Tolv minuter

Så klev Arsenal in i FA-cupen. Mot ett Premier Leaguelag och en Londonkonkurrent.Bara att se laget starta borta på Upton Park med de vita Tottenhamställen gav dåliga vibbar.Det har inte varit någon segerdress om man nu tillåt hemfalla åt ovetenskapligheter som resultat och matchställ.

Det började tämligen blekt. Från båda håll. Någon halvtimme in i matchen så kändes det som att West Ham tagit greppet. Och som en logisk följd fick West Ham gå till pausvila med en ettmålsledning efter att hela Arsenals försvarslinje stod och sov på mittfältet, och vänsterbacken för dagen, Silvestre, sprang ut från planen och sedan löpte över halva London för att köpa sig en hot-dog i kylan. Surt.

Med nio spelare på skadelistan vilade Wenger de som vilas kunde, och under andra halvlek dominerade ett West Ham som var närmare såväl 2-0 som 3-0 mot ett uddlöst och stundom oroligt Gunners. Eller West Ham vs Alex Song.

Så kom byten från en alltmer grimaserande Wenger. In med Diaby och in med Nasri. Voila, plötsligt blev det en annan rörelse. En nyttig injektion. Ramsey kvitterade med 12 minuter kvar, och hopp om returspel väcktes. Eduardo som rusat miltals men fortfarande väcker oroliga frågetecken använde så huvudet och plötsligt hade matchen svängt helt.

Underbart att se hur fansen på bortaläktaren exploderade i glädje.
Cupspel.
Londonderby.
Och även Wenger såg it som barnet på julaftonen.

Vad nesligt om laget gått samma öde till mötes som det man skrockade åt innan match då det stod klart att Leeds slagit ut Manchester United i samma match som de debuterade i cupen för säsongen.

Nu blir det Stoke som väntar borta kommande omgång. Det finns Arsenalvänner som anser att det inte varit så illa om Arsenal ramlat ur under söndagen. De som tycker att laget har viktigare saker att fokusera och kraftsamla kring med alla sina skador.

För egen del är FA-Cupen helig.
Det beror uteslutande på ålder och sinnesstämning 1979.