Kom undan med ännu ett kryss

Höns: 0
Kanoner: 0

Lokalderby mot Spurs. Det brukar tillhöra säsongens höjdare. Matcherna brukar alltid följa sin egen ologiska logik och bjuda målfest och kamp. Någon målfest blev det inte i detta avslutande ligamöte för denna säsongen. Efter 94 minuter bör Arsenal och dess supportrar i ärlighetens namn vara de mest tacksamma efter mäktat kryss.

Detta trots att laget är i "desperat behov" av poäng i en liga där laget nu "kryssar sig fram" i match efter annan, och sakta riskerar dala ned likt ett sänke mot sjätteplatsen. (Ett unikt faktum i Wenger-eran.)

White Hart Lane och Tottenham Hotspur som hade "frälsaren" Robbie Keane åter. Arsenal hade årets mest omtalade nyförvärv i Arshavin. Han fick tillskillnad mot Keane stanna på bänken. (Nu gjorde för övrigt inte Keane någon skillnad)

Det som började med en stark Spurs-press blev snart en öppen tillställning som lovade gott. Actionfotboll. Inget finlir, men bra fart och vilja. Derbyfotboll. Men det var sedan inget som kom att prägla denna match som helhet.

Adebayor skadad. Muskelbristning. Inte för att det kändes som att det gjorde till eller från i matchen som sådan. Det som syntes av Adebayor visade att han fortfarande tycktes lunka runt i sin zombieliknande dimma utan att ta ett kliv för mycket.

Eboué bevisade dock idag slutligen (Herregud, hur många chanser har han inte redan fått/haft?) att hela hans väsen och existens i Arsenaltröja måste vara ett av världens ännu riktigt stora olösta mysterium.

Han tjafsade till sig gult kort (nr1) helt i onödan, och fulsparkade sedan till sig ännu ett, nr 2 (!).
Red, over and out.
Jag vill ärligt talat inte se honom mer med kanonen på bröstet. Ge bort till Leyton Orient.
Är jag ensam i den uppfattningen?
Man kan gott vara av den åsikten det utan att tillhöra "The booing gang".
(Varför slog Eboué för övrigt in en boll i mål - någon halvminut efter att domaren blåst - detta så att det hördes enda till östra Götaland, Sverige..?)

Därefter blev det som det blev:
Ett hungrigt och fulltaligt Tottenham mot ett otroligt formsvagt Arsenal med tio man på plan. Det kändes som att Spurs lätt skulle leka hem segern. Men den gamla naturlagen "Tottenham kan inte vinna i ligan" förblev sanning även för dagen.

Wenger var uppenbarligen inte intresserad av att ens piska laget att gå för seger, utan tycktes vara fullt nöjd med de defensiva insatser som man lyckades prestera. Framåt var det spel som fanns fullkomligt intet, inget, blanco, nada, nothing.

Skillnaden mellan inga poäng och ett poäng denna söndag var Almunia. Tack och bock herr spanjor i målet!

Ännu en allmänt märklig match, där framförallt lagets inställningen imponerar lika litet som passningsspelet, kvaliteten på mittfältet eller självförtroendet.

Song spottade upp sitt defensiva spel i andra halvlek, detta efter en kraftlös första halvlek. Någon playmaker centralt har laget som bekant inte numera. Nasri kommer något mer till rätta när han kommer in i planen (nämnt det förr), men framåt är Arsenal "modell februari 2009" lika vassa som en tandlös gubbe.

Tyvärr. Hur detta gäng, med denna inställning, ens ska klara av att möta AS Roma i Champions League återstår att tänka mycket kring. Eller bättre upp kanske, inte alls. Likaså i returen av FA-Cupen.

Ytterst lär det handla om vilken startelva Wenger vågar ställa på planen. Idag visade Wenger att han inte var på humör att göra något "spektakulärt" alls.

Jag bävar nu för den dagen då Everton passerar Arsenal i ligan. Och det känns inte orealistiskt just nu. Inte ens orättfärdigt. Vilket år.