Varför ler Fabregas?

11.03.08. Detta är Camp Nou när Lionel Messi slagit in 3-1 på straff, så syns ett leende på Arsenals lagkaptens läppar. Hela anletet ser lättat ut. Grunna på det kvällen efter, då förövrigt Spurs gick vidare till kvartsfinal.

CL-slut i Spanien

"Robin van Persie hade synpunkter på domarinsatserna i barcelona. Det kan han komma att straffas för. Domare Busacca följde regelboken strikt och straffade efter densamma"

Så var Europaspelet slut för säsongen. Champions League tog slut i Barcelona och i åttondelen.

Mentalt var jag inställd på saken, inte minst på grund av andra märkliga resultat som olika händelser som skuggat laget under säsongen. Trots en fördel med ett mål tillgodo från första mötet i London väntade onekligen en tuff uppgift. Det var inte omspel mot Ipswich eller Leyton Orient på schemat.

Wengers gameplan var tydlig från start. En hyfsat defensiv startelva med uppgift att främst söka hindra som få Barcelona ur balans. Problemet var att Arsenal absolut inte är Inter och Wenger definitivt inte är Mourinho.

Det blev inte Arsenals spel på något sätt, och i ärlighetens namn så tilläts de heller inte att komma någon vart framåt av Barcelona. Hemmalaget höll helt och hämningslöst i taktpinnen från start. Arsenal parkerades lågt på egen planhalva.

Ännu ett säsongstypiskt omen att Szczeny fick kliva av redan efter knappt tjugo minuter spelade. Wenger tvingades till ett tidigt byte med en numera ovan Almunia som ersättare.
Exakt vad Szczeny skadade uppfattade jag inte, men det såg ut som om något finger, kanske en handled, stukades vid en skotträddning.

Robin van Persie på topp från start var kvällens stora överraskning. Nu blev holländaren i centrum på helt annat sätt än vad man månne önskat.

Då Arsenal knappt kom vidare från egen planhalva fanns inte mycket att jobba på framåt.

0-0 var ett ur Arsenalperspektiv hyfsat resultat när matchuret började närma sig halvtidsvila. Men Barcelona fick ett så psykologiskt 1-0 mål precis innan paus via Messi. Och som att verkligen göra skadan maximalt smärtsam så var det en fullkomligt nonchalant klackning av Fabregas som bäddade upp för det viktiga målet.

Vad det betydde för matchen och de båda lagen behövdes ingen tyngre psykologutbildning i CV:t för att förstå.

Barcelona som ägnat viss energi åt att ramla och snubbla när bollen inte gick helt enligt skiss fick andra krafter och ny växel.

Orkar inte fördjupa mig mer i kapitlet "märkliga domslut" kring Arsenal, det börjar bli tjatigt. Men: nämnde van Persie fick sitt andra gula kort, som blev rött, och åkte av planen för obstruktion. Detta sedan han sparkat iväg bollen i offsideläge. Ett domslut i en åttondelsfinal i Champions League. UEFA måste vara stolta över hur domarkåren följer regelboken ned till punkt och komma.

Intressant var att detta kom minuterna efter när Arsenal fått kvittering via Barcelonasjälvmål på egen hörna. Alltså i en situation då Arsenal hade benet i kvartsfinalen.

Och om inte 10 man mot 11 hjälpte för en Barcaseger på ordinarie tid så skulle väl domaren förr eller senare kunna hitta en straff åt hemmalaget. Så skedde också i 71:a minuten. En situation som kändes billig. Koscienlys ben var i spel på boll, blev ett hinder som Messi dök över, och då att bestraffa.

Och fotbollsvärldens gullegris numero uno, Messi fick chansen att slå in bollen som vore det en regisserad Hollywoodfilm. 3-1. Ridå. Tack och adjö.

Det var så dags att söka ställa om för Arsenal...
Arsjavin och Bendtner in, men så mycket mer framåt mäktade man inte mot ett nu helt avslappnat Barcelona som kunde rulla runt, runt och runt.

Arsenal närmast förnedrade av eget spel och medicin av motståndarna.

Det kom så en chans till 3-2 vilket kunde givit avancemang. Detta när Wilshere fick prick på Bendtner som kom fri. Dansken som inte är den störste teknikern stressade och plockades bryskt. Sedan hände inte så mycket mer.

Kvällens behållning var ändå Robin van Persies frispråkighet efter matchen. Trots allt tjafs om Twittrande och spelares outtalade förbud att använda det fria ordet så var van Persie mänsklig när han gav ord åt domarinsatsen. Sannolikt blir han väl bestraffad på något sätt efter någon klausul som finns hos UEFA.

Facit: På dryga veckan har Arsenal förlorar den inhemska ligacupen som trillat ur Chanpions League. Två så olika världar, två så olika titelchanser som nu gått om intet.

Och även den tidiga marskvällens tapp blev kostsamt på fler sätt med ännu en skada på Szczesny.

Ska Almunia kliva in och åter och söka rädda vad som räddas kan?

Och hur känner sig individerna i laget upptill i huvuden efter de senaste tio dagarna?

Under onsdagen kommer sannolikt Spurs spela ut Milan ur CL. I London.
Det känns märkligt. Eller om man hellre vill, logiskt 2010/11.

Subscribe in a reader

Messi pulveriserade sargat Arsenal

Tredje gången gillt. 1999, 2006 och 2010. Utan att hemfalla åt klichéer som "traditionens makt", så konstateras att Arsenal inte heller under dessa möten lyckades slå det katalanska storlaget. I April 2010 kom dessutom den största förlusten av dem alla.

Man kan fundera (om man nu inte är i klicken av "sportexpertisen") länge kring hur årets båda möten sett ut med friska spelare som Arsjavin, van Persie, Fabregas, Song och Gallas. Eller kanske en avig Ramsey, eller varför inte en Eduardo i matchform och med självförtroende.

Men vad hjälper det. Ett sargat Arsenal åkte till Camp Nou och fick på pälsen in på bara huden av lille store argentinaren Lionel Messi, född 1987.

Arsenal i ledning borta efter att Bendtner lyckats trycka in bolen på en skev pas från Walcott i 18:e matchminuten. Sedan kom repliken. Messi med assist av Silvestre, endast fem minuter senare.

Vad gjorde för övrigt Silvestre i mittlåset? Om Sol Campbell var så illa däran, varför startade inte Le Boss med Eboué på högerkanten och Sagna i mitten?
Det kommer nya frågor som egentligen inte spelar någon logisk roll att ställa. Frågor som inte har, eller ger, några svar.

När inte Barcelonas spelare föll som käglor så spelade de alldeles utmärkt.De hade backlinje, mittfält och anfall. De hade farten, tekniken och Lionel Messi.
Ingen hade koll på Messi. Han trollade sig fram som han ville. Om han inte fick hjälp av Silvestre.

Det var lätt för Barcelona att komma snabbt. De hade det lätt på mittfältet. Denilson var ett rundningsmärke och kvällens mittlås var som i klister. 1-1 blev 2-1, blev 3-1 innan halvtidsvila. Mycket kan inträffa i fotboll. Men uppförsbacken blev ett stup. Eller var det avgrunden som väntade?

Arsenal höll i bollen litet bättre i andra halvlek men förmådde inte skapa några riktiga farligheter. Istället spelades det stressat och själviskt. Sannolikt pressade av underläget.
Rosicky brände skott, Walcott sprang offside, Clichy brände skott...

Clichy annars frisk fläkt och stor vilja. Kanske Arsenals bästa spelare i konkurrens med Diaby, som dock slarvade vid 2-1.

När Arsenal var lagom slutkörda så fick Messi göra sitt fjärde mål. I en kvartsfinal i Champions Leauge. 4-1 är stora siffror.

Så var denna saga slut för året. Kvar är nu ligaspel. Vet inte hur många spelare som förvärrade sina småskador ytterligare. Sannolikt Rosicky. Kanske Nasri.

Och här väntar Totttenham borta och Manchester City hemma. Gladast ikväll var man nog inte enbart på Camp Nou, i Viasat-studions partygäng, eller på kvällspressens sportredaktioner.

Gladast var man nog i Manchester, och i den västra delen av London. Ett sargat lag som nu jagat ut sig helt på sista sparlågan utgör inget hot kring inhemska ligatitlar...?