Tredjeplatsen säkrades när säsongen tog slut

Phu! Nu är det slut.

Tredjeplatsen säkrades när säsongen tog slut. Ett reservbetonat Fulham gästade ett ovanligt folktomt Ashburton Grove när tredje- respektive fjärderplaceringen skulle iordningställas i Barclays Premier League säsongen 2009/10 och detta i dess sista omgång.

Viss (an)spänning då platsen som garanterar spel i Champions League, mot platsen som bjuder kvalspel till spel i CL, nu slutligen stod mellan ärkeivalerna i norra London. Ett fomsvagt och skadedrabbat Arsenal mot ett formstarkt Spurs.

Nu blev det 4-0 för Gunners och tre poäng. Detta medan Spurs avslutade med en förlust. 4-2, borta borta mot Burnley. Och Chelsea fick lyfta bucklan som ligasegrare efter att fullkomligft ha pulveriserat Wigan hemma på Stamford Bridge med 8-0. Jobbigt? Jo. Men fan vet om inte ännu ett år med Man Utd som ligasegrare hade varit än mer svårsmält.

Vi sumerar, topp fyra 2009/10:

1. Chelsea 38, 27-5-6: 103-32, 86 poäng
2. Man United 38, 27-4-7: 86-28, 85 poäng
3. Arsenal 38, 23-6-9: 83-41, 75 poäng
4. Spuds 38, 21-7-10: 67-41, 70 poäng

Här kan så ändlösa analyser följa. Men tabellen ljuger inte (klyschvarning på den meningen). Chelsea står som vinnare med ett imponerande målfacit denna säsong, +100. Dett oavsett vad man nu må tycka om dem.

Arsenal står för ett närmast "bedrövligt" facit vad gäller insläppta mål jämfört med konkurenterna, topp två, ovanför.

Den trista formsvackan i april betade också bort viktiga poäng. Men det är ingen nyhet, så stopp om sifrorna där. I alla fall för kvällen.

* * *
Många gjorde sannolikt sin sista match på Emiraten liksom i Arsenaltröjan denna söndag. Silvestre ut. Förhoppningvis även Fabianski, som är så osäker, nervös och darrig att han sänder nervösa panikvibbar rätt ut via genom TV-rutan. Tyvärr tror jag att han blir kvar. Hoppas jag har fel.

Carlos Vela är ytterst tveksam om vi får se mer av i Arsenal. Efter en fullkomligt uppgiven som blek insats mot Blackburn, så avsluatdae den unge Mexikanen (som ryktas till Spanien) med sitt första ligamål för säsongen. En iskalla lobb. Symbolik i det?

Sista målert för säsongen. Punkten för matchen. kanske det enda han kom att producera i ligan innan han försvinner?

Sedan finns det de man verkligen hoppas får bli kvar, och klara ett VM utan skador. Jag tänker främst på Robin van Persie som trots ett mål i avlsutningsmatchen, inte hade något riktigt flyt.

Av de man vill se mer av - om de blir kvar - är bland andra Arsjavin, som också hamande i målprotokollet, men som kan så mycket mer vill jag inbilla mig.

Nåväl, Silly Season har redan börjat med full kraft. Jag har sällan sett så mycket rykten och påståenden som senaste månaden. Vi lär väl bli svaren varse kommande månader.

Säsongen avslutas med ännu ett (återkommande) Fabregas-relaterat rykte, Detta om att Yaya Touré skulle komma från Barcelona vilket "egentligen" skulle "innebära" att Fabregas är redo att sticka till Barcas mittfält...

* * *
Så blev det St Totteringham's Day!

På sista dagen.

Sorteras under:
Bättre sent än aldrig.

* * *
Och det blev också sista ligamatchen med Canal Plus. För en parabolägare blir det meck, plock och krångel med dubbla abonnemang och nya boxar. Inget kul. Inte alls. Men vad att förvänta sig när dyngkanalen TV4 köpt upp Canal Plus?
De räknar med att gå runt på La Liga och den mediokra allsvenskan.

Lycka till...

* * *
Gunners!

Att älska ett lag...

Att älska ett lag...
...behöver inte innebära att man hatar ett annat.
Men det kan underlätta.

Tänker positivt - Fulham kanske inte kommer med bästa laget inför finalen mot Atletico. Bara tanken är absurd. Det innebär att jag inte litar på "de egna" just nu. Giv mig tillit.

Gunners!

Spåkulan ljuger inte?

Det är ett obehag i form av fysiskt illamående som tilltar efter onsdagskvällen. Scenariot om Arsenal som fjärdeplacerade i ligan, som det kvalande laget till Champions League känns långt ifrån som någon utopi. Lagets likgiltiga som bleka insats mot Blackburn sitter fortfarande etsat hårt i hjärnbarken.

Det är inte optimisten som ockuperat sinnet.

Manchester Citeh, den miljardsatsande klubben, mäktade inte ta något poäng mot Spurs på hemmaplanen. Det är illa nog. Jag känner ingen större emapti för Mancini, för Adebayor eller Bellamy. Dock inte heller för Kolo Touré eller en gammal "hjälte" som Patrick Vieira.

Manchester C lär köpa mer, fler och nytt, rusta likt en paranoid supermakt inför kommande säsong. De lär se till att bidraga med att sätta den sjuka fotbollsekonomin och dess transfermarknad mot nya hsitoriska vansinnesrekord.

Vad jag ser nu är vad jag skrev för en månad sedan. Värsta tänkbara scenario. Arsenal som ligafyra. Arsenal som blir laget som får kvala sig till Champions League.

Smaka på den. Arsenal efter Tottenham. Rulla runt den i munnen. Det smakar skit.

Läste av något riktigt pucko, en Arsenalsupporter, som uttryckte sitt önskemål det vore en välgärning om Gunners kom efter Spurs!

Det skulle vara den enda "medicin" som skulle få styrelse, Wenger, spelare, supportrar, gud och hans moster, med flera, att "vakna till". Det mest befängda resonemang jag slösat energi och tid att läsa.

Det finns inte, kommer aldrig att finnas, på den mentala kompassen att sluta BAKOM eller EFTER spurs.

Så, det kryper i skallen. Optimisten tänker att "ett kryss räcker" på söndag, eller "vi avslutar med vinst". Det finns inget av det vi sett under en månads tid som talar för att ett skadedrabbat, mentalt slutkört som håglöst Arsenal plöstligt kliver in och spelar brallorna av ett Fulham, som förvisso tappade poäng ikväll.

Det finns tyvärr däremot mycket som talar för att spurs nu så uppblåsta av självförtroende attde avslutar, som om de vore gående på vatten, med full pott. Ligaresultatet kan man då räkna på. (Vem som sedan tar hem själva ligaguldet är nu fullkomligt egalt)

Må min über-pessimism slå fel.
Må spåkulan ljuga.

Generande säsongsavslutning

Tredjeplatsen på spel (kunde säkras) när Gunners spelade säsongens näst sista match. Bortsmotståndet: "rugbylaget" Blackburn. Ännu en ny startelva mönstrades med nya skador, där bland annat Song och Clichy saknades. I mål ånyo förtroendet till Fabianski med Mannone på bänken.

Tempot hos Arsenal sömnigt som på en mindre betydelsefull varsagsträning under försäsong.

0-1 på hörna i matchens fjortonde minut och Robin van Persie noterades i målprotokollet för första gången år 2010.

Sedan blev en tafatt tillställning än mer tempofattig och energilös undantaget en och annan fysisk eftersläng från Blackburn, som visste var få ett formsvagt lag än mer ur balans.

Kvitteringen till 1-1 av Blackburn på hörna där man pressat in fem personer runt en darrig Fabianski som mycket hårt uppvaktad inte lyckades få bort bollen.

Om tempot ökade något i andra halvlek så minskade skärpa och kvalité hos ett Arsenal som sökte passa sig fram - för att sedan spela hem - och börja om!
Självklart till ingen nytta.

Robin van Persie fälldes av Selgado, borde fått straff, men vad såg väl domaren!?
Istället tilläts Blackburn sätta 2-1 på en närmast identisk repris av hörnan i första halvlek.

Nu blev det ännu en match utan poäng. Detta är ett fullkomligt bedrövligt som generande facit. Frågan är om jag någonsin sett ett så uddlöst Arsenal på sådär, 12-13 år.

Tredjeplaceringen är nu långt ifrån säker om Tottenham lyckas vinna sina återstsående matcher.

Kollapsen verkar vara total sedan förlusten i Barcelona. Lusten, glöden, energin och viljan som förångad.

Jag funderar.
Mörka tankar.
Varför utnyttjar inte Arsenal utrymmet i motståndarnas box?
Det är så de flesta lag gör mål. För Blackburn räckte det med att sätta press på Arsenal, och det darriga försvaret, vid två fasta situationer. Två.

Om man tillåter sig att nästan uteslutande hålla sig utanför motståndarnas mål, så måste väl chanserna till målproduktion rent logiskt minska med X-antal procent? Dessutom om man därutöver praktiserar den för sporten något märkliga filosofin att inte skjuta när man har boll och närmar sig mål.

Om Theo Walcott stärkte sina aktier för en tripp till Sydafrika i sommar?
Ytterst tveksamt trots att han skapade hörnor som inte förvaltades.

Fabianski, Silvestre, Vela och Eduardo har bara en match kvar i Arsenal. Om nu jag fick bestämma. Diaby, hänger löst. Riktigt löst.

Återstår ett Londondeby mot ett Fulham som står för årets bragd med sin finalplats i UEFA-cupen.

Det kan bli poänglöst på Emiraten också.

Det som var "spänning och fest" för blott en månad sedan är nu ett enda håglöst mörker.

Jag konsumerar gärna fotboll för nöjes skull. Här klickar spelar så grymt att säsongsavslutning efterlängtas likt ett uppfriskande regn i en kvav värmebölja.

Dålig liknelse. Kanonerna har sällan varit så o-heta.

Zzzzzz!

Arsenal-Man City. Zzzzzz. 0-0. Zzzzzz. Hälften av publiken gick i paus. Zzzzzz. Var det något avslut alls? Zzzzzz. Ville någon ta poäng? Zzzzzz. Kämpa in i det sista? Zzzzzz. Citeh försvarde sig nöjt mot en poäng. Arsenal mäktade två avslut och en frispark på mål av Robin van Persie. Zzzzzz.

Sol Campbell, trettiofem, årets "nyförvärv, var bäst på planen i Arsenal. Vieira applåderades men spelade gris mot en saknad Song. Ade-Buy-or fick komma in, och hade pippilotter i håret.
Folket buade. Som förväntat. Snart är säsongen slut.
Zzzzzz!

* * *
Chelsea slår Stoke med 7-0.
Blått eller rött mot titeln?
Pest eller kolera?

Veckan då vallarna sprängdes

Det har varit en märklig vecka. I livet som allmänt. Lämnar privatliv och arbetsliv åt sidan och fokuserar på "All Things Arsenal":

Den märkliga förlusten mot Wigan, eller snarare "totalkollapsen" öppnade alla fördämningar. Det var veckan då vallarna sprängdes. Världens Gooners är ingen unison samling. Tvärtom går de enkelt att dela upp i två huvudläger: Pro-Wenger och Anti-Wenger.

Falangen "Anti-Wenger" har aldrig någonsin tidigare varit så högljudd och full av "nog är nog". Det har stormat hårt i blogosfären som i traditionell media. Sättet på hur Arsenal på 11 minuter tappade en tvåmålsledning till en förlust har fått symbolisera hur Wengers lagbygge och envisa ungdomsfilosofi under senare år nu fullkomligen som slutligen exponerades som avslöjades in på bara skinnet.

"Titta på Monaco!", ett lag Wenger lyckades förstöra på samma sätt, skriker pessimisterna som nu hungrigt kräver fransmannens huvud på ett silverfat. Inte bara Wiganmatchen tas upp som exempel på ett haveri, utan även hur oklokt coachat laget och spelarmaterialet skulle vara efter Inters taktiska insats mot ett Barcelona som hade lekstuga mot Arsenal.

Kritiken är i viss mån berättigad. Men om det är Wengers besatthet i att söka övertyga omvärlden om att det går att bygga lag på unga talanger istälet för dyra och rutinerade världsstjärnor, eller om det är en styrelse som låtit bygga en arena för miljarder och som håller gårt i pengapåsen som är att skylla, är omöjligt att avgöra utan insyn.

Det finns plötsligt inga nyanser. All världens elände är i det närmaste Wengers fel.
Den andra hälften har varit osedvanligt tyst, men pekar ändå på forna framgångar och glansdagar.

Jag bekänner mig inte riktigt till någon axel i detta märkliga drama som nu sannolikt skakar om klubben rejält i dess grundvalar. Wenger har varit tyst i en vecka, men har tagit bladet från munnen kring det extrema flöde av rykten kring olika namn som nu ska värvas.
- Jag titttar inte på någon spelare alls, sade Wenger, som därmed avfärdade varenda namn som cirkulerat i media och press.

Ett uttlanade som sannolikt inte för någon part klokare om vad framtiden har att bjuda. Wenger, nu med ett år kvar på kontraktet, och tre viktiga matcher på denna säsong, har nu att fokusera fullt ut på i första hand besöket av Mancester City. Det lär bli en vild tillställning impregnerad och klädd i ett lager av olika känslor.

Spalt (kilo)meter har redan skrivit när Adebayor ska göra retur på Emiraten. När forne lagkapten Vieira kommer i ljusblått. När Touré, som nu öppet berättat att det var Gallas attityd som fick honom att lämna klubben, ska äntra planen. Det är mer än poäng att spela om under lördagen. Det blir ett extraordinärt prestigemöte där Arsenals eviga skadeelände knappast lär vara hemmalaget till gagn.

Det är nerver. Litet av vinna/försvinna kring en tabellplacering bland ligatoppens fyra platser.
Vinst, eller kryss, och stormen kanske bedarrar för stunden.

En ny förlust, och orkanstyrkan lär slita upp rejäla revor i Arsenals nu redan så trassliga segeldukar.

Att blicka nedåt - matematik

Edit efter matchen mot wigan. Eller, "Att blicka nedåt - matematik"
Arsenal kan nu få max 9 poäng till.
(71 + 9 = 80 poäng)

Men lek med tanken att Arsenal tappar tre raka matcher nu. Man City blir erkänt tufft, Blackburn borta är ingen lek (jämfört med Wigan), och i ett avslutande derby räcker vi inte till. Fulham har slagt oss förr.
Gunners slutar då ligan med poängen man har idag, 71 poäng.

Manchester City vinner sina matcher mot Arsenal (3p), samt mot Aston Villa (3p) och West Ham (3p)
De spelar kryss mot Tottenham (1p) +10p.
De slutar då på 72 poäng.

Tottenham kryssar mot Man Utd (1p), vinner mot Bolton (3p), Kryssar mot Man City
(1p) och vinner mot Burnley (3p). +8p
De slutar då också på 72 poäng. (Tar de tre poäng mot ManUtd slutar de på 74 poäng)

Smaka på den!

Kollaps på slutspurten

Fabianski istället för Almunia, efter en räcka tvivelaktiga ingripanden i år. Senast minns vi spanjoren i Londonderbyt mot Spurs. Kändes som pest bytts mot kolera. Detta med tanke på Fabianskis mer än märkliga uppträdande i bortamötet mot Porto. På bänken satt Vito Mannone. En grabb som efter vad han visade i höstas, känns stabilare än dessa båda tillsammans.

Lördagens matchresultat hade ånyo ställt denna märkliga säsong på ända ännu ett varv. Detta då Tottenham lyckats besegra serieledande Chelsea. Det fanns därmed alla tänkbara skäl i världen för Arsenal att ta matchen mot Wigan, ett lag man aldrig tidigare förlorat mot i PL, på högsta allvar.

Och det såg ut att bli en halvseg men komfortabel resa. Och nämnde Fabianski sattes inte på några svårare prov sedan såväl Campbell och Sagna agerat hyfsat stabilt i defensiven.
0-1 av Walcott i första halvlek blev 0-2 i andra då Silvestre (av alla) nickat in mål på hörna.

Svenska Spel tog nu bort oddsen på Arsenalvinst och skruvade upp Wiganseger till 25 gånger pengarna. Och det verkade logiskt. I 79 minuter och 48 sekunder.

Ben Watson fick då en boll av Wigans sent inbytte säsongsförvärv, Victor Moses. Snabb pass snett infrån högerkanten. Det gav skott på mål där Fabianski på något märkligt sätt snubblar
i sidled efter bollen. Wigan hade reducerat.

Sedan kom den mentala kollapsen. Wigan fick upp fart och ånga. Kände vittringen på det som kunde garantera fortsatt spel i Premier League. Arsenal satte nerverna långt utanpå matchtröjorna. Det kändes helt plötsligt bara som en tidsfråga när en kvittering skulle kunna komma. Nasri räddade först genom en rensning direkt på mållinjen efter en hemmahörna när matchuret stod på 87:19.

Men vad hjälpte det?
Bara 30 sekunder senare kom 2-2 sedan Fabianski lyckats tappa/tippa in bollen i eget mål!

Bedrövligare ingripanden beskådas knappast i de svenska gärsgårdsserierna.

Ett desperat försök från Wenger i att slänga in Robin van Persie, som fått sitta på bänken istället för att hoppa in och försöka hjälpa upp målskillnaden för ett då ledande lag, hjälpte föga mot ett nu fullkomligt heldarrigt Arsenal.

Istället kom spiken i kistan som innebar första förlusten mot Wigan på stopptid då Charles N'Zogbia fick "ren motorväg" centralt och kunde ladda, sikta och skotta.
3-2.
Pang.
Stolpe in.
Super-duper-f**king-ridå!

Kollaps eller härdsmälta?
Välj själv!
Att tappa en tvåmålsledning på tio minuter talar helt för sig själv.
Punkt.

* * *
Behöver följande påtalas? (Nej. Det är att slå in vidöppna dörrar)
Wenger bör verkligen fundera på vilka målvakter som nu ska plockas till laget inför kommande säsong. Almunia och Fabianski har båda bevisat att de utgör en ren säkerhetsrisk. Något som inte enkom går att skylla på en svag backlinje.

* * *
Behöver följande påtalas? Ja. Definitivt.
Efter förlusten mot Barcelona har följt två raka förluster hemma i ligan. Med tolv poäng kvar att spela om så kan såväl Tottenham som Manchester City chanser att att båda passera ett formsvagt Arsenal.

När vittringen på titeln har varit målet blir det nu att söka skärpa sig trots att den chansen är borta. Nu är det bara att se till att man inte halkar nedåt, ur "topp fyra" och mot en femteplacering.

Just Manchester City står kvar att möta. Liksom Blackburn. Och avslut i ett Londonderby mot Fulham.

Arsenal har endast nio poäng kvar att spela om. City och Tottenham tolv. Och nu skiljer endast sju poäng till ett formstarkt Tottenham och just nio till City som också har en match tillgodo...

Ett trendbrott att ogilla

Förlust med 2-1 hos hönsen på The Lane. Fy fan! Första ligaförlusten mot spurs på 11 år. En fin svit bruten, knäckt likt Ramseys ben, mot grannpacket.
Ett trendbrott att trycka på "ogilla knappen" för, samtidigt som vi nu högt och definitivt kan säga "over and out" för även denna säsong.

En säsong där nu inget längre finns att vinna för The Gunners som laddat inför kvällens derby med riktigt blött och surt krut.

Det var utnötta och synligen slitna kanoner som uppenbarligen inte hade någon kraft eller fart kvar i ben eller huvud. Att tidigt i matchen få ytterligare en skada på Vermaelen signalerade mest bara om ett elakt grin kring hur kvällen skulle sluta.

Att gå runt på nya startelvor med en ständig sjuktuga har sitt pris. Tyvärr blottades allt i detta "avgörande derby" mot just ärkerivalen. Detta i något som under stora delar av matchen liknade en mindre kollektiv kollaps.

Jag skulle i detta upprörda tillstånd lätt kunna excersera i sågningar av enskilda spelare från min slitna bekväma fåtölj. Men jag nöjer mig med en stilla, stilla önskan om att Almunia och Silvestre må ha gjort sitt i rött och vitt när säsongen slår igen.

Även om hönorna höll i taktpinnen så var det upprepade enkla idiotmistag som bjöds bort av Arsenal. Det smärtade att se hur avsaknaden av ett lagspel gav de vita oceaner av utrymmen, eller hur diverse individuella utflykter resulterade i återkommande "ingenting".

Man skule kunna klia bort litet navelludd och drömma OM hur det KUNDE ha blivit denna säsong när van Persie så äntligen äntrade planen och gjorde comeback. För lötsligt glimrade små strålar av ljus. Men tyvärr inte så att det räckte för kvällen eller säsongen.

Den typen av drömmar, de som bygger på diverse "OM" och "MEN" , får tillhöra spurssuporterns vardag även fortsättningsvis. Den avser jag inte att anamma eller adoptera till eget sinne.

Med litet galghumor får man nu tänka sig hur de utsvultna som komplexfyllda grannarna nu går man ur huse för att få köpa matchen på DVD. Den får titeln "Glorious Derby League Victories In North London" och innehåller en match.

Kvällens.

Sist det begav sig var VHS på modet. Sannolikt släpps den även på Blu-Ray och USB.

* * *
Vi vet att Canal Plus är i fritt (för)fall sedan TV4 köpte upp dem. Och de vet att de inte kommer att sända så mycket mer av Premier League under översådlig tid. Är det ändå acceptabelt mot den ännu betalande, men snart lämnande abonnenten, att dra igång detta Londonderby sju minuter in i match?

Mot avgörande på flera fronter

Då var det dags för en av ligans återkommande höjdpunkter. Det är sällan så sött vid seger, och surt vid förlust. Prestigederby mellan de mest rivaliserande Londonlagen i Premier League.

Tottenham vs Arsenal!

Optimismen tycks vara hög bland de flesta gooners. Robin van Persie åter i truppen. Om han får spela är tveksamt. Men kanske kan det ge laget en moralisk boast.

Tottenham utan en radda nyckelspelare ibland andra Palacios, Krancjar och Jenas. Sannolik omeback för Ledley King.

Även Arsenal saknar å andar sidan som bekant en del tungt som rutinerat manskap i Fabregas, Arsjavin, Galls, och under tisdagen aviserades även Song.

Det finns inga lätta derbyn, och detta absolut ett av de tuffare. Startelvor och spelarnamn får liksom en underordnad betydelse. Det blir ofta känsla, energi och motståndarens misstag som avgör ett derby.

Båda lagen har kniven på strupen. Arsenal i att söka jaga det som nu jagas kan i loppet mot slutfinish. Chelsea ser onekligen ut att ha nära till ligatiteln nu. (De bör för övrigt tacka domarkåren för de tre poängen hemma på Stamford Bridge mot Bolton, som borde haft minst en straff.)

Tottenham kommer att göra allt som står i deras makt för att söka greppa den åtråvärda fjärdeplatsen som innebär kvalspel till Champions League. Laget nu hårt pressat av Manchester City om platsen.

Det är också två revanschsugna lag som möts under onsdagskvällen. Arsenal efter utskåpingen i Barcelona, och Tottenham efter helgens semifinalförlust mot Pompey i FA-Cupen.

Tottenham kommer inte att bjuda på något, att se Arsenal ha minsta chans på ligatitelns kan inte tillåtas. Arsenal (och dess supportrar) vill fira St Totteringham's day så snart möjligt, vilket kan bli ikväll.

Det är variabler av alla de slag som bäddar för en mycket sevärd drabbning.

Om Arsenal får däng ikväll så är titeldrömmen definitivt borta. Den känns litet avlägsen redan. Var ska Chelsea tappa? Inte mot Liverpool, som de spelar. Sannolikt inte mot Tottenham. Dessutom har Chelsea en målskillnad som inte är helt lätt att äta in på det matchantal som återstår av ligan 2009/10.

* * *
En slag av helt annat slag pågår nu bakom kulisserna. Och det handlar återigen om Arsenals framtida ägarskap. Sakteligen har den tysta jänkaren, Stan Kroenke, köpt in sig i klubben. Med 29.9 procent av aktierna var det mest en formalitet kring när han skulle knipa de sista 0.1% och därmed kunna lägga ett bud på hela klubben.

Men scenariot kan nu ändras drastiskt. Detta sedan forna storägarinnan, Lady Nina Bracewell-Smith, nu gjort sig redo att sälja av sitt ansenliga innehav om 15.9% av sitt aktieinnehav.Gissa om oligarken Usmanov lurar runt hörnet med våta läppar. Detta trots att han under tisdagen lät deklarera att han är nöjd med de 26% han just nu besitter.

Kronke har samtidigt fullt upp på annat håll hemma i USA. Han håller just nu på att slåss i liknande affär om att ta över det amerikanska NFL-laget St Louis Rams.

Var ligger hans fokus och energi?
Hur mycket pengar har Kroenke till dessa köp?
Är det en medveten plan att bli storklubbsägare på båda sidor Atlanten?

En spännande framtid väntar.
Otäckt spännande, vill jag hävda.

* * *
Det babblas och tuggas om Fabregas och Barcelona. Har nästan slagit dövörat till. Men av någon anledning har Wenger tagit till orda. Le Bos, som brukar köra med attityden att spelare som vill flytta bör få göra det, viftar plötsligt med kontraktet som säger 2014 och säger att Fabregas inte är till salu.

Frågan är om Fabregas ens gör klokt i att flytta kommande sommar, även om det blir ännu ett titellöst år. Jag kan inte se vems plats han ska ta i Barcelona just nu. Och kanske vill han verkligen vinna något med Arsenal innan han slutligen flyttar hem.

Övriga rykten handlar mest om Arsjavins framtid i Arsenal. Ryssen anses snacka för mycket och för öppet och producera för litet. Skitsnack tycker jag. Ryssen, som inte kommer att spela sönder sig i Sydafrika, ska vara kvar.

Kanske bör Wenger däremot ta sig en funderare om Eduardo. En utmärkt fotbollsspelare som kanske skulle lyfta i ny miljö. Inte försvinna, sm många som lämnat Arsenal senare gjort.

* * *
Come On You Reds!

Bra eller Anus ?

Så åkte även Manchester United ut ur Champions League. På hemmaplan mot Bayern München. Inga engelska lag kvar. Decennier av rivalitet och en viss portion av skadeglädje för ständigt skränande "supporters" till Manure borde medföra att Robbens dräpare på Old Trafford var "bra".

Men nu kan de röda djävlarna som Arsenal och som Chelsea lägga all återstående kraft på ligan. Det är som bekant tätt där. Med femton poäng kvar att spela om. Rooney tillbaka. Det sorterar under kategorin "anus".

* * *
Wenger hintar om förstärkningar efter gårdagens utskåpning (4-1).
"We have to add something, for sure, but we have some time to think about that."
Är "something" EN spelare?
Är "something" Marouane Chamakh?
Sedan är det stopp?

Börja med att rekrytera en ny fysioterapeut. Något är sjukt i upplägget med säsong efter säsong erfter säsong md dessa eviga långtidsskador. Eller fyll på med flera (pluralis) rutinerade spelare, så att det finns kraft och power när olyckorna är framme kommande säsong.

* * *
Läk och hela nu - you reds!
Om en vecka väntar Spurs borta. Det kan vara årets sista stora godbit som återstår.
Eller mardröm.
Att vara torsk på boll är en farlig drog. En tuff berg och dalbana.

Bendtner årets Påskhare!

Det såg ut som en repris av onsdagskvällens Champions Leaguemöte på Emiraten under Påskafton. Fast denna gång var det Arcelona som var Barcelona, och Wolves som var Arsenal.

Trots att (dessa eviga) skador fått Wenger att möblera om i truppen rejält jämfört med onsdagen så tog Arsenal kommandot, höll bollen och passade runt. 65-35 i bollinnehav mot slutet av första halvlek men 0-0 på resultattavlan.

Det tog för övrigt Wolverhampton tjugofem minuter att få in en spelare i Arsenals straffområde. Sagna försökte, Song försökte, Walcott försökte, Eduardo försökte, Rosicky försökte, men amerikanen Marcus Hahnemann var fullkomomligt omutlig som Wolves burväktare. Samtidigt var avsluten inte av de mer precisa slagen.

Riktiga farligheten kom i slutet av första halvlek när Wolves fick sin första hörna, skruvade den hårt mot närmsta kryss, men här var Almunia vaken.

I andra halvlek fortsatte trummandet mot Wolves mål, men varefter matchuret tickade så syntes att även frustrationen växte. Inte minst hos Wenger som fick citronminen. Spelare som skulle sparas till den spanska returen byttes in efter hand; Bendnter, Nasri och Carlos Vela.

Och det var först med Nasri på planen som spelet fick ytterligare flyt. Men inte blev det mål...

Det såg ut att bli en mörk påskafton.
Att Chelsea (förvisso felaktigt på ett offsidemål av Drogba) slagit Manchester United på deras hemmaplan gjorde inte spänningen mindre, inte heller behovet mindre av en trepoängare för Arsenal.

De sista tjugo minuterna fick Arsenal dessutom spela en man mer sedan Karl Henry fått rött kort för en ful stämpling av Rosicky. Men Wolves häll tätt.

Det var först fyra minuter in på stopptid som Påskharen dök upp med sitt välfyllda ägg av tre sköna poäng. Och Påskharen kom i Bendnters gestalt. Den unge danske fick huvudet på en kross av Sagna och Arsenal lyckades rädda påsken, ligaspänning och litet av äran för dagen.

Rättvist? Ja, definitivt.
Men varför så svårt att göra mål?

Walcott startade vasst, lyft av onsdagen (?) men tappade i andra. sagna gjorde en lysande match, liksom Rosicky. Men det lyfte först med Nasris intåg. Eduardo tycks tyvärr vara så lånt under isen som bara kan vara möjligt. Litet speltid har väl knappast ökat självförtroendet.

Nu är det täta drabbningar - och dags att ladda om mot Cl.
Vinna eller försvinna.

* * *
Skvallertabloiderna drar med Påskhelgen igång nya rykten om Fabregas sommarflytt till Barcelona. Den historien kommer nu varannan vecka.
Samma tabloider hävdar att Marouane Chamakh, Bordeaux ÄR klar för Arsenal.

man kan välja att tro på det ena, inte det andra, både och, eller ingetdera.

* * *
Håll Påsken Röd & Glad!

Säsongen "slut" i Birmingham?

Jaha. Skitlördag på er!
Är fullständigt tom i skaftet.

Efter den gångna helgen där Arsenal vann Londonderbyt mot West Ham och Chelsea spelade kryss mot Blackburn såg det ut att ändå kunna bli en ljus vår.

Det var då.

Mera då:
För två år sedan åkte Arsenal till Birmingham och förlorade säsongen när Martin Taylor slog av benet på Eduardo. Gunners återhämtade sig aldrig från dennma februariresa, även om det 2008 återstod en hel månad mer av säsongen att spela om poängen på.

Idag åkte Arsenal till Birmingham och råkade inte ut för några svåra fysiska skador. Men vår spanjor i mälet fixade en mental smäll som hette duga.

Laget, lätt åderlåtet i vanlig ordning, hade oerhört svårt att få igång något eget spel under första halvlek. Och 0-0 i paus kändes just som en oroväckande föraning om ett kryssresultat.

Alla känner till att säsongen nu är på upploppet, att matcherna och poängen att spela om allt färre, och så länge Chelsea och Man Utd pumpar på så har man inte råd att tappa en ynka poäng.
Och medan nämnda Chelsea som bäst förnedrade det andra Birmighamlaget, Aston Villa, så hängde den sega nollan kvar på planen och i luften uppe i Birmingham.

En inbytt Nasri lyckades ändra på den saken i 81:e minuten genom att klippa in 0-1 bakom den ditills helt omutlige Joe Hart, som förvisso inte ställts på några svårare prövningar denna sista marslördag 2010.

Så oerhört viktigt.

Trode man naivt.

För vad hjälpte det?
Inte ett skit.

Två minuter in på stopptid ser Almunia till att bjuda på ett nytt pajasnummer när han lyfter in en lobb från Kevin Phillips. I nittioandra matchminuten!

Helt osannolikt. Eller sannolikt?

Arsenal kunde inte stänga matchen eller försvara sina tre poäng, utan förlorade två. Detta med endast sex matcher kvar att spela i ligan. Detta där ingen av konkurrenterna lär bjuda på några marginaler med arton poäng kvar att spela om. (Tre av de "enkla möten" Arsenal har kvar innefattar Spurs borta, Blackburn borta och Manchester City hemma)

Det var grymt, och det var så nesligt.
Den som inte är trött på spanjoren i mål efter denna lördaf och säsong räcker upp en hand, och slår av datorn och tar en disco.

Har i stunden som supporter svårt att ens söka "ladda om" mot veckan som kommer och Champions Leaguespelet mot Barcelona.
Ett drömmöte, som tyvärr inföll två matcher för tidigt.

Med Walcott i målprotokollet

Ett Burnley i hastig utförsbacke och på rejäl dekis skulle väl inte ha skuggan av en chans till poäng på Emiraten?

Nej. Det blev inte så. Men som någon sade i den svenska fotbollsstudion efter match: Det kunde mycket gärna blivit 2-2 som 10-1. Det var matchen mycket väl summerad i en mening.

Nyopererade Ramsey's frånvaro skulle binda samman suportrar som lag. Med Ramsey-Tifo, banderoller och särskilda Ramsey-tröjor äntrade The Gunners sin hemmaarena under lördagseftermiddagen. Mäktigt. Men Canal Plus ville hellre visa sin talande trio än ge oss bilderna från London.

Många var sannolikt även de som funderade kring hur domare Chris Foy skulle agera efter den senaste veckans intensiva debatt om vad som händer på de Engelska fotbollsplanerna, där tonläget märkligt nog varit attRyan Shawcross "spelat fotboll som man ska".

Förväntad matchstart följde. Arsenal pressade högt i banan och efter sex minuter hade Bendnter lyckats med att missa tre "öppna" lägen. Spelet mattades över tid trots den berömda dominansen vad gällde bollinnehav.

Det skulle ta mer än halvtimman spelad innan lagkapten Fabregas visade vägen och spräckte nollan genom att prickskjuta ett kort skott mellan benen på Burnleys burväktare Brian Jensen.

Drygt fem minuter senare traskade Fabregas av, till synes utan grimaser, men efter match kom beskedet om att den gamla sträckningen gjort sig påmind. Inte önskvärt med tanke på tisdagens oerhört viktiga returmatch i Champions League.

Diaby fick kliva in på et redan tunt mittfält och det märktes i starten av andra halvlek att rollerna mellan Denilson, Diaby och Rosicky inte var helt glasklara. Så kom även en kvittering där mittfältet blivit frånsprugna i en snabb Burnley-kontring. David Nugent lobbade in 1-1 i båge över Almunia.

Så bjöds ånyo en nagelbitare. Skulle poäng tappa i en av de "på pappret" klassade "lättare matcherna"?

Theo Walcott som inte haft någon lyckad säsong, och i veckan knappast fick ökat självförtroende efter att ha fått spela litet landslagsfotboll mot Egypten, fick Wengers fulla förtroende från start till mål. Den berömda speeden rev upp ytor i första halvlek, men noterbart var att inspel var att föredra framför etgna avslut.

Någonstan tänkte så Walcott om, och en kvart in i andra halvlek provade engelsmannen med något som hör fotbollen till - skott på mål - och äntligen hamnade Walcott åter i målprotokollet!

Stora kramlaset bland lagkamrater illustrerade mycket väl betydelsen av att förbannelsen var bruten.

Skulle det rinna iväg nu? Burnley uppgivna, besegrade och stukade.
Nejdå. Inte alls.
Laget var endast ett mål från poäng och valde att inte backa hem utan tog de tillfällen som bjöds. Och med litet tur kunde mycket väl en reducering ha kommit. Först under sista minuten på tilläggstid kunde en inbytt Arsjavin fastställa resultatet till 3-1.

* * *
Blandade tankar efter matchen: viktiga poäng som håller Arsenal kvar i toppstriden.

Frågor om Fabregas och den förestående returen mot FC Porto,

Bendntner (som förvisso gjort två mål på raken de senaste två matcherna) sumpade chans efter annan.

Eduardo som äntligen anses frisk igen, fick litet speltid på slutet såg ut att vara just riktigt matchotränad.

Arsjavin, som Wenger sannolikt hade tänkt spara till tisdagen, fick kliva in och göra mål. Det måste ha varit en mental karamell.

Så var det då Walcott. Man får hoppas att målet fick den unga engelsmannen att växa likt ett höghus.

Chris Foy - gjorde mest en blek figur.

* * *
I en annan del av London såg i övrigt utlånade Jack Wilshere till att sänka West Ham när Bolton var på besök.

* *
Nu inväntas tisdagen.
Mot framtida segrar!

Diaby, Eduardo, Ramsey...

Nästan exakt två år efter att Eduardo fått benet avslaget av Birminghams Martin Taylor, så får Ramsey foten kapad av Stokes Ryan Shawcross.

Återigen får vi uppleva grymma scener. Arsenalspelare tycks vara högvilt. Får vara högvilt?Kom inte och snacka om "otur". Vi minns nu alla även hur Diaby höll på att bli tidig fotbollsinvalid efter att Sunderlands Dan Smith's fullkomligt hänsynslösa tackling på ligaupplopet i maj år 2006.

Det är en skam. Shawcross tårar ger jag inte mycket för. Det blev en verkligt dyrköpt seger för Arsenal på Britannia Stadium. Moral att efter den hemska skadan orka vända 1-1 till 1-3. Fabregas var så mycket lagkapten man nu kan vara när 1-2, på straff, tydligt tillägnades Aaron Ramsey, vars framtid nu är osäker.
Vad vi vet är att en oerhört lång rehabprocess väntar ännu en Arsenalspelare.

Hur påverkar detta resten av säsongen?
Binder saman laget, ökar moralen, hävdar vissa såhär dagen efter.

Minns samtidigt hur Martin Taylor's behandling av Eduardo fick dåvarande ligaledarna Gunners att fullkomligt implodera. Tappa greppet.
Har något konstruktivt fötts efter dessa erfarenheter?
Hur hanterar laget denna situation?

Det borde vara glädjens dag. Spöket Stoke är besgrat på sin borg.
Men det är mest frågetecken i eget huvud denna dag.
Och självklart tankar till som kring den unge Ramsey - som chockade lagkamrater.

Spöket Stoke och annat i OS-tider

(Ursäkta taskig uppdatering senaste tiden. Orsakerna stavas jobbresor och så en släng av OS-feber när kvällar kommit)

Det finns flera som hävdar att lördagens möte borta mot Stoke är den tufaste matchen som Arsenal har kvar under återstoden av säsongen. De värsta dysterkvistarna påstår att en ny förlust mot laget som tar en halv match på sig att torka boll, innebär slutet för toppstriden med Arsenal som iblandad part.

Efter denna hittills så oförutsägbara säsong är jag inte alls beredd att hålla med om att Arsenals säsong i Premier League avgörs mot Stoke. Däremot vill jag hävda, på ett närmast sport-klyschigt manér, att varje match nu är just en så kallad måstematch. Sedan må motståndet ha vilka namn, färger och klubbmärken som helst.

Som vanligt är det skador i Arsenal, Arsjavin och Gallas är ännu inte redo för spel, och till dagens match saknas även Diaby. Men en ständigt roterande startelva är numera en vanesak.

Hur mycket den mentala påverkansgraden av årets uttåg ur FA-Cupen på just Britannia Stadium, som det faktum att Arsenal här även fått spö i ligaspelet de senaste fyra gångerna lagen mötts, återstår att invänta med viss spänning. Man kan tycka att detta är faktorer som borde utgöra explosiv tändvätska. Dags för revansch, eller stopp på en tråkig svit.

Om Arsenal hade förmåga att spela ett tätt defensivt grislir med kvicka kontringar så skulldet kunna vara ett recept på vägen mot poäng. Mer sannolikt är att det blir full gas från start som ytterst gynnar Stoke.

* * *
Arsenal har i veckan aviserat att ekonomin (under pågående lågkonjunktur) förbättrats ytterligare. Plus 130 miljoner kronor i slutet av november 2009 jämfört med samma tidpunkt 2008. Skulden på Emiraten har betats av med över en miljard (!) kronor.

Domedagsprofeterna på Arsenal (?) bloggen Le Grove tolkar detta nu som att Ivan Gazidis är en lakej till Kroenke, vars enda syfte är att är att städa undan skulderna så att den otäcke amerikanen kan komma och köpa de sista aktierna för att sedan belåna klibben än mer och kasta den i skuldträsk, elände och en nära förestående död.

Konspirationsteorier kan stundom vara rent komiska, och ibland mest tröttsamma.

* * *
Clichy har inte gått att känna igen sedan han kom åter till spel. Därför blir man inte förvånad att den officiella propagandawebben i veckan haft särskilt fokus på den franske ytterbacken och proklamerat hur bra han är. Klubbens webb är mer förutsägbar än den senaste tidens svenska vinterväder.

* * *
Kanske är skadeglädjen, om inte den enda sanna glädjen, så en källa till muntra leenden. Nyheten om att Adebayor återigen stängs av, ny i fyra matcher, fick i alla fall inte mig att gråta. Heller inte nyheterna om de sängkammarglada gossarnas framfart i Chelski, och effekterna därikring.

Viktiga poäng mot svarta kattter

Förutsättningarna var enkla: Vinst ett måste. När så Everton hemmaslog Manchester United med 2-1 innan Sunderland skulle äntra Emiraten - så fanns inget annat än en hemmaseger och tre viktiga poäng i toppen.

Så blev det. 2-0. Och då borde väl allt vara frid och fröjd?

Tycker inte det. Och det känns lättare att vara kritisk i segern, än efter en förlust. Men trots det sedvanliga övertaget vad gäller bollinnehav, så var det uppenbara problem med effektiviteten. Arsenal har förvånansvärt svårt att stänga en match. Eller annars är det inte så förvånande med Walcott och Bendtner på topp.

Bendtner skapar ytor och utrymmen. Men är ibland alldeles för egoistisk, eller för okylig när det gäller. Nu fick han peta in 1-0 på smörpass från Eboué. Den bollen hade en gammelfarmor inte kunnat missa. Eboué annars matchens kraftpaket och kvällens stora positiva överraskning.

Almunia åter i mål, och jag vill hävda att spanjoren i just denna match gjorde några matchavgörande räddningar. Sunderland spelde på kontringar, och bakåt bjöd Arsenal (som vanligt) öppna spjäll. Vad Silvestre gjort för att få agera del av mittlåset tillhör saker jag inte alls begriper. I mina ögon är karln en enda stor säkerhetsrisk. Hade hellre sett Senderos kvar.

Ingen match som går till historien. En tämligen medioker historia, som ändå blev ondödigt spännande på helt fel sätt. Ett noll är ingen garanti numera. Historiskt för säsongen dock att Arsenal tilldömdes sin första straff i ligan! Fabregas som blev nedriven på stopptid, smällde själv in bollen. Matchen dog så först i 92:a minuten.

Sunderlands mittfältare Lorik Cana, som upppgavs vara aktuell för Arsenal under sommaren 2009, spelade hårt och fult. En stämpling på Eboué borde gett ett rött kort. Likafullt så anser jag att just den typen av spelare är en av de stora bristerna i årets Arsenal.

Nätta, korta och lätta bolltrollare i all ära. Men ett riktigt råskinn skulle inte skada i truppen.

Efter en veckas elände...

Efter en veckas elände...
...så vinner Arsenal en oerhört viktig match mot Liverpool med ett hederligt "one-nil". Kunde Wenger TREHUNDRADE seger som manager för Arsenal kommit lägligare?

Diaby nickar in en passning från Rosicky. En mach som startade oerhört slött, lätt stirrigt, blev så försiktig (från båda håll) och sedan avslutades det i en riktigt högoktanig nagelbitare!

Så oerhört viktiga poäng på spel att Wenger i slutet, med ledning, bytte ut Bendtner mot Sagna och lämnade Eboué kvar på planen. Här skulle poängen minsann hållas. Detta även om domare Howard Webb gärna ville annorlunda genom att tilldöma Liverpool en icke-frispark i slutsekunderna utanför Arsenals straffområde.

Kvällens resultat i övrigt var bara att jubla över. Som Arsenalvän. Detta efter en ren helvetesvecka. Everton hemmaslog Chelsea och Manchester United spelade kryss mot Aston Villa. Tottenham fick på pumpen, liksom Liverpool.

Sex poäng upp till Chelsea, där det var nio i går. Och nu sju päng till Man Utd. Återstår så tolv matcher och 36 poäng att spela om...

Kvällen lär oss dock (återigen) att det finns inga säkra som lätta matcher i år!

Re Actions

Reaktionerna efter gårdagens förlust mot Chelsea har inte låtit vänta på sig. Wenger offrade FA-Cupen för att hålla de tunga konkurrenterna stången.Det lyckades som bekant inte alls. Femte året utan titlar. Nu stormar det bland supporter och exporter.

Spelet är sönderläst, trupen svag, styrelsen tanker mer på vinst än sportsliga framgångar. Åsikterna är otaliga. Och hårda. Ett axplock dagen efter förlusten då Le Boss ändå envist hävdade att Arsenal var det bättre laget...

The Online Gooner:
Every big team that can withstand the early Arsenal pressure now has a blueprint to defeat them. Catch them on the counter, home AND away. And if the Euro defeat to Man Utd is what is playing on their minds, they don’t seem to have learnt anything from it.
I have heard every excuse from inexperience to lacking big game mentality to plain bad luck. While Arsenal don't have a divine right to win every game, they also don’t have the divine right to lose in the exact same way ALL the time.

Aftonbladet – Peter Wennman:
Hur kunde Wenger, som hoppade som en galen groda på sidlinjen, tro annat än att Ancelotti skulle jubla när han insåg Arsenals intentioner? Hur kan man åka till Stamford Bridge, utan en enda naturlig anfallare, och tro att man ska kunna rulla upp ett rutinerat försvar i absolut världsklass? Wenger borde ha varit listigare och satsat på snabba omställningar, på bollar till såna som Arsjavin och Walcott, men han är nu så envis och stolt att han vägrar göra avkall på sina principer.

BBC – forne Arsenalspelaren Lee Dixon:
But I don't care how well you pass the ball if you give goals like that away. We know they are bad at dealing with counter-attacks but if you cannot defend corners, when you can practice that on the training pitch and give your players designated jobs, then you are going to get free players arriving in the box. Nobody knows who is picking them up and everything else breaks down from there.

Expressen – Kalle Karlsson:
Det är lite roligt med Didier Drogba och hans förkärlek till mötena med Arsenal. Efter hans tvåmålshow i november på Emirates konstaterade ju Arsène Wenger lite syrligt att "he doesn't do much". Om nu ivorianen inte "gör mycket" i Wengers ögon vore det intressant att höra Arsenaltränarens omdöme om Theo Walcott igår.

Arseblog:
Arsene called us naive last week, the same applies today, and it doesn't come to down to age or experience. You don't need to be 29 to know it's better to stop an attack as early as possible. Arsene might bemoan the likes of Darren Fletcher but a player like that is a valuable asset. How many times have you seen United or Chelsea caught on the break the way we are?

The Times - Tony Cascarino:
When they meet the better teams, all that becomes so predictable. As is often the outcome: defeat. The word is out on Arsenal — press them, smother them, step on their dancing feet. And when you’ve done that, hit them on the break. Manchester United did it the previous weekend, Chelsea did it yesterday. It was like Groundhog Day.

Drogba fick ha lekstuga - igen!

Vad säga? 2-0.
Patenterade Arsenaldödaren Didier Drogba gjorde det igen. Med sina två mål sänkte han laget han älskar att sänka. Det är bara att vara ödmjuk i studen och lyfta på hatten. Han är snabb, han är grymt fysisk, och han han är en tekniker av rang. Av alla dessa "motsåndare" som komit och gått genom åren så har Drogba min respekt. Till skillnad då mot spelare som Nistelrooy, Ronaldo eller för den delen Tevez.

Uppenbarligen har Arsenals spelare mer än respekt föer Drogba. Man räds detta spöke. Något enormt. Jag vet inte om felet sitter inbränt i hjärnbarken eller om Wenger missuppfattat instruktionerna inför dagens match - men alla borde ha haft det glasklart för sig att Drogba är den ende spelare man inte släpper för en nanosekund i ett sådant viktigt möte. Men det gjorde man. Och det kostade.

Ett något rörligare Arsenal än i matchen mot Manchester United. Men oerhört ineffektivt. Två måls underläge redan efter 23 minuter pressade fullständigt ned självförtroendet i skosulorna hos Arsenal, och skapade dessutom ett stressat lättläst spel som ett tryggt och tight Chelsea hade noll problem att hantera.

Vad gäller Arsenals insats finns inte så mycket i övrigt att säga. Laget, som är så ofysiskt och som dessutom inte har förmåga att åka bort och spela ett defensivt grisspel räckte inte till mot ett topplag. Denna gång heller.

Wenger har själv skaffat det lag han förfogar över. Han kan inte tjura på spelarna. Jag undrar mest bara hur han tänkte när han startade med Walcott? Inte för att Bendtner är så mycket vassare. Men han är betydligt större och kan buffla sig fram genom köttmurar.

Arsjavin slet och slet men den lille ryssen desarmerades lätt av två till tre spelare från Chelseas backlinje eller mittfält.

Så kan inte Arsenal spela. Tyvärr.
Återigen var man alldeles för svaga i att pressa mostsåndarnas bollhållare. Återigen bjussade man på dåliga markeringar som ett kontringsmål.

Nio poäng upp till Chelsea nu. Och återigen bjuder februari på ett faktum:
Inte i år heller!

Kvällens underhållning stod gästande Arsenalklacken för som med bengaler och sång stundtals överröstade Chelseas supportar.