Förutsättningarna var enkla: Vinst ett måste. När så Everton hemmaslog Manchester United med 2-1 innan Sunderland skulle äntra Emiraten - så fanns inget annat än en hemmaseger och tre viktiga poäng i toppen.
Så blev det. 2-0. Och då borde väl allt vara frid och fröjd?
Tycker inte det. Och det känns lättare att vara kritisk i segern, än efter en förlust. Men trots det sedvanliga övertaget vad gäller bollinnehav, så var det uppenbara problem med effektiviteten. Arsenal har förvånansvärt svårt att stänga en match. Eller annars är det inte så förvånande med Walcott och Bendtner på topp.
Bendtner skapar ytor och utrymmen. Men är ibland alldeles för egoistisk, eller för okylig när det gäller. Nu fick han peta in 1-0 på smörpass från Eboué. Den bollen hade en gammelfarmor inte kunnat missa. Eboué annars matchens kraftpaket och kvällens stora positiva överraskning.
Almunia åter i mål, och jag vill hävda att spanjoren i just denna match gjorde några matchavgörande räddningar. Sunderland spelde på kontringar, och bakåt bjöd Arsenal (som vanligt) öppna spjäll. Vad Silvestre gjort för att få agera del av mittlåset tillhör saker jag inte alls begriper. I mina ögon är karln en enda stor säkerhetsrisk. Hade hellre sett Senderos kvar.
Ingen match som går till historien. En tämligen medioker historia, som ändå blev ondödigt spännande på helt fel sätt. Ett noll är ingen garanti numera. Historiskt för säsongen dock att Arsenal tilldömdes sin första straff i ligan! Fabregas som blev nedriven på stopptid, smällde själv in bollen. Matchen dog så först i 92:a minuten.
Sunderlands mittfältare Lorik Cana, som upppgavs vara aktuell för Arsenal under sommaren 2009, spelade hårt och fult. En stämpling på Eboué borde gett ett rött kort. Likafullt så anser jag att just den typen av spelare är en av de stora bristerna i årets Arsenal.
Nätta, korta och lätta bolltrollare i all ära. Men ett riktigt råskinn skulle inte skada i truppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar