12-12-12

Hade det varit en Hollywoodfilm hade det varit ett för pjåskigt manus, ett för sött slut, en alltför sentimental saga. Ibland överträffar dock de mest sötslikiga momenten verkligheten.

I en föga underhållande match, dock av vikt, där FA-Cupens tredje omgång spelades, ånyo mot Leeds United, så var det också kvällen för "comeback" av nu 34-åriga tillfälligt inlånade patenterade Arsenalhjälten, Thierry Henry.

I sextioåttonde minuten klev han på planen. Det stod då 0-0 och efter ändlösa försök av Arsjavin som av Ramsey verkade ett omspel på Elland Road inte vara en omöjlighet. Leeds taktik var att ställa elva man i eget straffområde och spela om någon kontring uppstod.

Sedan hände det. I sjuttionionde minuten. Pass från Alex Song, som gjort en blek figur, på gammlt Henry-manér, bollen retfullt in i högra hörnet. 1-0. Vilket också blev slutresultat och avancemang i FA-Cupen där Aston Villa nu väntar.

Det är 2012, Henry har fått tröjnummer 12 och han gjorde sitt 12:e mål mot Leeds.
Man kan bli numerolog för mindre. Eller börja tro på dåliga manus.
Men det var vackert och det var sant.

I Dubai satt Robin van Persie med familj på välbehövlig semestervila. han följde matchen på Twitter. Han kan ta ett bad i lugn och ro. Hans frånvaro fixades av reserven på bänken.

Det i sig säger något annat. Om Arsenals oförmåga att göra mål. Utan fixstjärna.
Men det skippar vi efter denna match.

Det finns naturligtvis mycket annat att säga. Bland annat att backlinjen nu blev extremt tunn när även Coquelin fick halta av med muskelbristning. Åtta backar borta.

Arsjavin gjorde en av sina bästa matcher på mycket, mycket länge. Han sprang, minst en marathon. Men stressar sina avslut. Det måste tära på nerver och självförtroende. Det skulle vara stort att få se ryssen i form. Får man det?

Och hur blir det nu med förväntningar på Henry under de knappa två månader han finns på plats?

Räkna inte med för mycket har både han och Le Boss sagt, som i ett mantra.
Många lär förvänta sig fler mirakel.
Men mirakel kommer inte på veckobasis.

Fokus FA-Cupen

Jaha. Dags att ställa om fokus framåt. Manchester United borta på lördag. Behöver man skriva hur viktig den här matchen är?

Jag tänker då inte främst på möjligheterna till avancemang och semifinalspel på Wembley främst, även om det är vad som ligger i potten vid vinst.

Jag tänker mest på den kraftmätning mötet i sig innebär. Detta kan vara chansen att återhämta självförtroendet efter en kort och turbulent tid. Detta kan vara det viktigaste trendbrottet på säsongen. Något som sätter tonen för det fortsatta ligaspelet.

Räkna med att Sir Alex Ferguson tänker i linande banor. Här finns chansen att riktigt knäcka det som i stunden ser ut att vara den främsta titelutmanaren. Det lär inte bli några reserver eller "oprövade kort", utan "all in".

Lkafullt är det två skadeskjutna lag som ska drabba samman. Man Utd har två nyckelspelare borta i Vidic och Nani som blev brutalt omhändertagen av Liverpools Jamie Carragher i en match som dessutom måste varit oerhört svidande för Manchestrlaget som kläddes av med 3-0.

Arsenal saknar Fabregas (som enligt uppgift bara kände sig pigg 15 minuter av matchen i Barcelona...) Song, Szczesny och självklar Vermaelen som sannolikt inte blir i spelbart skick denna säsong.

Arsenal kallar hem 19-årige målvakten, tillika den egna produkten, James Shea från Southampton för att vara extrakeeper när nu Almunia tar över i målet igen. Tål att påtalas att spanjoren gjorde en grym insats i Barcelona, men jämnhet är inte Almunias signum.

Det blir en clash mellan två lag som har mycket att revanschera. Manchester United lär inte vara nöjda med sina prestationer i ligan där de förlorat två raka matcher mot Chelsea och Liverpool. Arsenals senaste resultat, Leyton Orient undantaget, behöver väl inte någon närmare presentation. Ut ur Champions League utan ett skott på mål, och förlust i Ligacupens final.

Räkna med mind-games och med "rävar bakom öron" och framförallt ett tufft spel. Ofta brukar dessa möten haussas upp, och så blir matcherna rätt avvaktande. Jag tror inte att det blir någon försiktig tillställning.

Vinst på Old Trafford skulle behövas, men kryss och omspel fungerar. En förlust kan sannolikt påverka resterande del av Premier League. Det vore oerhört kostsamt.

* * *

Varför log Fabregas? - Det var gårdagens fråga.

Några mail har upplyst mig om att det inte alls var ett leende.

Det var en grimasch.

Okey. Då vet jag.

* * *

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Eftersom jag inte är bosatt i London, eller är uppväxt i dess norra delar, så lever jag inte med hatet mot Tottenham som en inföding. Men decennier av "Arsenalism" med några tillfälliga månadsvisa bo-nedslag i staden, gör att jag inte hyser några varmare känslor för vad som är våra närmaste konkurrenter.

När hela White Hart Lane efter att ha slagit ut Milan unisont sjunger "Are you watching Arsenal?" så förstår jag hur oerhört stort komplexet är hos den blå kycklingens skara. Istället för att hedra sitt lag så ska Arsenal hånas främst. Det bör få varje Gooner att sträcka på sig!

Någon skribent tyckte det var "extra kul" att just William Gallas fick en avgörande roll i matchen och CL-avancemanget för spurs. Personligen kunde jag inte bry mig mindre. Gallas är en legoknekt.

Han var arrogant mot lagkamrater i Arsenal, satte sig själv främst med ett barn-likt ego. Jag kommer aldrig minnas honom som annat än en parantes i lagets historia. Att Wenger tråcklade på honom kaptensbindeln under en period var ett av de mer märkliga besluten från Le Boss.

Oförmågan att stänga en match

Rosicky i målprotokollet tillhör inte vardagen numera. Mot Leyton Orient fick han till ett nickmål, men någon vinst blev det inte.

Omspel tycks vara säsongens melodi för Arsenal. Om en vecka spelar laget final i Carling Cup mot Birmingham. Men det blev inte raka vägen dit som bekant.

Även i FA-cupen har det redan hunnit bli omspel för att säkra avancemang. Väl i åttondel dags att möta "grannen" Leyton Orient, till vardags tre divisioner under Arsenal och Premier League.

Med tanke på insatser som mot Ipswich så var varningsflagg hissad med underskattningsspöket som Jolly Roger.

Efter den gångna veckans internationella stormatch i CL mot Barcelona så valde Wenger att vila spetsen och låta andra få chansen. Unge spanjoren Ignasi Miquel fick göra premiär som mittbackskollega till Squillachi. Det skulle fungera i 88 minuter.

Charmen med ligacup och FA-cup är skrällarna. Men självklart vill man inte att det ska ske på Arsenals bekostnad.

För Leyton Orient med hemmaarena Brisbane Road och 9,000 platser var det förstås fest och lapp på luckan.

Som match var det ett riktigt sömnpiller till stora delar. Hemmalaget skapade inte mycket framåt, och Arsenal rullade boll i sidled som om de redan spelat in sju, åtta mål.

Song sprang över hela banan och verkade oklar över om uppgiften för dagen var offensiv eller defensiv. Chamakh, Bendtner, Rosicky och Arsjavin spelar sällan tillsammans som kvartett, och det var påfallande att man inte riktigt hittade varandra.

Med 0-0 i halvtid så trodde jag att Wenger skulle göra några byten för att få in ett annat driv, men icke. När Bendtner hittade Rosicky som nickade in 0-1 så tänktes det möjligtvis att det bara var att spela av återstående halvtimme.

Och här borde finnas rikligt med färsk erfarenhet att lära från pågående säsong. Ett, två (eller fyra) måls ledning är ingen garanti. Och framförallt inte med en svag backlinje och Almunia i mål.

Leyton Orient bytte in franske forwarden Jonathan Téhoué som började med att snurra upp Song. Det var väckarklockan hos Leyton. På Arsenals bänk var det stiltje. Och bollen rullades mest i sidled återigen.

Och visst straffade det sig. I rättvisans namn bör påtalas att Arsjavin var stolpen från att stänga matchen. Istället blev det Téhoué som bröt igenom både Gibbs och Miquel, avlossade skottet mellan benen på Almunia. Detta med två minuter kvar av ordinarie matchtid.

Inget byte, ingen ordning på en desperat slutforcering av Gunners innebar 1-1 och ännu ett omspel. Ska det vara omöjligt att stänga en match mot ett lag som Leyton Orient?
Uppenbarligen.

Nu blir det ännu en match i schemat. Endast två dagar efter ligacupfinalen, tre dagar innan mötet mot Sunderland och fem dagar innan returen i Barcelona.

Med tanke på sådana förutsättningar funderas kring vilket lag Wenger ska ställs på planen som satsa på i FA-Cupen.

I potten ligger en kvartsfinal mot Manchester United efter dagens lottning. Ett prestigemöte som i sin tur kräver stor kraft.

Det kostar på att spela på fyra fronter. Med diverse omspel underlättas knappast förutsättningarna.

Med risk att få äta upp...

...men Chelskis uttåg ur FA-Cupen känns litet dråplig. Med ett inte helt vänligt leende. Ut mot Everton. Vad jag förstår så är Liverpools supportrar än mer exalterade. Orsaken heter Torres.
Att Ashley Cole bränner avgörande straffar roade säkert en som annan Gooner.

Men vem vet hur läget känns söndag kväll?
Efter mötet mot Leyton Orient.
Underskattning kan vara livsfarlig.

I övrigt fruktar jag mest ligamötet mot rugbylaget Stoke. Jag ger Arsenal 33 procents chans att gå vidare till kvartsfinal i Champions League på Camp Nou. Självförtroendet är nyckeln.

Om åtta dagar hoppas jag att få fira Arsenals första titel på alltför många år.

Slutspurt januari 2011

Från "kylskåpet" till FA-Cupen? Kanske gör Almunia comeback i Arsenal samma vecka som Wenger deklarerat att Szczesny är klubben no1. Hur det än förhåller sig med saken så lämnade inte spanjoren ovan några bestående avtryck när januari ska summeras. Hittills...

När Arsenal under söndagen ställs mot Yorkshirelaget Huddersfield ik FA-Cupen är det januari månads sista match. Den nionde. November bjöd på åtta matcher. Det har varit en intensiv månad där Arsenal tagit sig vidare till final i Ligacupen, och sett till att vara kvar i FA-Cupen efter omspel.

Om denna tuffa månad slutar i dur eller moll återstår att se ned detta skrivs.

Förutom en makalöst sömnig insats borta mot Ipswich, som gav ett omspel, så får ändå januari 2011 summeras i positiva ordalag. Att Arsenal, trots total speldominans, inte mäktade få hål på köplaget Manchester City på egen hemmaplan var kanske två viktiga poäng förlorade när ligan ska summeras.

Trevliga utropstecken har varit samarbetet Djourou-Koscienly, Sagnas och Songs framfart, och Robin van Persies formkurva.

Onsdagsmötet mot Ipswich kändes länge som en högst osäker historia, sedan rann proppen ur och tre mål kom på dryga kvarten efter 60 minuters spel. Kanske gjorde Bendtner sin bästa match för året - men i rättvisans namn ska motsåndet vägas in.

Jag hade hoppats på en ren Londoncupfinal på nationalarenan Wembley. Men när West Ham föll på förlängd tid mot Birmingham så blev förutsättningarna andra. Hade man haft is i magen hade man kunnat beställa ligacupresor till finalen från de flesta större arrangörer för 3 700 - 4 000 kronor. Boende och biljett. Med Arsenal i final så höjdes priserna till 7 000 kronor.
Arsenal säljer med sin breda supporterbas i riket. Och det gäller att ta betalt när man anser sig kunna.

* * *

På måndag stänger transferfönstret och det skulle förvåna om det blir något köp. Sannolikt har du läst alla rykten och spekulationer till förbannelse. Här skrivs inte för skrivandets skull, och att ögna rubriker via diverse RRS-feeds räcker gott.

Konstateras att utlånet av Carlos Vela till West Brom, som nu fått Bolton att gå i taket, sannolikt blir den största händelsen ur ett Arsenalperspektiv under detta transferfönster. Här lär mexikanen få spela Premier League på allvar. Det är inte bara en nyttighet med speltid, det är också litet av "upp till bevis" om Vela fixar det vill jag hävda är världens tuffaste liga.

Om det blir någon affär med Southampton och unge talangen Oxlade-Chamberlain är möjligtvis anledningen att hålla ögonen öppna inför. Men när större aktörer och konkurrenter går in och trissar pris och vilkor så lär inte en klubb som Arsenal haka på. Ordförande Peter Hill Wood har ånyo i veckan deklarerat klubbens närmast extrema hållning till alla utgifter.

* * *
Återkomst för Almunia idag mot laget som spelar två divisioner nedanför?
Från kylskåpet till FA-Cupen.
Ogrundliga äro Wengers tankar.

Gunners For The Win!

Målfest på Elland Road

Arsenal vidare i FA_Cupen efter stark insats borta på Elland Road. Onsdagskvällen gav besked om att det inte alltid behöver gå illa när Londons stolthet åker norröver.

Startelvan förvånade något, med Bendtner från start, även om Wenger aviserat att det åter var dags för rotation. Men bänken var tung och Sagna var åter. Och så var trollkarlen Nasri på planen från start. Och trollade gjorde han efter bara fem minuter då han på patenterat kattlikt sätt smög sig förbi försvaret efter en rysk servering och slog bollen bakom Kasper Schmeichel.

Det ser så löjligt lätt ut och det var fotbollsgodis av bästa kvalitet. Därmed hade matchen fått den start jag själv önskat: ett snabbt ledningsmål. Det var bud på flera, från Chamakhs huvud, och om timingen varit precis - från Arsjavin som Bendtner. Istället blev det Sagna som äntligen var åter (tre matchers avstängning har känts...långt) som dundrade in en riktig kanon från höger. Men han tilläts få tiden att stå och ladda.

Det kändes stabilt. Arsenal förde spelet, ledde matchen. Men om Sagnas skott var tungt så kom Leeds reducering till 1-2 som en praktmissil. Bradley Johnsson sköt för drottning och fosterland från 25 meter och rätt in i högerkrysset. Att nätet höll blev kvällens gåta.

För en stund fick Leeds ny energi och Arsenal såg litet skärrade ut. Men det blev ny smakstart efter litet pausvila. Leeds hade inte energin eller verktygen. När Arsenal sedan bytte ut Arsjavin (som gjorde en hyfsad match, men bör genomgå terapi kring de egna avsluten) och en allt blekare Chamakh - mot Fabregas och van Persie - då blev det ny energi.

En stor gåta att Bendtner var kvar på planen - men svaret kom när han serverade en krossboll till van Persie som med nick dödade matchen. 1-3.

Totalt 4-2 till Arsenal som är vidare i cupen och har Huddersfield att tampas medi FA-Cupens fjärde omgång.

Kvällens attityd som spel är ett måste i nästa retur och cupspel. För inte ska väl Arsenal droppa chanserna i Carling Cup?

Gunners For The Win!

Nära snabb respass i FA-Cupen

Skulle det bli intåg och uttåg på en och samma dag när Arsenal klev in i FA-Cupen och dess tredje omgång?

Det såg inte bättre ut. I nittio minuter. Forna "storlaget" Leeds på besök i London, första besöket på Emiraten såg ut att sluta i en riktig lördagsskräll.

Återigen hade Wenger kastat om i startelvan och endast två spelare i Djourou och Song fanns att känna igen sedan onsdagens ligamöte mot Man City. Att spara på spelare kostar i kontinuitet skulle det visa sig ännu en gång.

Leeds kom till London för att spela fotboll. Hedersamt att man inte klev ut på planen och ställde det egna laget runt eget straffområde. Och Arsenals "FA-Cup startelva" var inte sena med att bjuda på ytor. Ett riktigt dåligt spel med mängder av felpass och uddlösa avslut. Chamakh, Bendtner och Arsjavin saknade känslan för samspel, eller kanske var det ren orutin då trion inte spelat ihop på regelbunden basis.

Det blev chanser, tre bollar på mållinjen som rensades bort och en nick av Marockanen i virket. Arsjavin ensam mot Kasper Schmeichel i kontring, men hade inte förmågan eller förtroendet att lobba in bollen i mål. Så mållöst var det vid pausvilan och även Leeds hade skapat sig några avslut, bör tilläggas i rättvisans namn.

I början av andra halvlek fick Arsenal upp pressen men avsluten var tama och i Leeds försvar fanns alltid någon som slet för att ta en avgörande löpning, få fram en fot och en brytning i tid.

Dryga kvarten (54 min) in i andra halvlek fick Leeds straff sedan Denilson satt en tacklat till Max Gradel. Robert Snodgrass slog in 0-1 från straffpunkten. Det rasslade i nätet efter att Wojciech Szczesny nuddat med fingertopparna på bollen. Huvuddelen av publiken tystnadetvärt medan Leeds tillresta supportrar firade som om man vunnit en titel. Hejdlöst.

Och så blev ett omskakat Arsenal än mer stressade och småtaffliga. Den eländiga titta-upp-och-gå-fotbollen drogs igång alltmedan klockan tickade. Wenger satt och vaggade fram och åter som i katatoniskt tillstånd. Ansiktsfärgen gråare än håret.

Fabregas fick komma in och Song åkte av. Ett märkligt byte. Här fanns kandidater i både Denilson och Rosicky som lämpligare avbytare. Någon egentlig förändring i spelet blev det inte förrän rivjärnet Walcott fick komma in.

Då hade jag redan börjat räkna in en snabb respass från FA-Cupen och årets första fiasko.

Full forcering i slutminuterna gav så straff tillslut. När klockan tickat in på stopptid. Lagkapten Fabregas smällde in kvitteringen som räddade laget till omspel. 1-1.

Ännu en match i ett redan tufft spelschema. Lär bli nog så svår uppgift borta på Elland Road den 18:e januari. Var så säker.

Ros åt Djourou som blir allt säkrare som mittbacksklippan nr ett i Arsenal. Ris åt Bendtner som fick förtroendet från start men som bevisligen inte tillför några farligheter.

En skitinsats som man helst vill glömma men som man istället bör dra en del viktiga slutsatser ifrån återstående del av säsongen.

Taktisk triumf för defensiv tråkfotboll

Det kanske är så. Den vackra fotbollen är god att njuta. Men den vinner inga titlar?

Det brukar ofta heta så när det skrivs om Arsenal och ibland är jag benägen att hålal med, även om jag inte vill latt det ska vara så. Sedan finns facit i att det varit skralt i titelskåpet under några års tid nu.

Arsenal - Manchester City. Stormatch i ligatoppen under onsdagskvällen. Av någon anledning hade jag "riktigt goda vibbar" inför en match som jag var ytterst nära att få se live på plats - men där andra omständigheter gjorde att den fick beskådas på svensk pub under trettondagens afton.

Och det började så lovande. Eller var det ett ont omen?

Efter 20 minuters spel dominerade hemmalaget, Arsenal hade haft tre skott i virket, varav en kanon från Fabregas som slickade stolpens insida vid Hart för att ändra riktning snett ut i planen.

Manchester City hade ett riktigt skott på mål, en frispark och någon hörna. De var tämligen tandlösa framåt och hade stundtals svårt att hålla ordning på Arsenal bakåt. Men något mål lyckades inte någon i Arsenal att smälla in. 0-0 i halvtid kändes smått orättvist.

Det var många som gjorde ett synnerligen gott värv i den energifyllda starten; Walcott, Sagna och inte mints Song. Pappa Song! Mannen med nyblonderat skägg som styrde spelet över hela mittfältet - från backlinjen upp till offensiva stötar. Vad han sprang, vilka brytningar han gjorde. Det har blivit lagets viktigaste spelmotor.

Även Sagna gjorde en lysande insats på högersidan. Och Clichy hade uppenbarligen fått stränga instruktioner om att hålla sig långt ned på sin vänsterkant. Har inte sett sådant defensivt coachande från Wenger/Rice på åratal vad gäller ytterbackens uppgift.

Men framåt saknades någon som kunde avgöra. Robin van Persie, som fick på en kanon som räddades med fingertopparna, gjorde en märklig insats. Hans speed och timing är inte som den varit. Ofta stoppades spelet upp, saktades ned, när holländaren fick fatt på bollen.

Mancinini hade gjort sin läxa som varje konkurrerande coach just nu; bolltrollare Nasri skulle inte komma någonstans, och han var alltför flitigt uppvaktad under hela matchen. Det kan bli svårt att ha varit "för bra".

Under andra halvlek mattades energin av betänkligt hos Gunners. stråk av frustration syntes när Walcott började slå ut med armarna till medspelare. Wenger gjorde sena byten, sin vana trogen. Förstod aldrig varför just nämnde Walcott lyftes ut till förmån för Arsjavin, som hamnade på "fel" sida.

Kanke var det just dessa yttre tecken på "uppgivenhet".

Och sedan, ut med Wilshere och in med Bendtner med drygt tio minuter kvar. Piggare ben gjorde ingen skillnad.

Under tiden hade mancini stuvat om i laget. Flyttat ned allt och alla. Ut med lagets ena anfallsvapen, Jo, och in med ytterligare en mittfältare i Adam Johnson. Det här var en match man inte var intresserade av att vinna. Men absolut heller inte att förlora. Laget backade hem fullkomligt som totalt. Arsenal hade otroliga svårigheter att dyrka upp några ytor.

Det blev en taktiskt triumf för den defensiva tråkfotbollen. Miljardbygget anförda av italienske Mancini spelade på tråkigast tänkbara italienska manér. Det var laget som hade mest att vinna på ett kryss - så på sitt sått vann de en mållös tillställning.

Gladast i Manchester efter onsdagskvällen var nog inte de "ljusblå" eller Mancini.

Det var de röda djävlarnas Manchester.
Arsenal kunde inte rycka. Man city ligger efter med två matcher fler spelade. Chelski föll och Spurs föll samma kväll. Arsenal kunde inte tugga sig ikapp mot toppen som seriösa utmanare.

Men - tål att påminna om att säsongen har några matcher kvart att avverka. Att ManUtd är obesegrade - fortfarande - är dock ett besked som bör tas på allvar varefter ligan tickar på.

Åter London: Vad Sagna och Zabaletta "gjorde upp" kring i matchens upplösning vet de bara själva. Sagna brukar vara "mr. King of Cool". Uppenbarligen sades något som fick honom att tappa fattningen helt. Touch med skalle och rött kort åt båda herrarna. Det kommer att svida att ha sagna borta i tre ligamatcher framöver. Eboué lär ta plats, men är en annan spelartyp.


* * *
Så startar snart FA-Cupen för Arsenal. På lördag match mot Leeds. Wenger har själv varit med om att urlaka värdet av denna cup senare år då han mönstrat reserver. Inget talar för förändrad strategi i detta år. Tyvärr.

En inte särdeles kvalificerad gisssning är att Le Boss fortsätter att spela det tyngre gardet i Carling Cup. Där har Arsenal säsongens stora chans på en pokal. En sådan som lyst med sin frånvaro alltför länge.

En trofé mindre att spela om

Två matcher blev det för Arsenal i FA-cupen denna säsong. Nu är det slut. Ut åkte Arsenal med buller å bång mot Stoke. 3-1 för värdlaget. Morsning och goodbye.

En medioker tillställning och ett för dagen riktigt dåligt spelande Arsenal. Planen på Britannia Stadium kanske passade Stoke bättre än Arsenal som får svårt att hålla passningsspelet uppe bland tuvor och gropar. Men förlusten ska inte skyllas gräset, eller domaren, eller vädret, eller annat.

Att man inte pluggat på Rory Delaps inkast var märkligt, då man surt fått känna på resultat av dessa förr. Här kom 1-0 redan knappa minuten spelad (det eviga bolltorkandet och dess tidsåtgång för övrigt matchens återkommande irritationsmoment) efter att Delap kastat bollen över hela planen på Fullers huvud medan Fabianski stod och filosoferade.

Attityden – den som var så vägvisande mot Bolton i ligan i onsdags - var som bortblåst. På grund av alla dessa skador (och det kommande stentuffa spelprogrammet) så vågade man inte dra på sig nya, och Wenger i stort mönstrat det yngre gardet, med endast två ordinarie spelare i Fabregas och Debilson.
Och så var dags för Sol Campbells comeback i Arsenal.

Sol gjorde en hyfsad insats, men missade att slå undan bollen då Stoke punkterade matchen med sitt tredje mål i 86:e minuten. Det är inte världens snabbaste Sol, som har hunnit bli några år äldre sedan han lämnade Arsenal. Med kompisar som Traoré och Silvestre i backlinjen, och en för dagen alltför osäker Fabianski, så är tyvärr inte mycket att säga om siffrorna bakåt.

Framåt var det riktigt dåligt. Eller snarare tämligen ofarligt. Frågetecknen kring Walcott börjar tyvärr bli ett enda stort utropstecken. Här fungerar inte mycket. Om det är alla skador och brist på matcher som är problemet, eller om Walcott är talangen som aldrig slår ut i full blom, är den kvarvarande frågan. Men det var segt även för Merida och offensive mittfältaren Jay Emmanuel-Thomas.

I 68:e minuten gjorde Wenger ett trippelbyte. Ställningen fortfarande då 1-1. När Walcott, Coquelin och nämnde ”JET” lämnade för Arsjavin, Eduardo och Ramsey så kanske matchbilden kunde förändras. Det gjorde den. Stoke gjorde både 2 som 3 mål. Arsenal inget.Inte ens nära. Usla hörnor var väl vad som skapades.

Intressant i övrigt att det var länge sedan Arsenal hade så många engelsmän på planen.Men det blev råtorsk mot just ett mer traditionellt engelskt-spelande lag.

Några kanske anser att det var av godo att Arsenal åkte ur detta cupspel för att istället fokusera på ligan som Champions League. Som anhängare av Cupen är jag av motsatt åsikt,Spelschemat som följer nu är nästan bisarrt. Får se vad laget mäktar i dessa tuffa möten.

Om Wenger funderat på att fortsätta spara pengar för att Bendtner snart är frisk, så bör han nog tänka om efter dagens nesliga uttåg ur FA-Cupen. Spets behövs om det ska bli något att vinna. Och med dagen återstår ligan och CL.

Tolv minuter

Så klev Arsenal in i FA-cupen. Mot ett Premier Leaguelag och en Londonkonkurrent.Bara att se laget starta borta på Upton Park med de vita Tottenhamställen gav dåliga vibbar.Det har inte varit någon segerdress om man nu tillåt hemfalla åt ovetenskapligheter som resultat och matchställ.

Det började tämligen blekt. Från båda håll. Någon halvtimme in i matchen så kändes det som att West Ham tagit greppet. Och som en logisk följd fick West Ham gå till pausvila med en ettmålsledning efter att hela Arsenals försvarslinje stod och sov på mittfältet, och vänsterbacken för dagen, Silvestre, sprang ut från planen och sedan löpte över halva London för att köpa sig en hot-dog i kylan. Surt.

Med nio spelare på skadelistan vilade Wenger de som vilas kunde, och under andra halvlek dominerade ett West Ham som var närmare såväl 2-0 som 3-0 mot ett uddlöst och stundom oroligt Gunners. Eller West Ham vs Alex Song.

Så kom byten från en alltmer grimaserande Wenger. In med Diaby och in med Nasri. Voila, plötsligt blev det en annan rörelse. En nyttig injektion. Ramsey kvitterade med 12 minuter kvar, och hopp om returspel väcktes. Eduardo som rusat miltals men fortfarande väcker oroliga frågetecken använde så huvudet och plötsligt hade matchen svängt helt.

Underbart att se hur fansen på bortaläktaren exploderade i glädje.
Cupspel.
Londonderby.
Och även Wenger såg it som barnet på julaftonen.

Vad nesligt om laget gått samma öde till mötes som det man skrockade åt innan match då det stod klart att Leeds slagit ut Manchester United i samma match som de debuterade i cupen för säsongen.

Nu blir det Stoke som väntar borta kommande omgång. Det finns Arsenalvänner som anser att det inte varit så illa om Arsenal ramlat ur under söndagen. De som tycker att laget har viktigare saker att fokusera och kraftsamla kring med alla sina skador.

För egen del är FA-Cupen helig.
Det beror uteslutande på ålder och sinnesstämning 1979.

Gott Nytt 2010

Nytt år, nytt decennium. 2009 slutade på bästa möjliga sätt. Detta trots alla dessa skador som plågat drabbade, trupp som supportrar. 3-0 har varit ett gångbart resultat senaste tiden. Nu blev det 4-1 mot Portsmouth. Och vilka viktiga poäng!

Song har blivit en gigant under hösten. Nu hamnade han i målprotokollet med en nick vacker som en bländande nyårsraket. Jag förbannar African Nations Cup. Eller snarare Songs frånvaro.

Unge Ramseys mål var värt mer än målet. Måste ha höjt självförtroendet ansenligt vilket bådar
gott för -10 talet.

Vad har hänt med Diaby?
Han har hittat formen.
Och så fick han nytt kontrakt.

Det enda ledsamma (utöver skadeläget) man mu minns när årtalet byts i kalendrar är Eduardos misserabla form. Mentalt till 100 procent, törs jag lova. Blev han så knäckt kring höstens skriverier?

Så får vi se vad det nya årets första månad bär med sig. Nyförvärv tänker många. Enligt brittisk media har Arsenal kommit överrens om att köpa 16-årige brasilianske anfallaren Wellington Silva. Prislappen uppges vara på £ 3,5 miljoner!

Antar att det inte är ersättaren för van Persie, Bendnter eller en Eduardo utan självförtroende.

Två fotbollsfria dagar, sedan väntar Arsenals intåg i FA-Cupen mot Londongrannen West Ham. Det sista vi ser av Song på ett tag. I övrigt förväntas ett reservbetonat lag med Fabianski i mål. Hur långt går Arsenal i cupen?

Kan man fundera kring när huvudet är litet trött.
Som oftast på nyårsdagar.

Gott Nytt År!

Åskväder i huvudet

Efter snöpliga förluster och nedåtpekande mungipor brukar man hämta nya krafter och insupa litet nya perspektiv. Idag är det tvärtom. Det har inte varit ett sådant blygrått åskmoln uppe i huvudet sedan säongen 2002-03, när Arsenal "hade titeln i en liten ask", men lyckades sumpa 11 poäng under vårspurten till Manchester Uniteds stora glädje.

Inte för att tiden eller läget har några större gemensamma nämnare med en semifinal i FA-cupen sex år senare. Men jag kände samma ilska då som nu. Sämst när det gäller.
Och i år gäller det som gällas kan. Ligatiteln försvann ur fokus redan under oktober 2008, sedan har laget ramlat ur Carling Cup och nu den klassiska FA-cupen.

Det som är mest störande är att NÅGOT måste väl ändå en "vinnarskalle och tjurgubbe" som Wenger satsa på att söka ro hem efter några år av fullständig titeltorka?

Hur kan han då ställa upp en sådan märklig startelva mot Chelsea?
Hur har han dessutom mage, eller orken, att gnälla på gräsets kvalitet på Wembley?
Det var inte gräsets kvalitet, eller jordlagret därunder, som avgjorde den här matchen.

Chelsea är inte Villareal. Medges. Men om man ska rotera spelare, varför välja göra det i en FA-cupsemifinal?
Laget som slog Villareal hade en alledeles lysande som utmärkt Song på mittfältet, han fungerade lysande med Fabregas. Nyckeln till vinsten. Men nu var plötsligt Denilson och den evigt så ojämne Diaby på planen. Cesc försvann helt, bollar tappades, och något konstruktivt offensivt spel var det aldrig tal om från The Gunners.

Som konstaterades igår: Chelskis seger var rättvis.
Men Arsenal bjöd dem på det.
Och Hiddinks lagtänk överglänste Wengers "taktiska snille". En Wenger som lät Arsjavin och Nasri vila.

Förvisso krymper antalet matcher poäng att spela om i ligan snabbt nu. Aston Villa fick enbart kryss hemma mot West Ham igår. Men inget är säkert (apropå säsongen 02/03) förrän sista match är spelad. Och detat Arsenal har nu att möta de tre övriga "storlagen". Liverpool borta på redan på tisdag.

Sedan återstår förvisso semifinalspel i Champions League. Jag trodde tidigare i veckan att Arsenal faktiskt kan hantera Manchester United. Men efter gårdagens insats får jag kraftigt revidera mina tankar. Söndagen ägnas följande upplyftande tankar:

2006 - Final Champions League, förlust mot Barcelona, 2-1
2007 - Final Carling Cup, förlust mot Chelsea, 2 -1 (en karbonkopia på gårdagen)
2008 - Lysande i ligan, fram till mötet i Birmingham, tack och adjö...
2009 - ??

Rub this one in Wenger/Arsenal

Så var Arsenal ute ur FA-cupen. I semifinal på "nya" nationella storarenan. Det är inte ens citrus. Det är ren besk opressad grapefrukt i hjärnbarken. Patenterade Arsenaldödaren Didier Drogba tilläts sänka Arsenal återgen.

Repeat: Å-T-E-R-I-G-E-N.

Har inte Arsenal/Wenger lärt sig någonting alls om att hålla kontroll på vissa spelare?
Svaret synes: Uppenbarligen inte alls!
Inte ett ***** något.

För 1 000:e gången (...eller vad det nu var...) så fick, eller snarare "tilläts" just Didier Drogba, av alla, att sänka Arsenal.
Ut ur ett viktigt cupspel, och nu ännu en bruten svit.

Jag, bitter?
Jovars.
Hyffsat, rejält!

Inte för att Arsenal skapade ett enda konstruktivt något efter andra halvleks start. Produktionen framåt slutade laget med redan efter att Walcott gjort sitt första mål. Så den "Ryska rubelsegern" var inte ett dugg orättvis i sak. Inte ett dyft.

Bitterheten som supporter ligger i hur Wenger, i en sådan viktig semifinal. lyckades med att så fullkomligt "miss-coacha" laget. Spela på 1-1, huh?

(- start liten parentes- Chelski var varken mer/mindre slitna än Arsenal efter CL-veckan. Så inga konstiga bortförklaringar om sådant nu! - slut liten parentes -)

Berg-och-dalbanan, herr Diaby, varför spela på?
Varför låta Arsjavin sitta och nöta bänk i 80 minuter?
Varför Wenger?

Fabianskis omognad / orutin i den här typen av avgörande matcher lyste upp hela Wembley, London, Världen, med en så fullkomligt okylig som misslyckad idiotutrusning. Och Silvestre, så klen, inte ens ha axlar nog att möta upp Drogba...
Tyvärr förtjänas inte ett bättre öde för Gunners med sådana trista faktum.

Det hade tänts någon form av (naivt) hopp i mig kring avslutet av denna säsong. Verkligheten kom dock ikapp idag. Som en fet fyllesmocka. Rubelgänget i London, med hemort sydväst, vann helt rättvist och fullkomligt fair!

De var först, och de var bäst. På varje boll, på mittfältet och på kanterna, och inte minst: kallast mentalt. Och så var de på tå via sin inköpta ryske landslagstränare när det nu väl gällde: lukten av en glänsande troffé inom räckhåll. Gunnners var mest...eh...segt tandlösa?

Just to rub it in!
Tufft. Bara att svälja.
Gulp!

Skön helg, tuff vecka

Premier League omgång 32:
Wigan: 1
Arsenal: 4

Till kära släktens stora glädje rusades med jämna mellanrum från påskbord till Text-TV:n under Påskaftonen. Wigan - Arsenal: 1-0. W.T.F?
Så stod det länge. Vad var detta? Och målgörare: Mido. Såklart. Den gamle spursaren. Hmpf.
Lämnade resultatet och såg först senare under kvällen att Arsenal vänt och vunnit med 4-1 borta på JJB.

Och trots Tottenhamvinst mot West Ham inföll så St Totteringhams Day. Påskdagen bjöd sedan på kryss mellan Aston Villa och Everton. En skaplig fotbollshelg, f'låt, påskhelg.

Väl åter i "civilisationen" har jag via Arsenal TV sett samandraget av Wigan-mötet, och det syntes mig som att Arsenal var under STOR press de första 45 minuterna. Osäkerhet, eller orutin, hos Fabianski gav Wigan ledningen. Kanske kunde de gjort 2-0 och en helt annan match när Gibbs drog ned Antonio Valencia som sprintat fri mot Fabianski. Av någon anledning klarade sig Gibbs med gult kort. Egentligen skulle han fått lämna planen.

Det som skedde i andra halvlek såg betydligt trevligare ut. Framförallt Arsjavins raket som gav 1-3. Mindre kul att få Djourou skadad. För nu väntar en tuff vecka:
Retur i Champions League mot Villareal. Marcos Senna, målskytt för de gula senast, är borta med skadat ben efter ligamötet mot Malaga. Men det ger ingen fördel per automatik. Silvestre och Touré måste jobba tight som mittlås. Villareal kommer at gå för avancemang. Gibbs på flanken känns som ett ytterst osäkert val i en sådan match av vad jag sett från Wigan-mötet. Kanske får Eboué ta plats på vänsterkanten?

Och därefter är det dags för semifinal i FA-cupen mot Chelsea.

Vilken ödesvecka.
Vilken fotbollsvecka.
Vilken vecka för Gunners att inte dra på sig fler skador.
Nageflisor kommer att ryka.

Och så var det en annan vecka... FA-cupen

FA-CUP KVARTSFINAL:
Arsenal: 2
Hull: 1

...Efter en god vecka, väntade?
Shite, huh!

Att Hull besegrat Arsenal på Emiraten trodde jag var en engångshändelse. En sådan där som inträffar när en kaxig nykomling kommer på besök. För Hull klev fram och tog sina skalper under hösten. Sedan började lagen i PL ta dem på allvar.

Cupspel är inte ligaspel, som tidigare påpekats. Det ska gudarna veta. Och var Arsenals attityd och skärpa i en kvartsfinal, i en cup, som dessutom kan vara den enda där laget kan ha något att hämta denna säsong, det är inte en fråga för gudar. Det är ett svart hål av kompakt mysteriemassa.

Rätt startelva. På pappret. Bedrövligt spel. I trettonde minuten rinner Hulls Nick Barmby igenom, drar på ett skott från vänster, Djourou skickar ut foten varpå bollen går i volleybåge in i målets högra kryss. Fullständigt otagbart för Fabianski. 0-1. Hick! Väckarklockan borde ha börjat tjuta.
Inväntades således: en snabb replik. Men icke!
Arsenal spelade hellre på gulsvart, gulsvart och gulsvart än på rödvitt. Bollinnehav de första 45 minuterna; Arsenal 80%, Hull 20%.
Antal farligheter skapade; noll.
Däremot idel konstiga inspel snett in i en box där Hull nöjt parkerat, och segade så slött möjligt när chans gavs.

En månadslön för att hör vad Wenger hade att säga i paus...

Vad det nu än må ha varit så spreds en sällsynt otrevlig känsla i kropp i själ varefter matchuret tickade. Samma spel. Gul-svart först på bollen när passningsspelet fortsatte att klicka. Robin van Persie loj, ofokuserad i sina avslut, poff, och en nick i ribban. Pust. In med Pölseman Bendtner och ut med Vela... Tveksamt om det kunde ge något?

Och så. Pang!
Kvitterat.
Pölsemannen till Arsjavin till Robin van P i mål
Hustaket lyfte 2 decimter.
Barn vaknar och skriker av skräck.
Hustru ringer akuten. Strupen vrålar.

Snälla, inget slippa omsspel. Vill vi ha mer. Knappt tio minuter senare, Gallas på nick i en märklig situation som blev till upphävd offside då Hulls backar staplade in mot mållinjen och keepern Boaz Myhill tappat bollen i luften.

Hull lyckades sedan flytta upp hela laget, dra på sig ett hav av gula kort. I don't care. när Mike Riley blåste i sin pipa inför "pinsamt få" åskådare (drygt 55 000) på Emiraten, så är Arsenal i semifinal i FA-Cupen.

Efter en god vecka väntar?

Straffdramat borta och avancemang i CL.
Arsjavins presentation i Premier League, vilken tvåmålsskytt mot Blackburn.
Ett haltande Aston Villa som tar spö av Spurs på hemmaplanen.
(Some Tottenham fans said to me, "I hope we don’t win at Villa", revealed Redknapp. I have never heard such c**p in all my life." )
En ligatabell där Arsenal återigen är på fjärde plats - och nu har allt i egna händer för att behålla positionen säsongen ut.

Det var en god vecka. Förra veckan.

Nu är det dags för kvartsfinal i FA-Cupen. Hemma mot Hull City. Vinst med 3-1 borta senast i ligan. Detta för exakt två månader sedan. Något för numerologen?
Men liga är liga och cupspel är cupspel. Där fungerar sällan logik och förhandsfavoriter. Vi ser det varje år.

Inför den stundande kvällen har Arsenal ändå ett annat utgångsläge än senast lagen möttes. Framförallt fler friska spelare. Och förhoppningsvis ett peppat självförtroende. Och en Arsjavin. Om han nu spelar. Tre (kanske två) faktorer att räkna in i högen "fördel Arsenal"

Hull har tagit sig förbi Newcastle, Millwall och Sheffield United FC inför kvällen.
Arsenal har mött Plymouth Argyle FC, Cardiff och Burnley.
Hull har haft det tuffare cup-programet.
Men ikväll räcker de inte till.
Bör de inte göra.

I potten ligger en semifinal mot Chelsea.
Någonstans, länge bort, finns en final på Wembley...
Wouldn't that be sweet?

Avslutningsvis dagens "stora överraskning" i väntan på match. Rosicky...
http://www.arsenal.com/news/news-archive/rosicky-s-return-delayed-by-two-weeks

Eduardo klackade mot Burnley

I ett schemamässigt haltande FA-cupspel blev Chelsea under lördagen klara för semifinalspel. Arsenal hade Burnley i returmöte på hemmplan under söndagen för att försöka ta sig till kvartsfinal. Och det gjorde man!

Vela och Eduardo (som fått den stora äran att bära kaptensbindeln för dagen) på topp och båda nätade. Vacker var Velas 1-0, en lobb, och direkt makalös var Eduardos 2-0, på klack.
Ett mål att minnas. Ett mål som kräver sin brasse, förlåt kroat...

Till och med Eboué hittade mål med ett hårt skott rätt in i nätmaskorna efter en kall bakåtpass av Song. En märklig söndag på Emiraten. Och en oerhört viktig seger.
Målen - som också bevisar att bollen inte måste "gurkburkas in" - det finns alternativ:
http://www.fotbollive.se/news_show_tv_eduardos_konstmal.html?id=5993816

Walcott gjorde i övrigt comeback efter att ha varit skadad sedan mitten av november. Han påminde oss alla om att han är killen som kan kommma med fart. Skärpan var inte den bästa för dagen hos den unge britten, men det må vara förlåtet. Mycket annat gav hopp om en roligare avslutning av det som nu återstår av säsongen. Lär sig Arsjavin att trimma på sina hörnor, och Diaby att fila bort sina ojämnheter så...

I FA-cupen väntar nu kvartsfinal mot Hull 17:e alt. 18:e mars.
Går Arsenal vidare till semi möter man ovan nämnda Chelsea...
Matchen spelas hemma och preliminära datum är 18:e alt. 19:e april.

Nu är det full fokus på veckans match i Italien.
Det känns skönt att AS Roma inte gjorde något mål på sin Londonvisit.
Det kan visa sig vara en mycket viktig nolla som hölls.

För dagen njuter vi nu med Eduardo. Två cupspelsmatcher. Två mål. Och övriga spelare har att lära av Eduardo ocg Vela: det komplicerade är just det komplicerade. De enkla vägarna räcker gott när man ska ta ett avslut!

Tre poäng med svag startelva

Premier League omgång 28
West Bromich Albion: 1
Arsenal: 3

Arsenal mönstrade sin absolut svagaste startelva i ligan för säsongen i bortamötet mot avsågade bottenlaget West Brom. Och efter trehundrasextio mållösa minuter i ligan blev det mål. Tänka sig.

Bendtner var först ut redan i sjätte minuten, hann med två under kvällen.
Om han inte slarvat ibland hade han hunnit med fem. Eller sex.
Delikatessen var Arsjavins boll mot Kolo Touré som blev Arsenals andre målgörare på The Hawthorns. Det kunde slutat med stora siffror om Arsenal spelat som Arsenal, och om inte West Brom's försvar varit i klass med ett lag i svenska divsion 2.

Trots vinsten finns saker som förklarar varför Wenger stundom såg ut som om han hade svalt en hel kvist omogna citrusfrukter. Den egna defensiven var en orsak. WBA:s kvittering på frispark där Eboué får snillebixten att SÄRA på benen - så att bollen kan gå mellan benen och in i mål var en sådan liten detalj. Songs spel på mittfältet ännu en, och varför inte unge Ramseys vansinnespass i slutet som blev onödigt spännande?

Nåväl. om matchen kan ge någon (Bendtner, Arsjavin, Nasri) ett uns av bättre självförtroende så var det mer än viktiga ligapoäng som bärgades i Midlands.

Krafter ska tydligen sparas till helg och ligacup mot Burnley.
Återstår med spänning att se vilka Wenger mönstrar.
Tydligen inte Kolo Touré.
En skada per match är som bekant ett faktum numera.
Upprepar det likt Catos tjat i den romerska senaten om Cartago...
Wenger MÅSTE satsa hårt på FA-Cupen. Han vet det. Du vet det.

Fabregas åter när det är över

Söndagen bjuder snöväder utanför det egna huset. Bra tajming när sportlovet är slut för barnen i den här staden. Fabregas vet samma dag att berätta när han räknar med att vara åter i spel. Lördagen den 4:e april i ligans hemmamöte mot Manchester City, laget som spöade Arsenal med 3-0 i november.

I vilken form, mängd och omfattning man får se Fabregas av det som återstår av den här säsongen är oklart. Vad som är tämligen klart redan söndagen den 22:e februari, är att när Fabregas kommer åter, så är det mesta över!

Arsenal lär åka ur Champions League mot Roma. Vad ska man sätta emot när man inte längre kan göra mål på Tottenham eller Sunderland?
När det krävs omspel efter ett mållöst cupmöte mot Cardiff?
Vem ska plöstligt kliva fram och göra målen?
Hur ska bollen passas framåt när sidledsfotboll är mittfältets spelfilosofi numera?

Kanske kan Fabgregas vara behjälplig i FA-Cupen, om laget nu tar sig förbi Burnley. Det är ingen självklarhet. Burnley har spelat ur favoriter förr. I övrigt vet jag inte om Arsenals nuvarande sepel och form gör dem till storfavoriter.

Wenger är nu tvingad att satsa fullhjärtat på denna cup. En finalplats på Wembley, rätt motivation, och resultat där, och det kan vara garanten som får Robin Van Persie, Theo Walcott och inte minst Fabregas själv, att möjligtvis vilja stanna kvar. Även om hösten sedan endast bjuder spel i UEFA-cupen.

Kalmar FF - Arsenal, någon?

Fullständigt Förlösande FA-cupmatch

Arsenal: 4
Cardiff City: 0

Femman i Premier League mot femman i "colaligan". En liga som skiljer, men vad innebär sådnat när det är cupspel?

Försenad retur i FA-cupen efter att snöovädret lamslagit den Engelska huvudstaden i början av månaden. Och vilken match. Vilken match. Utsvulten som få på fartfylld, offensiv och snabb fotboll från Arsenal var detta en kväll att få njuta till. Länge. När senast bjöds man sådant tempo, sådan vilja, sådan följsamhet och sådan glöd?
Kvicka tillslag, snabba brytningar, och folk som fyllde på i straffområdet.
Det känns som en evighet sedan. Men nu sprakade laget. Glödde som brann.

En stor, direkt magnifik comeback, av Eduardo, som kunde fått sitt liv förstört i Birmingham för dryga året sedan. Två mål. Nick 1-0 och så Cardiffs Gavin Rae som bjöd på straff som Eduardo kyligt slog in till 3-0. Målet där Vela serverade Bendtner en delikatess. Allt avslutas med att inhoppare van Persie får så måla fyran.

En underbar kväll för alla svältfödda Arsenalsupportar där spelet länge gått trögt. Vinst och avancemang i cupen smakar banne mig som minutiöst välanrättad peking-anka, men själva spelet och viljan som gav segern förhöjde upplevelsen ytterligare.

Burnley nästa på vägen mot Wembley!

Och varför inte testa med Vela och Edurado på topp härnäst i ligan när Arsenal tar emot Sunderland på lördag?