Den nödvändiga vinsten

Ljusblått mot rödvitt. Nyrikt spenderande mot sparsamt och långsiktigt satsande. Manchester mot London. Full fight om platserna i toppen. Söndagen gav alla förutsättningar för samtliga ingredienser som utmärker en toppmatch. Toppmatcher blir ofta avslagna. Det blev inte denna.

0-3 borta mot Manchester City, och kanske var detta en av de viktigare vinsterna på flera säsonger. Kanske var det en av de viktigaste vinsterna för resterande del av innevarande säsong.

Ett Arsenal som inte vek ned sig, inte spelade naivt, inte bjöd på några ytor, kom, såg, spelade och segrade. Att man fick spela 11 mot 10 i drygt 85 minuter påverkade möjligtvis matchbilden - men, so what?
Den lär ha höjt Arsenals lagmoral.
En vinst i en grym prestigekamp mot "uppstickaren" som Arsenal plötsligt haft sådana problem med senare år.

Poäng borta var ett önskemål. Kanske nöjd med ett och ett kryss. Men, nej, så spelar äntligen Arsenal årgång 2010/11.

Aggressivt, snålt och hårt. Det var Wengers drag mot Mancini. Och det gav full pott. Laget verkade lika taggade som under CL-mötet. Hårt arbete, press på bollhållare, kamp om mittfält, skära av motståndarnas passningsled. Och det fungerade.

Ett sådant spel vi alla längtat, hungrat, så länge efter att få se!

Länge (och inte minst här) så utskällde Fabianski spelade med ett självförtroende som gick från tånaglar till örsnibbar. En makalös räddning i tredje minuten blev sannolikt mer matchavgörande än något annat. Här anslogs den omutlige tonen. Och för första gången hölls det undan ända in till slutsekunderna.

Nasri som är i hejdlös form, tillsammans med en stenhårt slitande Alex Song tål att lyftas litet extra. Att lagkapten Fabregas var med från start ska inte underskattas, trots en bränd straff.

I väta, mörker och kyla, svart oktober. Årstiden fick plöstligt en ljusare aura!

Favorit i repris

(Noterar att det går tungt fgör de blå-vita hönsen i Italien såhär dagen efter)

Återkomsternas afton

Det finns många anledningar att bli rörd i sinnet efter tisdagskvällens CL-möte i norra London. Lagkapten Fabregas åter, och högljutt hyllad av publiken med ramsor och banderoller när han klev in. Dessutom fick han göra mål per omgående i sin återkomst.

Att se Arsenal spela ut, riktigt kvick propagandafotboll mot fjolårets UEFA-cupvinnare, 5-1, var också konst att röras över.

Men kanske var fotbollens väsen som allra vackrast när det sjätte och sista målet kom. Sjaktars tröstmål, signerat Eduardo da Silva. Hela arenan svarar med stående ovationer för den spelare som hade allt, men råkade så illa ut. Nu tillbaka som motståndare från annan liga. Likafullt älskad och hyllad. Gåshuden sitter i ännu.

Poäng på fusk smakar illa

Så var det dags för litet ligafotboll igen efter landskamper och EM-kval och en "skön fotbollslektion" för de svenska i Amsterdam mot ett av VM:s finallag.

Birmingham som inte vunnit borta mot Arsenal på över 50 år på spelschemat. Gamla bekantingar som Sebastian Larsson och Alexander Hleb på besök. Och så den "särskilda stämning" som rått mellan klubbarna sedan Martin Taylors "kapning" av Eduardo i februari 2008.

Med en skadelista lång som ett helt lag så skulle Arsenal ut och revanschera de egna insatserna efter ännu en Chelsea-smäll. Och tre poäng bärgades när resulatet skrevs till hemmaseger och siffrorna 2-1.

Det finns dock ett övergripande faktum som lämnar en riktigt sur eftersmak. Arsenal vann på fusk. Chamakh dök likt Ruud van Nistelrooy och gav Arsenal en straff.

Detta då Arsenal sedan 34:e minuten var i underläge, 0-1, sedan Djourou helt missat att markera Birminghams 2-metersman Zigic som var framme med huvudet så att bollen visslade till i nätmaskorna bakom Fabianski.

Nasri klipper in bollen och kvitteringen. En kvittering som egentligen inte borde ha skett. Chamakh är en begåvad fotbollsspelare. Han har dock fallit lätt flera gånger under säsongen, och under lördagen var det rent skådespeleri. Jag vill inte se sådant.

Jag minns fortfarande hur Eboué en gång i tiden höll på med liknande dumheter. Jag hoppas att Weger tar ett allvarligt samtal med sin landsman. Sådant agerande lär självklart inte ligga till Arsenals fördel eller favör framöver.

* * *
I övrigt var det en match som tyvärr påminde om alltför många matcher senare år:
Bollinehav - check!
Snabba kontringar - check!
Omständliga avslut - check!
Usla hörnor - check!

Samma gamla problem som ligger kvar. Diaby är en märklig spelare. Han kan ta sig igenom fyra, fem. sex spelare, men sedan tar det stopp. Det ska bromsas upp, överarbetas och potentiella chanser rinner bara iväg. Ut i intet.

Förvisso borde Diaby få mer hjälp, mespelare som hänger med på ruscherna och möter upp. Ett exempel på någon som inte alls tog det jobbet under lördagen var Arsjavin, som gjorde årets blekaste insats.

* * *
Årets insats fram til stopptid stod Jack Wilshere för. Denne yngling lär bli en världsspelare av rang. Men här krävs fortfarande litet mognad. Och som av en händelse så avslutas en lysande match och insats, med ett "major-error", en horribel bentackling mot nämnde Zigic.

Helt huvudlöst och i klass med sådana ageranden som Wenger själv suttit och fördömt om och om igen. Nu blev det rött kort och denna mittfältsmotor blir borta från spel de kommande tre matcherna. Mindre klokt, inte minst med tanke på skadelistans längd.

* * *
Dansken, eller Bendtner, som han heter, gjorde entré som ligapremiär och det såg lovande ut. Det händer saker kring Bendnter. Killen hann visa att han är hungrig och han vill under sitt korta inhopp. Den tågan vill man se mer av. Från andra.

* * *
Med tre poäng avancerade Arsenal till en andraplats i ligan. Den placeringen kan vara borta redan under söndagen när Man City går till spel. Observera att Arsenal därutöver har Man Utd som Tottenham i hasorna med samma poäng, om än bättre målskillnad.

Det lär bli tight i år. Att Chelsea kan förlora poäng visade sig ånyo under lördagen. Om Arsenals trupp kan få hålla sig friska och skadefria, och man slutar att fuska, som tar och jobbar som ett lag, övar på avsluten - så kan det bli en intressant säsong. Men då måste laget höja sig rejält och putsa på bristerna som var så uppenbara som i spelet mot Birmingham.

Danskens återkomst

Landslagsuppehåll, träningar och EM-kval. Säsongen hinner knappt få upp styrfart innan det är dags för ett "break" i form av landslagasspel. Klubbfotbollen går in in dvala. Vi kan läsa om lagets spelares insatser för sina hemländer, om ssegrar och skador och så en radda av junk.

Junk och nonsensartiklar av arten som lätt känns igen redan på rubrikerna. Exempel:
"Vi kan vinna ligan", "Vi har god noral i laget", "Det är dags för titlar nu"
Någon journalist skapar klubbjournalistik från en skitnödig kommentar från en lika skitnödig fråga.

Reportern:
- Okey, när jag ändå har dig här (för att jag ändå är här för att rapportera om ännu en träning), tror du att ni kan vinna [något] med klubblaget i år?
Spelaren:
- Ja.

Vad ska stackar'n svara?
Vips har vi en artikel med rubrik lik de ovan-
Gäsp.

* * *
Det enda vettigt Arsebalrelaterade material som publicerats senaste veckan är rapporter om Nicklas Bendtner - Arsenals egen Pölseman. Nu är han bokstavlig talat på banan, eller, nja, på planen - och i full träning.
Fjorton dagar till comeback tror han sjäöv. Några träningsmatcher i kroppen, så...
Vi får väl se.
Men det vore grymt att testa Chamakh och Bendtner på topp.
Två rejäla skallar på långa kroppar.
Stångar sig fram.
Det vill jag se.

Tydligen gör det danska landslaget, när nu sådana lag är på tal, en annan bedömning. Bendtner passar inte i spel under Danebrogen under detta år.

Tänk om vi får en "omvänd situation" ?
Klubblag som får sina nyckelspelare skadade i landslagen brukar begära ersättning.
Om Arsenal spelar kontraktsbundne Bendtner för tidigt, vad säger Morten Olsen då?

* * *
Skador, ja. De brukar annars tilkomma under dessa "uppehåll". Tydligen har Sagna lyckats med att hamna på skadelistan. Tre veckors frånvaro enligt preliminära rapporter.
Är det nu en annan skandinav ska få sin chans?
I norske Håvard Nordtveit?
En omtalat ombnytlig kille som kan variera mellan mittback/ytterback, och gärna testar mittfältet.

Kanske inte läge i ligaspel. Men snart kan det vara dags för premiär i större sammanhang. Kanske redan borta mot Newcastle i Carling Cup.

Wilshere vs Montenegro

Det är "dgaen efter". Många trötta hängiga gooner-huvuden efter ännu en Chelseatorsk. Många påpekar att Chelsea lyckas vinna på exakt samma sätt. Ännu en gång.

Får mig att tänka på Fabregas uttalande under sommarens VM. Där han sade att man i Spaniens VM-trupp alltid noga gick igenom kommande motstånadres matcher och lagens spel. Något han inte var van vid i sitt klubblag.

Inte kan man väl tro att Wenger aldrig tittat på hur Chelsea spelar?
Om inte annat bör han numera kunna det utantill.

Jag förstår besvikelsen. Även om förlusten var "hedersam" och Arsenals skadebänk var längre än...vanligt.

Men det är SJU matcher spelade. Det återstår trettioen ligamatcher. Det återstår nittiotre poäng att spela om.

* * *
Nu tar klubbfotbollen paus för EM-kval. Jack Wilshere tar plats i den Engelsjka truppen mot Montenegro. Hoppas på speltid!

Underhållning med fel resultat

Återigen blev det spöket Didier Drogba, som alltid stortrivs mot Arsenal, spelaren som fick huvudrollen när Chelsea och Arsenal möttes på Stamford Bridge.
Som befarat.
Men matchen i sig blev inte som jag tänkt mig.

Långt ifrån trist och tätt. Det blev tvärtom, en i långa stunder öppen historia, med ett grymt tempo från båda håll. Ytor öppnades eller stängdes och händelsderna avlöste varandra som
i en riktigt tät actionfilm.

2-0 till hemmalaget som redan nu rycker rejält i tabellen, och den nya tvåan heter Manchester City, trean manchester United. Och sedan är det "tjockt" med ett knippe lag som har spelat ihop 11 och 10 poäng.

Det finns ingen enskild spelare eller händelse att klandra extra i Arsenal efter söndagen. Tvärtom. man gjorde så gott man kunde med de spelare som var friska och krya. Stundtals var det Arsenal som höll den riktigt tuffa pressen. Att Chelsea kan spela tight, få hela mittfältet att agera extra backlinje är väl känt. Att de sedan har styrkan att gå, som slå, på snabba kontringar var heller inte nytt för dagen.

Arsenal får problem att dyrka upp ett lag som Chelsea. Och det blir avgörande när en nick rullar över stolpen, eller om foten och ögat inte är i hundraprocentig synkromitet när chansen ges eller skapas.

Det positiva från matchen var att se att man offrade sig, och slet i Arsenal. Det var hög press på Chelseas bollhållare, och de möttes tufft som hårt på mittfält som på kanter.

Fabianski går inte att lasta för något av de båda målen.
Det är mest bara "sååå typiskt" att just Drogba lyckas få in en sådant osannolikt mål som 1-0. Självklart litet hjälpt av Mr Cashley.
Grymt starkt forcerade han in från kanten och lyckades på det mest märkliga sätt hitta ungefär tre decimeter för att klacka bollen i mål.

Tvåan var årets hårdaste paket av Alex, efter en frispark som Koscielny vara tvungen att ta på sig när Anelka ensam kom rusande i en mönstertypisk Chelseakontring. Vilken spark. Årets raket.

Arsenal förlorade mot ett bättre som fysikt mer "tungt" och rutinerat lag. Punkt.

Samtidigt finns det flera att hylla, även om det inte blev några mål. Arsjavin kämpade och var ettrig som en terrier, vågade ta skott och hemföll inte åt "handbollsspel" runt Peter Chechs straffområde.

Clichy var på rätt humör, och Jack Wilshere kommer att bli en av Englands stora spelare - om han nu inte får benen lemlästade.

Förlusten i sig är självklart ingen höjdare. Inte minst när man nu ser hur tight det lär vara kring de första fyra platserna. Men det kunde vara värre.

Jag tror att det måste vara tyngre att ha hjärtat hos de röda i Liverpool just nu. Ett "storlag" som numera är på nedflyttningsplats, och som fick sig en hyfsad näsbränna hemma mot årets nykomling Blackpool.
Y.N.W.A?