The Downward Spiral

I have not written here in five months. That has nothing to do with the poor form our Arsenal has displayed this season, one of the worst in decades. I just haven’t got the time, the energy or been in the mood for blogging. I write enough at work. Twitter and it’s 140 characters have kept me going for some while now. But now it’s time to get my act together with some more space than tweets offer.

We’ve been through a  hellish week, out in the FA-Cup defeated by Blackburn from the Championship who had one shot on goal, and won one nil. We we’re battered and outplayed at home by a Bayern Münich team who played some excellent football on every position. Reminded in some ways of our own invincible; fast passing , clever defending and they dominated the midfield. They played wide and using every space of the pitch. Arsenal looked or behaved nothing like that.

Something obviously don’t clicking in this team and I don’t know why. Manager to blame claims most of the loudmouthed. Wenger gone and everything would be just fine. I don’t think solution is that easy. Maybe the gameplan, tactics and Wengers own stubbornness to hold on to something that has not played off in many years now is part of the problem. But you can’t blame it all down to a manager. Players are responsible for their behaviors as well. Frustrating to see once good and solid players getting just weaker. Vermaelen and Sagna is just mere shadows of their past nowadays. Sport is always mental and I guess that there is to much thinking, to much analyzing and to much low self-esteem in a lot of heads making it all bad circle and a downward spiral.

Another “massive game” awaits this very afternoon. Aston Villa’s visiting London and nothing but 3 points is a must. With current form I would go for a draw (if betting) and not be all to surprised for another loss. I really don’t want to go that way in my own head, but a new punch today and a defeat at The Lane (of all places) and season is over. No trophies, an absolute minimal chance of reaching that fourth spot that could guarantee play-offs for the Champions League later this year.
And that would unquestionable be the real end of an era.

In an article published in The Mirror today by John Cross talking to Wenger it seems that the Championship and the Champions League has his priority. Being more realistic than a “doomer” I jus can’t se this AFC-team go to Münich and win 3 goals and holding a clean sheet. That leave us with the league and twelve games left to play where every game will be labeled “massive”.
Don’t expect (or rely upon) another spurs-havoc this year, saving the arses of our own.

Why this club is where at it is at, you could read massive amounts of texts and theories just cruising around the web. Because if there is one benefit this club do still have it would definitely be its truly committed supporters. Few teams have more active bloggers and writers. Different views and opinions shared, but in the end all of us wanting this club to progress and not to see the team implode in a painful and slow decay.

Personally I think a hard push and another important step in the downward spiral begun when losing out to Birmingham in the Carling Cup final this time of year two years ago. What could have boosted some players and feeding the winning mentality just went the other way and that gave some really bad effects. That’s why I get annoyed today when reading that our manager don’t think much of the English domestic cups. Never underestimate what comes with winning a trophy!

Later - now Villa game awaits!

The Clean Sheat - Seger på Anfield

Det skulle vara en lögn att påstå att det inte fanns en viss oro efter den mållösa matcen mot Stoke. Men Stoke är ett svårt bortalag. Det som oroade efter den gångna helgen var självklart bristen på egna mål som vassa målchanser hos ett i stora delar nykomponerat Arsenal.

Att målen kommer betvivlades inte. Frågan efter den andra mållösa matchen var mest hur lång tid det skulle ta. Att spela ihop ett lag av något som bara för en vecka sedan mer såg ut som ett knippe individer som inte var helt synkade med varandra. Och ett gäng som slog alldeles för många bollar i sidled tillika hade svårt att gå framåt i någon riktigt ordnad form.

Bakåt var dock tätt!
Och det var gott så.
Sannolikt har Steve Bould hunnit att nöta in ett och annat under en splittrad försäsong.
Det tål dessutom att påtalas att Mannone vaktade buren och att Metesacker och Jenkinsson fanns i backlinjen i brist på "Kos" och "Bac". Ändå var det tätt. Inte helt oävet att ta med från Britannia Stadium, trots allt.

Veckan som gick blev sedan till en traditionsenlig nagelbitare i väntan på att förutsättningarna för årets säsong skulle vara tydliga.

Skulle någon förstärkning anlända?
Så blev det inte. Och jag, som andra, skakade nog aningen på huvudet. Litet uppgivet trots nya ansikten i Podolski, Giroud och Cazorla.

Samtidigt så slöts något märkligt förbund med Theo Walcott som uppenbarligen inte alls vill stanna kvar i klubben. "Han stannar - till nästa transferfönster" (För att njuta bänk i Wengers kylskåp?)

Efter en lottning till Champions Leagues gruppspel, som kunde varit betydligt sämre och detta stora "ingentng" under transferfönstrets sista dag, så var det åter dags att ställa om fokus helt på befintligt lag och årets säsong!

Liverpool borta.
Av media utnålat som "krismatch".

Efter att ha sett Liverpool och Manchester City, som var en långt mer fartfylld tillställning än Stoke - Arsenal, och där hemmalaget höll de regerande mästarna i brygga och ett enskilt misstag av Martin Skrtel blev avgörande för delad pott (2-2), så vandrade funderingarna fram och åter inför dagens möte.

Och visst var det fart och tempo från start på Anfield!
Fotbollsunderhållning av första klass. När sedan Podolski fick göra sitt första mål för sitt nya lag så skrek strupen av sig själv. Rätt ut.
Islossning?

Och trots anstormning och ett stundtals oerhört hårt tryck från hemmalaget så fick vare sig Suarez eller någon annan fråm LFC bollen i nät bakom Mannone som återigen vaktade buren.

Det fick dock ett annat nyförvärv, detta när Cazorla på närmast "gammalt Arsjavinskt manér" slog in bollen från vänster och ur nästan ingen vinkel alls. Ett litet tack på vägen till herr Reina som inte gjorde en helt klanderfri räddning. Islossning 2?

Mentalt måste detta sätta sina goda spår. Öka självförtroendet. Det går att göra mål i en annan liga och ett nytt land.

Matchen kunde spelas av utan några större dilemman och en oerhört viktig skalp var tagen när Howard Webb blåste av.
Diaby (offensivt) och Arteta (defensivyt) gjorde båda storverk på mittfältet.
Vet inte om jag någonsin sett Diaby göra en sådan match?

Varför Diaby är så ojämn är frågan som snurrar upptill, i sina stunder är han helt outstanding. Att skador ären bidragande orsak till detta ojämna spel då speltiden varierat har självklart medfört att det inte blivit någon kontinuitet för vare sig Diaby som hans lagkamrater.

Det ska bli intressant att se om detta var en "undantagsmatch" eller om denna så av skador så drabbade och ofta olycklige mittfältare äntligen kan få en säsong man väntat på sedan han kom till klubben.

Och så:
För exakt ett år sedan hade Arsenal släppt in tio mål efter sina tre första matcher spelade.
I år noll.
Smaka på den!

Kan detta lag få en defensiv av gammalt klassiskt Arsenal-snitt så är det framsteg att verkligen glädjas åt. Steve Bould lär onekligen ha en del av egna erfrarenheter att lära ut. Och det synes som att han börjat sitt jobb på allra bästa sätt.

Up The Gunners!

Song och premiären

Dagen efter att ligapremiären är avklarad så kommer det officiella beskedet om att 24-årige Alex Song lämnar klubben för FC Barcelona.

Serien är så - äntligen - igång, men klubbyten fortsätter att genomföras. Det är en styggelse. Transferfönstret borde slå igen när de stora ligorna startar. Att köpa och sälja under de första veckorna kan förändra ett hekt lag. kan ge märkliga förutsättningar.
Lagmässigt som ekonomiskt.    

Ingen har glömt upptakten 2011. En förnedring på Old Trafford, efter i sig sena beslut kring Fabregas och Nasri, kom att innebära en sjuklig aktivitet i transferfönstrets sista skälvande timmar.
Det är långt ifrån optimalt.
Vad blev panikköp?
Vilka affärer sprack i sista stund?
Ingen redovisa sådant. Inte klubbar, inte agenter, inte spelare själva.

Vad betyder det att Song försvinner?
Att Arsenal måste ut på marknaden.
Först och främst.

Alex Song var lagets okrönte assistkung i fjol. Det är fakta. Han är inte fyllda tjugofem och har sannolikt sina fyra bästa år framför sig. Varför man då säljer ännu en spelare med rutin?
"Därför att han ville bort", svarar Le Boss.

Det är ett lika enkelt som ytterst komplicerat svar.
Varför vill våra spelare bort?
Varför stannar de inte kvar?

I Songs fall så var han under kontrakt i ytterligare tre år. Det var inte tal om någon Bossmanrisk i vår.
Det ligger en hund begraven här.

Wenger bygger om. De gamla från projekt ungdom får gå och klubben drar in stora vinster på försäljningen. Rent hus. Förväntas: nya ansikten och spelare. Det påstås att Song hade problem att komma överrens med klubben om sin lön. Kanske är det sant, och nu ska det visas att ingen sentimentalitet får styra.

Real Madrids Nuri Sahin har ryktas länge på lån ända till dess att Liverpool kom med i leken.
Mourinho lånar inte gärna ut till Wenger. Hans före detta förtrogna finns i LFC.
Återstår att se vad som nu sker.

Vad Arsenal behöver är en defensiv kraft som kan dirigera mittfältet. Litet av det gamla snittet, som PV4 i sina glansdagar, eller i Arsenalhistorien gravt underskattade Gilberto Silva.

Song är en offensiv kraft, även om han fått rycka in som mittback när skadekriser varit som värst.

Intressant att se vad som händer med Song. Arsenal har sålt till FC Barcelona genom åren. Och det har inte alltid blivit succé. I fallet Song tippar jag suucefaktorn till 60/40. Han har onekligen bevisat som spelmässiga potential och kan mycket väl passa in bland deras snabba tekniker.

Premiären då?

0-0 i ett kokhett London. Mot Sunderland. Litet av en besvikelse. Sunderland spelade som de flesta gäster gör numera. Parkerade lager lågt på egen planhalva, och spelade på möjlig kontring.
I andra halvlek var SAFC knappt i offensiv zon.

Och årets nykomponerade lag lyckades inte dyrka upp ett tätt försvar.
Walcott i virket, Gervinho i några räder och så när Giroud kommit in, en jättechans i öppet läge.

Det går inte att göra några djupare analyser efter en match. Uppenbart är att detta lag just måste få spela ihop sig. Frågan är hur lång tid det kommer att ta. Hur lång tid det får ta innan det riskera bli kostsamt när tabellen uppdateras.

Det blev mycket bollinnehav under lördagen och alldeles för mycket sidledspassningar.

Jag avstår fördjupa mig i enskild spelarkritik, men med Song frånvarande så visade åtminstone premiärmatchen att Diaby och Ramsey inte är lösningen.
Just nu.

Och just därför måste pengarna från Song återinvesteras på mittfältet och gärna å det snaraste.

Operation Nystart Arsenal

Portarna öppnas åter. Säsongsstart väntar.
Detta efter en numera traditionsenlig sommar med en AFC-såpa extravagansa.
  
RvP-historien måste vara en av fotbollshistoriens märkligare. På så många sätt. Att Man Utd som nu är så gravt skuldsatta, och som försökt få in nya medel genom att åter börsintroducera sig (fast nu i USA där aktien sjunkit sedan introduktionen) gör en affär om en kvarts miljard med en 29-åring är i sig litet iögonfallande.

Slutnotan lär bli det trippla när RvP dessutom blir ligans genom tiderna näst bäst betalde spelare efter Yaya Touré i City. Nu med en ny lön som rapporteras ligga på £230,000 per vecka - under fyra års tid.

Man Utd:s ekonomihantering är förvisso inte mitt problem. Men det säger i sig något om den röta som numera fullkomligt tagit över den internationella storfotbollen. Om du inte har en miljardär som vill ha en egen fotbollsklubb som ego-leksak, så är det bara att låna på sig mer och handla på, och öka på skuldberget. Vinna till varje pris har fått en ny innebörd.

Egentligen börjar denna fotbollscirkus i sig bli så infekterad och ssjuk att jag emellanåt funderar på om det inte är dags att ägna (fri)tiden och livet att istället hänga med 30-talet personer utmed någon åkerlapp med en urkokt varmkorv i näven. Skrika på något gäng i division 3 som man kan hitta sympatier för.

Men… när cirkusen väl drar igång så är man heltorsk.
Igen.

* * *
Åter RvP så undrar jag alltmer: "vem är han e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?"
Personen van Persie.
Inte den jag trodde har det uppenbarligen bevisats mig. Inte för att klubbhjärta existerar någonstans och i någon större utsträckning längre. Eller för att "gulliga barndomfoton" med RvP i Arsenaltröja säger något.

Det är hans agerande i sig. Det konstiga uttalandet i juli.
Och det mysteriet trycker mitt inre.

Det var och förblir ett fullkomligt unikt meddelande han lät publicera inför omvärlden (eller sina fans) efter EM-fotbollen där han deklarerade att han inte avsåg att skriva på ytterligare kontrakt för Arsenal.

Visst, fri vilja råder men det kunde gott ha räckt med information kring sakfrågan om framtiden.

Istället tog RvP tillfället i akt att såga klubben offentligt genom att skriva alla på näsan att de inte "satsar enligt hans ambitioner." En spelare anförtrodd kaptensbindel som öppet kritiserar och tillrättaviar sin klubb.

Oavsett vad man nu som supporter må tycka om såväl klubb, styrelse som tränare, så agerar inte en professionell spelare under befintligt kontrakt på ett sådan sätt. RvP måste ha drabbats av en självbild som närmast är ohälsosam. En tro på att han faktiskt var mannen att diktera villkoren inom fotbollens ramverk.

Och redan där bröts all form av anständighet, moral och normal etikett. Kompassen snurrade vilt. Och där och då var det också fullkomligt glasklart att en sådan spelare inte kunde vara i klubben under några som helst omständigheter. Det var också ett slugt drag. För på detta sätt slapp RvP att på egen hand lämna in sin ansökan om sin transfer-request och gå miste om sin lojalitetsbonus.

Att därefter gå till en traditionellt stark rival i den som just ManUtd av alla lag gör inte hela historien snyggare. Han kunde likaväl ha skrivit på för Tottenham för de flesta. As bad as it gets.

Det komplexa i alla känslor blir nu att denne holländare faktiskt vann titeln "Professional Footballers' Association's Player of the Year" av helt rättmätiga skäl så sent som i våras. Vår kapten...
Han gjorde helt enkelt enskilt flest mål i England.

Det var förvsso inte solomål för egen maskin. Det var samarbeten med Song, (som dagen innan ligastarten nu är nsäte man att lämna för Barcelona) och spelare som Walcott och Arteta.

Men han öste in mål. Var i sitt livs form. Och utan den formen och de målen hade aldrig Arsenal hamnat på någon tredjeplats – en ynka poäng efter ovan nämnda Tottenham.

Det var en kombination av RvP:s hysteriska form liksom Tottenhams totala vårkollaps när "Arry" Redknapp bäst gick runt och funderade på en framtid som Engelsk förbundskapten, som avgjorde sluttabellen. En tabell där de båda Manchesterlagen ovanför slutade med makalösa nitton poäng fler inspelade.

Inför denna säosngsstart: RvP - From Hero to Zero.

Det forsar nu ut rapporter på webb och Twitter från främst Arsenalsupportar om hur RvP styrde och ställde under det gångna året. Om konflikter med medpelare som Ramsey och Arsjavin (som Wenger i all hast skickade iväg till Ryssland i februari) och att RvP redan inför fjolårets säsong gjort klart att ännu ett trofélöst år skulle innebära att han lämnade klubben, rykten bisarra lönekrav som rena divalater om att Arsenal skulle heltidsanställda hans personliga fysio-terapeut och återkommande ifrågasättande om laguttagningar och byten

Vad som är sant i det flöde av sådana berättelser  - som kommer nu - precis när RvP gjort sin pakt med den röda djävulen, är förstås omöjligt att vidimera.

Det hävdas till och med att han själv tog kontakt med Manchester United under pågående säsong. Om det är sant så är det den ultimata sveket och den svartaste judaskyssen.

Robin van Persie, mannen med egna sånger och flaggor, går nu sannolikt till historien som en av Arsenals värsta syndare.

Före detta spelare som lämnat med upprörda känslor hos supportrana som Ashley Cole, Adebayor och Nasri kommer troligtvis att behandlas tämligen milt framöver i jämförelse mot holländaren som försvann till Manchester United.

Men låt oss nu inte enbart  rycaks med i sarkasstisk historierevisionism. Holländaren gjorde mer än en bra säsong, och låg inte ständigt skadad övriga år. Han gjorde en del nytta under sina tid i AFC. Det är därför denna transfer blir så bitter. Det hade varit helt andra känslor om den nya klubben spelat i ett annat land och en annan liga.
För vem vill se RvP hånflinandes med Rooney?
Hur kan det komma att kännas att se dem lyfta en pokal?
Ett inte alltför osannolikt scenario.

Att styrelsen haft sitt ansvar sitt är helt klart. Det är BS att där inte fanns några val, det finns nämlige alltid ett val - även om det kan vara sämre än bättre. Man kunde exenpelvis ha valt att avstå att sälja till en rival och därned låta stärka deras trupp. Man kunde valt en mindre prislapp från ett anat lag. Wenger valde de nypor och metoder han hade, om man får tro BBC. Meddelade att RvP inte var önskvärd precis vid träningsmatchen mot FC Köln. Det är mental pay-pack. 

Laget har överlevt förr även om jag blir trött på fotbollens klichéer om att "ingen är större än laget", en harrang som dras fram i tid och otid.

Men vi minns när Patrick Vieira "grät ut" under varje sommar i tre års tid bara för att få åka till Madrid. Wenger tröttande tillslut, återigen osentimental och kylig, och PV4 hamnade i Juventus där han tog sig ett guld - som dömdes bort. Likaledes har klubben klarat sig topp fyra efter att både Henry och Cesc lämnat för spel i Barcelona.

Det har inte blivit några titlar.

Men det har alltid blivit spel i Champions League.
År efter år.

Det kommande året, då?

Visst har laget värvat tre starka kort i Podolski, Cazorla och Giroud.
Men ingen av dem har erfarenhet från spelet i Premier League.
Det finns en risk att bördan blir väldigt tung på dessas axlar.

När nu även Song försvinner så tickar klockan och en ersättare måste hittas. Räkna med att säljande klubbar är medveten om saken ock kryddar prislappen.

Pengarna som kommer in för RvP och Song måste återinvesteras i en trupp som är redo att jobba. Operation nystart Arsenal.

Med RvP och Song borta så är det inte många ansikten kvar från det fallerade projektet som levererade noll titlar. Walcott (om han stannar) och Rosicky återstår.
 

Visst kan det bli en spännande säsong, dock ingen ligatitel, törs jag lova.
Kanske en Cup-.titel?

Ja, då säger vi så!

Märkliga säsongen 2011/12 över!

Så var den märkligaste fotbollssäsongen i mannaminnen över. Platserna 1 till 5 i Premier League avgjordes i den allra sista omgången, och vinnarna, hårdsatasande Manchester City som tog kronan från ärkerivalen i rött, korades först efter två mål på stopptid.

Vilken oerhörd spänning och ett bevis för ligans spänst tyckte de flesta. Själv hade jag gärna avstått från denna an-spänning denna säsong. Någon titel i sikte fanns som bekant inte, men däremot den viktiga platsen som garanterar spel i Champions League till hösten.

Chelsea i final mot Bayern München kommande lördag ställde till saken så att "Topp 4" blev ett måste om att sluta "Topp 3". Och de chanserna hade funnits före omgång 38. Men märkliga insatser mot QPR, Stoke. Wigan, Norwich...

Jag hade gärna sett att saken, i detta fall tredjeplatsen, avgjordes i sista stund. Men nu bar det hela vägen och ett litet tack bör nog ges West Brom's Marton Fulop som inte hade sin bästa dag på jobbet.

Det har varit en osannolikt osannolik säsong. En berg-och-dal-bana utan dess like. Spelmässigt på planen, som emotionellt i hjärna och kropp för varje supporter.

En säsongstart som ett isbad, återhämtningar, underbara segrar, kraschlandningar, märkliga förluster, nya skador och konstiga domslut. Ändå står Arsenal som ligatrea när tabellen summeras. Och på fler poäng än i fjol. 70 mot 68. Med flera gjorda mål, men också med nytt klubbrekord och flest insläpta sedan Premier League startade.

En märklig säsong. Efter en märklig sommar 2011. Och mitt i allt försvann Arsjavin. På "utlån". Hem till Zenit St Petersburg där han blev rysk ligamästare.

Det finns tusentals analyser att göra på den gångna säsongen, och tusentals gjorda. Att Arsenal nu måste göra sig av med litet barlast i spelare som kostar lön men inte levererar är uppenbart. Truppen måste spetsas. Att ha Podolski klar känns oerhört stabilt, men där finns ett knippe frågetecken att reda ut.

Främst framtiden för Robin van Persie, vars prisade och makalösa säsong är det stora goda minnet som förevigas. Om han vill vinna titlar i annat lag när 30-sträcket börjar närma sig, så fine. Men trist. Bara han inte blir ytterligare ett känt namn i Manchester Citys barocka lagbygge.

Mer om utvecklingen lär följa.
Idag ska dessutom Robin med agent ha suttit ned med Arsenal. I skrivande stund utan några besked.
Och de lär dröja.







  

Ljus vår efter mörka februari

Har inte haft tid att skriva här på över en månad. Nya arbetssysslor och annat fokus. En halvdöd, nästan stendöd blogg är ett lik. Men jag tittar förbi en sväng.

Sedan mörka, tunga, svarta februari och inlägget "The Downward Spiral" har fotbollen givit många angenäma stunder. Onekligen. Sol och ljus. Som hör våren till.

När detta tecknas, 27 mars 2012, så har Arsenal vunnit sju raka ligamatcher och passerat Spurs i tabellen, och parkerat sig på tredjeplats i ligan. Spurs som låg tio poäng före ligger plötsligt tre poäng efter med trettio matcher av säsongen spelad. Endast åtta matcher kvar nu.

Och det är ett hyfsat tufft schema som Arsenal har kvar om i möten med både Manchester City som Chelsea. Tottenham har en betydligt lättare resa vilket 'Arry själv har påtalat.

Men allt ligger i egna händer. Eller fötter. Eller huvuden nu. Att arbeta in i måk, att beslagta en plats som garanterar spel i Champions League eller kval till Champions League. Det handlar om plats tre eller fyra.

Vändningen?
Kanske utskåpningen av Blacknurn med sanslösa 7-1, eller vinsten borta mot Sunderland.
Men den riktiga boosten kom i Londonderbyt mot ärkerivalen. 5 mål mot 2.
En av de större fotbollstunder för egen del på många år.
Många år!
Prestigen lagen emellan har inte varit så stor på decennier.
Därav bilden ovan.
En Walcott som sprudlar av glädje och energi.

Det var när mörka februari hade tre dagar kvar på månaden skottåret 2012.
Därefter har Liverpool, Newcastle, Everton och Aston Villa besegrats, i bland på stopptid för att nå de tre poängen.

Spelae har friskant till (som hunnit skada sig) En backlinje med Sagna-Kos-Vermaelen-Gibbs har haft sitt att tillföra vill jag hävda. Liksom en Song i storform.

Och så minns vi returen mot AC Milan på hemmaplan. Det omöjliga blev nästan det möjliga. Ett mål från förlängning. Det räckte inte ända fram efter Abbiatis superräddning när Robin Van Persie i sin livs form kom fri för att lobba in det fjärde målet.

4-3 var ändå flaggan i topp.
Och jag misstänker att AC Milans fortsättning tar stopp mot Barcelona härnäst.

Men vem vet i fotboll?`

Londonderby igen och fokus på ligan och ligan alena.
QPR's up next!

The Downward Spiral

Kanske var det näst sista matchen Arsenal spelade i Champions League under överskådlig tid. En medioker säsong fick ett nytt lågvattensmärke när det var dags för åttondel i Champions League. Borta mot Milan på "San Siro". Det blev aldrig match. Statistiken säger 5-5 i skott på mål. Jag kan minnas två målförsök från Arsenal. Det första i sextioåttonde minuten av Robin van Persie.

Då hade hemmalaget redan en stabil ledning ned tre mål mot noll. Arsenal var inte ens med. Hade inget spel, inget tempo, inget...Inget!

Man sålde sig pinsamt billigt i Italien. Koscielny skadad (vem hade kunnat tro på en ny skada, och i backlinjen?) och in med Djourou som gick på en enkel fälla av Zlatan som kunde smälla in 4-0 på straff. Ridå, goodbye, over and out!

Trist ur så många aspekter. För nu lär det dröja innan Arsenal spelar i det internationella finrummet igen. Och där avses INTE UEFA Europa League. Att årets lag klarar fjärdeplacering i ligan är jag tyvärr tveksam till.

Det blev förlust och farväl av Thierry Henry, som under sin korta sejour bidrog med att ta laget vidare i FA-Cupen (hur nu det går) och säkra tre ligapoäng mot FA-cupmotståndarna Sunderland.

Tack Henry.

I övrigt finns inte så mycket mer att tillägga mer än en innerlig önskan om förändring. Förändring som bygger på att Arsenal vågar satsa sig ur en kris som blivit påtaglig efter år av stagnation.

Arsenal vänder aldrig 4-0 hemma mot Milan. Aldrig.

Festen är över. För oss. För andra, som Robert Laul, Marcus Birro eller Marcus Leifby har festen bara börjat. Det blir Zlatan&Italienfrossa nu.

Rub it in!

Ny coachvinst av SAF när Arsenal åter föll

Tredje raka förlusten. Hade inte förväntat mig full pott, men kanske ett kryss när Manchester United gjorde sitt årliga ligabesök i norra London.

Helhen i övrigt hade bjudit Liverpoolförlust, Newcastleförlust som kryss för Chelsea och förlust för Tottenham (i de sista sekunderna då Balotelli straffade dem)
Bra läge att ta poäng på. Men icke sa' Nicke.

Första halvlek var Manchester Uniteds. Til fullo minus några minuter av matchstart. Först på stopptid gjorde gästerna 0-1. Valencia nickade in bollen på kross från Nani som haft lekstuga på kanten med Johan Djourou, för dagen högerytter.

Byte från start i andra där Djourou som varit Arsenals svagaste punkt (i ett allmänt oslagfärdigt Arsenal) mot 18-årige Cyprioten Nico Yennaris. Och plötsligt blev det också mer energi och initiativ hos Arsenal. Robin van Persie som lyckats missa mer eller mindre öppet mål såg ut att bli frälsaren med kvittering 1-1 med skott ur osannolik vinkel bakom Lindegårds vänstra burstolpe. Men Manchester United skulle slå tillbaka. Och det var ännu en taktisk som coachningsmässig triumf för Sir Alex Ferguson.

En av de bättre för hemmlaget var Oxlade-Chamberlain som fått förtroende från start. Han spelade på mittfältets vänsterkant och kämpade hårt och fysiskt. I 73:e minuten skulle han av tyckte Wenger som satte in Arsjavin. Vår ryss som inte varit bekväm på planen under i princip hela säsongen.

Ferguosn plockar av Nani och DaSilva, och slänger in Scoles (som gjort en Henry) och Park.
Han drog ned Valencia i banan och balansen blev nu en annan. Inom åtta minuter har Valencia som ligger djupt nee i banan fiskat upp bollen, drar Arsjavin, som inte har ork eller fysik, över hela planen, serverar den till Wellbeck som får dra skott mitt inifrån Arsenals box.
1-2, Ridå!

Det var inga trevliga scener på Emiraten. Men det var inte Manchester United som stod för det provokativa. Hemmafansen buade högt redan vid inbytet av Arsjavin. När ryssen sedan blev syndabock rester sig flera upp och gick. Trots att det återstod sex minuter av ordinarie tid.

Alla VISSTE att Arsenal med denna trupp aldrig skulle hämta upp sig ens till ett kryss.
Det är Arsenal 2011/12.
Ett mediokert lag med taskigt självförtroende.

Och om säsongen startade med turbulens kring Wenger och en styrelse som vägrar att värva, så blev inte läget varmare efter söndagen.

1-2 kändes som 8-2 i augsuti i Manchester.

Utöver änu en smärtsam som kostsam förlust minns man nu tyvärr, utöver fansens burop, ögonkasten från Robin van Persie mot Wenger när Arsjavin byttes in.
De sade något som lär få konsekvenser för klubben på sikt.

Uppläxade i Wales

Årets straff?
Ramsey-Dyer.
Noll kontakt.
Märkliga dosmlut är numera en del av vardagen.

Oavsett,detta en tung söndag när Arsenal FC var på besök mot nykomligarna i Wales.
Eller kansker snarare tunt än tungt.

3-2 till Swansea mot ett Arsenal som inte bara förlorade viktiga, nödvändiga poäng, utan också förlorade i bollinnehav, hörnor, avslut, innehav och passningar.

Laget saknade Arteta. Något kopiöst.
Så viktig har allstå Arteta varit för Arsenal FC sedan han kom. Även om han inte är någon Fabregas.
Och en backlinje av rang och med rutin och med ett samspel saknades.
Och energi?
Nej, den fanns inte där.

Det var en svag insats. Men det var likväl ingen straff som gjorde 0-1 till 1-1. Ramsey nuddade inte Nathan Dyer. Domsluten blir allt märkligare även om det inte försvarar Arsenals lama spel.

Att släppa in 2-3 sekunderna efter Walcotts 2-2 som åtminstone kunde ha säkrat EN poäng kändes grymt orutinerat. All heder åt Swansea. Ett spelande rörligt och offensivt lag. Som Arsenal borde vara.

Nästa helg väntar Manchester United hemma på Emiraten. Har svårt att tro på några poäng alls där med rådande skadeläge och ManUtd:s nyfunna form.

12-12-12

Hade det varit en Hollywoodfilm hade det varit ett för pjåskigt manus, ett för sött slut, en alltför sentimental saga. Ibland överträffar dock de mest sötslikiga momenten verkligheten.

I en föga underhållande match, dock av vikt, där FA-Cupens tredje omgång spelades, ånyo mot Leeds United, så var det också kvällen för "comeback" av nu 34-åriga tillfälligt inlånade patenterade Arsenalhjälten, Thierry Henry.

I sextioåttonde minuten klev han på planen. Det stod då 0-0 och efter ändlösa försök av Arsjavin som av Ramsey verkade ett omspel på Elland Road inte vara en omöjlighet. Leeds taktik var att ställa elva man i eget straffområde och spela om någon kontring uppstod.

Sedan hände det. I sjuttionionde minuten. Pass från Alex Song, som gjort en blek figur, på gammlt Henry-manér, bollen retfullt in i högra hörnet. 1-0. Vilket också blev slutresultat och avancemang i FA-Cupen där Aston Villa nu väntar.

Det är 2012, Henry har fått tröjnummer 12 och han gjorde sitt 12:e mål mot Leeds.
Man kan bli numerolog för mindre. Eller börja tro på dåliga manus.
Men det var vackert och det var sant.

I Dubai satt Robin van Persie med familj på välbehövlig semestervila. han följde matchen på Twitter. Han kan ta ett bad i lugn och ro. Hans frånvaro fixades av reserven på bänken.

Det i sig säger något annat. Om Arsenals oförmåga att göra mål. Utan fixstjärna.
Men det skippar vi efter denna match.

Det finns naturligtvis mycket annat att säga. Bland annat att backlinjen nu blev extremt tunn när även Coquelin fick halta av med muskelbristning. Åtta backar borta.

Arsjavin gjorde en av sina bästa matcher på mycket, mycket länge. Han sprang, minst en marathon. Men stressar sina avslut. Det måste tära på nerver och självförtroende. Det skulle vara stort att få se ryssen i form. Får man det?

Och hur blir det nu med förväntningar på Henry under de knappa två månader han finns på plats?

Räkna inte med för mycket har både han och Le Boss sagt, som i ett mantra.
Många lär förvänta sig fler mirakel.
Men mirakel kommer inte på veckobasis.