Återigen blev det spöket Didier Drogba, som alltid stortrivs mot Arsenal, spelaren som fick huvudrollen när Chelsea och Arsenal möttes på Stamford Bridge.Som befarat.
Men matchen i sig blev inte som jag tänkt mig.
Långt ifrån trist och tätt. Det blev tvärtom, en i långa stunder öppen historia, med ett grymt tempo från båda håll. Ytor öppnades eller stängdes och händelsderna avlöste varandra som
i en riktigt tät actionfilm.
2-0 till hemmalaget som redan nu rycker rejält i tabellen, och den nya tvåan heter Manchester City, trean manchester United. Och sedan är det "tjockt" med ett knippe lag som har spelat ihop 11 och 10 poäng.
Det finns ingen enskild spelare eller händelse att klandra extra i Arsenal efter söndagen. Tvärtom. man gjorde så gott man kunde med de spelare som var friska och krya. Stundtals var det Arsenal som höll den riktigt tuffa pressen. Att Chelsea kan spela tight, få hela mittfältet att agera extra backlinje är väl känt. Att de sedan har styrkan att gå, som slå, på snabba kontringar var heller inte nytt för dagen.
Arsenal får problem att dyrka upp ett lag som Chelsea. Och det blir avgörande när en nick rullar över stolpen, eller om foten och ögat inte är i hundraprocentig synkromitet när chansen ges eller skapas.
Det positiva från matchen var att se att man offrade sig, och slet i Arsenal. Det var hög press på Chelseas bollhållare, och de möttes tufft som hårt på mittfält som på kanter.
Fabianski går inte att lasta för något av de båda målen.
Det är mest bara "sååå typiskt" att just Drogba lyckas få in en sådant osannolikt mål som 1-0. Självklart litet hjälpt av Mr Cashley.
Grymt starkt forcerade han in från kanten och lyckades på det mest märkliga sätt hitta ungefär tre decimeter för att klacka bollen i mål.
Tvåan var årets hårdaste paket av Alex, efter en frispark som Koscielny vara tvungen att ta på sig när Anelka ensam kom rusande i en mönstertypisk Chelseakontring. Vilken spark. Årets raket.
Arsenal förlorade mot ett bättre som fysikt mer "tungt" och rutinerat lag. Punkt.
Samtidigt finns det flera att hylla, även om det inte blev några mål. Arsjavin kämpade och var ettrig som en terrier, vågade ta skott och hemföll inte åt "handbollsspel" runt Peter Chechs straffområde.
Clichy var på rätt humör, och Jack Wilshere kommer att bli en av Englands stora spelare - om han nu inte får benen lemlästade.
Förlusten i sig är självklart ingen höjdare. Inte minst när man nu ser hur tight det lär vara kring de första fyra platserna. Men det kunde vara värre.
Jag tror att det måste vara tyngre att ha hjärtat hos de röda i Liverpool just nu. Ett "storlag" som numera är på nedflyttningsplats, och som fick sig en hyfsad näsbränna hemma mot årets nykomling Blackpool.
Y.N.W.A?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar