Gott Nytt Gooners!

2011 har varit ett märkligt år, stundom bjudit några riktiga dalar. Nu lägger vi året till handlingarna och blickar framåt.
Och årets allra sista dag kunde inte slutat så mycket bättre. Efter den i allra högsta grad frustrerande kryssmatchen mot Wolves när övriga resultat var tunga så slutar den 31:e december 2011 helt tvärtom.

Manchester United får stryk på hemmaplan mot bottenlaget Blackburn, 2-3. En präktig fyrverkipjäs till 70 årsfirande Sir Alex Ferguson.
Chelsea gick på pumpen hemma på Stamford Bridge mot Aston Villa och Tottenham spelar kryss borta mot Swansea.
Samtidigt på Emiraten blir det ett "hederligt" one-nil to The Arsenal i Londonderbyt mot QPR.

Målskytt Robin van Persie som därmed slog klubbrekord i antal gjorda ligamål under ett kalenderår.
Innan det viktiga segermålet kom insmög sig samma olustiga känsla som mot Wolves. Massivt spelövertag och en radda brända chanser.
Men ett mål gjorde skillnaden. Gjorde nyårsaftonen litet gladare!

På läktarplats satt Thierry Henry och applåderade. Snart ska han göra två månader i sin gamla klubb på inlån från NYC Red Bulls.
Hur det kommer att påverka laget och spelet återstår att se 2012. Jag kan se både gott som ont med en sådan lösning.
Jag hoppas på det goda. Det är dessutom några riktigt prestigefyllda som betydelsefulla möten som Henry har chans att medverka i.
Ligamöte mot Mamchester United som Champions Leaguespel mot Milan.

Men det är nästa år. Som startar om några timmar när detta skrivs.

Nyårsönskan får bli att tillfrisknandet fortgår bland Arsenals nyckelspelare.
Att Verminator fick lämna planen årets sista dag blev dagens mörka punkt.
Vi önskar snabb återhämtning. Sedan väntar vi på att Sagna som Wilshere snart är åter på planen, liksom övriga kamrater.

Gott Nytt 2012 alla Gooners!

Tungt när trend bröts i Manchester

Inte en förlust i ligan sedan den 2:e oktober för Arsenal inför bortamötet med inte så litet prestige i potten. Än mer väsentligt var att här var avgörande poäng att spela om. För Arsenal att fortsätta knapra in, eller för Manchester City att rycka i täten.

Spelmässigt blev det en fartfylld tillställning där hemmalaget öppnade med enorm press och energi, men sedan bytte lagen chanser i perioder. Rafflande och ovisst med 0-0 i halvtidsvilan.

Szczesny, Gervinho, Song, Arteta och Vermaelen bjöd på förstklassiga insatser.
Song hela tiden på gränsen med hårt fysiskt spel vilket renderade i gult kort från Englands sämsta, eller ska jag säga "Arsenalfientlige" domare; Phil Dowd.

Låt mig återkomma till honom snart.

Med femte gula kortet är Song avstängd Inför veckans förestående möte mot Aston Villa och det blir tunnare på mittfältet. Även Arteta med ett gult kort i Everton innan klubbytet och fyra införskaffade i Arsenal blir borta på onsdagen.

Åter söndagen och en match där City fick alla poäng och Arsenal inget.
1-0 till det arabiska miljardbygget och Samir Nasri kan få grina allt bredare i drömmen om en titel. Arsene Wenger lät efter matchen meddela att Arsenal är borta från titelracet, och frågan är väl om de någonsin varit med under denna säsong trots en underbar upphämtning från en kaotisk start.

Med sexton matcher spelade av trettioåtta skiljer nu tolv poäng mellan City (41p) och Arsenal (29p). Det lär bli en kamp om fjärdeplatsen, men i tuff konkurrens med Liverpool, Chelsea och inte minst Tottenham som trummar på som om det vore 1961.

Som av en slump så har helgens Arsenalrelaterade nyheter handlat om att nästa man från Arsenal till City ska bli Robin van Persie. Money is not the issue, som bekant. Frågan är om Arsenal har kurage nog att låta bli att sälja även om astronomiska summor erbjuds till en 28-åring som kan lämna som fri transfer våren 2013?

Som av en slump utsågs Samir Nasri till "Man Of The Match" i just detta möte även om han vida överglänstes av Joe Hart, sannolikt ligans bäste målvakt.

Och som av en slump så var det Phil Dowd som höll i pipa och kort i matchen.
Att hålla i attiraljer som hör uppdraget till är dock inte samma sak som att hålla koll på läget på planen.

Att FA:s domare Phil Dowd är en jättepajas är ingen nyhet för dagen.
Vi minns februari i år med hyfsat färskt minne. Arsenal hade ledning 4-0 på St Jame's Park. Dowd plockade bort Diaby från planen och lät Arsenal spela tio man. Därefter tilldömdes Newcastle två straffsparkar i en match som slutade 4-4 och blev början på raset för laget under en vår som blir svår att glömma.

När Arsenal i underläge, efter att ha fått ett kvitteringsmål avvinkat i en mycket tveksam offsidesituation, så blir det frisparkar när Citys stjärnor börjar ramla lätt medan spelet får fortgå när Miller, Kompany eller Touré är bryska.

När Richards får bollen på armen i eget straffområde så att bollen ändrar riktning, då är det självklart inte straff. När det är handboll bestämmer Dowd.

Det var ett retligt mål som gav City en inte helt rättvis seger. Szczesny släpper en retur åtta minuter in i andra halvlek, orutinerade Miquel som fått ta plats i backlinjen var inte med när Silva kunde slå in bollen.

Framåt skapade Gunners egna chanser, och utöver det bortdömda målet, så bjöd Hart på tre makalösa skotträddningar.

Ett kryss hade känts som ett rättvist resultat. En förlust känns som ett svidande nederlag. Och fråogorna som uppstår efter matchen är vad Arsenal har för gift framåt när van Persie inte gör konstmål?
För dagen var Vermaelen - BACK - den vassaste anfallaren.
Arsjavin och Chamakh gör som bekant inga mål längre. Tyvärr.

Och backlinjen nu i tider som komma skall av tufft matchande?
Hur blir det nu?
Fortsätta med Miquel?
Ge Coquelin chansen i brist på alternativ?

Med Sagna, Gibbs, Jenkinsson, Santos och nu Djourou på den aldrig sinande skadelistan så står Arsenal onekligen i en tuff situation vad gäller försvaret. Lägg därtill att Song som gjort inhopp i backlinjen är borta kommande match.

Det blev plötsligt en rad av mörka tankar efter en hyfsad svit.
Det reser frågor om eventuella nyförvärv under januari.
Stalltipset får nog vara att det inte blir något sådant.
För egen del ser jag gärna att råmaterialet Oxelade-Chamberlain kan få chansen på bekostnad av de som har svårt att prestera.

Löser inte backkris eller skadelista. Men kan ge annan energi som kraft.

Laget jag inte ville att AFC skulle möta...

...fick man då självklart i dagens lottning til Champions League.
Milan.
Hade hellre tagit Barcelona igen. Tredje gången gillt. Eller Real Madrid. Eller Bayern München.
Helt uppriktigt.
Men inte AC Milan.

En känsla.

Det finns många vackra gamla CL-drömar om "den italienska festen".
5-1 borta. I Milano. Då hette motståndaren Inter.
Edu!

Men då var då.
Nu är nu. Samma stad. Annat lag.

Jag är livrädd för att festen kan bli kort.

Att italiensk defensiv kan få matcherna i ett tempo som inte passar Arsenal.
Jag hoppas jag har fel.
Uppåt väggarna fel.

Nåväl. I närtid, Man City borta på söndag.

Man City sim är just borta. Från Champions League.

Men trots en vacker vändning från avgrunden denna höst så sitter minnet i från det dsenaste bortamötet i Manchester. Förvisso mot Man Utd.

Nu väntar ett taggat hemmalag. De har slagit ut Gunners ur ligacupen. Och de lår varsfulla av allmän revanschlusta efter förlusten mot Chelsesea.

Manchester är Premier League?

Jag skulle blåljuga om jag inte erkände ett visst mått av "skadeglädje" under den sena onsdagskvällen när det stod klart att båda Manchesterlagen fick lämna Champions League. Missat avancemang och fortsatt spel i Europaligan.

Det måste vara en rejäl knäck för Sir Alex Ferguson vars lag onekligen har dominerat fotbollen i ett decennium.

Men jag tror att missnöjet är minst lika stort bland Manchester Citys ägare som supportrar. Här talar vi om ett lag som fått medel liknande delar av en svensk statsbudget för att köpa och avlöna stjärnor som skulle ha tagit hem den mest ärorika titeln inom klubbfotbollen. Mancinis försök att mörka sin besvikelse och lägga all press på Manchester Uniteds misslyckande blir rätt och slätt patetiskt.

Samir Nasri får i alla fall spela Europaspel. Det var ju det som lockade.

Ändlösa skämt om de båda ärkerivalerna har avlöst varandra på bloggar som på twitter. Det säger också något om läget kring de båda lagen.

Men det finns också en mer allvarsam debatt i England. Är detta det "slutliga beviset" för att Premier League är en allt svagare liga?

Ett märkligt resonemang, men det är Engelsmän med ett plötsligt skevt självförtroende kring landets stora sport som gör sig påmind här vill jag hävda.
England, landet som är de eviga världsmästarna, men som inte har vunnit ett VM sedan 1966, och som aldrig är bäst när det gäller i de stora mästerskapen.
Förvisso tror jag att det kan bli ändring på den saken redan i sommar.

Men att sätta likhetstecken mellan Premier League och engelsk fotboll i allmänhet känns inte relevant år 2011.

Ligan har spelare från hela världen. Inhemska sportjournalister älskar dock lagen med flest inhemska spelare. Ett arv som må vara naturligt för en före detta stormakt. En nation som nu är i samma kris som övriga länder i västeuropa trots att man (självklart) valt att stå utanför Euron.

Onsdagens resultat gav onekligen engelsmännen en hård törn.

Men det finns fler klubblag än de från Manchester och det finns som bekant två som har gått vidare i UEFA:s finturnering.
Båda från London.

Vem hade trott det?

Noteras att ännu en pseudodebatt uppstår om vilket land som egentligen hyser den bästa fotbollsligan. Italien och Serie A har fått upprättelse hävdar exempelvis Marcus Birro. Upprättelse från vad?

Tillskillnad från många som likt Birro brinner för landets liga i sig på ett nationalistiskt sätt likt det som nu plågar många engelska journalister så ser jag skillnad på liga och lag. Där Birro och andra hyllar varje italienskt klubblags framgångar, oavsett namn, emblem och färger, så finns det bara ett lag för mig.

Gunners!

Det är just därför jag kan kosta på mig litet skadeglädje utan minsta känsla av dåligt samvete. Att den roligaste fotbollen spelas i Premier League är en annan biff!

http://twitter.com/swede_Arse




- Posted using BlogPress from my iPhone

Satsa på FA-Cupen!

Tabellen i ligan börjar "rätta till sig" efter lördagens bortavinst mot Wigan. Säsongens största seger med fyra mål mot noll. Extra glädjande att matchen, som började tämligen slarvigt, fick dyra olika spelare från Gunners i målprotokollet. Vermaelens glädjer vid nickmålet (efter 178 mållösa Arsenalhörnor) gick intye att ta miste på. Likaså Gervinhos mål vid 3-0. Det var kalas i lördags. Och för statistiker kan meddelas att Arsenal nu har samma antal vinster, förluster som oavgjorda resultat som i fjol vid samma tidpunkt.

Nu är det tisdag kväll och Arsenal, redan färdiga för avancemang i Champions League, har fått stryk borta mot Olympiakos med 3-1. Det var ett reservbetonat Arsenal på planen, inte helt olikt det lag som fick förtroendet då det blev respass mot Manchester City i ligacupen.

Men här fanns ingen gnista, resultatet rättvist. Motivationen var större hos Olympiakos som hade allt att spela för, var minuten från avancemang när Marseille lyckades vända ett tvåmålsunderläge till seger 3-2. En vinst som betydde uttåg för det grekiska storlaget. En förlust som innebar en befarad skada på Santos. Knappast det mest önskvärda läget med Gibbs ett stycke från återkomst.

Mannone fick chansen efter tjugofem minuter då Fabianski klev av. Det var en osäker och matchotränad Mannone som med en märklig tavla bjöd Olympiakos på 2-0. Här hade sedan Arsenal svårt att hämta ikapp. Detta trots en reducering av Benayoun, som växer alltmer i egna ögon desto mer jag ser av honom. Läge att köpa loss israelen helt från Chelsea när transferfönstret snart öppnar?

Det var Wengers 200:e Europamatch med Arsenal. Självklart hade det varit snyggare med vinst vid ett sådant tillfälle än en förlust. Men det enda som egentligen stod på spel var att hålla truppen frisk och skadefri. Santos blev kvällens smäll och nu inväntas närmare fakta.

Jag avstår några fördjupande analyser om Chamakh och Arsjavin.
Har varit vän av ryssen, vars assister många tydligen missade den gångna säsongen. Nu händer inte mycket alls. Gissar att någon i denna duo byter klubb inom en månad. Men ser hellre att det blir Chamakh som underpresterat i snart ett års tid. Formsvackan betydligt kortare hos Arsjavin.

Under söndagen blev klart med lottningen till FA-Cupens tredje omgång. Arsenal tar sig an Leed Utd på hemmaplan den 7:e januari. Jag hoppas att Wenger satsar på FA-Cupen som blivit tämligen styvmoderligt behandlad senare år. Nu är vi borta från ligacupen och vidare i Champions League. Laget har självklar högsta fokus på en god placering i ligan.

Hoppas kan man göra, men få lär väl tro att det bär vägen fram till pokal i vare sig PL som CL.
Därför hoppas jag att man satsar hårt på FA-Cupen.
Det sliter hårt att slåss på tre fronter. Men det är en front mindre än i fjol.
Laget kanske något svagare på pappret. Efter lördagens uppvisning mot Wigan, förvisso ett bottenlag, så tycker jag mig se något, en säkerhet bakåt och en harmoni - som jag saknat senare år och säsonger.

Laget bör mäkta att slåss om pokal där chans ges. Och den chansen heter FA-Cupen.