Champions League kvartsfinal II:
Arsenal: 3
Villareal: 0
Det ville sig inte för Villareal. Men för Arsenal. Vårkvällen var kanonjärernas i London, och de påskgula spanjorerna fick veta att påskfesten verkligen är över. Arsenal startade i ett rasande tempo, och starten fick sannolikt gästerna ur större balans än de själva planerat. Någon matchrapport följer inte här. Inte nu. Här är endast lyckorus. Ett slags sirlande spirande lättat sinne. Med undantag av 10 minuter ett stycke in i den andra halvleken så producerades energifotboll som fått vetenskapsgänget på Duracellfabriken att avundas Gunners.
Det var inte kliniskt framåt, men det var framåt. Walcott och Gibbs (!) gjorde makalöst riviga löpningar. Att Walcott noterades tidigt i målprotokollet kändes som en rättvis upprättelse för en halvknackig säsong som präglats av skador.
Bakåt var tryggare än jag någonsin vågat tro. Riktigt avväpnande. Fabianski såg pressad ut i starten, men "växte in i matchen" som det heter i sportklyschornas ibland så vedervärdigt torftiga värld.
Ska inte slösa pixlar och punkter med idel patetiska lovord. Men en semifinal mot Manchester United blir stort. Big. Och en kväll som denna tror jag inte att det blir slutet på Europaresan!
Ännu en gång: Gibbs var stor. Walcott detsamma. Adebayor kylig (efter många chanser) Men planens, kvällens, Londons, Världens utropstecken stavas denna kväll Alex Song. Trodde aldrig att sådant skulle skrivas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar