Ett sanslöst flaxmål, en löst snurrad volleynick från Ji-Sung Park plockade ned Arsenal på jorden och laget nedåt i tabellen.Att rubba hittills obesegrade Manchester United, i deras egen hemmaborg, blev tyvärr ett fullkomligt mission impossible. Igen.
Wojciech Szczesny var Gunners burväktare för en höftskadad Fabianski. Men Szczesny gjorde inte något "grovt fel" på 94 minuter, trots att starten vibrerade av viss nervositet. Må det vara skrivet och noterat!
Den tjugoårige polacken var helt och fullkomligt chanslös på en boll som vinglade sig in i mål från Parks huvud. En boll som kom dit när Clichy försökt rensa. Ett mål som blir just ett mål en gång på hundra. Kankse på tusen. Men sådan är fotbollen. Och just sådant gör Manchester United till vinnarmaskinen.
Det började avvaktande. Mittfältsdrabbning helt utan ytor. Det kändes trots allt som att Arsenal hade viljan men ManUtd, som knappast spelade på toppnivå, ändå hade den defensiva kapaciteten att lätt plocka undan Arsenal.
Först i andra halvlek pressades hemmalaget och en kvittering kändes inte helt omöjlig. Men spelet var omständligt och inte rakt. Något som passade Man Utd fullt ut.
När Rosicky, Wilshere och en ojämn Arsjavin bytts ut till förmån för Van Persie, Fabregas och Walcott, så hade Wenger de facto mönstrat det bästa han har att tillgå just nu. Men samspelt var det inte. Och pressen mot Van der Sars mål ökade inte. Tvärtom.
Arsenal kan uppenbarligen inte slå Manchester United!
Skulle kunna slänga in ett långt brandtal mot domare Howard Webb. Mannen som tillåter sig bli knuffad av en övertänd Fletcher, som ytterst dömde larvstraff på Clichy (uselt slagen av fortsatt formsvage Rooney) och dessutom tillåter Rio Ferdinand att använda karatespark mot Sagna så det blev reva i matchtröjan...
Hur usel Webb än må vara:
Arsenal mäktade inte att ta ned Manchester United.
När det bästa Arsenal har att tillgå inte uträttar "ett jävla något" av anfall, attack eller försök till farlighet under hela sista kvarten, och ManUtd har förste man på varje boll, då är det bara att lyfta på hatten - och återigen konstatera att spelstrategi från norra London inte rår på Fergusons taktik.
Om alla spelare i Arsenal hade Alex Songs attityd så vore det k a n s k e ett vinnarlag.
Men när rädslan att förlora är större än viljan att vinna hos Arsenal när man möter "storlag" så följer de resultat som förtjänas.
Statistiken stärker även en sådan kliché.
Tyvärr.
1 kommentar:
Det blöder i Goonerhjärtat en dag som denna. Inte pga förlusten i sig, såna har vi vant oss vid... Nej, det som smärtar mest är att United förblir den dryga storebrodern till oss. Den vi ofta vill slå på käften men som trots allt gör saker lite bättre. Må så vara fulspel ibland, men nog fan räknas målen och poängen lika mycket för det.
Arsenal spelade fotboll igår på samma sätt som jag själv spelar flipper. Man safe:ar och försöker hålla i bollen så länge som möjligt utan att våga sig på killer-slagen. Sen står man där med tom blick och undrar varför man blir blåst på extraspel och high score-tavlor. Brevid står en kaxig jävel, hånflinar likt Evra, som slår, sparkar och lyfter flippret utan Tilt-varning. Hans kulfan hittar alltid rätt, och KLING KLING KLING... Bastarden vinner på poäng.
Vem hade trott att United skulle leda ligan efter halva säsongen med en Rooney som bara hamnat i målprotokollet EN ynka gång?
Men det säger sig självt. Tänk ett gatuslagsmål mellan en sofistikerad Londoner och ett muskelvulgo från industrislummen? Fysiken är inte vår starka sida. Där vinner United, Chelsea, Stoke, Newcastle och typ resten av ligan.
Jag älskar Arsenals lekfulla fotboll. Den tilltalar ögat och själen men tyvärr inte poängsystemet. Vi har bevissat att vi inte kan vinna ligan för egen maskin i år utan får försiktigt ställa vårt hopp till att andra klantar sig mer än oss.
Skicka en kommentar