Helt utan gråskala

November är en riktig skitmånad. Fakta. Idag har dessutom vinterstormen kommit runt husknuten hemmavid. Det är vitt ute. Men lär snart bli till ett enda grått slask. November är den gråa månaden. Jag tänker på det när jag nu läst otaliga reflektioner efter söndagens loja insats mot Newcastle. I supportervärlden existerar inga gråskalor, om jag generaliserar aningen.

Allt är svart.

Eller vitt.

Just nu är det ånyo ett enda avgrundsmörker bland Arsenalsupportrar som bloggar och twittrar. Oktober har aldrig inträffat. Segrarna mot Sjaktar, Newcastle och Man City är redan glömda.

Och så krävs åter Wengers huvud på ett fat. "Snåljåpen som inte köpte när pengar uppenbarligen fanns". Trots att Gunners har gjort 22 mål i ligan på 11 matcher, enbart i offensiv skugga av Chelsea och Man Utd, så är "Allt värdelöst framåt", "Backlinjen är kass", "Fabianski visade sitt rätta jag" efter söndagens utrusning - som gav Newcastle mål...

Så enkelt kan allt vara. Redan nu finns de som vet att hoppet om ligan är helt över. Detta med 27 matcher kvar att spela. Eller 81 poäng kvar att fördela.
Detta samtidigt som det skiljer 5 poäng till topplacerade Chelsea.

Riktigt i så mörka paletter vandras här icke ännu. En torsk mot Wolves på onsdag gör knappast läget muntrare i den egna sfären, men att räkna ut Arsenal redan synes mig onekligen litet tidigt.

Faktum är att Arsenal ställde upp med det bästa man hade under söndagen. Att det inte fungerade må vara en nyttig väckarklocka. Det kan också vara en vanlig formsvacka. Sådana kommer och går, Och även konkurrenter drabbas över tid.

Vi vet att Fabregas spelar med återkommande problem med sin ljumske. Kanske var det därför han gjorde sin sämsta insats för säsongen i söndags?
Vi vet att skade-eländet påverkar truppen. Vem räknar med att Robin van Persie med 30 minuters matchträning i kroppen ska komma in och dominera?

Vi saknar Vermaelen, men var det bakåt det brast?
Ja. Vid ett tillfälle. Ett.

Men det var inte som så att Newcastle öste fram chanser som blev till en förnedrande kross.
Det var det offensiva spelet som klickade.
Och alla tillgängliga varianter provades. Utan resultat.
Vem vet att säga att detta från och med nu är ett permanent problem?

Det är klart att det svider när hemmaspelet lämnar så mycket mer att önska. Och att det svider extra när ligans nykomlingar är på besök och bärgar full pott.
Men det är sport, och det är fotboll. Det är idrottens hela väsen.
Live with it!

Att åka till Molineux Ground och sno åt sig tre poäng är inget som låter sig göras på sparlåga. Det är en tuff uppgift som väntar. Det vet laget. Vi får hoppas att man lever som man lär, när Squillaci tar till orda:

"But when you play for a team like Arsenal, after two defeats you need to respond. A great team doesn’t concede three consecutive defeats"

* * *
Apropå skador: Blir Diaby någonsin återställd?

Det finns inget officiellt datum för återkomst. Läget verkar synnerligen osäkert. Han kommer in, spelar en bra match, han kommer in, spelar en usel match. Linkar av, och hamnar på skadelistan.

Sannolikt fick en lysande fotbollstalang i Diaby hela sin karriär förstörd. Detta redan våren 2006 av Sunderlands Dan Smith. Att Boltons Paul Robinson fick in en ny smäll under hösten förbättrade sannolikt inte Diabys framtid på planen. Det är sjukt. Så sjukt.

* * *
Aaron Ramsey på väg tillbaka. Efter en liknande händelse. Frågan som inväntar ett svar är vad det nu blivit för spelare av denne unge talang. Detta efter lång konvalecens och rehabilitering.