AC Milan: 0
Arsenal: 2 (Fabgregas 84', Adebayor 92')
Vad säga?
"Ungt" vs "gammalt"
"Fräschör" vs "rutin"
Laborera efter behag.
Tisdagskvällens fotbollsmöte, åttondelsfinal i Champions League på San Siro, bjöd den vackarste och den mest spännande match jag skådat på mycket länge.
Var det samma Arsenal som håglöst lallade runt mot Aston Villa i lördags?
Snacka om attitydförändring. Matchbilden blev som förväntat. I åtta minuter. Sedan tog Arsenal intiativet. Kämpade sig till det. Flamini, som han slet, tillsammans med Hleb som lyckades hitta luckor där det inte fanns några. Magi på flera sätt. Cesc skott i ribba, Senderos boll på smalbenet som läggs mitt i famnen på Kalac...
Det krävdes stundtals stora munnar starkt kaffe, vilket i sig ökade pulks och hjärtrusning.
Diaby var omständlig och överarbetade.
Domarteamet generande usla.
Theo Walcott kom in, och tog chansen.
Och utgången var förlösande. Underbar.
Avancemanget är en karamell att suga på. Men matchen i sig ett nytt fotbollsminne att lagra och bevara. Det var en kylig kväll, och ett nytt "italienskt jobb" som man inte kommer att glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar