Ljusblått mot rödvitt. Nyrikt spenderande mot sparsamt och långsiktigt satsande. Manchester mot London. Full fight om platserna i toppen. Söndagen gav alla förutsättningar för samtliga ingredienser som utmärker en toppmatch. Toppmatcher blir ofta avslagna. Det blev inte denna.0-3 borta mot Manchester City, och kanske var detta en av de viktigare vinsterna på flera säsonger. Kanske var det en av de viktigaste vinsterna för resterande del av innevarande säsong.
Ett Arsenal som inte vek ned sig, inte spelade naivt, inte bjöd på några ytor, kom, såg, spelade och segrade. Att man fick spela 11 mot 10 i drygt 85 minuter påverkade möjligtvis matchbilden - men, so what?
Den lär ha höjt Arsenals lagmoral.
En vinst i en grym prestigekamp mot "uppstickaren" som Arsenal plötsligt haft sådana problem med senare år.
Poäng borta var ett önskemål. Kanske nöjd med ett och ett kryss. Men, nej, så spelar äntligen Arsenal årgång 2010/11.
Aggressivt, snålt och hårt. Det var Wengers drag mot Mancini. Och det gav full pott. Laget verkade lika taggade som under CL-mötet. Hårt arbete, press på bollhållare, kamp om mittfält, skära av motståndarnas passningsled. Och det fungerade.
Ett sådant spel vi alla längtat, hungrat, så länge efter att få se!
Länge (och inte minst här) så utskällde Fabianski spelade med ett självförtroende som gick från tånaglar till örsnibbar. En makalös räddning i tredje minuten blev sannolikt mer matchavgörande än något annat. Här anslogs den omutlige tonen. Och för första gången hölls det undan ända in till slutsekunderna.
Nasri som är i hejdlös form, tillsammans med en stenhårt slitande Alex Song tål att lyftas litet extra. Att lagkapten Fabregas var med från start ska inte underskattas, trots en bränd straff.
I väta, mörker och kyla, svart oktober. Årstiden fick plöstligt en ljusare aura!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar