The Downward Spiral

Kanske var det näst sista matchen Arsenal spelade i Champions League under överskådlig tid. En medioker säsong fick ett nytt lågvattensmärke när det var dags för åttondel i Champions League. Borta mot Milan på "San Siro". Det blev aldrig match. Statistiken säger 5-5 i skott på mål. Jag kan minnas två målförsök från Arsenal. Det första i sextioåttonde minuten av Robin van Persie.

Då hade hemmalaget redan en stabil ledning ned tre mål mot noll. Arsenal var inte ens med. Hade inget spel, inget tempo, inget...Inget!

Man sålde sig pinsamt billigt i Italien. Koscielny skadad (vem hade kunnat tro på en ny skada, och i backlinjen?) och in med Djourou som gick på en enkel fälla av Zlatan som kunde smälla in 4-0 på straff. Ridå, goodbye, over and out!

Trist ur så många aspekter. För nu lär det dröja innan Arsenal spelar i det internationella finrummet igen. Och där avses INTE UEFA Europa League. Att årets lag klarar fjärdeplacering i ligan är jag tyvärr tveksam till.

Det blev förlust och farväl av Thierry Henry, som under sin korta sejour bidrog med att ta laget vidare i FA-Cupen (hur nu det går) och säkra tre ligapoäng mot FA-cupmotståndarna Sunderland.

Tack Henry.

I övrigt finns inte så mycket mer att tillägga mer än en innerlig önskan om förändring. Förändring som bygger på att Arsenal vågar satsa sig ur en kris som blivit påtaglig efter år av stagnation.

Arsenal vänder aldrig 4-0 hemma mot Milan. Aldrig.

Festen är över. För oss. För andra, som Robert Laul, Marcus Birro eller Marcus Leifby har festen bara börjat. Det blir Zlatan&Italienfrossa nu.

Rub it in!