Ny coachvinst av SAF när Arsenal åter föll

Tredje raka förlusten. Hade inte förväntat mig full pott, men kanske ett kryss när Manchester United gjorde sitt årliga ligabesök i norra London.

Helhen i övrigt hade bjudit Liverpoolförlust, Newcastleförlust som kryss för Chelsea och förlust för Tottenham (i de sista sekunderna då Balotelli straffade dem)
Bra läge att ta poäng på. Men icke sa' Nicke.

Första halvlek var Manchester Uniteds. Til fullo minus några minuter av matchstart. Först på stopptid gjorde gästerna 0-1. Valencia nickade in bollen på kross från Nani som haft lekstuga på kanten med Johan Djourou, för dagen högerytter.

Byte från start i andra där Djourou som varit Arsenals svagaste punkt (i ett allmänt oslagfärdigt Arsenal) mot 18-årige Cyprioten Nico Yennaris. Och plötsligt blev det också mer energi och initiativ hos Arsenal. Robin van Persie som lyckats missa mer eller mindre öppet mål såg ut att bli frälsaren med kvittering 1-1 med skott ur osannolik vinkel bakom Lindegårds vänstra burstolpe. Men Manchester United skulle slå tillbaka. Och det var ännu en taktisk som coachningsmässig triumf för Sir Alex Ferguson.

En av de bättre för hemmlaget var Oxlade-Chamberlain som fått förtroende från start. Han spelade på mittfältets vänsterkant och kämpade hårt och fysiskt. I 73:e minuten skulle han av tyckte Wenger som satte in Arsjavin. Vår ryss som inte varit bekväm på planen under i princip hela säsongen.

Ferguosn plockar av Nani och DaSilva, och slänger in Scoles (som gjort en Henry) och Park.
Han drog ned Valencia i banan och balansen blev nu en annan. Inom åtta minuter har Valencia som ligger djupt nee i banan fiskat upp bollen, drar Arsjavin, som inte har ork eller fysik, över hela planen, serverar den till Wellbeck som får dra skott mitt inifrån Arsenals box.
1-2, Ridå!

Det var inga trevliga scener på Emiraten. Men det var inte Manchester United som stod för det provokativa. Hemmafansen buade högt redan vid inbytet av Arsjavin. När ryssen sedan blev syndabock rester sig flera upp och gick. Trots att det återstod sex minuter av ordinarie tid.

Alla VISSTE att Arsenal med denna trupp aldrig skulle hämta upp sig ens till ett kryss.
Det är Arsenal 2011/12.
Ett mediokert lag med taskigt självförtroende.

Och om säsongen startade med turbulens kring Wenger och en styrelse som vägrar att värva, så blev inte läget varmare efter söndagen.

1-2 kändes som 8-2 i augsuti i Manchester.

Utöver änu en smärtsam som kostsam förlust minns man nu tyvärr, utöver fansens burop, ögonkasten från Robin van Persie mot Wenger när Arsjavin byttes in.
De sade något som lär få konsekvenser för klubben på sikt.

Uppläxade i Wales

Årets straff?
Ramsey-Dyer.
Noll kontakt.
Märkliga dosmlut är numera en del av vardagen.

Oavsett,detta en tung söndag när Arsenal FC var på besök mot nykomligarna i Wales.
Eller kansker snarare tunt än tungt.

3-2 till Swansea mot ett Arsenal som inte bara förlorade viktiga, nödvändiga poäng, utan också förlorade i bollinnehav, hörnor, avslut, innehav och passningar.

Laget saknade Arteta. Något kopiöst.
Så viktig har allstå Arteta varit för Arsenal FC sedan han kom. Även om han inte är någon Fabregas.
Och en backlinje av rang och med rutin och med ett samspel saknades.
Och energi?
Nej, den fanns inte där.

Det var en svag insats. Men det var likväl ingen straff som gjorde 0-1 till 1-1. Ramsey nuddade inte Nathan Dyer. Domsluten blir allt märkligare även om det inte försvarar Arsenals lama spel.

Att släppa in 2-3 sekunderna efter Walcotts 2-2 som åtminstone kunde ha säkrat EN poäng kändes grymt orutinerat. All heder åt Swansea. Ett spelande rörligt och offensivt lag. Som Arsenal borde vara.

Nästa helg väntar Manchester United hemma på Emiraten. Har svårt att tro på några poäng alls där med rådande skadeläge och ManUtd:s nyfunna form.

12-12-12

Hade det varit en Hollywoodfilm hade det varit ett för pjåskigt manus, ett för sött slut, en alltför sentimental saga. Ibland överträffar dock de mest sötslikiga momenten verkligheten.

I en föga underhållande match, dock av vikt, där FA-Cupens tredje omgång spelades, ånyo mot Leeds United, så var det också kvällen för "comeback" av nu 34-åriga tillfälligt inlånade patenterade Arsenalhjälten, Thierry Henry.

I sextioåttonde minuten klev han på planen. Det stod då 0-0 och efter ändlösa försök av Arsjavin som av Ramsey verkade ett omspel på Elland Road inte vara en omöjlighet. Leeds taktik var att ställa elva man i eget straffområde och spela om någon kontring uppstod.

Sedan hände det. I sjuttionionde minuten. Pass från Alex Song, som gjort en blek figur, på gammlt Henry-manér, bollen retfullt in i högra hörnet. 1-0. Vilket också blev slutresultat och avancemang i FA-Cupen där Aston Villa nu väntar.

Det är 2012, Henry har fått tröjnummer 12 och han gjorde sitt 12:e mål mot Leeds.
Man kan bli numerolog för mindre. Eller börja tro på dåliga manus.
Men det var vackert och det var sant.

I Dubai satt Robin van Persie med familj på välbehövlig semestervila. han följde matchen på Twitter. Han kan ta ett bad i lugn och ro. Hans frånvaro fixades av reserven på bänken.

Det i sig säger något annat. Om Arsenals oförmåga att göra mål. Utan fixstjärna.
Men det skippar vi efter denna match.

Det finns naturligtvis mycket annat att säga. Bland annat att backlinjen nu blev extremt tunn när även Coquelin fick halta av med muskelbristning. Åtta backar borta.

Arsjavin gjorde en av sina bästa matcher på mycket, mycket länge. Han sprang, minst en marathon. Men stressar sina avslut. Det måste tära på nerver och självförtroende. Det skulle vara stort att få se ryssen i form. Får man det?

Och hur blir det nu med förväntningar på Henry under de knappa två månader han finns på plats?

Räkna inte med för mycket har både han och Le Boss sagt, som i ett mantra.
Många lär förvänta sig fler mirakel.
Men mirakel kommer inte på veckobasis.

Nytt år - Berg och dalbanan fortsätter

Från glädje till besvikelse på några dygn. Arsenal bjuder onekligen på berg- och dalbaneliknande uppträdanden som känslor. Det nya året var två dagar gammalt när det var dags för Londonderby. Borta mot Fulham på Craven Cottage. "Varning utfärdad" bör ha utgått till samtliga då Fulham plockat poäng av "storlagen" under innevarande säsong.

Här hade Arsenal chansen, efter nyårshelgens resultat, att närma sig toppen ytterligare. Förutsatt att man tog en bortaskalp.

Det var en match som startade i ett rasande tempo, från båda håll. Wenger såg inte nöjd ut vid sidan när chanser och anfallsvågor byttes på ett sätt som påminde mer om juniorhockey än fotboll. Men det var underhållande att beskåda. Litet "Old School English Football", fast tio gånger snabbare som betydligt mer tekniskt. Och på riktigt fingräs istället för leråker.

Arsenal tog så ledningen via Kosczienly, första målet för säsongen. Sedan följde en bombmatta mot David Stockdale i Fulhams mål, men något andra mål kom inte. Tempot fortsatte perioden ut, och den ende som inte tycktes vara riktigt vaken eller fokuserad i The Gunners var Theo Walcott som gjorde en mycket slät figur.

Efter paus hände det som inträffat så många gånger förr, och som jag naivt nog trodde slipats bort under hösten. Arsenal kom ut som ett annat lag. Man undrar vad som hände där i omklädningsrummet?
Att 0-1 skulle innebära någon form av kassaskåpssäker trepoängare med ytterligare 45 minuter att spela var inte en tanke någon kan ha intalat sig med tanke på Fulhams ebergifyllda spel. Och inte blev hemmalagets tempo svagare i den andra perioden. Tvärtom. Fulham tog fullständigt tag i taktpinnen och Arsenal kom knappast över egen planhalva.

När Djourou, högst tvivelaktigt, fick sitt andra gula kort i matchen och Arsenal decimerats till 10 man så var det mest en tidsfråga om när kvitteringen skulle komma. Och den kom. I 85:e minuten. Fulham gick för fulla muggar och på stopptid lyckades Bobby Zamora trycka in 2-1.
Inte någon vidare comeback av Squillaci som i total brist på baksidan fått komma in i sin blott tredje match för säsongen!

Återigen var det en match där Arsenal nekades straffspark, detta sedan Gervinho fällts, så för dagen var det inte handboll som accepterades av FA:s representant med visselpipa, Lee Probert.

Men förlusten ska inte skyllas domaren trots utvisning och utebliven straff. Förlusten var lagets. Oförmåga och oskärpa i att sätta chanserna och förvalta övertaget under den första halvleken. Detta i kombination med den märkliga scenförändringen i andra halvlek då det blev passivt och slarvigt.

Flera spelare såg riktigt trötta ut, bland dem Robin van Persie.
Sannolikt dags för litet välbehövlig vila nu när FA-cupspel mot Leeds står på schemat först om sju dagar.
Sannolikt lär Wenger plocka ur det yngre gardet när det laget ska sättas samman.

Summa sumarum efter måndagskvällen blir att Arsenal nu står med en oerhört svag backlinje samtidigt som halva ligan är spelad och kampen om fjärdeplaceringen lär fortgå när så viktiga poäng förlorades.

Några nyförvärv i det förestående transferfönstret är knappast att vänta, om inte Wenger inser allvaret med alla skadade backar.
Robin van Persie behöver onekligen hjälp framåt, och jag är fortfarande osäker på om Henry, som är en tillfällig lösning (och lär få spela på kanten) är mirakelsvaret.

Tim Payton, krönikör på The Independent och aktiv i Arsenal Supporters Trust uttryckte sina känslor i twitterform efter matchen;
"Reminder to Mr Wenger that £50million in the bank doesn't score goals or keep clean sheets"

Rätt så!