Wilshere vs Montenegro

Det är "dgaen efter". Många trötta hängiga gooner-huvuden efter ännu en Chelseatorsk. Många påpekar att Chelsea lyckas vinna på exakt samma sätt. Ännu en gång.

Får mig att tänka på Fabregas uttalande under sommarens VM. Där han sade att man i Spaniens VM-trupp alltid noga gick igenom kommande motstånadres matcher och lagens spel. Något han inte var van vid i sitt klubblag.

Inte kan man väl tro att Wenger aldrig tittat på hur Chelsea spelar?
Om inte annat bör han numera kunna det utantill.

Jag förstår besvikelsen. Även om förlusten var "hedersam" och Arsenals skadebänk var längre än...vanligt.

Men det är SJU matcher spelade. Det återstår trettioen ligamatcher. Det återstår nittiotre poäng att spela om.

* * *
Nu tar klubbfotbollen paus för EM-kval. Jack Wilshere tar plats i den Engelsjka truppen mot Montenegro. Hoppas på speltid!

Från Grekland

Åter hemma i svenska myllan efter utfärd till Grekland. Att Olof Mellberg blev klar för Olympiakos var den enda fotbollshändelse jag förstod på de breddgraderna, detta då grekiskan är usel och jag kan förövrigt inte alfabetetet, men förstår tidningars bilder.

Nu finns Internet i mobilen, och om man inte kopplar upp sig själv när man ska koppla av, så finns det alltid vänner som vet att trycka iväg SMS.
Det svenska U21-landslagets framfart och Confederations Cup har engagerat bland såväl kamrater som i media.

Hann hem till delar av matchen Brasilien - Sydafrika.
Det var en tråkig tillställning,
Kollade extra noga på ett av sommarens "Arsenalrykten", mittfältaren Filipe Melo. Gamle åldermannen och ex-gunnern Gilberto Silva var resor bättre.

Jag såg det nya "svenska landslaget" ta sig an England i semifinalen av U21 EM.
Jag förstod inte haussen kring det svenska laget. Tre mål på tre hörnor.
Men sedan visades moral. 0-3 till 3-3.

Att Sverige försvann från finalplatsen via straffar var en nesa.
Straffar är lotteri. Men svenskarna hade inte ens tränat på saken.
Walcott och Gibbs för England. Tämligen osynliga.
Gibbs gick ut på stan, ända bort till Liseberg och tog både en och två hot dogs när Sverige gjorde sitt andra mål.

Walcott såg absolut inte ut att vara lagets stjärna. Något Pearce förvisso även tydligen jobbat hårt på. Men han satte sin straff. Det gjorde för övrigt Gibbs också.

På Arsenalfronten fortsatt tystnad kring substansiella ting som händelser. Wenger vill inte sälja säger han. Vill hålla laget intakt. Ändå läses 20-talet rubriker om dagen, via mobilens RSS-feeds, kring påståenden som "Fabregas vill hem till Spanien" och "Adebayor skall säljas."

Stiltje - med andra ord.
Men fint väder.
Enjoy the sun!

Marcus Birro om lottningen

swedeArse ger plats till Romanistan, Italienälskaren och fottbollsfantasten Marcus Birro (Jo, han är författare också...)
Nyligen utsedd till Sveriges bästa bloggare och krönikör av fotbollsvännerna på Svenska Fans. Marcus Birro skriver regelbundet i Expressen numera som återfinns i Canal Plus fotbollsstudio. Och trots att han ibland biter till om grått väder, sjaviga pubar och fish'n'chips så har han även fotbollshjärta stort nog att tycka till om Arsenal och dess supportar. Som här:
http://www.fotbollsexpressen.se/Internationell%2Bfotboll/1.1387634/marcus-birro-arsenal-ar-vart-sina-supportrars-karlek

Här följer nu Marcus Birros tankar om dagens CL-lottning:

Hej där.

Läget?

Hur är tillvaron i The Gunners land?

Vilka ekon har ni i era öron nu när lottningen i CL precis är klar. Är det skräck, glädje, lättnad, panik eller mest en axelryckning, ett sådant där "vi-fixar-detta-lätt" ryck med axlar och ögonbryn, som munnen på Strindberg när han skulle fotograferas. Han trodde han log. Men han såg ut som en kaninröv.

De säger att striden mellan Italien och England egentligen inte existerar. Att man kan älska fotboll från alla länder. De har rätt och de har fel.

Och länge har vi Italienälskare varit tvungna att vada fram i klibbig, halvpackad och stinkande Peter Wennman gegga under alla år, och ständigt hamna i försvarsställning för att vår kärlek är grön vit och rädd istället för gapigt brittisk, så länge kommer det alltid finnas en rivalitet mellan England och Italien.

Det spelar ingen roll att Capello tränar landslaget eller att Zola tränar West Ham. Det här är en annan grej. Det är Totti vi snackar om. Världens mest lojala lagspelare som fortfarande kan få vuxna människor att frustande ställa sig vid närmaste bardisk och helt sonika banka med näven hårt i disken i en timme.

Fotboll ska inte vara som livet. Fotboll ska vara fest. Jag tar att sorgen, förlusten, döden och ensamheten är byggstenar i ett liv men fotbollen ska vara flammande röd. fast inte Arsenal röd, utan vinröd. Roma-röd. Tack för detta generösa utrymme och ha en fin jul så ses vi nyktra och fina i tid för match nästa år.

Mvh
Marcus "Totti" Birro