Rött Ville rätt på Emiraten

Champions League kvartsfinal II:
Arsenal: 3
Villareal: 0

Det ville sig inte för Villareal. Men för Arsenal. Vårkvällen var kanonjärernas i London, och de påskgula spanjorerna fick veta att påskfesten verkligen är över. Arsenal startade i ett rasande tempo, och starten fick sannolikt gästerna ur större balans än de själva planerat. Någon matchrapport följer inte här. Inte nu. Här är endast lyckorus. Ett slags sirlande spirande lättat sinne. Med undantag av 10 minuter ett stycke in i den andra halvleken så producerades energifotboll som fått vetenskapsgänget på Duracellfabriken att avundas Gunners.

Det var inte kliniskt framåt, men det var framåt. Walcott och Gibbs (!) gjorde makalöst riviga löpningar. Att Walcott noterades tidigt i målprotokollet kändes som en rättvis upprättelse för en halvknackig säsong som präglats av skador.

Bakåt var tryggare än jag någonsin vågat tro. Riktigt avväpnande. Fabianski såg pressad ut i starten, men "växte in i matchen" som det heter i sportklyschornas ibland så vedervärdigt torftiga värld.

Ska inte slösa pixlar och punkter med idel patetiska lovord. Men en semifinal mot Manchester United blir stort. Big. Och en kväll som denna tror jag inte att det blir slutet på Europaresan!

Ännu en gång: Gibbs var stor. Walcott detsamma. Adebayor kylig (efter många chanser) Men planens, kvällens, Londons, Världens utropstecken stavas denna kväll Alex Song. Trodde aldrig att sådant skulle skrivas.

Klockan 19:48

En inte helt behaglig nervositet sprider sig i kroppen. In från verandan, lät trädgårdsredskapen stå i kvällssolen. "Videoproducenten" ringer på mobilen från London. På väg till Emiraten. I detta nu. Han hann med Stamford Bridge igår. Jodå, det VAR en match. Men det är ikväll det gäller. Vinna. Försvinna. Så "Radio-Johansson" som ringer på hemtelefonen från Stockholm. Jag pallar inte tala just nu. Väntan. Spänd sådan. Ingen startelva ute ännu. Letar runt. Var inne på en bettingsajt, loggade in, loggade ut. Satsatde inget. Spela aldrig med hjärtat. Försökte spela med hjärna igår. 0-3. Startade bra vid 0-2. Men det blev som bekant helt andra siffror. Vilka nummer gäller i kvällsmörkret?

Kung Cesc och en bicakleta

Champions League - kvartsfinal 1
Villareal: 1
Arsenal: 1

En kväll att minnas. Men det startade med omen om en kväll att snarast glömma. Racerpress på högsta varvtal av Villareal, 1-0 av Marcos Senna efter knappt tio minuter. En rejäl markeringsmiss av Song och ett praktskott bakom en chanslös Almunia. Kvartsfinal i Champions League och det var svettigt värre i Spanien. Läget förbättrades knappast av två tunga skadeavbräck: Först Almunia av (fot), sedan Gallas (knä).

Skulle Fabianski, som förvisso spelat stabilt i FA-cupen, palla den här sortens cupspel?
Och skulle, den ibland något valpige Djourou fylla ut för långt mer rutinerade Gallas?

Det såg ut att vara Villareals match helt och hållet de första fyrtiofem minuterna. Skador och byten fick om intet annat Arsenals spel att bli ryckigt, hamna ur egen balans. Kvicka djupledsstick gjorde Villareal ständigt farliga. Livsfarliga. Och 2-0 hade inte varit något lyckoläge för en retur.

Men Gunners nötte på, Fabregas dominerade mittfältet som en kung och hänförare i andra halvlek, och plötsligt var pressen rödvit. Och utdelningren kom som ett påskägg av skimrande guld. Fabregas (förstås) till Adebayor som tar ned bollen på bröstet med ryggen mot Villareals Diego López, för att sedan vända i luften och slå in kvittering via en klassisk bicakleta!

Ett cirkusnummer i en kvartsfinal.

Villareal tog åter kommandot under de sista 10 minutrarna, där bland andra Robert Pires dirigerade från sin vänsterflank. Men 1-1 stod sig.

Fördel Arsenal i returen?
Tja, inte kan det ha varit en nackdel att ta med sig ett mål från Spanien...
Och till returen önksar vi alla att Nasri vågar mer (och tänker mindre)!

Håller formen?

Helgens ligarevansch mot Manchester City blev ett fint påskägg. [2-0] Det var en comback med stil. smak och finess av såväl Adebayor som den (alltför) länge saknade mittfältsgeneralen; Fabregas. Att båda hade huvudrollen i segersiffrorna säger också något.

Tre viktiga poäng i ligan i jakten på att stärka greppet om fjärdeplatsen. Det kunde till och med ha blivit riktigt spännande, och fokus på en högre placering i slutspurten, om nu inte Liverpool, med det flyt som utmärker deras säsong, lyckades få in en boll borta mot Fulham på stopptid i 92:e minuten.

Ett skadedrabbat Manchester United gjorde en stundtals tam som blek hemmainsats mot gästande Aston Villa under söndagen, men på sedvanligt "united-manér" lyckades laget (självklart) vända ett 1-2 underläge till tre fräscha poäng och vinst med 3-2. Segermålet av manc italienska 17-åring, Macheda, förvisso en delikatess.

Och om man inte är en sjukligt sjuk optimist, utan lever i tron att det fortfarande finns chans på ligaseger för Gunners, då sved månne de röda djävlarnas triumf. Annars får man väl tacka för att Villa tappade samtliga poäng.
...å andra sidan...om Villa har ett tufft spelschenma nu, så återstår några riktigt tuffa möten för Arsenal i ligan mot topplagen...

Den senaste förlusten ligger ett stycke bakåt i tiden nu, 2-0 borta mot FC Porto den 10:e december 2008. Europeiskt motstånd. Och nu är det dags igen. Champions League och kvartsfinalspel. Visit hos kanariegula Villareal stundar under tisdagen. Håller Gunners formen?

Villareal saknar mittfältaren Santi Cazorla. Arsenal saknar Robin van Persie.
Gamla bekantingar som Robert Pires lär skådas. Arsenal får spela försiktigt, med klok defensiv, och snabba kontringar när tillfälle ges. Jag har skrivit det förr: mål på bortaplanen lär bli avgörande för utgången i detta kvartsfinalmöte.

Marksända TV6 levererar matchen. Det tackar man för om man är på inhemska breddgrader och inte är kund hos Viasat i övrigt.