Segersvit bröts i Londonderby

Efter fem raka ligasegrar och säkrat avancemang som gruppledare i kvalet till Champions Laegue så tappade Arsenal i sin fina vinstsvit när det var dags för Londonderby, Norr mot söder, Arsenal mot Fulham.

Det har varit en trivsam tid med ett rejält ryck efter den tunga säsongsstarten. Robin van Persie har presterat på absolut topp i sin karriär och har öst in mål efter annat. "A One Man Team" säger belackarna som inte noterat att det faktiskt krävs fler i lagidrott än en ensam forward, hur fornstark denne än må vara.

Mycket av den tiga säsongens närmast katastrofala brister tycks man ha kommit tillrätta med, inte minst defensiven även om den går att putsa på ytterligare. En frisk van Persie i skytteligans topp och självförtroendet, eller "mental strength" som Wenger skulle uttrycka sig, har växt med poängskörd i liga som i CL:s gruppspel.

Bottenlaget Fulham på besök skulle sannolikt bli ännu ett segertåg på Emiraten. Men ett derby är ett derby, ich det var trötta ben och huvuden efter onsdagens europakamp mot ett offensivt Borusia Dortmund som också hittat formen hemmavid och som var piskade att vinna.

Men tre dagar senare var det märkbart tröttare ben och huvuden på hemma-arenan, trots att Wenger roterat litet på manskapet sedan onsdagens kväll. Koscienly fick vila till förmån för Djourou som fick några minuter under onsdagen. Gervinho startade på bänken till förmån för Arsjavin. Och det var den "lille ryssen" som noterades först då han trodde sig slå in 1-0 redan efter tre och en halv minut, dock var det med halvmetern offside vid tillslaget.

Innan match läste jag att lördagens domare, alltid så pinsamt usle Mike Dean fått förtroende att hålla i matchen. Någon hade noterat att Arsenal inte vunnit någon av de senaste nio matcherna som Dean dömr för Arsenal. Slump eller varningsklocka?

Fulham spelade tätt och kompakt, var på andra sidan Themsen för att ta poäng efter förmåga. Bobby Zamora ständigt på hugget. I halvtid var målcahnser som skott på mål 4 + 4 för båda lagen.

0-1 kom i en kontringssituation där en sund domare hade blåst efter att Arteta blivit fälld. Men nu var det Mike Dean som höll i pipan och spelet fick fortgå till Fulhams fördel där Riise, av alla, tråcklade sig in i en halvöppen box, skottade varpå bollen slogs av Vermaelen rätt in i högerhörnet.

Arsenal fick sedan kämpa och kriga, men det var trögt. Ramsey och Arteta såg synnerligen slitna ut och Arsjavin gjorde sig osynlig. Wenger möblerade om så offensivt han mäkatde och lät även Diaby som också gjort comeback i veckan komma in på planen tillsammans med Gervinho.

Ingen över hövan märkbar förändring noterades. Men utdelningen kom tillslut, tillika med en skön revansch för Vermaelen som kunde nicka in kvittering i 82:a minuten. Sedan var det fullt blås framåt. Dock utan att resultatet förändrades innan matchen visslades av.

En poäng vunnen eller två poäng förlorade?
Martin Jol såg betydligt mer nöjd ut än kollega Arsene Wenger vid det hövliga handskakandet.

Även om inte van Persie fick briljera vidare i sin svit så fanns annan målskytt i Vermaelen som gjorde två. Med säkerhet betydligt mer nöjd med det sista framför det andra.

Tjugofem matcher återstår och därmed sjuttiofem poäng att spela om. Den som klagar på spänningen med sju lag som krigar om topp fyra bör uppsöka läkarvård.

Härnäst väntar ligacup mot Manchester City. Vi lär väl se om resan stannar där och då, eller om äventyret fortsätter i Carling Cup.