Arsenal. Tack och lov lyckades inte den taktiken under onsdagskvällen.

Det var i övrigt en riktigt seg och tråkig tillställning. Squillaci fick bli matchhjälte med ett tidigt nickmål. Det första för mittbacken i Premier League.

Få var vi väl som trodde att klassiska "one nil to the Arsenal" skulle stå sig. Större marginaler har grusat trepoängare senare år. Så inte ikväll. Det var en liten triumf i en grå tillställning med ytterligare manskap mot sjukstugan.

Scouting i Norrköping och Shawcross

Norrköpingstidningen Folkbladet berättar om 15-årige mittfältaren Kristoffer Olsson som bjuds in till provspel i Arsenal. Det är inte många som får sådan chans och konkurrensen är stenhård.
Olsson har redan en agent i Per Jonsson, mannen som tidigare såg till att en viss Seabstian Larsson hamnade i Arsenal. swedeArse lär följa Kristoffers öde och äventyr.
Mer för den intresserade här:
http://www.folkbladet.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5543191

* * *
Så väntar "Fotboll vs Rugby" för de etablerade spelarna i London på onsdagskvällen. Stoke som gästar har förvisso inte vunnit mot de rödvita i London på drygt 30 år, men det är ett lag som kan ge problem. Tufft när varje match nu är en "måstematch".

Det blir två olika skolor som möts. Fotboll på gräs med kort passningsspel mot tjongbollar och spel på inkas där Stoke lär se till att handduken ligger framme när bollen ska kastas in i boxen.

Avbräck i mindre skavanker för Robin van Persie och Koscienly. Inte optimalt, men de båda måste vara åter till söndagens final i ligacupen.

Spelaren i fokus lär bli Stokes Ryan Shawcross, mannen som nästan lyckades med att invalidisera Aaron Ramsey för ganska etxat ett år sedan. Not to ever be forgotten!

Arsenals supprterfalang RED-Action lovar särskilt välkomnande med banderoll och text till Ryan.

"Let's take every opportunity to remind Shawcross of what happened a year ago, almost to the day. Never forgive, never forget."

Och utöver tre nya ligapoäng, så vet alla vikten av att INTE hamna i ett läge med nya skador. Spelschemat framöver tål inga nya långtidsskador.

Gunners For The Win!

Med risk att få äta upp...

...men Chelskis uttåg ur FA-Cupen känns litet dråplig. Med ett inte helt vänligt leende. Ut mot Everton. Vad jag förstår så är Liverpools supportrar än mer exalterade. Orsaken heter Torres.
Att Ashley Cole bränner avgörande straffar roade säkert en som annan Gooner.

Men vem vet hur läget känns söndag kväll?
Efter mötet mot Leyton Orient.
Underskattning kan vara livsfarlig.

I övrigt fruktar jag mest ligamötet mot rugbylaget Stoke. Jag ger Arsenal 33 procents chans att gå vidare till kvartsfinal i Champions League på Camp Nou. Självförtroendet är nyckeln.

Om åtta dagar hoppas jag att få fira Arsenals första titel på alltför många år.

Ligan är redan slut...?

Med tolv omgångar kvar och trettiosex poäng kvar att spela om för de flesta av lagen i Premier League - så avgjordes ligan just under lördagen.

Det var Manchester United som vann Ligatiteln 2010/11 och det var Wayne Rooney som avgjorde med sin (faktiskt makalösa) cykelspark i Manchesterderbyt.

Detta vet flera medier att berätta under helgen. Även den till vardags hyfsat sansade svenska tidningen Dagens Nyheter. Se ettan på söndagens sportdel ovan.

Själv vill jag inte hoppas att det är så. Att de tre månader som återstår av ligaspel och poäng kan innebära annat. Men visst har Manchester United lyckats rycka loss i toppen, inte minst från det senaste miljardbygget, stadskonkurrenterna i bäbisblått.

Arsenal hade precis fått resultatet när man klev ut i hagelskurarna på Emiraten för att ta sig an bottenlaget Wolverhampton som skrällde med sin skalp mot de röda djävularna förra helgen.

Tack och lov blev det inte den baksmälla som man kunde ha anledning att oroas för. Det såg kvickt ut trots en vecka av blandade landslagsuppdrag. Domarnivån var fortsatt undermålig och man behöver inte hemfalla åt paranoia för att fundera på om FA har interna mål att knäppa Arsenal på näsan så fort tillfälle ges.

Chris Foy visade noll känsla för spelet och blåste när han kunde gett spelfördel, och struntade i pipan när någon Arsenalspelare fått en smäll och blivit liggande.
Såhär kommer det uppenbarligen att se ut framöver. Bäst att vänja sig även om läget aldrig kan gillas.

(FA kommer förövrigt att bestraffa spelare som offentliggör sina åsikter via exempelvis "sociala media" hårt, går att läsa i helgen)

Wolves hade mycket boll, men inget vidare spel. Arsenal spelade sig in från kanterna, men saknade den där mästarskärpan i avsluten i kombination med att Wolves walesiske keeper, Wayne Hennessey, gjorde några riktigt stiliga parader.

Det blev Robin van Persie, nu i sannslöst god form, som avgjorde matchen med dess båda mål. Om inte Rooneys luftakrobatik gett utdelning hade 1-0 aspirerat på helgens mål. Jag förstår fortfarande inte hur karl'n fick ut benet liggandes diagonalt.

Med tanke på en del märkliga matchvändningar under spelåret så var det sannolikt fler som kände att "one nil to The Arsenal" var en ytterst skör ledning.
När skull Foy blåsa en straff till Wolves? När skulle en fast situation få Arsenal att darra och Wolves att kvittera?

När van Persie satte 2-0 i en blixtkontring med Walcott så bröt sång ut på läktare och det kändes som att uppförsbacken var för brant för gästerna med halvtimmen kvar.

Djourou som redan var åter gjorde en oerhört stabil insats tillsammans med Koscienly i backlinjens mittlås. Att Arsenal fick hålla nollan var oerhört psykologiskt viktigt.

Arsjavin har hittat formen, tar löpningarna och gjorde stort avtryck tillsammans med Wilshere och stabile Song. Ingen skadad (även om jag läst obekräftade rykten om Sagna) och därmed förhoppningar om att Arsenal kan mönstra en hyfsad startelva i veckan.

För bu byts tillfälligt fokus från liga till Europaspel. Även här "vet" expertis och omvärld att Arsenal kommer att åka ur Cha,pions League i åttondelen när man ännu en gång tar sig an Barcelona.

Låt lagen spela om saken säger jag och laddar inför första mötet på onsdag.

Gunners For The Win!

Lördag 5 februari 2011 - dagen då ligatiteln försvann?

Aldrig förr har ett lag i Premier League tappat en fyramålsledning till kryss eller förlust. Aldrig tidigare har Arsenal fått så många utvisade under en säsong. FA:s domare Phil Dowd var delaktig i hur ligan 2010/11 skulle skrivas i fotbollens rullor.

Det finns alltid avgörande datum och tillhörande avgörande matcher. Förvisso är en matchvinst, eller förlust, i september lika mycket värd när ligan summeras i maj som någon annan tid under säsongen.

Men, ju färre matcher som återstår, desto mindre chanser att reparera egna misstag som hoppas på andras "hjälp".

Arsenal på besök på St Jamse's park mot ett Newcastle som besegrade Arsenal hemma under hösten. Spelaren som då avgjorde, Caroll, har sedan dess hunnit vara handelsvara och bytt klubb till de som hävdar att "du aldrig vandrar ensam".

Och det såg så "bekvämt ut" med 0-2 efter nio minuter och 0-4 efter tjugofem. Skatorna var fullkomligt utspelade, hemmapubliken lämnade den egna arenan och med kniven ånyo på strupen skulle väl Londons stolthet få åka hemåt med tre viktiga poäng.

Nä!

Efter att Diaby i det närmaste fått benet avslaget av Joey Barton så rann sinnet över. Psyke och förstånd borde självklart varit kyligare. Men inte hos Diaby som sannolikt bär djupa ärr efter lemlästningen 2006. En övertänd och vansinnig Diaby knuffades och vevade på och fick lämna planen med ett rött kort.

Fullkomlig idoti med tanke på mittfältsläget i övrigt och matcher som väntar. Men visst borde väl en fyramålsledning ändå kunna säkras trots en man mindre?

Nä!

Phil Dowd, den störste clownen av dem alla iklädd domartröja, och den i denna blogg den enskilt mest omnämnde sedan år 2007, hade mer i fickan än ett rött kort.

Straffar exempelvis. Två straffar hittades åt hemmalaget varav nummer två var ett oerhört grymt skämt i en vanlig nickduell.

Vid 2-4 var Arsenal lika fulla av självförtroende som när Spurs reducerade i ligaderbyt på Emiraten under hösten. Nerverna låg plötsligt kvar i spelarbussen. Och vad som än hände på planen så dömde Dowd för Newcastle.

Så kom det sig att 0-4 blev 4-4 och Arsenal fick kliva av med en poäng, nya skador (Djourou) och en avstängd mittfältare.

Drömmen om ligatitel försvann?
Med en ständigt påfylld sjukstuga. Och med svaga matchnerver. Och ramförallt när en tredje motståndare på planen kallas domare och avlönas av..? (djävulen allena, röd som han är, månne veta)

Det var en grådaskig, blöt och isig lördag hemmavid som blev till ett kännbart kompakt mörker under lördagens tidiga kväll. En vinter i vintern - den 5 februari 2011.

[EDIT 2: WOLVES BLEV FÖRSTA LAGET ATT BESEGRA MAN UTD DENNA SÄSONG SENARE UNDER LÖRDAGEN MED 2-1! VISST HOPP TÄNDES!]

Om man inte kan blicka uppåt så blir nu att blicka nedåt.
Det nafsar i hasorna, och det kommer att fortsätta så!

* * *
[Edit 1] Wilshere twittrade, men tog (tyvärr) snabbt bort sitt inlägg;
"Inconsistent refereeing needs to stop. It's killing the game. If Diaby goes, what's the difference between that and Nolan on our keeper?"

Robin van Persie hittar formen

Wigan på besök blev tre nya pinnar. Oerhört viktiga sådana i toppstriden när nu 15 matcher och 45 poäng återstår av säsongen 2010/11 för The Gunners.

Statistiken talade för Arsenal när Wigan på nedflyttningsplats kom som gäster, laget har aldrig lyckats slå Arsenal i London.

Och det var spel mot ett mål de första 45 minuterna när Wenger mönstrat starkast tänkbara startelva. Formkurvan stabil för gänget som endast bytt Gibbs mot Djourou från FA-cupmötet i Leeds.

Och Nasri, Fabregas, Walcott och en Robin van Persie som hittat formen bombade på. 1-0 av van Persie i 22:a matchminuten var siffran som togs med i halvtidsvilan. Det kunde/borde stått 4 eller 5 mot 0 i protokollet.

Eller "A scoreline that looks like a travesty" som de brittiska kommentatorerna summerade halvleken...

Så kom ett helt annat Arsenal och ett helt annat Wigan ut efter paus. Det var de blå som satte press, höll boll och lyfte spelet. Arsenal hade plötsligt problem med pass som rensningar.

En lätt rysning gick genom kroppen.
Inte en kvittering, inte ett läge där Arsenal får jaga sig trötta och frustrerade, inte en ny svit som ska brytas. Tack och lov blev det inte alls så. Robin van Persie fick en pärla av Fabregas och var omutlig i ett snävt som hårt avslut. Med 2-0 började det sjungas högt på Emiraten.

Målet väckte Arsenal och släckte Wigan. van Persie hade chans till hattrick när Arsenal fick straff, men sköt (som några kollegor denna säsong) över.

Det slutade ändå med ett hattrick för Robin van Persie som revanscherade sig och satte slutresultatet 3-0.

Det var en stabil laginsats där segern som nämnts kunde blivit betydligt större. Song och Sagna bör särskilt omnämnas med hedersamma omdömen efter matchen.

Koscienly och Djourou alltmer sammansvetsade som mittlås, men sattes inte på några stenhårda prov även om de fick jobba under Wigans tolvminuterspress.

Noteras i övrigt från helgen att Manchester United fortsätter att ånga på. Även där 3-0 seger mot Birmingham. Laget är ännu obesegrat och har fortfarande en match mindre spelad än Arsenal.

Att Tottenham fick med sig en poäng borta mot Newcastle på övertid gav grannarna en poäng mer än behövligt. Aston Villa lyckades slå City, som nu ligger efter med en match mer spelad.
Onekligen intressant i tabellen nu samtidigt som antalet poäng att spela om nu blir allt färre.

För Gunners är det bara att ladda om. På tisdag måste Ipswich pulveriseras och Arsenal är finalklara för match på Wembley som kan ge en efterlängtad pokal. Just nu "fördel" West Ham som tänkbar finalmotståndare. Men kanske även Birmingham vänder i det andra mötet som spelad på onsdag.

Har svårt att tro att Wenger ställer in ett reservbetonat lag på tisdag när han ser vilken form han har i de som slog Wigan.

Gunners For The Win!

Taktisk triumf för defensiv tråkfotboll

Det kanske är så. Den vackra fotbollen är god att njuta. Men den vinner inga titlar?

Det brukar ofta heta så när det skrivs om Arsenal och ibland är jag benägen att hålal med, även om jag inte vill latt det ska vara så. Sedan finns facit i att det varit skralt i titelskåpet under några års tid nu.

Arsenal - Manchester City. Stormatch i ligatoppen under onsdagskvällen. Av någon anledning hade jag "riktigt goda vibbar" inför en match som jag var ytterst nära att få se live på plats - men där andra omständigheter gjorde att den fick beskådas på svensk pub under trettondagens afton.

Och det började så lovande. Eller var det ett ont omen?

Efter 20 minuters spel dominerade hemmalaget, Arsenal hade haft tre skott i virket, varav en kanon från Fabregas som slickade stolpens insida vid Hart för att ändra riktning snett ut i planen.

Manchester City hade ett riktigt skott på mål, en frispark och någon hörna. De var tämligen tandlösa framåt och hade stundtals svårt att hålla ordning på Arsenal bakåt. Men något mål lyckades inte någon i Arsenal att smälla in. 0-0 i halvtid kändes smått orättvist.

Det var många som gjorde ett synnerligen gott värv i den energifyllda starten; Walcott, Sagna och inte mints Song. Pappa Song! Mannen med nyblonderat skägg som styrde spelet över hela mittfältet - från backlinjen upp till offensiva stötar. Vad han sprang, vilka brytningar han gjorde. Det har blivit lagets viktigaste spelmotor.

Även Sagna gjorde en lysande insats på högersidan. Och Clichy hade uppenbarligen fått stränga instruktioner om att hålla sig långt ned på sin vänsterkant. Har inte sett sådant defensivt coachande från Wenger/Rice på åratal vad gäller ytterbackens uppgift.

Men framåt saknades någon som kunde avgöra. Robin van Persie, som fick på en kanon som räddades med fingertopparna, gjorde en märklig insats. Hans speed och timing är inte som den varit. Ofta stoppades spelet upp, saktades ned, när holländaren fick fatt på bollen.

Mancinini hade gjort sin läxa som varje konkurrerande coach just nu; bolltrollare Nasri skulle inte komma någonstans, och han var alltför flitigt uppvaktad under hela matchen. Det kan bli svårt att ha varit "för bra".

Under andra halvlek mattades energin av betänkligt hos Gunners. stråk av frustration syntes när Walcott började slå ut med armarna till medspelare. Wenger gjorde sena byten, sin vana trogen. Förstod aldrig varför just nämnde Walcott lyftes ut till förmån för Arsjavin, som hamnade på "fel" sida.

Kanke var det just dessa yttre tecken på "uppgivenhet".

Och sedan, ut med Wilshere och in med Bendtner med drygt tio minuter kvar. Piggare ben gjorde ingen skillnad.

Under tiden hade mancini stuvat om i laget. Flyttat ned allt och alla. Ut med lagets ena anfallsvapen, Jo, och in med ytterligare en mittfältare i Adam Johnson. Det här var en match man inte var intresserade av att vinna. Men absolut heller inte att förlora. Laget backade hem fullkomligt som totalt. Arsenal hade otroliga svårigheter att dyrka upp några ytor.

Det blev en taktiskt triumf för den defensiva tråkfotbollen. Miljardbygget anförda av italienske Mancini spelade på tråkigast tänkbara italienska manér. Det var laget som hade mest att vinna på ett kryss - så på sitt sått vann de en mållös tillställning.

Gladast i Manchester efter onsdagskvällen var nog inte de "ljusblå" eller Mancini.

Det var de röda djävlarnas Manchester.
Arsenal kunde inte rycka. Man city ligger efter med två matcher fler spelade. Chelski föll och Spurs föll samma kväll. Arsenal kunde inte tugga sig ikapp mot toppen som seriösa utmanare.

Men - tål att påminna om att säsongen har några matcher kvart att avverka. Att ManUtd är obesegrade - fortfarande - är dock ett besked som bör tas på allvar varefter ligan tickar på.

Åter London: Vad Sagna och Zabaletta "gjorde upp" kring i matchens upplösning vet de bara själva. Sagna brukar vara "mr. King of Cool". Uppenbarligen sades något som fick honom att tappa fattningen helt. Touch med skalle och rött kort åt båda herrarna. Det kommer att svida att ha sagna borta i tre ligamatcher framöver. Eboué lär ta plats, men är en annan spelartyp.


* * *
Så startar snart FA-Cupen för Arsenal. På lördag match mot Leeds. Wenger har själv varit med om att urlaka värdet av denna cup senare år då han mönstrat reserver. Inget talar för förändrad strategi i detta år. Tyvärr.

En inte särdeles kvalificerad gisssning är att Le Boss fortsätter att spela det tyngre gardet i Carling Cup. Där har Arsenal säsongens stora chans på en pokal. En sådan som lyst med sin frånvaro alltför länge.

God start på 2011

Gott Nytt år fellow Gooner!
Ett nytt år av glädje, sorg, frustration och eufori står för dörren. Och när det står 110101 i kalendern så är Arsenal kvar och jagar i ligatoppen, i Carling Cup, i Champions League och på väg in i FA-cupen.

Det blir en del fotbollsgodis som hjälper till att föra årstiden närmare ljuset.

I Birmingham var det hällregn på nyårsdagen när Arsenal kom på besök. Ligakonkurrenterna som nu slåss om topplaceringarna när hälften återstår, hade alla tagit sina tre poäng innan matchstarten i Birmingham.

Tre poäng för Gunners kändes därför som något av ett "måste". Och detta på en av de mer tuffa bortaarenorna. Birmingham håller fort hemma, och spelar hårt. Det brukar betyda rugby, och rugby brukar betyda att Arsenal hamnar i obalans, och inte får fart i det egna spelet.

Och visst smällde det rejält i vätan. Wenger mönstrade samma lag som mot Chelsea. Och Birminghams ruffiga game-plan blev kanske delar av det egna lagets fall. Kapningar utanför eget straffområde gav frisparksfördelar till Arsenal. Robin van Persie missade ettan, tvåan men smällde in 0-1 när tredje chansen gavs.

I övrigt var holländaren blek i avsluten och med litet mer skärpa hade RvP hunnit göra ytterligare några mål innan pausvila när Arsenal lyckades rinna igenom motståndarnas försvarslinje.

Med Wiganmötet i färskt minne kändes en ettmålsledning bräcklig. Men den saken ändrade Samir Nasri på ett stycke in i andra halvlek. När resultatet utökades till 0-3 efter ett självmål på en Arsenalforcering var matchen i hamn och segern fullkomligt kassaskåpssäker.

Sicken osedvanligt trevlig start på det nya året!
Nu laddas batterier till onsdagens riktiga tungviktsmöte i toppen.
Man City kommer på besök till norra London.

Glädje och vrede går omlott

Segt på bloggen. December har varit späckat av andra göromål, och på det litet julledighet. När året 2010 närmar sig sitt slut konstateras att euforisk glädje och vrede går omlott. It's a roller-coaster being a Gooner...

Att Arsenal äntligen lyckades slå Chelsea (med Drogba i laget) var ett trendbrott som var årets fetaste julklapp. Så mycket har analyserats kring den matchen på annat håll, att det räcker med att nämna att det gav en innerlig glädje, som då, i stunden, ett visst hopp om ett riktigt trevligt avslut på året.

Men...

Efter en sådan insats hade man litet darriga vibbar. Förstås. Och tvi vale att de skulle besannas.

Wigan borta borde vara tre poäng. Borde. Ett bottenlag mot ett lag som nu hade en delad förstaplacering att slåss om. Wenger hade möblerat om fullkomligt i laget sedan Londonderbyt. Märkligt må tyckas med tanke på hur startelvan mot Chelsea jobbade på.

Å andra sidan väntar nu hårt matchande. I Premier League, i Carling Cup och inte minst i FA-Cupen.

Och det var litet av en chokstart på bortaplanen. Wigan kämpade och Arsenal spelade "pass-och-stopp". Inget flyt och ingen fart. Mittfältsgeneral för dagen skulle vara Diaby. Han kom in och gick sönder (För 104:e gången, och sedan linkade av.
Sorry, och det är omskrivet här förr; Diabys karriär gick om intet redan våren 2006)

Domare Lee Probert, iklädd rosa mundering a la Italia, var onsdagskvällens stora clown. Men knappast någon som gav behållning i ett hjärtliga skratt. Tvärtom.

I 17:e matchminuten hittade han en straff åt Wigan efter att Wigans Charles N'Zogbia börjat med att trilla på ovan nämnde Diaby utanför straffområdet.
1-0 på DW Stadium.

Arsenals spel var långt ifrån imponerande och det kändes i magtrakten som i hjärnbarken att det inte skulle bli någon särskilt trevlig kväll. Arsjavin och Bendnter lyckades ändra på saken (tillfälligt) där Arsenal så fick tryck på Wigan och de båda herrarna lyckades kvittera som ta ledningen innan vilan.

Vad som sades under paus vet bara gudarna, Wenger och laget. Men uppenbarligen beslutades att man inte skulle ta med sig spelet från slutet av första halvlek, utan istället börja om på ruta ett.

Det blev en tafatt, blek och riktigt trist tillställning. Det kunde blivit en direkt livsfarlig sådan. Ety hälsenor och skankar var fria för varje sko och dobb, vilket bekymrade domare Probert föga. Istället uppvisades en lärobok i fullkomlig inkonsekvens där frisparkar utömdes per pur slump.
Kanske när Probert mest var sugen på att se om pipan fungerade.

Ut åkte i alla fall N'Zogbia via rött kort sedan denne, på bäste Zidane-manér, skallat ned Diabys ersättare Jack Wilshere. Arsenal hade nu chansen attt spela elva mot tio i tretton minuter av ordinarie matchtid.

Istället för att säkra segern fick Wigan kvittera på hörna. Syndabock blev Sebastien Squillaci som störtade fram och stötte in bollen i egen kasse. Men om han så förångats hade målet ändå kommit via Rodallega som fick husera fritt framför buren.

Man funderar på om Djourou gjort någon skillnad här. Jag vill tro det. Med tio minuter kvar var läget sådär lagom "Arsenal-desperat". Wenger lyfte av Arsjavin och Wilshere och kastade in Walcott och Nasri. Föga hjälpte det denna onsdagkväll. Nasri spelade utåt kanterna istället för inåt boxen - och klockan tickade snabbt. En frispark från Nasri togs bort av en blå arm.
Men det var inget som Probert, eller kollegorna på sidan bekymrade sig över.
Se själv:
http://dai.ly/iiAu0b

Så blev det enbart ostrukturerad stressjakt där Wigan lyckades dra ned på tempot med all upptänklig kraft. Hemmalaget hann till och med att plåstra om som städa öronen på den i första halvleken närmast döende Thomas...
...och uret rusade obönhörligt mot slutet.

Och det var - tyvärr - det "dåliga" av Arsenal vi fick se de sista minuterna av fotbollsåret 2010. Ett lag som hade svårt att organisera sig, att forcera, att "grinda" ned motståndare.

En skitmatch. Efter en stormatch. Det känns alltför typiskt.
Jag hoppas slippa läsa om att Wenger skyller på planen eller annat under torsdagen.

Arsenal har det svårt i norr. Och grannarna i Manchester var de lyckligaste när året slår igen. Uppenbarligen hade FA hörsammat sir Alex Fergusons klagomål om domarkåren från tisdagen.

Jag antar att Fergie var nöjde med regeltolkare som Probert på planen där konkurrenterna spelar.

Arsenal mäktade inte ManUtd

Ett sanslöst flaxmål, en löst snurrad volleynick från Ji-Sung Park plockade ned Arsenal på jorden och laget nedåt i tabellen.

Att rubba hittills obesegrade Manchester United, i deras egen hemmaborg, blev tyvärr ett fullkomligt mission impossible. Igen.

Wojciech Szczesny var Gunners burväktare för en höftskadad Fabianski. Men Szczesny gjorde inte något "grovt fel" på 94 minuter, trots att starten vibrerade av viss nervositet. Må det vara skrivet och noterat!

Den tjugoårige polacken var helt och fullkomligt chanslös på en boll som vinglade sig in i mål från Parks huvud. En boll som kom dit när Clichy försökt rensa. Ett mål som blir just ett mål en gång på hundra. Kankse på tusen. Men sådan är fotbollen. Och just sådant gör Manchester United till vinnarmaskinen.

Det började avvaktande. Mittfältsdrabbning helt utan ytor. Det kändes trots allt som att Arsenal hade viljan men ManUtd, som knappast spelade på toppnivå, ändå hade den defensiva kapaciteten att lätt plocka undan Arsenal.

Först i andra halvlek pressades hemmalaget och en kvittering kändes inte helt omöjlig. Men spelet var omständligt och inte rakt. Något som passade Man Utd fullt ut.

När Rosicky, Wilshere och en ojämn Arsjavin bytts ut till förmån för Van Persie, Fabregas och Walcott, så hade Wenger de facto mönstrat det bästa han har att tillgå just nu. Men samspelt var det inte. Och pressen mot Van der Sars mål ökade inte. Tvärtom.

Arsenal kan uppenbarligen inte slå Manchester United!

Skulle kunna slänga in ett långt brandtal mot domare Howard Webb. Mannen som tillåter sig bli knuffad av en övertänd Fletcher, som ytterst dömde larvstraff på Clichy (uselt slagen av fortsatt formsvage Rooney) och dessutom tillåter Rio Ferdinand att använda karatespark mot Sagna så det blev reva i matchtröjan...

Hur usel Webb än må vara:
Arsenal mäktade inte att ta ned Manchester United.

När det bästa Arsenal har att tillgå inte uträttar "ett jävla något" av anfall, attack eller försök till farlighet under hela sista kvarten, och ManUtd har förste man på varje boll, då är det bara att lyfta på hatten - och återigen konstatera att spelstrategi från norra London inte rår på Fergusons taktik.

Om alla spelare i Arsenal hade Alex Songs attityd så vore det k a n s k e ett vinnarlag.

Men när rädslan att förlora är större än viljan att vinna hos Arsenal när man möter "storlag" så följer de resultat som förtjänas.
Statistiken stärker även en sådan kliché.

Tyvärr.

Lussevaka

Ljus eller mörker under Luciakvällen 2010?
Det blir en annorlunda lussevaka på de svenska breddgraderna under måndagskvällen.

I England väntar "stormöte" i fotboll. Hittills obesegrade Manchester United tar emot Arsenal som för tillfället leder ligan. Efter den gångna helgen en ren målskillnadshistoria sedan det andra stora Manchesterlaget slagit West Ham med 3-1.

I bakhuvudet bör man också ha faktumet att Manchester United har en match mindre spelad.

Kvällens match är en tungviktare. Inte minst sedan Chelsea åter tappat poäng under söndagen. 1-1 borta mot Tottenham var ett resultat som satt som handen i handsken vill jag påstå.

Vilket lag Wenger ställer på planen på "Theatre of Dreams" [sic] mörkas på i det längsta. Med eller utan Fabregas är huvudfrågan.

Tror dock inte att Wenger vågar chansa med ett fullständigt galet spelschema de kommande två månaderna. Inte mindre än 15 matcher ska laget orka. Och gärna med resultat.

Underbar vinst efter en kolsvart vecka

Han heter Jack Wilshere, är blott arton år, och stängde matchen borta mot Aaton Villa på Villa Park på stopptid. Liggandes. Vertikalt i luften. Skalklen-bollen: 2-4.
Under en och en halv timme placerade det Arsenal "Top Of The Table".

Men det var innan Berbatovs urladdning på Old Trafford där Blaclkburn massakrerades med ofattbara 7-1.

Men vi backar några timmar, till lördagens tidiga eftermiddag. Något som måste liknas vid kollaps mot Tottenham i ligan. Hemma. Sedan tvåmålsförlust i Champions League borta mot Braga i Portugal.
Vad att vänta?

a) Hängiga huvuden, slöa ben?
b) Revanschlusta och ett väloljat lagmaskineri?

Det startade enligt modellen "b".
Nu ska i ärlighetens namn påtalas att Aston Villa inte tycktes ha någon vidare ordning på det egna spelet, och Arsenal lyckades pressa tillbaka hemmalaget riktigt rejält.

Piggast på planen, den under senare tid av supportrarna så utskällde Arsjavin. Han for som ett skott, slet, tog varje löpning som det gällde liv och död. Det var den Arsjavin man vill se!
Och det var samma Arsjavin vi såg mot Tottenham, men som fick stanna hemma mot Braga.

Och slit gav utdelning. Omringad av fyra motspelare lyckades den lilla Tsaren pricka in ledningsmålet till vänster om Brad Friedel. Fem minuter innan paus. Och sedan slog säsongens Arsenalspelare till innan vilan, Nasri drog på en hård volley och ändrade resultatet till 0-2.

Men vem vågade luta sig tillbaka med lugn puls?
Inte jag.
Just orolig för att fler skulle göra detsamma.
Ta det lugnt. Chilla och anta att "allt var i hamn".

Och visst, det tog bara minuter i andra halvlek innan Aston Villa reducerade till 1-2. Carew som lagt sig för att vila i Arsenals straffområde, reste plötsligt på sig, skymde Fabianski på hockeymanér a la powerplay, och Ciaran Clark kunde bekvämt dundra in bollen i en bana som var omöjlig för poacken den äldre att se.

Det blev snabbt svettigt i tröjkanterna. Men så bjöds en snabb replik av Chamakh, 1-3 och matchen borde väl vara i hamn, eller?

Nejdå!
Samme Clark höll sig framme på hörna i 70:e matchminuten och Villa fick återigen närkontakt med 2-3. Med tjugo minuter plus stopptid, så blev det att börja tugga nagelband igen. Man börjar bli van. Ingen kan klaga på "spänning".
Eller snarare "anspänning".

Nu gjorde så Wenger två viktiga som taktiska byten. Ut med båda spetsarnna Arsjavin och Nasri och in med defensiva Denilson och en extraback i Gibbs. Matchen skulle stängas med tänkbar kraft från bänken. Och denna gång lyckades det, trots att Villa hade blodvittring och Arsenal fick slå långa "tjongabollar" till andra sidan planen för att rensa undan.

På stopptid kom så läget i en kontring där unge Wilshere satte spiken i kistan. 2-4.
Vilken oerhörd lättnad efter en så totalt kolsvart fotbollsvecka.
Och plöstlisgt var Arsenal i topp, om än för bara några timmar.

* * *
En ny kollaps på Villa Park och jag törs påstå att det varit en mental smäll som suttit i länge. Mycket länge. Hoppas nu att det går att suga på karamellen. På rätt sätt. Inte bli bekväm, men känna att man klarade att stänga en match som återigen var på väg att rinna iväg och vända.

* * *
Robert "Bobby" Pires fick 45 minuter i Aston Villas matchkit. Det var kul att återse honom. Det är dock tveksamt om den numera 37-årige fransosen, kommer att tillföra Aston Villa med nya managern, landsmannen Gérard Houllier några avgörande insatser.
Time will tell.

* * *
Så avslutas november med cupspel, Carling Cup. Wigan kommer till Emiraten. En arena där Arsenal har en trend att vända. En Cup där samma Arsenal också har en trend att vända; Kvartsfinal har varit slutstation senare år.

* * *
Edit - söndag kväll:
Newcastle-Chelsea 1-1 var ett resultat som var lika skönt som ManUtd:s lördagsslakt var oskön.
Hey!
It's Football.

Smärtsamt när 17 årig svit bröts

Tom. Fullständigt tom i skallen.

Nivas artikel i Aftonbladet kändes som ett ont omen. En analys av sjutton år av misslyckanden för Spurs på temat North London Derby, mellan de båda ärkerivalerna och grannarna. Arsenal och Tottenham.

Niva, själv inbiten Tottenhamsupporter, och avlönad fotbollsnörd vet att alla sviter och epoker har ett slut. Idag tog så en slut. (och vad han nådde i TV-studion) Detta när "grannarna" kom, vände ett 2-0 underläge, och vann. 2-3.

Det började "så trevligt".

På puben. I goda vänners lag, och ett snabbt ledningsmål av Nasri. En omöjlig häl-klack som skulle blivit ett stycke fotbollshistoria, men som nu sannolikt snabbt kommer att glömmas bort. För detta blev I N T E matchen någon "Fellow Gooner" vill minnas och återuppleva via den biologiska hårddisken.

Med 2-0 till paus kändes läget uppåt och stabilt. Så fel man kan ha. Emiraten har verkligen inte varit hemmaborg med stabila trepoängare denna säsong. Tvärtom.

2-0 blev 2-1 ,blev 2-2, blev 2-3!

Kollaps?
Lättja?
Falsk trygghet?
Övertro på "traditionens makt"?

Avser inte, eller orkar inte, gå på djupet kring enskild spelarkritik. "Hela laget bör bytas och Wenger avgå per omgående", det står att läsa på varje Arsenalforum som finns.

Själv funderar jag mest kring följande;

1. Lagkaptenen Fabregas (som jag tycker varit ur form en längre tid) ...hur tänkte han, med all sin rutin, när han inne i straffområdet sträcker ut armen för att stoppa boll när Spurs fick sin frispark? Det var att skänka rivalerna en kvittering.

2. Wengers coachning. Nasri, bäst på planen -> ut, och den omtachtränade van Persie som ende utpräglade forward i reserv utöver (den i andra halvlek helt osynlige) Chamakh.

Är Bendtner på väg bort när han inte ens får plats på bänken efter sin frispråkighet om för litet speltid? Hade inte den fysiske dansken varit en bättre avbytare?

3. Hur kan laget ö v e r h u v u d t a g e t tillåta att en tvåmålsedning i edtt prestiderby, men häng på ligaledning i bonus, förvandlas till en uddamålsförlust?

Det är onekligen en av de absolut tyngsta förlusterna på många, många, måmga år. En svit är bruten.

* * *

Thierry Henry var på plats och tittade på sin gamla klubb. Undrar vad han tänkte?

* * *
Att Birmingham lyckades slå Chelsea känns mest som en mycket klen tröst när Arsenal praktföll hemma mot Spurs. Vilken osmaklig pannkaka på Emiraten!

* * *

Blir det nu en tioskivors DVD-box från matchen?
Producerad av Cock-spurs, lagom till julhandeln. Intäkterna ska finansiera ersättningen till fallfärdiga White Hart Lane.
Med sin fanbase kanske de får ihop till några stolsrader.

Tabellen börjar snygga till sig

Sådär, ja!
Vilken "wonderfull" fotbollsöndag det blev såhär i mitten av november 2010. I skrivande stund börjar ligatabellen att "snygga till sig". Det lär ge en god natts sömn in i ännu en arbetsvecka där man far till jobb i kompakt mörker och sedan lämnar detsamma med lampa på den tomma och urblåsta skallen för att överhuvudtaget hitta hemåt.

Godis på Goodison Park.
Bortmatchen kan summeras i tio punkter:

1. Avvaktande
2. Everton
3. Bacary Sagna 0-1 (andra målet i Gunners)
4. Arsenal
5. Fabregas 0-2
6. Stök
7. Arsenal rullar boll
8. Evertonpress och 1-2
9. Fabianski
10. Tre poäng

Och nej, befarad nagelbitare uteblev inte när Everton fick riktig blodvittring i slutet. Men Arsenal lyckades hålla undan, stänga, vinna, segra!

Ögonfröjd: Samir Nasri!
Årets Arsenalspelare. Som en högoktaning racerbil rundar han motståndarna som om det vore stillastående koner. Här talar vi "The Beautiful Game"

* * *
På Stamford Bridge i London var de svarta katterna på besök i borgen. Pansarvärnet Stamford Bridge. Tre enkla för Chelsea som hållt nollan hemma i nio matcher.
Nähädå. Sunderland kommer och gästar och förstör kalset med 0-1, 0-2 och 0-3.
Man får tacka.

* * *
Pulsen i skön rytm nu. den lär stiga under veckan. På lördag väntar hemmaderby mot grannarna i vitt. Kanoner mot tuppar.

Dags för nästa nagelbitare?

Höll på att bå att bokstavligt talat bita tumnaglarna till DNA-spån och flis under onsdagens bortamöte mot Wolves. Ja, inte den första kvarten. Här var det attack och speed som gav utdelning med bortamål efter rekordtidiga 39 sekunder när Chamakh fick bollen på huvudet serverad av Alex Song.

Sedan blev det en synnerligen pressad som svettig tillställning, dör Fabianski gjorde tre räddningar i absolut världsklass. Spelet hos Gunners sjönk på något sätt ihop när Wolves pressade och pumpade på med sin attackfotboll med hemmapubliken som mäktigt stöd.
Och Rosicky, som tog ett oerhört defensivt ansvar under hela matchen, rensade boll på mållinjen.

Varefter matchuret tickade så kändes läget alltmer nervöst hos Arsenal. Med domare Mark Halsey på planen minskades inte oron. Fysiskt spel gav idel hemmafrisparkar. Skulle han hitta straffpunkten åt Wolves?
Den grövsta domarmissen var dock inte mot Arsenal. Fabregas satte i slutet in en sanslös, tanklös, tackling mot Stephen Ward. Kortet skulle ha varit mörkrött, men blev gult.

Chamakh blev tvåmålsskytt på stopptid och på kontring efter att Wolves parkerat hos Arsenal.
Tre poäng. Rättvisa sett över matchbild?
Knappast.
Viktigt?
Enormt.

Söndagen bjuder ånyo ligaspel för Gunners. Mot Everton borta i Liverpool. Statistiken senare år ger vid handen att det skulle kunna bli en komfortabel resa. Lägg därtill att snubben med PL:s skönaste frissa, Marouane Fellaini, saknas på Merseyside efter veckans match mot Bolton.

Men - Everton är i form!
Tillskillnad från Arsenal där spelet inte känns 100 procentigt just nu. Liverpoolalget har inte en förlust under de senaste fyra matcherna. David Moyes dessutom utsedd till "Barclays Manager of the Month" för Oktober. Har han hittat den taktiska lösningen på hur revanschera sig mot Wengers mannar?

Med tabke på att de båda Manchesterlagen kryssade under lördagen skulle tre nya poäng vara av yttersta vikt för Arsenal. Just nämnda faktum gör att man undrar om söndagen bjuder på nästa nagelbitare?

* * *
Bendtner har gnällt offentligt över för litet speltid. Kanske kommer Arsenals egen "Pölseman" ut en väbda på gräset under eftermiddagen och (be)visar att han verkligen är i sitt 22-åriga livs absoluta form?

Helt utan gråskala

November är en riktig skitmånad. Fakta. Idag har dessutom vinterstormen kommit runt husknuten hemmavid. Det är vitt ute. Men lär snart bli till ett enda grått slask. November är den gråa månaden. Jag tänker på det när jag nu läst otaliga reflektioner efter söndagens loja insats mot Newcastle. I supportervärlden existerar inga gråskalor, om jag generaliserar aningen.

Allt är svart.

Eller vitt.

Just nu är det ånyo ett enda avgrundsmörker bland Arsenalsupportrar som bloggar och twittrar. Oktober har aldrig inträffat. Segrarna mot Sjaktar, Newcastle och Man City är redan glömda.

Och så krävs åter Wengers huvud på ett fat. "Snåljåpen som inte köpte när pengar uppenbarligen fanns". Trots att Gunners har gjort 22 mål i ligan på 11 matcher, enbart i offensiv skugga av Chelsea och Man Utd, så är "Allt värdelöst framåt", "Backlinjen är kass", "Fabianski visade sitt rätta jag" efter söndagens utrusning - som gav Newcastle mål...

Så enkelt kan allt vara. Redan nu finns de som vet att hoppet om ligan är helt över. Detta med 27 matcher kvar att spela. Eller 81 poäng kvar att fördela.
Detta samtidigt som det skiljer 5 poäng till topplacerade Chelsea.

Riktigt i så mörka paletter vandras här icke ännu. En torsk mot Wolves på onsdag gör knappast läget muntrare i den egna sfären, men att räkna ut Arsenal redan synes mig onekligen litet tidigt.

Faktum är att Arsenal ställde upp med det bästa man hade under söndagen. Att det inte fungerade må vara en nyttig väckarklocka. Det kan också vara en vanlig formsvacka. Sådana kommer och går, Och även konkurrenter drabbas över tid.

Vi vet att Fabregas spelar med återkommande problem med sin ljumske. Kanske var det därför han gjorde sin sämsta insats för säsongen i söndags?
Vi vet att skade-eländet påverkar truppen. Vem räknar med att Robin van Persie med 30 minuters matchträning i kroppen ska komma in och dominera?

Vi saknar Vermaelen, men var det bakåt det brast?
Ja. Vid ett tillfälle. Ett.

Men det var inte som så att Newcastle öste fram chanser som blev till en förnedrande kross.
Det var det offensiva spelet som klickade.
Och alla tillgängliga varianter provades. Utan resultat.
Vem vet att säga att detta från och med nu är ett permanent problem?

Det är klart att det svider när hemmaspelet lämnar så mycket mer att önska. Och att det svider extra när ligans nykomlingar är på besök och bärgar full pott.
Men det är sport, och det är fotboll. Det är idrottens hela väsen.
Live with it!

Att åka till Molineux Ground och sno åt sig tre poäng är inget som låter sig göras på sparlåga. Det är en tuff uppgift som väntar. Det vet laget. Vi får hoppas att man lever som man lär, när Squillaci tar till orda:

"But when you play for a team like Arsenal, after two defeats you need to respond. A great team doesn’t concede three consecutive defeats"

* * *
Apropå skador: Blir Diaby någonsin återställd?

Det finns inget officiellt datum för återkomst. Läget verkar synnerligen osäkert. Han kommer in, spelar en bra match, han kommer in, spelar en usel match. Linkar av, och hamnar på skadelistan.

Sannolikt fick en lysande fotbollstalang i Diaby hela sin karriär förstörd. Detta redan våren 2006 av Sunderlands Dan Smith. Att Boltons Paul Robinson fick in en ny smäll under hösten förbättrade sannolikt inte Diabys framtid på planen. Det är sjukt. Så sjukt.

* * *
Aaron Ramsey på väg tillbaka. Efter en liknande händelse. Frågan som inväntar ett svar är vad det nu blivit för spelare av denne unge talang. Detta efter lång konvalecens och rehabilitering.

Håglösheten i November

Det är november. Inte någon personlig favoritmånad. Tillika en månad där det brukar gå tungt för Gunners.

Det satt långt inne med segern mot West Ham (då var det dock fortfarande oktober i kalendern...), det var segt och trötta ben som huvuden i förlusten borta mot Sjaktar Donetsk. Och det var fullkomligt...håglöst... när formstarka Newcastle kom på Londonbesök.

Förvisso två bollar i virket och en makalös målvaktsräddning. Men det var allt som Arsenal lyckades skapa under 94 minuter. (Hur många hörnor man inte lyckades förvalta tappade jag räkning på.)

Newcastle tog ledningen via en fast situation och ett märkligt ingripande där Fabianski sprang rätt ut i banan, lämnade buren, för att defacto förbättra läget åt Andrew Caroll. Nick i mål och 0-1.

Man hade hoppats på ett annat spel och en annan attityd av Arsenal i andra halvlek. En uppsträckning och en taktisk uppgradering. Men icke. Wenger gjorde de byten han kunde. Comeback för Robin van Persie. Ut med en för dagen bedrövligt seg Chamakh och in med Bendtner. Nasri mot Arsjavin. Det senare sannolikt som tyvärr på grund av skadekänningar
från den första halvleken.

Men tre byten gjorde ingen skillnad i spelet. Ingen som helst. Skatorna gjorde det bra. Stod högt på mittfältet, samlade försvaret, drog ut på tiden. Alles om Alles en sönderblåst och ryckig historia.

Arsenal försökte transportera bollen luftvägen centralt in mot Newcastles box, en metod som gav noll i utdelning. En metod som snarare uppskattades av gästernas backlinje där boll efter annan lätt nickades bort, bort och bort.

Arsenal vare sig fick, eller kunde, dra igång något snabbt passningsspel utmed kanterna eller på gräset. Man kom ingenvart. Kreativiteten lös med sin frånvaro på ett i övrigt soldränkt Emirates.

Att matchen avslutades med rött kort, säsongens andra, på Koscienly, när Nile Ranger skulle stoppas i ett friläge, kändes närmast bara trist som logiskt i denna typ av match.

Tre oerhört viktiga poäng förlorade på hemmaplan. Ett Arsenal på soppatorsk mäktade inte mer, såg oroväckande loja ut. På det stora hela ett rättvisande resultat.

* * *
Edit:
1. Ett engångstack till Torres som satte stopp för Chelsea

2. Åtvidabergs FF:s säsong i den svenska Allsvenskan blev bara ettårig. Trist. De små lagen med genuin fotbollskultur behövs här hemma.

Efter en makalös tid

Efter en makalös tid, oktober 2010, kanske den starkaste som mest betydelsefulla på länge, med viktiga segrar i PL, CL som Ligacupen, rekomenderas litet kloka rader. Krönika signerad Piers Morgan:

http://bit.ly/aXmrB8

Blytung seger mot West Ham, som satt 88 minuter långt inne fick Emirates att fullkomligt explodera. Clichy till Song som kastade sig raklång gav 1-0. Många hade nog redan bitit av nagelbanden och inkasserat ett kryss.

Målfesten borta mot Newcastle bevisade att Wenger tar Carling Cup på allvar. Nu väntar Wigan i cupspelet den siste november. Hemma. kan Arsenal klara "förbannelsen" kring den fente omgången?

November brukar inte vara Arsenals lyckomånad och spelprogrammet är fortsatt tight. Hur är det fatt med Fabregas?
Inte följer han med till Ukraina för onsdagens retur mot Sjaktar Donetsk. Fler spelare lär vilas, och yngre få chansen. Avancemanget i Champions League kan klaras med en bortaförlust.

Tuffare att möta Newcastle borta på söndag. De lär inte ställa samma lag på planen som i Carling Cup. Att skatorna fullkomligt pulveriserade ärkerivalerna Sunderland den gångna helgen bör tas som ett styrkebesked.

Att Jack Wilshere skrivit på nytt kontrakt för Arsenal är veckans gladaste nyhet.
Det skriker "framtid" om den killen. Nutid också. Förvisso.