Märkliga säsongen 2011/12 över!

Så var den märkligaste fotbollssäsongen i mannaminnen över. Platserna 1 till 5 i Premier League avgjordes i den allra sista omgången, och vinnarna, hårdsatasande Manchester City som tog kronan från ärkerivalen i rött, korades först efter två mål på stopptid.

Vilken oerhörd spänning och ett bevis för ligans spänst tyckte de flesta. Själv hade jag gärna avstått från denna an-spänning denna säsong. Någon titel i sikte fanns som bekant inte, men däremot den viktiga platsen som garanterar spel i Champions League till hösten.

Chelsea i final mot Bayern München kommande lördag ställde till saken så att "Topp 4" blev ett måste om att sluta "Topp 3". Och de chanserna hade funnits före omgång 38. Men märkliga insatser mot QPR, Stoke. Wigan, Norwich...

Jag hade gärna sett att saken, i detta fall tredjeplatsen, avgjordes i sista stund. Men nu bar det hela vägen och ett litet tack bör nog ges West Brom's Marton Fulop som inte hade sin bästa dag på jobbet.

Det har varit en osannolikt osannolik säsong. En berg-och-dal-bana utan dess like. Spelmässigt på planen, som emotionellt i hjärna och kropp för varje supporter.

En säsongstart som ett isbad, återhämtningar, underbara segrar, kraschlandningar, märkliga förluster, nya skador och konstiga domslut. Ändå står Arsenal som ligatrea när tabellen summeras. Och på fler poäng än i fjol. 70 mot 68. Med flera gjorda mål, men också med nytt klubbrekord och flest insläpta sedan Premier League startade.

En märklig säsong. Efter en märklig sommar 2011. Och mitt i allt försvann Arsjavin. På "utlån". Hem till Zenit St Petersburg där han blev rysk ligamästare.

Det finns tusentals analyser att göra på den gångna säsongen, och tusentals gjorda. Att Arsenal nu måste göra sig av med litet barlast i spelare som kostar lön men inte levererar är uppenbart. Truppen måste spetsas. Att ha Podolski klar känns oerhört stabilt, men där finns ett knippe frågetecken att reda ut.

Främst framtiden för Robin van Persie, vars prisade och makalösa säsong är det stora goda minnet som förevigas. Om han vill vinna titlar i annat lag när 30-sträcket börjar närma sig, så fine. Men trist. Bara han inte blir ytterligare ett känt namn i Manchester Citys barocka lagbygge.

Mer om utvecklingen lär följa.
Idag ska dessutom Robin med agent ha suttit ned med Arsenal. I skrivande stund utan några besked.
Och de lär dröja.







  

Ljus vår efter mörka februari

Har inte haft tid att skriva här på över en månad. Nya arbetssysslor och annat fokus. En halvdöd, nästan stendöd blogg är ett lik. Men jag tittar förbi en sväng.

Sedan mörka, tunga, svarta februari och inlägget "The Downward Spiral" har fotbollen givit många angenäma stunder. Onekligen. Sol och ljus. Som hör våren till.

När detta tecknas, 27 mars 2012, så har Arsenal vunnit sju raka ligamatcher och passerat Spurs i tabellen, och parkerat sig på tredjeplats i ligan. Spurs som låg tio poäng före ligger plötsligt tre poäng efter med trettio matcher av säsongen spelad. Endast åtta matcher kvar nu.

Och det är ett hyfsat tufft schema som Arsenal har kvar om i möten med både Manchester City som Chelsea. Tottenham har en betydligt lättare resa vilket 'Arry själv har påtalat.

Men allt ligger i egna händer. Eller fötter. Eller huvuden nu. Att arbeta in i måk, att beslagta en plats som garanterar spel i Champions League eller kval till Champions League. Det handlar om plats tre eller fyra.

Vändningen?
Kanske utskåpningen av Blacknurn med sanslösa 7-1, eller vinsten borta mot Sunderland.
Men den riktiga boosten kom i Londonderbyt mot ärkerivalen. 5 mål mot 2.
En av de större fotbollstunder för egen del på många år.
Många år!
Prestigen lagen emellan har inte varit så stor på decennier.
Därav bilden ovan.
En Walcott som sprudlar av glädje och energi.

Det var när mörka februari hade tre dagar kvar på månaden skottåret 2012.
Därefter har Liverpool, Newcastle, Everton och Aston Villa besegrats, i bland på stopptid för att nå de tre poängen.

Spelae har friskant till (som hunnit skada sig) En backlinje med Sagna-Kos-Vermaelen-Gibbs har haft sitt att tillföra vill jag hävda. Liksom en Song i storform.

Och så minns vi returen mot AC Milan på hemmaplan. Det omöjliga blev nästan det möjliga. Ett mål från förlängning. Det räckte inte ända fram efter Abbiatis superräddning när Robin Van Persie i sin livs form kom fri för att lobba in det fjärde målet.

4-3 var ändå flaggan i topp.
Och jag misstänker att AC Milans fortsättning tar stopp mot Barcelona härnäst.

Men vem vet i fotboll?`

Londonderby igen och fokus på ligan och ligan alena.
QPR's up next!

The Downward Spiral

Kanske var det näst sista matchen Arsenal spelade i Champions League under överskådlig tid. En medioker säsong fick ett nytt lågvattensmärke när det var dags för åttondel i Champions League. Borta mot Milan på "San Siro". Det blev aldrig match. Statistiken säger 5-5 i skott på mål. Jag kan minnas två målförsök från Arsenal. Det första i sextioåttonde minuten av Robin van Persie.

Då hade hemmalaget redan en stabil ledning ned tre mål mot noll. Arsenal var inte ens med. Hade inget spel, inget tempo, inget...Inget!

Man sålde sig pinsamt billigt i Italien. Koscielny skadad (vem hade kunnat tro på en ny skada, och i backlinjen?) och in med Djourou som gick på en enkel fälla av Zlatan som kunde smälla in 4-0 på straff. Ridå, goodbye, over and out!

Trist ur så många aspekter. För nu lär det dröja innan Arsenal spelar i det internationella finrummet igen. Och där avses INTE UEFA Europa League. Att årets lag klarar fjärdeplacering i ligan är jag tyvärr tveksam till.

Det blev förlust och farväl av Thierry Henry, som under sin korta sejour bidrog med att ta laget vidare i FA-Cupen (hur nu det går) och säkra tre ligapoäng mot FA-cupmotståndarna Sunderland.

Tack Henry.

I övrigt finns inte så mycket mer att tillägga mer än en innerlig önskan om förändring. Förändring som bygger på att Arsenal vågar satsa sig ur en kris som blivit påtaglig efter år av stagnation.

Arsenal vänder aldrig 4-0 hemma mot Milan. Aldrig.

Festen är över. För oss. För andra, som Robert Laul, Marcus Birro eller Marcus Leifby har festen bara börjat. Det blir Zlatan&Italienfrossa nu.

Rub it in!

Ny coachvinst av SAF när Arsenal åter föll

Tredje raka förlusten. Hade inte förväntat mig full pott, men kanske ett kryss när Manchester United gjorde sitt årliga ligabesök i norra London.

Helhen i övrigt hade bjudit Liverpoolförlust, Newcastleförlust som kryss för Chelsea och förlust för Tottenham (i de sista sekunderna då Balotelli straffade dem)
Bra läge att ta poäng på. Men icke sa' Nicke.

Första halvlek var Manchester Uniteds. Til fullo minus några minuter av matchstart. Först på stopptid gjorde gästerna 0-1. Valencia nickade in bollen på kross från Nani som haft lekstuga på kanten med Johan Djourou, för dagen högerytter.

Byte från start i andra där Djourou som varit Arsenals svagaste punkt (i ett allmänt oslagfärdigt Arsenal) mot 18-årige Cyprioten Nico Yennaris. Och plötsligt blev det också mer energi och initiativ hos Arsenal. Robin van Persie som lyckats missa mer eller mindre öppet mål såg ut att bli frälsaren med kvittering 1-1 med skott ur osannolik vinkel bakom Lindegårds vänstra burstolpe. Men Manchester United skulle slå tillbaka. Och det var ännu en taktisk som coachningsmässig triumf för Sir Alex Ferguson.

En av de bättre för hemmlaget var Oxlade-Chamberlain som fått förtroende från start. Han spelade på mittfältets vänsterkant och kämpade hårt och fysiskt. I 73:e minuten skulle han av tyckte Wenger som satte in Arsjavin. Vår ryss som inte varit bekväm på planen under i princip hela säsongen.

Ferguosn plockar av Nani och DaSilva, och slänger in Scoles (som gjort en Henry) och Park.
Han drog ned Valencia i banan och balansen blev nu en annan. Inom åtta minuter har Valencia som ligger djupt nee i banan fiskat upp bollen, drar Arsjavin, som inte har ork eller fysik, över hela planen, serverar den till Wellbeck som får dra skott mitt inifrån Arsenals box.
1-2, Ridå!

Det var inga trevliga scener på Emiraten. Men det var inte Manchester United som stod för det provokativa. Hemmafansen buade högt redan vid inbytet av Arsjavin. När ryssen sedan blev syndabock rester sig flera upp och gick. Trots att det återstod sex minuter av ordinarie tid.

Alla VISSTE att Arsenal med denna trupp aldrig skulle hämta upp sig ens till ett kryss.
Det är Arsenal 2011/12.
Ett mediokert lag med taskigt självförtroende.

Och om säsongen startade med turbulens kring Wenger och en styrelse som vägrar att värva, så blev inte läget varmare efter söndagen.

1-2 kändes som 8-2 i augsuti i Manchester.

Utöver änu en smärtsam som kostsam förlust minns man nu tyvärr, utöver fansens burop, ögonkasten från Robin van Persie mot Wenger när Arsjavin byttes in.
De sade något som lär få konsekvenser för klubben på sikt.

Uppläxade i Wales

Årets straff?
Ramsey-Dyer.
Noll kontakt.
Märkliga dosmlut är numera en del av vardagen.

Oavsett,detta en tung söndag när Arsenal FC var på besök mot nykomligarna i Wales.
Eller kansker snarare tunt än tungt.

3-2 till Swansea mot ett Arsenal som inte bara förlorade viktiga, nödvändiga poäng, utan också förlorade i bollinnehav, hörnor, avslut, innehav och passningar.

Laget saknade Arteta. Något kopiöst.
Så viktig har allstå Arteta varit för Arsenal FC sedan han kom. Även om han inte är någon Fabregas.
Och en backlinje av rang och med rutin och med ett samspel saknades.
Och energi?
Nej, den fanns inte där.

Det var en svag insats. Men det var likväl ingen straff som gjorde 0-1 till 1-1. Ramsey nuddade inte Nathan Dyer. Domsluten blir allt märkligare även om det inte försvarar Arsenals lama spel.

Att släppa in 2-3 sekunderna efter Walcotts 2-2 som åtminstone kunde ha säkrat EN poäng kändes grymt orutinerat. All heder åt Swansea. Ett spelande rörligt och offensivt lag. Som Arsenal borde vara.

Nästa helg väntar Manchester United hemma på Emiraten. Har svårt att tro på några poäng alls där med rådande skadeläge och ManUtd:s nyfunna form.

12-12-12

Hade det varit en Hollywoodfilm hade det varit ett för pjåskigt manus, ett för sött slut, en alltför sentimental saga. Ibland överträffar dock de mest sötslikiga momenten verkligheten.

I en föga underhållande match, dock av vikt, där FA-Cupens tredje omgång spelades, ånyo mot Leeds United, så var det också kvällen för "comeback" av nu 34-åriga tillfälligt inlånade patenterade Arsenalhjälten, Thierry Henry.

I sextioåttonde minuten klev han på planen. Det stod då 0-0 och efter ändlösa försök av Arsjavin som av Ramsey verkade ett omspel på Elland Road inte vara en omöjlighet. Leeds taktik var att ställa elva man i eget straffområde och spela om någon kontring uppstod.

Sedan hände det. I sjuttionionde minuten. Pass från Alex Song, som gjort en blek figur, på gammlt Henry-manér, bollen retfullt in i högra hörnet. 1-0. Vilket också blev slutresultat och avancemang i FA-Cupen där Aston Villa nu väntar.

Det är 2012, Henry har fått tröjnummer 12 och han gjorde sitt 12:e mål mot Leeds.
Man kan bli numerolog för mindre. Eller börja tro på dåliga manus.
Men det var vackert och det var sant.

I Dubai satt Robin van Persie med familj på välbehövlig semestervila. han följde matchen på Twitter. Han kan ta ett bad i lugn och ro. Hans frånvaro fixades av reserven på bänken.

Det i sig säger något annat. Om Arsenals oförmåga att göra mål. Utan fixstjärna.
Men det skippar vi efter denna match.

Det finns naturligtvis mycket annat att säga. Bland annat att backlinjen nu blev extremt tunn när även Coquelin fick halta av med muskelbristning. Åtta backar borta.

Arsjavin gjorde en av sina bästa matcher på mycket, mycket länge. Han sprang, minst en marathon. Men stressar sina avslut. Det måste tära på nerver och självförtroende. Det skulle vara stort att få se ryssen i form. Får man det?

Och hur blir det nu med förväntningar på Henry under de knappa två månader han finns på plats?

Räkna inte med för mycket har både han och Le Boss sagt, som i ett mantra.
Många lär förvänta sig fler mirakel.
Men mirakel kommer inte på veckobasis.

Nytt år - Berg och dalbanan fortsätter

Från glädje till besvikelse på några dygn. Arsenal bjuder onekligen på berg- och dalbaneliknande uppträdanden som känslor. Det nya året var två dagar gammalt när det var dags för Londonderby. Borta mot Fulham på Craven Cottage. "Varning utfärdad" bör ha utgått till samtliga då Fulham plockat poäng av "storlagen" under innevarande säsong.

Här hade Arsenal chansen, efter nyårshelgens resultat, att närma sig toppen ytterligare. Förutsatt att man tog en bortaskalp.

Det var en match som startade i ett rasande tempo, från båda håll. Wenger såg inte nöjd ut vid sidan när chanser och anfallsvågor byttes på ett sätt som påminde mer om juniorhockey än fotboll. Men det var underhållande att beskåda. Litet "Old School English Football", fast tio gånger snabbare som betydligt mer tekniskt. Och på riktigt fingräs istället för leråker.

Arsenal tog så ledningen via Kosczienly, första målet för säsongen. Sedan följde en bombmatta mot David Stockdale i Fulhams mål, men något andra mål kom inte. Tempot fortsatte perioden ut, och den ende som inte tycktes vara riktigt vaken eller fokuserad i The Gunners var Theo Walcott som gjorde en mycket slät figur.

Efter paus hände det som inträffat så många gånger förr, och som jag naivt nog trodde slipats bort under hösten. Arsenal kom ut som ett annat lag. Man undrar vad som hände där i omklädningsrummet?
Att 0-1 skulle innebära någon form av kassaskåpssäker trepoängare med ytterligare 45 minuter att spela var inte en tanke någon kan ha intalat sig med tanke på Fulhams ebergifyllda spel. Och inte blev hemmalagets tempo svagare i den andra perioden. Tvärtom. Fulham tog fullständigt tag i taktpinnen och Arsenal kom knappast över egen planhalva.

När Djourou, högst tvivelaktigt, fick sitt andra gula kort i matchen och Arsenal decimerats till 10 man så var det mest en tidsfråga om när kvitteringen skulle komma. Och den kom. I 85:e minuten. Fulham gick för fulla muggar och på stopptid lyckades Bobby Zamora trycka in 2-1.
Inte någon vidare comeback av Squillaci som i total brist på baksidan fått komma in i sin blott tredje match för säsongen!

Återigen var det en match där Arsenal nekades straffspark, detta sedan Gervinho fällts, så för dagen var det inte handboll som accepterades av FA:s representant med visselpipa, Lee Probert.

Men förlusten ska inte skyllas domaren trots utvisning och utebliven straff. Förlusten var lagets. Oförmåga och oskärpa i att sätta chanserna och förvalta övertaget under den första halvleken. Detta i kombination med den märkliga scenförändringen i andra halvlek då det blev passivt och slarvigt.

Flera spelare såg riktigt trötta ut, bland dem Robin van Persie.
Sannolikt dags för litet välbehövlig vila nu när FA-cupspel mot Leeds står på schemat först om sju dagar.
Sannolikt lär Wenger plocka ur det yngre gardet när det laget ska sättas samman.

Summa sumarum efter måndagskvällen blir att Arsenal nu står med en oerhört svag backlinje samtidigt som halva ligan är spelad och kampen om fjärdeplaceringen lär fortgå när så viktiga poäng förlorades.

Några nyförvärv i det förestående transferfönstret är knappast att vänta, om inte Wenger inser allvaret med alla skadade backar.
Robin van Persie behöver onekligen hjälp framåt, och jag är fortfarande osäker på om Henry, som är en tillfällig lösning (och lär få spela på kanten) är mirakelsvaret.

Tim Payton, krönikör på The Independent och aktiv i Arsenal Supporters Trust uttryckte sina känslor i twitterform efter matchen;
"Reminder to Mr Wenger that £50million in the bank doesn't score goals or keep clean sheets"

Rätt så!

Gott Nytt Gooners!

2011 har varit ett märkligt år, stundom bjudit några riktiga dalar. Nu lägger vi året till handlingarna och blickar framåt.
Och årets allra sista dag kunde inte slutat så mycket bättre. Efter den i allra högsta grad frustrerande kryssmatchen mot Wolves när övriga resultat var tunga så slutar den 31:e december 2011 helt tvärtom.

Manchester United får stryk på hemmaplan mot bottenlaget Blackburn, 2-3. En präktig fyrverkipjäs till 70 årsfirande Sir Alex Ferguson.
Chelsea gick på pumpen hemma på Stamford Bridge mot Aston Villa och Tottenham spelar kryss borta mot Swansea.
Samtidigt på Emiraten blir det ett "hederligt" one-nil to The Arsenal i Londonderbyt mot QPR.

Målskytt Robin van Persie som därmed slog klubbrekord i antal gjorda ligamål under ett kalenderår.
Innan det viktiga segermålet kom insmög sig samma olustiga känsla som mot Wolves. Massivt spelövertag och en radda brända chanser.
Men ett mål gjorde skillnaden. Gjorde nyårsaftonen litet gladare!

På läktarplats satt Thierry Henry och applåderade. Snart ska han göra två månader i sin gamla klubb på inlån från NYC Red Bulls.
Hur det kommer att påverka laget och spelet återstår att se 2012. Jag kan se både gott som ont med en sådan lösning.
Jag hoppas på det goda. Det är dessutom några riktigt prestigefyllda som betydelsefulla möten som Henry har chans att medverka i.
Ligamöte mot Mamchester United som Champions Leaguespel mot Milan.

Men det är nästa år. Som startar om några timmar när detta skrivs.

Nyårsönskan får bli att tillfrisknandet fortgår bland Arsenals nyckelspelare.
Att Verminator fick lämna planen årets sista dag blev dagens mörka punkt.
Vi önskar snabb återhämtning. Sedan väntar vi på att Sagna som Wilshere snart är åter på planen, liksom övriga kamrater.

Gott Nytt 2012 alla Gooners!

Tungt när trend bröts i Manchester

Inte en förlust i ligan sedan den 2:e oktober för Arsenal inför bortamötet med inte så litet prestige i potten. Än mer väsentligt var att här var avgörande poäng att spela om. För Arsenal att fortsätta knapra in, eller för Manchester City att rycka i täten.

Spelmässigt blev det en fartfylld tillställning där hemmalaget öppnade med enorm press och energi, men sedan bytte lagen chanser i perioder. Rafflande och ovisst med 0-0 i halvtidsvilan.

Szczesny, Gervinho, Song, Arteta och Vermaelen bjöd på förstklassiga insatser.
Song hela tiden på gränsen med hårt fysiskt spel vilket renderade i gult kort från Englands sämsta, eller ska jag säga "Arsenalfientlige" domare; Phil Dowd.

Låt mig återkomma till honom snart.

Med femte gula kortet är Song avstängd Inför veckans förestående möte mot Aston Villa och det blir tunnare på mittfältet. Även Arteta med ett gult kort i Everton innan klubbytet och fyra införskaffade i Arsenal blir borta på onsdagen.

Åter söndagen och en match där City fick alla poäng och Arsenal inget.
1-0 till det arabiska miljardbygget och Samir Nasri kan få grina allt bredare i drömmen om en titel. Arsene Wenger lät efter matchen meddela att Arsenal är borta från titelracet, och frågan är väl om de någonsin varit med under denna säsong trots en underbar upphämtning från en kaotisk start.

Med sexton matcher spelade av trettioåtta skiljer nu tolv poäng mellan City (41p) och Arsenal (29p). Det lär bli en kamp om fjärdeplatsen, men i tuff konkurrens med Liverpool, Chelsea och inte minst Tottenham som trummar på som om det vore 1961.

Som av en slump så har helgens Arsenalrelaterade nyheter handlat om att nästa man från Arsenal till City ska bli Robin van Persie. Money is not the issue, som bekant. Frågan är om Arsenal har kurage nog att låta bli att sälja även om astronomiska summor erbjuds till en 28-åring som kan lämna som fri transfer våren 2013?

Som av en slump utsågs Samir Nasri till "Man Of The Match" i just detta möte även om han vida överglänstes av Joe Hart, sannolikt ligans bäste målvakt.

Och som av en slump så var det Phil Dowd som höll i pipa och kort i matchen.
Att hålla i attiraljer som hör uppdraget till är dock inte samma sak som att hålla koll på läget på planen.

Att FA:s domare Phil Dowd är en jättepajas är ingen nyhet för dagen.
Vi minns februari i år med hyfsat färskt minne. Arsenal hade ledning 4-0 på St Jame's Park. Dowd plockade bort Diaby från planen och lät Arsenal spela tio man. Därefter tilldömdes Newcastle två straffsparkar i en match som slutade 4-4 och blev början på raset för laget under en vår som blir svår att glömma.

När Arsenal i underläge, efter att ha fått ett kvitteringsmål avvinkat i en mycket tveksam offsidesituation, så blir det frisparkar när Citys stjärnor börjar ramla lätt medan spelet får fortgå när Miller, Kompany eller Touré är bryska.

När Richards får bollen på armen i eget straffområde så att bollen ändrar riktning, då är det självklart inte straff. När det är handboll bestämmer Dowd.

Det var ett retligt mål som gav City en inte helt rättvis seger. Szczesny släpper en retur åtta minuter in i andra halvlek, orutinerade Miquel som fått ta plats i backlinjen var inte med när Silva kunde slå in bollen.

Framåt skapade Gunners egna chanser, och utöver det bortdömda målet, så bjöd Hart på tre makalösa skotträddningar.

Ett kryss hade känts som ett rättvist resultat. En förlust känns som ett svidande nederlag. Och fråogorna som uppstår efter matchen är vad Arsenal har för gift framåt när van Persie inte gör konstmål?
För dagen var Vermaelen - BACK - den vassaste anfallaren.
Arsjavin och Chamakh gör som bekant inga mål längre. Tyvärr.

Och backlinjen nu i tider som komma skall av tufft matchande?
Hur blir det nu?
Fortsätta med Miquel?
Ge Coquelin chansen i brist på alternativ?

Med Sagna, Gibbs, Jenkinsson, Santos och nu Djourou på den aldrig sinande skadelistan så står Arsenal onekligen i en tuff situation vad gäller försvaret. Lägg därtill att Song som gjort inhopp i backlinjen är borta kommande match.

Det blev plötsligt en rad av mörka tankar efter en hyfsad svit.
Det reser frågor om eventuella nyförvärv under januari.
Stalltipset får nog vara att det inte blir något sådant.
För egen del ser jag gärna att råmaterialet Oxelade-Chamberlain kan få chansen på bekostnad av de som har svårt att prestera.

Löser inte backkris eller skadelista. Men kan ge annan energi som kraft.

Laget jag inte ville att AFC skulle möta...

...fick man då självklart i dagens lottning til Champions League.
Milan.
Hade hellre tagit Barcelona igen. Tredje gången gillt. Eller Real Madrid. Eller Bayern München.
Helt uppriktigt.
Men inte AC Milan.

En känsla.

Det finns många vackra gamla CL-drömar om "den italienska festen".
5-1 borta. I Milano. Då hette motståndaren Inter.
Edu!

Men då var då.
Nu är nu. Samma stad. Annat lag.

Jag är livrädd för att festen kan bli kort.

Att italiensk defensiv kan få matcherna i ett tempo som inte passar Arsenal.
Jag hoppas jag har fel.
Uppåt väggarna fel.

Nåväl. I närtid, Man City borta på söndag.

Man City sim är just borta. Från Champions League.

Men trots en vacker vändning från avgrunden denna höst så sitter minnet i från det dsenaste bortamötet i Manchester. Förvisso mot Man Utd.

Nu väntar ett taggat hemmalag. De har slagit ut Gunners ur ligacupen. Och de lår varsfulla av allmän revanschlusta efter förlusten mot Chelsesea.