Song och premiären

Dagen efter att ligapremiären är avklarad så kommer det officiella beskedet om att 24-årige Alex Song lämnar klubben för FC Barcelona.

Serien är så - äntligen - igång, men klubbyten fortsätter att genomföras. Det är en styggelse. Transferfönstret borde slå igen när de stora ligorna startar. Att köpa och sälja under de första veckorna kan förändra ett hekt lag. kan ge märkliga förutsättningar.
Lagmässigt som ekonomiskt.    

Ingen har glömt upptakten 2011. En förnedring på Old Trafford, efter i sig sena beslut kring Fabregas och Nasri, kom att innebära en sjuklig aktivitet i transferfönstrets sista skälvande timmar.
Det är långt ifrån optimalt.
Vad blev panikköp?
Vilka affärer sprack i sista stund?
Ingen redovisa sådant. Inte klubbar, inte agenter, inte spelare själva.

Vad betyder det att Song försvinner?
Att Arsenal måste ut på marknaden.
Först och främst.

Alex Song var lagets okrönte assistkung i fjol. Det är fakta. Han är inte fyllda tjugofem och har sannolikt sina fyra bästa år framför sig. Varför man då säljer ännu en spelare med rutin?
"Därför att han ville bort", svarar Le Boss.

Det är ett lika enkelt som ytterst komplicerat svar.
Varför vill våra spelare bort?
Varför stannar de inte kvar?

I Songs fall så var han under kontrakt i ytterligare tre år. Det var inte tal om någon Bossmanrisk i vår.
Det ligger en hund begraven här.

Wenger bygger om. De gamla från projekt ungdom får gå och klubben drar in stora vinster på försäljningen. Rent hus. Förväntas: nya ansikten och spelare. Det påstås att Song hade problem att komma överrens med klubben om sin lön. Kanske är det sant, och nu ska det visas att ingen sentimentalitet får styra.

Real Madrids Nuri Sahin har ryktas länge på lån ända till dess att Liverpool kom med i leken.
Mourinho lånar inte gärna ut till Wenger. Hans före detta förtrogna finns i LFC.
Återstår att se vad som nu sker.

Vad Arsenal behöver är en defensiv kraft som kan dirigera mittfältet. Litet av det gamla snittet, som PV4 i sina glansdagar, eller i Arsenalhistorien gravt underskattade Gilberto Silva.

Song är en offensiv kraft, även om han fått rycka in som mittback när skadekriser varit som värst.

Intressant att se vad som händer med Song. Arsenal har sålt till FC Barcelona genom åren. Och det har inte alltid blivit succé. I fallet Song tippar jag suucefaktorn till 60/40. Han har onekligen bevisat som spelmässiga potential och kan mycket väl passa in bland deras snabba tekniker.

Premiären då?

0-0 i ett kokhett London. Mot Sunderland. Litet av en besvikelse. Sunderland spelade som de flesta gäster gör numera. Parkerade lager lågt på egen planhalva, och spelade på möjlig kontring.
I andra halvlek var SAFC knappt i offensiv zon.

Och årets nykomponerade lag lyckades inte dyrka upp ett tätt försvar.
Walcott i virket, Gervinho i några räder och så när Giroud kommit in, en jättechans i öppet läge.

Det går inte att göra några djupare analyser efter en match. Uppenbart är att detta lag just måste få spela ihop sig. Frågan är hur lång tid det kommer att ta. Hur lång tid det får ta innan det riskera bli kostsamt när tabellen uppdateras.

Det blev mycket bollinnehav under lördagen och alldeles för mycket sidledspassningar.

Jag avstår fördjupa mig i enskild spelarkritik, men med Song frånvarande så visade åtminstone premiärmatchen att Diaby och Ramsey inte är lösningen.
Just nu.

Och just därför måste pengarna från Song återinvesteras på mittfältet och gärna å det snaraste.

Operation Nystart Arsenal

Portarna öppnas åter. Säsongsstart väntar.
Detta efter en numera traditionsenlig sommar med en AFC-såpa extravagansa.
  
RvP-historien måste vara en av fotbollshistoriens märkligare. På så många sätt. Att Man Utd som nu är så gravt skuldsatta, och som försökt få in nya medel genom att åter börsintroducera sig (fast nu i USA där aktien sjunkit sedan introduktionen) gör en affär om en kvarts miljard med en 29-åring är i sig litet iögonfallande.

Slutnotan lär bli det trippla när RvP dessutom blir ligans genom tiderna näst bäst betalde spelare efter Yaya Touré i City. Nu med en ny lön som rapporteras ligga på £230,000 per vecka - under fyra års tid.

Man Utd:s ekonomihantering är förvisso inte mitt problem. Men det säger i sig något om den röta som numera fullkomligt tagit över den internationella storfotbollen. Om du inte har en miljardär som vill ha en egen fotbollsklubb som ego-leksak, så är det bara att låna på sig mer och handla på, och öka på skuldberget. Vinna till varje pris har fått en ny innebörd.

Egentligen börjar denna fotbollscirkus i sig bli så infekterad och ssjuk att jag emellanåt funderar på om det inte är dags att ägna (fri)tiden och livet att istället hänga med 30-talet personer utmed någon åkerlapp med en urkokt varmkorv i näven. Skrika på något gäng i division 3 som man kan hitta sympatier för.

Men… när cirkusen väl drar igång så är man heltorsk.
Igen.

* * *
Åter RvP så undrar jag alltmer: "vem är han e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?"
Personen van Persie.
Inte den jag trodde har det uppenbarligen bevisats mig. Inte för att klubbhjärta existerar någonstans och i någon större utsträckning längre. Eller för att "gulliga barndomfoton" med RvP i Arsenaltröja säger något.

Det är hans agerande i sig. Det konstiga uttalandet i juli.
Och det mysteriet trycker mitt inre.

Det var och förblir ett fullkomligt unikt meddelande han lät publicera inför omvärlden (eller sina fans) efter EM-fotbollen där han deklarerade att han inte avsåg att skriva på ytterligare kontrakt för Arsenal.

Visst, fri vilja råder men det kunde gott ha räckt med information kring sakfrågan om framtiden.

Istället tog RvP tillfället i akt att såga klubben offentligt genom att skriva alla på näsan att de inte "satsar enligt hans ambitioner." En spelare anförtrodd kaptensbindel som öppet kritiserar och tillrättaviar sin klubb.

Oavsett vad man nu som supporter må tycka om såväl klubb, styrelse som tränare, så agerar inte en professionell spelare under befintligt kontrakt på ett sådan sätt. RvP måste ha drabbats av en självbild som närmast är ohälsosam. En tro på att han faktiskt var mannen att diktera villkoren inom fotbollens ramverk.

Och redan där bröts all form av anständighet, moral och normal etikett. Kompassen snurrade vilt. Och där och då var det också fullkomligt glasklart att en sådan spelare inte kunde vara i klubben under några som helst omständigheter. Det var också ett slugt drag. För på detta sätt slapp RvP att på egen hand lämna in sin ansökan om sin transfer-request och gå miste om sin lojalitetsbonus.

Att därefter gå till en traditionellt stark rival i den som just ManUtd av alla lag gör inte hela historien snyggare. Han kunde likaväl ha skrivit på för Tottenham för de flesta. As bad as it gets.

Det komplexa i alla känslor blir nu att denne holländare faktiskt vann titeln "Professional Footballers' Association's Player of the Year" av helt rättmätiga skäl så sent som i våras. Vår kapten...
Han gjorde helt enkelt enskilt flest mål i England.

Det var förvsso inte solomål för egen maskin. Det var samarbeten med Song, (som dagen innan ligastarten nu är nsäte man att lämna för Barcelona) och spelare som Walcott och Arteta.

Men han öste in mål. Var i sitt livs form. Och utan den formen och de målen hade aldrig Arsenal hamnat på någon tredjeplats – en ynka poäng efter ovan nämnda Tottenham.

Det var en kombination av RvP:s hysteriska form liksom Tottenhams totala vårkollaps när "Arry" Redknapp bäst gick runt och funderade på en framtid som Engelsk förbundskapten, som avgjorde sluttabellen. En tabell där de båda Manchesterlagen ovanför slutade med makalösa nitton poäng fler inspelade.

Inför denna säosngsstart: RvP - From Hero to Zero.

Det forsar nu ut rapporter på webb och Twitter från främst Arsenalsupportar om hur RvP styrde och ställde under det gångna året. Om konflikter med medpelare som Ramsey och Arsjavin (som Wenger i all hast skickade iväg till Ryssland i februari) och att RvP redan inför fjolårets säsong gjort klart att ännu ett trofélöst år skulle innebära att han lämnade klubben, rykten bisarra lönekrav som rena divalater om att Arsenal skulle heltidsanställda hans personliga fysio-terapeut och återkommande ifrågasättande om laguttagningar och byten

Vad som är sant i det flöde av sådana berättelser  - som kommer nu - precis när RvP gjort sin pakt med den röda djävulen, är förstås omöjligt att vidimera.

Det hävdas till och med att han själv tog kontakt med Manchester United under pågående säsong. Om det är sant så är det den ultimata sveket och den svartaste judaskyssen.

Robin van Persie, mannen med egna sånger och flaggor, går nu sannolikt till historien som en av Arsenals värsta syndare.

Före detta spelare som lämnat med upprörda känslor hos supportrana som Ashley Cole, Adebayor och Nasri kommer troligtvis att behandlas tämligen milt framöver i jämförelse mot holländaren som försvann till Manchester United.

Men låt oss nu inte enbart  rycaks med i sarkasstisk historierevisionism. Holländaren gjorde mer än en bra säsong, och låg inte ständigt skadad övriga år. Han gjorde en del nytta under sina tid i AFC. Det är därför denna transfer blir så bitter. Det hade varit helt andra känslor om den nya klubben spelat i ett annat land och en annan liga.
För vem vill se RvP hånflinandes med Rooney?
Hur kan det komma att kännas att se dem lyfta en pokal?
Ett inte alltför osannolikt scenario.

Att styrelsen haft sitt ansvar sitt är helt klart. Det är BS att där inte fanns några val, det finns nämlige alltid ett val - även om det kan vara sämre än bättre. Man kunde exenpelvis ha valt att avstå att sälja till en rival och därned låta stärka deras trupp. Man kunde valt en mindre prislapp från ett anat lag. Wenger valde de nypor och metoder han hade, om man får tro BBC. Meddelade att RvP inte var önskvärd precis vid träningsmatchen mot FC Köln. Det är mental pay-pack. 

Laget har överlevt förr även om jag blir trött på fotbollens klichéer om att "ingen är större än laget", en harrang som dras fram i tid och otid.

Men vi minns när Patrick Vieira "grät ut" under varje sommar i tre års tid bara för att få åka till Madrid. Wenger tröttande tillslut, återigen osentimental och kylig, och PV4 hamnade i Juventus där han tog sig ett guld - som dömdes bort. Likaledes har klubben klarat sig topp fyra efter att både Henry och Cesc lämnat för spel i Barcelona.

Det har inte blivit några titlar.

Men det har alltid blivit spel i Champions League.
År efter år.

Det kommande året, då?

Visst har laget värvat tre starka kort i Podolski, Cazorla och Giroud.
Men ingen av dem har erfarenhet från spelet i Premier League.
Det finns en risk att bördan blir väldigt tung på dessas axlar.

När nu även Song försvinner så tickar klockan och en ersättare måste hittas. Räkna med att säljande klubbar är medveten om saken ock kryddar prislappen.

Pengarna som kommer in för RvP och Song måste återinvesteras i en trupp som är redo att jobba. Operation nystart Arsenal.

Med RvP och Song borta så är det inte många ansikten kvar från det fallerade projektet som levererade noll titlar. Walcott (om han stannar) och Rosicky återstår.
 

Visst kan det bli en spännande säsong, dock ingen ligatitel, törs jag lova.
Kanske en Cup-.titel?

Ja, då säger vi så!

Ljus vår efter mörka februari

Har inte haft tid att skriva här på över en månad. Nya arbetssysslor och annat fokus. En halvdöd, nästan stendöd blogg är ett lik. Men jag tittar förbi en sväng.

Sedan mörka, tunga, svarta februari och inlägget "The Downward Spiral" har fotbollen givit många angenäma stunder. Onekligen. Sol och ljus. Som hör våren till.

När detta tecknas, 27 mars 2012, så har Arsenal vunnit sju raka ligamatcher och passerat Spurs i tabellen, och parkerat sig på tredjeplats i ligan. Spurs som låg tio poäng före ligger plötsligt tre poäng efter med trettio matcher av säsongen spelad. Endast åtta matcher kvar nu.

Och det är ett hyfsat tufft schema som Arsenal har kvar om i möten med både Manchester City som Chelsea. Tottenham har en betydligt lättare resa vilket 'Arry själv har påtalat.

Men allt ligger i egna händer. Eller fötter. Eller huvuden nu. Att arbeta in i måk, att beslagta en plats som garanterar spel i Champions League eller kval till Champions League. Det handlar om plats tre eller fyra.

Vändningen?
Kanske utskåpningen av Blacknurn med sanslösa 7-1, eller vinsten borta mot Sunderland.
Men den riktiga boosten kom i Londonderbyt mot ärkerivalen. 5 mål mot 2.
En av de större fotbollstunder för egen del på många år.
Många år!
Prestigen lagen emellan har inte varit så stor på decennier.
Därav bilden ovan.
En Walcott som sprudlar av glädje och energi.

Det var när mörka februari hade tre dagar kvar på månaden skottåret 2012.
Därefter har Liverpool, Newcastle, Everton och Aston Villa besegrats, i bland på stopptid för att nå de tre poängen.

Spelae har friskant till (som hunnit skada sig) En backlinje med Sagna-Kos-Vermaelen-Gibbs har haft sitt att tillföra vill jag hävda. Liksom en Song i storform.

Och så minns vi returen mot AC Milan på hemmaplan. Det omöjliga blev nästan det möjliga. Ett mål från förlängning. Det räckte inte ända fram efter Abbiatis superräddning när Robin Van Persie i sin livs form kom fri för att lobba in det fjärde målet.

4-3 var ändå flaggan i topp.
Och jag misstänker att AC Milans fortsättning tar stopp mot Barcelona härnäst.

Men vem vet i fotboll?`

Londonderby igen och fokus på ligan och ligan alena.
QPR's up next!

The Downward Spiral

Kanske var det näst sista matchen Arsenal spelade i Champions League under överskådlig tid. En medioker säsong fick ett nytt lågvattensmärke när det var dags för åttondel i Champions League. Borta mot Milan på "San Siro". Det blev aldrig match. Statistiken säger 5-5 i skott på mål. Jag kan minnas två målförsök från Arsenal. Det första i sextioåttonde minuten av Robin van Persie.

Då hade hemmalaget redan en stabil ledning ned tre mål mot noll. Arsenal var inte ens med. Hade inget spel, inget tempo, inget...Inget!

Man sålde sig pinsamt billigt i Italien. Koscielny skadad (vem hade kunnat tro på en ny skada, och i backlinjen?) och in med Djourou som gick på en enkel fälla av Zlatan som kunde smälla in 4-0 på straff. Ridå, goodbye, over and out!

Trist ur så många aspekter. För nu lär det dröja innan Arsenal spelar i det internationella finrummet igen. Och där avses INTE UEFA Europa League. Att årets lag klarar fjärdeplacering i ligan är jag tyvärr tveksam till.

Det blev förlust och farväl av Thierry Henry, som under sin korta sejour bidrog med att ta laget vidare i FA-Cupen (hur nu det går) och säkra tre ligapoäng mot FA-cupmotståndarna Sunderland.

Tack Henry.

I övrigt finns inte så mycket mer att tillägga mer än en innerlig önskan om förändring. Förändring som bygger på att Arsenal vågar satsa sig ur en kris som blivit påtaglig efter år av stagnation.

Arsenal vänder aldrig 4-0 hemma mot Milan. Aldrig.

Festen är över. För oss. För andra, som Robert Laul, Marcus Birro eller Marcus Leifby har festen bara börjat. Det blir Zlatan&Italienfrossa nu.

Rub it in!

Ny coachvinst av SAF när Arsenal åter föll

Tredje raka förlusten. Hade inte förväntat mig full pott, men kanske ett kryss när Manchester United gjorde sitt årliga ligabesök i norra London.

Helhen i övrigt hade bjudit Liverpoolförlust, Newcastleförlust som kryss för Chelsea och förlust för Tottenham (i de sista sekunderna då Balotelli straffade dem)
Bra läge att ta poäng på. Men icke sa' Nicke.

Första halvlek var Manchester Uniteds. Til fullo minus några minuter av matchstart. Först på stopptid gjorde gästerna 0-1. Valencia nickade in bollen på kross från Nani som haft lekstuga på kanten med Johan Djourou, för dagen högerytter.

Byte från start i andra där Djourou som varit Arsenals svagaste punkt (i ett allmänt oslagfärdigt Arsenal) mot 18-årige Cyprioten Nico Yennaris. Och plötsligt blev det också mer energi och initiativ hos Arsenal. Robin van Persie som lyckats missa mer eller mindre öppet mål såg ut att bli frälsaren med kvittering 1-1 med skott ur osannolik vinkel bakom Lindegårds vänstra burstolpe. Men Manchester United skulle slå tillbaka. Och det var ännu en taktisk som coachningsmässig triumf för Sir Alex Ferguson.

En av de bättre för hemmlaget var Oxlade-Chamberlain som fått förtroende från start. Han spelade på mittfältets vänsterkant och kämpade hårt och fysiskt. I 73:e minuten skulle han av tyckte Wenger som satte in Arsjavin. Vår ryss som inte varit bekväm på planen under i princip hela säsongen.

Ferguosn plockar av Nani och DaSilva, och slänger in Scoles (som gjort en Henry) och Park.
Han drog ned Valencia i banan och balansen blev nu en annan. Inom åtta minuter har Valencia som ligger djupt nee i banan fiskat upp bollen, drar Arsjavin, som inte har ork eller fysik, över hela planen, serverar den till Wellbeck som får dra skott mitt inifrån Arsenals box.
1-2, Ridå!

Det var inga trevliga scener på Emiraten. Men det var inte Manchester United som stod för det provokativa. Hemmafansen buade högt redan vid inbytet av Arsjavin. När ryssen sedan blev syndabock rester sig flera upp och gick. Trots att det återstod sex minuter av ordinarie tid.

Alla VISSTE att Arsenal med denna trupp aldrig skulle hämta upp sig ens till ett kryss.
Det är Arsenal 2011/12.
Ett mediokert lag med taskigt självförtroende.

Och om säsongen startade med turbulens kring Wenger och en styrelse som vägrar att värva, så blev inte läget varmare efter söndagen.

1-2 kändes som 8-2 i augsuti i Manchester.

Utöver änu en smärtsam som kostsam förlust minns man nu tyvärr, utöver fansens burop, ögonkasten från Robin van Persie mot Wenger när Arsjavin byttes in.
De sade något som lär få konsekvenser för klubben på sikt.

Uppläxade i Wales

Årets straff?
Ramsey-Dyer.
Noll kontakt.
Märkliga dosmlut är numera en del av vardagen.

Oavsett,detta en tung söndag när Arsenal FC var på besök mot nykomligarna i Wales.
Eller kansker snarare tunt än tungt.

3-2 till Swansea mot ett Arsenal som inte bara förlorade viktiga, nödvändiga poäng, utan också förlorade i bollinnehav, hörnor, avslut, innehav och passningar.

Laget saknade Arteta. Något kopiöst.
Så viktig har allstå Arteta varit för Arsenal FC sedan han kom. Även om han inte är någon Fabregas.
Och en backlinje av rang och med rutin och med ett samspel saknades.
Och energi?
Nej, den fanns inte där.

Det var en svag insats. Men det var likväl ingen straff som gjorde 0-1 till 1-1. Ramsey nuddade inte Nathan Dyer. Domsluten blir allt märkligare även om det inte försvarar Arsenals lama spel.

Att släppa in 2-3 sekunderna efter Walcotts 2-2 som åtminstone kunde ha säkrat EN poäng kändes grymt orutinerat. All heder åt Swansea. Ett spelande rörligt och offensivt lag. Som Arsenal borde vara.

Nästa helg väntar Manchester United hemma på Emiraten. Har svårt att tro på några poäng alls där med rådande skadeläge och ManUtd:s nyfunna form.

12-12-12

Hade det varit en Hollywoodfilm hade det varit ett för pjåskigt manus, ett för sött slut, en alltför sentimental saga. Ibland överträffar dock de mest sötslikiga momenten verkligheten.

I en föga underhållande match, dock av vikt, där FA-Cupens tredje omgång spelades, ånyo mot Leeds United, så var det också kvällen för "comeback" av nu 34-åriga tillfälligt inlånade patenterade Arsenalhjälten, Thierry Henry.

I sextioåttonde minuten klev han på planen. Det stod då 0-0 och efter ändlösa försök av Arsjavin som av Ramsey verkade ett omspel på Elland Road inte vara en omöjlighet. Leeds taktik var att ställa elva man i eget straffområde och spela om någon kontring uppstod.

Sedan hände det. I sjuttionionde minuten. Pass från Alex Song, som gjort en blek figur, på gammlt Henry-manér, bollen retfullt in i högra hörnet. 1-0. Vilket också blev slutresultat och avancemang i FA-Cupen där Aston Villa nu väntar.

Det är 2012, Henry har fått tröjnummer 12 och han gjorde sitt 12:e mål mot Leeds.
Man kan bli numerolog för mindre. Eller börja tro på dåliga manus.
Men det var vackert och det var sant.

I Dubai satt Robin van Persie med familj på välbehövlig semestervila. han följde matchen på Twitter. Han kan ta ett bad i lugn och ro. Hans frånvaro fixades av reserven på bänken.

Det i sig säger något annat. Om Arsenals oförmåga att göra mål. Utan fixstjärna.
Men det skippar vi efter denna match.

Det finns naturligtvis mycket annat att säga. Bland annat att backlinjen nu blev extremt tunn när även Coquelin fick halta av med muskelbristning. Åtta backar borta.

Arsjavin gjorde en av sina bästa matcher på mycket, mycket länge. Han sprang, minst en marathon. Men stressar sina avslut. Det måste tära på nerver och självförtroende. Det skulle vara stort att få se ryssen i form. Får man det?

Och hur blir det nu med förväntningar på Henry under de knappa två månader han finns på plats?

Räkna inte med för mycket har både han och Le Boss sagt, som i ett mantra.
Många lär förvänta sig fler mirakel.
Men mirakel kommer inte på veckobasis.

Nytt år - Berg och dalbanan fortsätter

Från glädje till besvikelse på några dygn. Arsenal bjuder onekligen på berg- och dalbaneliknande uppträdanden som känslor. Det nya året var två dagar gammalt när det var dags för Londonderby. Borta mot Fulham på Craven Cottage. "Varning utfärdad" bör ha utgått till samtliga då Fulham plockat poäng av "storlagen" under innevarande säsong.

Här hade Arsenal chansen, efter nyårshelgens resultat, att närma sig toppen ytterligare. Förutsatt att man tog en bortaskalp.

Det var en match som startade i ett rasande tempo, från båda håll. Wenger såg inte nöjd ut vid sidan när chanser och anfallsvågor byttes på ett sätt som påminde mer om juniorhockey än fotboll. Men det var underhållande att beskåda. Litet "Old School English Football", fast tio gånger snabbare som betydligt mer tekniskt. Och på riktigt fingräs istället för leråker.

Arsenal tog så ledningen via Kosczienly, första målet för säsongen. Sedan följde en bombmatta mot David Stockdale i Fulhams mål, men något andra mål kom inte. Tempot fortsatte perioden ut, och den ende som inte tycktes vara riktigt vaken eller fokuserad i The Gunners var Theo Walcott som gjorde en mycket slät figur.

Efter paus hände det som inträffat så många gånger förr, och som jag naivt nog trodde slipats bort under hösten. Arsenal kom ut som ett annat lag. Man undrar vad som hände där i omklädningsrummet?
Att 0-1 skulle innebära någon form av kassaskåpssäker trepoängare med ytterligare 45 minuter att spela var inte en tanke någon kan ha intalat sig med tanke på Fulhams ebergifyllda spel. Och inte blev hemmalagets tempo svagare i den andra perioden. Tvärtom. Fulham tog fullständigt tag i taktpinnen och Arsenal kom knappast över egen planhalva.

När Djourou, högst tvivelaktigt, fick sitt andra gula kort i matchen och Arsenal decimerats till 10 man så var det mest en tidsfråga om när kvitteringen skulle komma. Och den kom. I 85:e minuten. Fulham gick för fulla muggar och på stopptid lyckades Bobby Zamora trycka in 2-1.
Inte någon vidare comeback av Squillaci som i total brist på baksidan fått komma in i sin blott tredje match för säsongen!

Återigen var det en match där Arsenal nekades straffspark, detta sedan Gervinho fällts, så för dagen var det inte handboll som accepterades av FA:s representant med visselpipa, Lee Probert.

Men förlusten ska inte skyllas domaren trots utvisning och utebliven straff. Förlusten var lagets. Oförmåga och oskärpa i att sätta chanserna och förvalta övertaget under den första halvleken. Detta i kombination med den märkliga scenförändringen i andra halvlek då det blev passivt och slarvigt.

Flera spelare såg riktigt trötta ut, bland dem Robin van Persie.
Sannolikt dags för litet välbehövlig vila nu när FA-cupspel mot Leeds står på schemat först om sju dagar.
Sannolikt lär Wenger plocka ur det yngre gardet när det laget ska sättas samman.

Summa sumarum efter måndagskvällen blir att Arsenal nu står med en oerhört svag backlinje samtidigt som halva ligan är spelad och kampen om fjärdeplaceringen lär fortgå när så viktiga poäng förlorades.

Några nyförvärv i det förestående transferfönstret är knappast att vänta, om inte Wenger inser allvaret med alla skadade backar.
Robin van Persie behöver onekligen hjälp framåt, och jag är fortfarande osäker på om Henry, som är en tillfällig lösning (och lär få spela på kanten) är mirakelsvaret.

Tim Payton, krönikör på The Independent och aktiv i Arsenal Supporters Trust uttryckte sina känslor i twitterform efter matchen;
"Reminder to Mr Wenger that £50million in the bank doesn't score goals or keep clean sheets"

Rätt så!

Gott Nytt Gooners!

2011 har varit ett märkligt år, stundom bjudit några riktiga dalar. Nu lägger vi året till handlingarna och blickar framåt.
Och årets allra sista dag kunde inte slutat så mycket bättre. Efter den i allra högsta grad frustrerande kryssmatchen mot Wolves när övriga resultat var tunga så slutar den 31:e december 2011 helt tvärtom.

Manchester United får stryk på hemmaplan mot bottenlaget Blackburn, 2-3. En präktig fyrverkipjäs till 70 årsfirande Sir Alex Ferguson.
Chelsea gick på pumpen hemma på Stamford Bridge mot Aston Villa och Tottenham spelar kryss borta mot Swansea.
Samtidigt på Emiraten blir det ett "hederligt" one-nil to The Arsenal i Londonderbyt mot QPR.

Målskytt Robin van Persie som därmed slog klubbrekord i antal gjorda ligamål under ett kalenderår.
Innan det viktiga segermålet kom insmög sig samma olustiga känsla som mot Wolves. Massivt spelövertag och en radda brända chanser.
Men ett mål gjorde skillnaden. Gjorde nyårsaftonen litet gladare!

På läktarplats satt Thierry Henry och applåderade. Snart ska han göra två månader i sin gamla klubb på inlån från NYC Red Bulls.
Hur det kommer att påverka laget och spelet återstår att se 2012. Jag kan se både gott som ont med en sådan lösning.
Jag hoppas på det goda. Det är dessutom några riktigt prestigefyllda som betydelsefulla möten som Henry har chans att medverka i.
Ligamöte mot Mamchester United som Champions Leaguespel mot Milan.

Men det är nästa år. Som startar om några timmar när detta skrivs.

Nyårsönskan får bli att tillfrisknandet fortgår bland Arsenals nyckelspelare.
Att Verminator fick lämna planen årets sista dag blev dagens mörka punkt.
Vi önskar snabb återhämtning. Sedan väntar vi på att Sagna som Wilshere snart är åter på planen, liksom övriga kamrater.

Gott Nytt 2012 alla Gooners!

Tungt när trend bröts i Manchester

Inte en förlust i ligan sedan den 2:e oktober för Arsenal inför bortamötet med inte så litet prestige i potten. Än mer väsentligt var att här var avgörande poäng att spela om. För Arsenal att fortsätta knapra in, eller för Manchester City att rycka i täten.

Spelmässigt blev det en fartfylld tillställning där hemmalaget öppnade med enorm press och energi, men sedan bytte lagen chanser i perioder. Rafflande och ovisst med 0-0 i halvtidsvilan.

Szczesny, Gervinho, Song, Arteta och Vermaelen bjöd på förstklassiga insatser.
Song hela tiden på gränsen med hårt fysiskt spel vilket renderade i gult kort från Englands sämsta, eller ska jag säga "Arsenalfientlige" domare; Phil Dowd.

Låt mig återkomma till honom snart.

Med femte gula kortet är Song avstängd Inför veckans förestående möte mot Aston Villa och det blir tunnare på mittfältet. Även Arteta med ett gult kort i Everton innan klubbytet och fyra införskaffade i Arsenal blir borta på onsdagen.

Åter söndagen och en match där City fick alla poäng och Arsenal inget.
1-0 till det arabiska miljardbygget och Samir Nasri kan få grina allt bredare i drömmen om en titel. Arsene Wenger lät efter matchen meddela att Arsenal är borta från titelracet, och frågan är väl om de någonsin varit med under denna säsong trots en underbar upphämtning från en kaotisk start.

Med sexton matcher spelade av trettioåtta skiljer nu tolv poäng mellan City (41p) och Arsenal (29p). Det lär bli en kamp om fjärdeplatsen, men i tuff konkurrens med Liverpool, Chelsea och inte minst Tottenham som trummar på som om det vore 1961.

Som av en slump så har helgens Arsenalrelaterade nyheter handlat om att nästa man från Arsenal till City ska bli Robin van Persie. Money is not the issue, som bekant. Frågan är om Arsenal har kurage nog att låta bli att sälja även om astronomiska summor erbjuds till en 28-åring som kan lämna som fri transfer våren 2013?

Som av en slump utsågs Samir Nasri till "Man Of The Match" i just detta möte även om han vida överglänstes av Joe Hart, sannolikt ligans bäste målvakt.

Och som av en slump så var det Phil Dowd som höll i pipa och kort i matchen.
Att hålla i attiraljer som hör uppdraget till är dock inte samma sak som att hålla koll på läget på planen.

Att FA:s domare Phil Dowd är en jättepajas är ingen nyhet för dagen.
Vi minns februari i år med hyfsat färskt minne. Arsenal hade ledning 4-0 på St Jame's Park. Dowd plockade bort Diaby från planen och lät Arsenal spela tio man. Därefter tilldömdes Newcastle två straffsparkar i en match som slutade 4-4 och blev början på raset för laget under en vår som blir svår att glömma.

När Arsenal i underläge, efter att ha fått ett kvitteringsmål avvinkat i en mycket tveksam offsidesituation, så blir det frisparkar när Citys stjärnor börjar ramla lätt medan spelet får fortgå när Miller, Kompany eller Touré är bryska.

När Richards får bollen på armen i eget straffområde så att bollen ändrar riktning, då är det självklart inte straff. När det är handboll bestämmer Dowd.

Det var ett retligt mål som gav City en inte helt rättvis seger. Szczesny släpper en retur åtta minuter in i andra halvlek, orutinerade Miquel som fått ta plats i backlinjen var inte med när Silva kunde slå in bollen.

Framåt skapade Gunners egna chanser, och utöver det bortdömda målet, så bjöd Hart på tre makalösa skotträddningar.

Ett kryss hade känts som ett rättvist resultat. En förlust känns som ett svidande nederlag. Och fråogorna som uppstår efter matchen är vad Arsenal har för gift framåt när van Persie inte gör konstmål?
För dagen var Vermaelen - BACK - den vassaste anfallaren.
Arsjavin och Chamakh gör som bekant inga mål längre. Tyvärr.

Och backlinjen nu i tider som komma skall av tufft matchande?
Hur blir det nu?
Fortsätta med Miquel?
Ge Coquelin chansen i brist på alternativ?

Med Sagna, Gibbs, Jenkinsson, Santos och nu Djourou på den aldrig sinande skadelistan så står Arsenal onekligen i en tuff situation vad gäller försvaret. Lägg därtill att Song som gjort inhopp i backlinjen är borta kommande match.

Det blev plötsligt en rad av mörka tankar efter en hyfsad svit.
Det reser frågor om eventuella nyförvärv under januari.
Stalltipset får nog vara att det inte blir något sådant.
För egen del ser jag gärna att råmaterialet Oxelade-Chamberlain kan få chansen på bekostnad av de som har svårt att prestera.

Löser inte backkris eller skadelista. Men kan ge annan energi som kraft.

Laget jag inte ville att AFC skulle möta...

...fick man då självklart i dagens lottning til Champions League.
Milan.
Hade hellre tagit Barcelona igen. Tredje gången gillt. Eller Real Madrid. Eller Bayern München.
Helt uppriktigt.
Men inte AC Milan.

En känsla.

Det finns många vackra gamla CL-drömar om "den italienska festen".
5-1 borta. I Milano. Då hette motståndaren Inter.
Edu!

Men då var då.
Nu är nu. Samma stad. Annat lag.

Jag är livrädd för att festen kan bli kort.

Att italiensk defensiv kan få matcherna i ett tempo som inte passar Arsenal.
Jag hoppas jag har fel.
Uppåt väggarna fel.

Nåväl. I närtid, Man City borta på söndag.

Man City sim är just borta. Från Champions League.

Men trots en vacker vändning från avgrunden denna höst så sitter minnet i från det dsenaste bortamötet i Manchester. Förvisso mot Man Utd.

Nu väntar ett taggat hemmalag. De har slagit ut Gunners ur ligacupen. Och de lår varsfulla av allmän revanschlusta efter förlusten mot Chelsesea.

Ut i ligacupens kvart mot Man City

Manchester City har inte vunnit en match mot Arsenal i London på 36 år. Det var dessutom extra laddat inför kvartsfinalen i Carling Cup år 2011 när det miljardsatsande Man City hade med Samir Nasri i truppen. Han fick heller inte det varmaste av mottaganden av Arsenals supportar.

Det har varit tufft nu, tyckte Mancini, som likt Arsenal spelat både Champions League och Premier League under den senaste veckan. Manchester City med Balotelli avstängd fick därför komma med ett "reservbetonat lag" till London.

Agüero £38 miljoner, Dzeko £27 miljoner, Nasri £24 miljoner och Savic £10 miljoner utgjorde en kvartett om £99 miljoner när Mancini fick vädra det "lättare gardet."

Wenger är konsekvent vad gäller sina spelarval i ligacupen. Här får de yngre chansen, det är deras cup. Och det var en fröjd att se de yngre fysiska spelarna som inte vek en tum mot City på hemmaplan. Coquelin, Frimpong, Miquel och inte minst Oxlade-Chamberlain ångade fram, slogs om varje centimeter. Fabianski i målet var den ende som utstrålade litet av osäkerhet.

Och det blev en underhållande tillställning där nämnde Fabianski inte sattes på några större prövningar. Park som forward syntes mest under första halvlek, ackompanjerad av Chamakh som förblir märkvart osynlig. De chanser som skapades räddades av Citys jätte till målvakt, fyra meter långa Pantilimon.

0-0 i halvtid kändes ändå som ett resulat som talade för Arsenal. Skulle sanningen kunna vara så vacker att några ungdomar skulle kunna spela ut Manchester City ur cupen?

Nej.

Messi-replikan Agüero fick EN chans i en snabb kontring i 83:e minuten precis efter en Arsenalhörna. Det var tämlifen rent på Arsenals planhalva och Fabianski gjorde sig inte stor. 0-1.

Det känns mest som ett slags dråpligt öde att Kolo Touré, av alla, var mannen som sekunderna innan Arsenals hörna rensat undan och rädat Manchester City från
1-0.

Så kan det gå i fotboll. Infoga klyschan där den känns bäst.

Så blev ligacupesn äventyr kort. Ingen final att vare sig vinna eller förlora. Trist med tanke på att det till övervägande del var ett stort nöje att se energin och viljan hos Arsenals yngre garde. Några lär nog få chansen till mera speltid framöver.

Noterbart att scenförändringen inte blev så mycket vassare för Arsenal när Arsjavin och Gervinho tog plats. Gervinho inblandad i vad som kunde blivit ett ledningsmål, men i övrigt var avsluten inte av vassaste klass.

Det är väl Arsenals störsat problem just nu, avsaknaden av sniper / striker. Med Robin "38 goals" van Persie på bänken så saknades det där allra sista - avgörande touch och måltjuveri.

Av planen vankade Nasri och hans vänner som vinnare, vidare mot avancemang och semifinal. Med tanke på matchbilden över speltid så kändes det inte helt rättvist.

Utöver "Ox" en extra stjärna i boken till Benayoun som gjorde en mycket stabil insats för kvällen och laget.

Segersvit bröts i Londonderby

Efter fem raka ligasegrar och säkrat avancemang som gruppledare i kvalet till Champions Laegue så tappade Arsenal i sin fina vinstsvit när det var dags för Londonderby, Norr mot söder, Arsenal mot Fulham.

Det har varit en trivsam tid med ett rejält ryck efter den tunga säsongsstarten. Robin van Persie har presterat på absolut topp i sin karriär och har öst in mål efter annat. "A One Man Team" säger belackarna som inte noterat att det faktiskt krävs fler i lagidrott än en ensam forward, hur fornstark denne än må vara.

Mycket av den tiga säsongens närmast katastrofala brister tycks man ha kommit tillrätta med, inte minst defensiven även om den går att putsa på ytterligare. En frisk van Persie i skytteligans topp och självförtroendet, eller "mental strength" som Wenger skulle uttrycka sig, har växt med poängskörd i liga som i CL:s gruppspel.

Bottenlaget Fulham på besök skulle sannolikt bli ännu ett segertåg på Emiraten. Men ett derby är ett derby, ich det var trötta ben och huvuden efter onsdagens europakamp mot ett offensivt Borusia Dortmund som också hittat formen hemmavid och som var piskade att vinna.

Men tre dagar senare var det märkbart tröttare ben och huvuden på hemma-arenan, trots att Wenger roterat litet på manskapet sedan onsdagens kväll. Koscienly fick vila till förmån för Djourou som fick några minuter under onsdagen. Gervinho startade på bänken till förmån för Arsjavin. Och det var den "lille ryssen" som noterades först då han trodde sig slå in 1-0 redan efter tre och en halv minut, dock var det med halvmetern offside vid tillslaget.

Innan match läste jag att lördagens domare, alltid så pinsamt usle Mike Dean fått förtroende att hålla i matchen. Någon hade noterat att Arsenal inte vunnit någon av de senaste nio matcherna som Dean dömr för Arsenal. Slump eller varningsklocka?

Fulham spelade tätt och kompakt, var på andra sidan Themsen för att ta poäng efter förmåga. Bobby Zamora ständigt på hugget. I halvtid var målcahnser som skott på mål 4 + 4 för båda lagen.

0-1 kom i en kontringssituation där en sund domare hade blåst efter att Arteta blivit fälld. Men nu var det Mike Dean som höll i pipan och spelet fick fortgå till Fulhams fördel där Riise, av alla, tråcklade sig in i en halvöppen box, skottade varpå bollen slogs av Vermaelen rätt in i högerhörnet.

Arsenal fick sedan kämpa och kriga, men det var trögt. Ramsey och Arteta såg synnerligen slitna ut och Arsjavin gjorde sig osynlig. Wenger möblerade om så offensivt han mäkatde och lät även Diaby som också gjort comeback i veckan komma in på planen tillsammans med Gervinho.

Ingen över hövan märkbar förändring noterades. Men utdelningen kom tillslut, tillika med en skön revansch för Vermaelen som kunde nicka in kvittering i 82:a minuten. Sedan var det fullt blås framåt. Dock utan att resultatet förändrades innan matchen visslades av.

En poäng vunnen eller två poäng förlorade?
Martin Jol såg betydligt mer nöjd ut än kollega Arsene Wenger vid det hövliga handskakandet.

Även om inte van Persie fick briljera vidare i sin svit så fanns annan målskytt i Vermaelen som gjorde två. Med säkerhet betydligt mer nöjd med det sista framför det andra.

Tjugofem matcher återstår och därmed sjuttiofem poäng att spela om. Den som klagar på spänningen med sju lag som krigar om topp fyra bör uppsöka läkarvård.

Härnäst väntar ligacup mot Manchester City. Vi lär väl se om resan stannar där och då, eller om äventyret fortsätter i Carling Cup.

Strulig sensommar - mild höst

Det är ligauppehåll och ganska trist. November är ett enda grått mjölkigt dis. Det gråa är ändå det ljusaste man ser av dagen. Svart när man går upp, svart när man går från jobbet, svart när man går till sängs. Jag skriker inte ännu en "vargvinter", men att klampa runt i mörker eller en atmosfär av utspädd lättmjölk, eller gammal Grape Tonic, är inte min melodi.

Det är en osedvanligt mild sen höst. Och mildväder råder sanbolikt även i varje Arsenalsjäl.
Fyra raka segrar i ligan, varav bortavinsten, den makalösa bortavinsten, på Stamford Bridge - sent lär glömmas. 3-5. Det är en match att plocka upp från den biologiska hårddisken och ta fram igen och igen och igen när mörkret äter litet mer av varje dag som går.

En mental vändning. Och nej, jag undslipper mig att travestera monsieur Wengers snack om "Mental Strength". Kanske var detta en match som kan få bli lika avgörande åt ett positivt håll som förlusten mot Birmingham i Carling Cups final blev en färd rätt ned mot botten och mörker, mentalt, som resultatmässigt.

Ny seger, hemma, mot West Brom, där Arsenal fullkomligt häll i taktpinne från start till avslur, där Jenkinson imponerade på högerkanten och där Arteta inte bara gjorde ett klassmål, utan också sin allra bästa insats sedan han kom i Arsenals dress. 3-0. Det kunde blivit större siffror. Och laget har litet målskillnad att tugga upp efter den struliga starten, som man helst vill glömma.

Lunkade på hyfsat även i kvalet till Chapions League med Marseille på besök. Oavgjort med 0-0 lämnar dock för ett onödigt spännande avslut sedan regerande Tyska mästarna Borussia Dortmund kommit igång och är med i gamet om avancemang.

Och medan svensk media ägnar spaltmil åt Zlatan och Zlatans bok, och vet att rapportera att "Engelsmännen är iskalla inför Zlatan" (inte ens halva Wembley utsålt inför träningslandskampen mellan England och Sverige), och det hålls fotbollsgala där man kan tro att det är år 2004 med pristagare som Isaksson, Mellberg och Zlatan, så går man och inväntar att tio dagar av November ska passera så att det kan bli litet angelägen fotboll igen.
Typ Norwich borta.

Det är tight kring fjärdeplatsen, om det nu får bli säsongens realistiska mål. Newcastle har slutat att förvåna och börjat imponera. Tottenham tycks få sin säsong, men Liverpool har inte övertygat fullt ut. Det som återstår av säsongen, vilket är en hel del, är också konkurrenternas misstag. Lika viktiga som egen form.

Törs man tro att Arsenal haft sin beskärda del av skador nu?
Jag trodde nästan så fram till dess jag läste att unge Ryo gått och skadat sig.
Det kom samtidigt som nyheterna om att klubben invigt ett toppmodernt och nytt medicinskt centrum...

Carling Cup denna säsong då?
Manchester City i kvarten.
Det kan ta stopp där, trodde jag.
- Det blir avancemang, visste "Mäklar'n" att berätta!

En än mer positiv supporter, vars namn jag inte känner till, visste att vråla till absolut alla som kom i hans väg efter den där underbara lördagen på Stamford Bridge
"Nu vänder det, WE WON THE LEAGUE AT THE BRIDGE, kom ihåg att jag sade det - i vår!"

Riktigt så optimistisk är jag nu tyvärr inte. Trots en mild höst.

Londonderby efter 4 raka vinster

Har inte skrivit en rad här på 24 dagar. Dåligt. Mitt i fotbollshösten. Har ägnat tiden åt skrivit många rader och rapporter på annat håll och i andra sammanhang. Under tiden som oktober bjudit på arbete som ätit upp oproportionerlig tid så har Arsenal lyckats med fyra raka vinster.

Vinster i ligan mot Sunderland och Stoke, vinst (ocj vilkenb viktig sådan, på målsnöret) i CL:s gruppspel borta mot Marseille. Och så ny vinst i veckan i CarlingCup mot Bolton som gästade London, tog ledningen med 0-1, men föll med 2-1 efter vändning av Arsjavin och Park. Snygga mål dessutom.

Vermaelens comeback en av de stora händelserna vad gäller spelet. Mäktar han med full speltid i det laddade Londonderbyt borta på Stamford Bridge mot Chelsea?
Ett Chelsea på 19 poäng som det således skiljer sex poäng mot då Arsenal nu kammat ihop 13.
Poäng under lördagen för Gunners, om så ett, skulle onekligen innebära att man kan tala om ett trendbrott efter den historiskt usla starten i ligan 2011/12.

Under de senaste tre veckorna har så mycket annat av intresse inom den Engelska fotbollen i allmänhet som kring Arsenal i synnerhet inträffat att det inte får plats att referera nu när jag är åter.

Arsenals årliga möte med aktieägarna den gångna veckan tycks ha varit en rörig tillställning enligt flera förstahndsrapporter av folk som faktiskt var på plats. Kroenke öppnade munnen och gav sitt fulla förtroende för 75-årige ordförande Peter Hill-Wood. Själv tycker jag att nya ansikten i styrelsen, nya hjärnor och nya idéer under rådande förhållanden är lika viktiga som nya spelare i sommarens transferfönster.

Wenger har lättat på förlåten om vad som egentligen inträffade under den turbulenta sommaren 2011. "Halva laget" ville lämna. Käftsmällen på Wembley mot Birmingham City i vintras satt uppenbarligen i länge. Det har vi alla kunnat se. Men att det tog så hårt att "massflytt" blev resultatet påvisar bara hur tung den mentala härdsmältan var. Det kommer att ta sin tid att reparera. Och för att använda en sliten klyscha; "Framgång föder framgång". Får bara hoppas att självförtroende ökar med vinsterna. Att inte Chelsea bjuder på nästa jättepropp.

Apropå jätteproppar så går det inte att undvika att kommentera Manchesterderbyt. 1-6 för Manchester United på hemmaplanen Old Trafford mot ärkerivalen Manchester City.
Trots mina svala känslor för ManUtd, trots att de dessutom piskade sönder och samman Arsenal i höstas med ofattbara 8-2, så kan jag inte känna någon "skadeglädje".

Allt jag känner är att det konfirmerar bilden av att biljardärer med aldrig sinande plånböcker där krispaket till Eurozoner är fickpengar, för alltid förändrat fotbollens villkor. Det går att köpa titlar. Och det är en trist utveckling även i en kommersiell cirkus som Premier League.

Come On You Gunners!

Kalla höstvindar 2011

Bacary Sagna ligger hemma och har tråkigt. Dagarna känns långa nu. Det låter han meddela via sitt Twitterkonto, där han i brist på träning öppnade upp "5-10 minuter" för att ta emot frågor. Bara de inte var "rude".

Annars är det mycket "rude" just nu. Att jaga "allting Arsenal" är främst Engelsk medias egen höstjakt. Till och med hyfsat stabile fotbollsskribenten Matt Law på The Daily Express, med god insyn i Arsenal och dess förehavanden, har lyckats sy ihop en artikel som går ut på att Arsenal är en totalitär sekt som blundar för verkligheten.

Law har någon poäng, men drar nu allt till sin spets, där summan ändå blir att det inte finns något rätt kvar i klubben. Inte helt otippat så har den rört upp stämningen bland många rödvita;

http://t.co/iwyCOAF6

I övrigt har 'Arry Redknapp lyckats hetsa upp sina landsmän efter derbyt om att Arsenals supportrar är ett gäng rasister och huliganer som sjunger nidvisor om Adebayor.

I pappersversionen av tabloiden The Sun har Adebayor fått både mittuppslag och baksida där han exklusivt talat om hur skändad han blev i Londonderbyt, hur väntat det var, men att han hälls sig kylig inför trakasserierna. Ämnet har också flitigt debatterats i TV-kanalerna i Storbritannien.

Det finns inget som försvarar idioti från klackar. Låt mig vara tydlig på den punkten. Men upprördhet och indignation tycks vara enkelriktad. När Spurs klack sjunger nidvisor på sämsta Manchester United-manér om Wenger, då får det passera. Wenger är ju fransos. Och konstig. Och har förstört Arsenal.

Så blåser kalla höstvindar.

Under tiden, i varmare klimat, närmare bestämt i Sao Paolo, Brasilien, så håller Denilson på att göra sig omöjlig. Utlånet till hemlandet har inte fungerat. Supportrar har redan tröttnat på Denilson som dått lämna match tre gånger i rad och offentligt kritiserat tränaren istället för att ägna någon tid åt eventuell självkritik.

I tider av liga- och cupupehåll då EM-kval och vänskapslandskamper ska avgöras så inväntas Arsenals årsmöte. Det lär bli frågor på längden, tvären, bredden, djupet, vågrätt som lodrätt.
Att klubben är i gungning är väl ingen som ifrågasätter. Månne att tonläget är under fryspunkten just nu.

Passande nog har den 125-årige jubilaren valt att exponera damlagets framgångar till programmet. Och äras dem som äras bör. Just nu är det tjejerna som lyfter klubben. Under onsdagskvällen gick de vidare till 16-delen i Champions League efter att ha besegrat vitryska FC Bobruichanka med 6-0. Tätt bakåt, mål framåt.

http://twitter.com/swede_Arse

Ny käftsmäll, Plan B, Någon?

Det är den andra oktober 2011 och Arsenal har nu spelat 7 matcher av ligans 38. Laget ligger på femtonde plats och har lika många poäng som matcher spelade. Målskillnaden ligger på minus sex. Inte något lag någonsin har hamnat topp fyra med 7 poäng efter 7 matcher. Det är där vi är idag. Dagen då "The North London Derby" avgjorts.

Det är söndagskväll efter att Arsenal ånyo fått stryk av ärkerivalen Tottenham. Borta på White Hart Lane. Sådant som inte hände förr. I alla fall inte under 16 års tid. Det händer nu.

Ett derby har sin karaktär, sin spänning och sin högst egna regi. Och det kräver extra energi. Motivation kan slå klass. Men den 2:e oktober 2011 så slog klass avsaknads av motivation.
2-1 till Tottenham Hotspur. De lär fira i veckor. Jag befarar att det kan bli en vana.

Jag skiter just nu fullkomligt i om Rafael van der Vaart plockade ned bollen med handen i 40:e matchminuten när han skottade in 1-0
http://t.co/OgrEbrsE
...lyckas man göra mål när man har både Sagna och Mertesacker på eftersläp, så ska det väl vara mål, eller?

Orkar inte ens gå igenom matchen i detalj. Det finns hundratalet subjektiva matchreporter något klick bort. Med fakta och statistik kan konstateras att Tottenham hade flest av det mesta. Avslut på mål, frisparkar, hörnor och brytningar. (via Arsenalrreport)
Då är chanserna stora att man vinner en match.

Den surmulna må säga att det var ett mål som borde blivit bortdömt och en ovanlig men präktig målvaktstavla av Szczesny som råkade ge konkurrenterna vinsten. Att Arsenal pressade på bra under stora delar av första perioden och rejält i början av andra halvlek.

Men när ARsenal har bollinnehav och tryck så är det enda som skapas numera just "tryck". Det är inga ryck som ger mål. Ingen orkar, eller vill, eller kan, eller törs, eller... fylla på i boxen. Vara besvärliga. Stöka runt. Det var EN sådan situation i hela matchen, och då lyckades man få in 1-1.

Men sedan var det rull, rull, inte titta upp, och ett fellpass. De rödvita slog boll efter annan till Tottenhams spelare. Illa.

Inget försvar, möjligtvis någon form av förklaring. Har man en ny startelva varje match (Arsenal har redan använt t j u g o s j u olika spelare i ligan) på grund av skador, skador, några avstängningar och så nya skador, då blir det inte bara svårt, då blir det närmast omöjligt att spela ihop ett lag. Arsenal kör just nu med en mittfältare i backlinjen. Detta trots inköp av två nya backar vid det förra månadsskiftet.

Och The North London Derby bjöd på ytterligare nya skador i backlinjen. Sagna - av alla - på sjukhus när detta skrivs. Såg ut att vrida till ankeln riktigt, riktigt illa när han blev tacklad in i en reklamskylt.

Ska vi gissa att beskedet blir kolsvart?
Operation och frånvaro sex månader?

Francis Coquelin på mittfältet var det enda "roliga" utropstecknet denna söndag. Annars finns tyvärr oerhört litet att höja mungiporna kring vad gäller Arsenal just nu.

I publiken satt Wengers gamle vapendragare David Dein. Jag undrar vad han tänkte?
Wenger inte bara tänkte, han talade också, efter match.
"Vi spelade med handbroms i".
Det var en bra summering i en mening.

Adebayor fick inte göra mål, men väl passa fram till ett. han höll en förhållandevis låg profil och utmärkte sig mest genom att springa offside. Som vanligt.

Annars noteras att Fulham bombade sönder QPR med 6-0 denna söndag. Och att helgen bjöd målfrossa på andra håll. Man City gjorde fyra mål och Chelsea fem.
Det känns som de spelar i en annan liga.

Hur det här ska gå?
Vet ej. Tionde plats?
Någon som har en "Plan-B"?
Och sjukläget blir inte ljusare.

http://twitter.com/swede_Arse

Season Extravaganza

Det fungerade inte med specialbyggd sko eller specialbyggt stöd, Jack Wilshere som linkade av i Emirates Cup, detta innan säsongens allvar, som övriga bekymmer startade på allvar. Wilshere har fått följa turbulensen från sidan av planen. Med hopp om snar återkomst.

Det lär dröja när klubben berättar att det blir operationsbordet för den unge mittfältaren på måndag. Beräknad återkomst, "kring jul". Beräknad. Kanske kommer vi inte se Wilshere på planen i match ock skarpt läge alls under 2011.

Det är onekligen "A Season Extravaganza" hos The Gunners. Hjärnan börjar bli luttrad över besked och resultat som går i motsatt riktning mot förväntningar och förhoppningar.

Lördag 24 september 2011 är ligadags. Det blir bottenmöte och "sexpoängsmatch" med Bolton som gäster. 17:e plats möter 19:e plats. Bolton har under fem ligamatcher tagit en trepoängare och släppt in 13 mål. Arsenal har en trepoängare mot Swansea och har släppt in 14 mål.

Någon statistiker kunde berätta för mig att Arsenal under säsongen 2003/04 släppte in sitt fjortonde mål i den tjugoförsta matchen. Nu står man i begrepp att spela den sjätte.
Till och med Wenger har talat öppet om att det i det närmaste är omöjligt att ta in 11 poäng på Manchester United. En realistisk spaning som framförts här tidigare. Frågan är var man ska lägga ribban för säsongen. Inte ur ett klubbperspektiv, utan ur ett krasst supporterperspektiv.
"Mid Of The Table"?
Är det att tänka för defensivt? För mörkt?

Vad en ny förlust, eller ett nytt kryss, skulle betyda idag vet alla. Inte minst spelare och tränare. Det kommer att skicka ut än mer oro, osäkerhet och starkare signaler om kris och undergång.

Var beredd på det värsta även om hoppet står till det bästa.

Vidare i Carling Cup

Nej, jag såg inte matchen. Den sändes inte live, och jag har inte sett efterhandsvisningen, bara sett "highlights" under onsdagsmorgonen.

Shrewsbury Town från engelska andradivisionen på besök i London i ligacupens tredje omgång. Under rådande läge utbröt en mindre storm på Twitter när gästerna gjorde 0-1 efter 16 minuter.

Detta på kvällen några timmar efter att VD Ivan Gazidis mött pressen och uttalat sitt orubbliga förtroende för Wenger trots den miserabla säsongsstarten.

"Spiken i kistan" visste många att förmedla när två tredjedelar av matchen återstod.

Nu blev det tre mål och seger som avancemang. Den relativt unga truppen med nyförvärv som Ryo Myachi, Benayoun och Oxlade-Chamberlain, visade i slutänden att det skiljer divisioner mellan lagen.

De två sistnämnda ovan bidrog med varsitt mål. 2-1 av Oxelade-Chamberlain en riktig fotbollspärla, ett stenhårt knallskott från 20 meter. Det unga nyförvärvet är den dom rosas mest dagen efter. Värt att notera att Gibbs gjorde sitt första mål vid kvitteringen. Han har nu gjort lika mycket mål som sin "föregångare" Gaël Clichy.

Trots avancemang handlar det mesta om "Arsenals kris" dagen efter. Wenger var pressad under presskonferensen och svarade inte på det mest charmfulla sätt vilket gav gott bete åt media.

Den stora snackisen tycks vara att "endast" 46 500 personer dök upp på Emiraten. Någon påtalade att det trots allt är TIOTUSEN fler än vad som går in på White Hart Lane.

Grannen Tottenham åkte förövrigt ut ur cupen borta mot Stoke på straffar 7-6. För ett år sedan var det Arsenal som spelade ut dem med 4-1 borta.

Orkar i övrigt inte fokusera på motståndarlags misslyckanden och fadäser nu utan fokus ligger på hur Arsenal fortsätter att hantera sin säsong.

Konstateras att det hittills har gått bätte i cupspel, eller kval därtill än i ligan. På lördag väntar ett oerhört viktigt möte, bottenmöte, mot Bolton.

Till nästa inlägg - vi hörs på Twitter;
http://twitter.com/swede_Arse

Defensiv coachning

Kan den gamle centertanken Bould med 11 år som spelare i Arsenal göra skillnad?

Såväl The Daily Mirror som konkurrenten The Daily Express låter under måndagen berätta samma "story", nämligen att spelarna i Arsenal vill ha en extra resurs i en defensiv coach.

Något enskilt citat eller någon källhänvisning finns inte i någon av artiklarna som påminner om en kopia av varandra. I båda tidningarna droppas också namn på kandidater till sådan uppgift, ungdomslagets ledare Steve Bould (delvis fostrad under George Graham eran som spelare 1988-1995 ) och forne Arsenal-backen Martin Keown.

Idén är på Intet sätt dum om önskemålet finns. Den är inte ens dålig om hela historien är fabricerad. Exakt varför försvarslinjen havererar, markeringar missas, motståndare ställs onside, etcetera är inte helt lätt att förklara.

Det kan inte enbart bero på spelarna i backlinjen för de byts ut. Notera att kostbara tabbar gjorts gång efter annan i försvaret och då har backlinjen haft helt andra spelare än under lördagens möte mot Blackburn.

Någon Mertesacker eller Santos fanns definitivt inte att tillgå när Arsenal gick från fyramålsledning i Newcastle för att spela kryss när matchen var slut.

Misstag har gjorts när backlinjen såg ut såhär i början av 2010:
Eboué-Gallas-Campbell-Clichy

Poängen blir då att om det inte är spelarnas fel allena (i flera fall habila landslagsmän för sina respektive hemländer) så måste något vara fel i den defensiva taktiken och coachningen.

Här har Arsenal att arbeta med. Vem som är rätt man för uppdraget är en åsiktsfråga, men Steve Bould som kan laget som organisationen är inget märkligt förslag. Tvärtom.

Kanske kan en misstänkt tidningsanka ge tips till en konkret och konstruktiv idé?

* * *
"Inget kan stoppa Manchester United", konstateras av de flesta dagen efter 3-1 segern mot Chelsea. Fem raka vinster i ligan är onekligen imponerande även om Man Utd fick litet hjälp av såväl linjedomare som Chelseas megaförvärv Torres.

Självklart är nu självförtroendet hos Fergusons lag som ett babelstorn i hård granit nu. Framgång föder framgång. Och United brukar aldrig svikta på våren.

Det skiljer redan 11 poäng mellan Arsenal och Manchester United och även om "mycket kan hända i sport" så har jag svårt att se hur den klyftan ska komnas ikapp under rådande omständigheter.

Lag som kan tappa poäng, utöver Chelsea är det andra miljardbygget. 2-2 var vad Manchester City fick med sig mot Fulham på Craven Cottage under söndagen.

Liverpool fick storstryk borta mot Spurs där Adebayor slog till två gånger i 4-0 vinsten. Och Stoke som startat stabilt kom ned på jorden, tillika med en 4-0 smocka borta mot Sunderland.

Det rör på sig för de flesta i ligatabellen där Arsenal har parkerat på 17:e plats efter den sämsta ligastarten på 58 år.

Kanske just särskild defensiv coachning kan hjälpa laget lyfta uppåt i tabellen.