Rub this one in Wenger/Arsenal

Så var Arsenal ute ur FA-cupen. I semifinal på "nya" nationella storarenan. Det är inte ens citrus. Det är ren besk opressad grapefrukt i hjärnbarken. Patenterade Arsenaldödaren Didier Drogba tilläts sänka Arsenal återgen.

Repeat: Å-T-E-R-I-G-E-N.

Har inte Arsenal/Wenger lärt sig någonting alls om att hålla kontroll på vissa spelare?
Svaret synes: Uppenbarligen inte alls!
Inte ett ***** något.

För 1 000:e gången (...eller vad det nu var...) så fick, eller snarare "tilläts" just Didier Drogba, av alla, att sänka Arsenal.
Ut ur ett viktigt cupspel, och nu ännu en bruten svit.

Jag, bitter?
Jovars.
Hyffsat, rejält!

Inte för att Arsenal skapade ett enda konstruktivt något efter andra halvleks start. Produktionen framåt slutade laget med redan efter att Walcott gjort sitt första mål. Så den "Ryska rubelsegern" var inte ett dugg orättvis i sak. Inte ett dyft.

Bitterheten som supporter ligger i hur Wenger, i en sådan viktig semifinal. lyckades med att så fullkomligt "miss-coacha" laget. Spela på 1-1, huh?

(- start liten parentes- Chelski var varken mer/mindre slitna än Arsenal efter CL-veckan. Så inga konstiga bortförklaringar om sådant nu! - slut liten parentes -)

Berg-och-dalbanan, herr Diaby, varför spela på?
Varför låta Arsjavin sitta och nöta bänk i 80 minuter?
Varför Wenger?

Fabianskis omognad / orutin i den här typen av avgörande matcher lyste upp hela Wembley, London, Världen, med en så fullkomligt okylig som misslyckad idiotutrusning. Och Silvestre, så klen, inte ens ha axlar nog att möta upp Drogba...
Tyvärr förtjänas inte ett bättre öde för Gunners med sådana trista faktum.

Det hade tänts någon form av (naivt) hopp i mig kring avslutet av denna säsong. Verkligheten kom dock ikapp idag. Som en fet fyllesmocka. Rubelgänget i London, med hemort sydväst, vann helt rättvist och fullkomligt fair!

De var först, och de var bäst. På varje boll, på mittfältet och på kanterna, och inte minst: kallast mentalt. Och så var de på tå via sin inköpta ryske landslagstränare när det nu väl gällde: lukten av en glänsande troffé inom räckhåll. Gunnners var mest...eh...segt tandlösa?

Just to rub it in!
Tufft. Bara att svälja.
Gulp!

Raset...

Drogba: 2
Arsenal: 1

Så var Arsenal nere på tredje plats. Och nu återstår att se om laget som inte tagit en ligavinst på fem (5) raka matcher mäktar att ta fjärdeplatsen när säsongen är slut. Hade tipat just 4:a, men en strålande höst invaggade mig i falska förhoppningar om titel och seger. Så fel det blev.
Spelet i CL mot AC Milan var ett undantag som får bekräfta undantaget i en svajig trend.

Att Liverpool skulle orka ta poäng under söndagen på Old Trafford var ungefär lika sannolikt som att få en hälleflundra på kroken vid badkarsfiske. Att Arsenal skulle kunna snuvva CSKA London på någon poäng på Stamford Bridge kändes något mer sannolikt. Men tji. Spöket Drogba fick åter segra, och Arsenal är på glid. Rejäl utförsglid.

Att Wenger satt en formsvag Kolo Touré som mittbackslåsvar en mindre gåta. Kanske pallade inte Senderos att söka revanschera sig mot Drogba. Kolo gjorde dock inget vidare jobb han heller.

Kan inte enbart skylla backlinjen. Det hände litet framåt. Adebayor, var han på planen?
Styrkan satt tydligen i håret, som hos viss biblisk figur. Med ny frisyr har det inte blivit mycket framåt för Adde. Talande att ytterbacken Sagna var lagets målgörare, tillika bäste spelare. Och så självklart en skada. Och hela laget imploderade som en sufflé.

Almunia i övrigt lysande i mål.

Hamnade på en fotbollspub igår där de röda djävlarnas supportrar firade hejdlöst. Drogba var deras kung och jag mådde fysiskt illa.

Titlar är inte allt. Långtifrån. Men nu börjar åren ticka sedan Wenger tog hem någon pokal med sitt lag. Det ger funderingar som maler i huvudet. Funderingar som förstör en semester på sydligare breddgrader.

Suck it:
1 Man United - 31 23 4 4 64-15 73
2 CSKA London - 31 20 8 3 55-23 68
3 Arsenal - 31 19 10 2 59-24 67
4 Liverpool- 31 16 11 4 55-24 59

One Nil To The Arsenal – Top Of The Table

Söndag kväll 16:e december. Facit. Topp fem i ligatoppen ser ut som följer:

1. Arsenal 17 - 40 p
2. Man United 17 - 39 p
3. Chelsea 17 - 34 p
4. Man City 17 - 33 p
5. Liverpool 16 - 30 p

Under drygt två timmar fick Manchester United låna tabellens förstaplats. Sedan var ordningen återställd.

Söndagen med de två tungviktsmötena är över, och såväl Mancs som Arsenal kammade hem trepoängare via ett mål mot noll.

Det bjöds en osedvanligt stökig tillställning på Emiraten. Kanske inte helt oväntat. En match helt utan finess och stjärnspel, men känslosamt och fysiskt värre. De gula korten haglade. Inte mindre än tio kort hann domare Alan Wiley, som förövrigt gjorde en pinsam insats åt båda håll, slita upp ur fickan. Ingen syntes fredad mer än Ashley Cole som fick bete sig likt en rugbyspelare vid behov. Helt okey att ge Fabregas en snyting i eget straffområde, exempelvis. Ingen påföljd. Han skulle väl fredas från den stygga hemmapubliken. Men något rött hittade alltså inte den kortviftande Wiley. Han kanske hade glömt det på hatthyllan vid plommonstopet. Och glad ska nog även Eboué vara för det liksom Terry.
Men båda fick ändå lämna planen. (Terry i 30:e minuten, Eboué via bår i 69:e minuten)

Kan man beskriva matchens karaktär i ett ord blir epitetet för tillställningen ”övertänd”.

Det var ingen genomgående rytm eller rejält driv i passningsspelet från någotdera av lagen mer än undantagsvis, som i skov. Det var kamp, kamp och fula slängar åt båda håll. Att Fabregas och van Persie (som kom in med den äran för Eboué) inte har färsk matchrutin i kroppen märktes. Båda herrarna hade bud på mål, men lyckades missa i situationer där de normalt inte bränner sina chanser. Talande nog så blev det seger på en fast situation, Arsenalhörna.
Arsenals lagkapten, och före detta Chelseaspelaren William Gallas nickade in segermålet på stopptid i första halvlek sedan Petr Cech gjort en märklig utrusning. Att Adebayors mål under andra halvlek blev bortdömt på grund av en "Chelseafrispark" var i övrigt helt i linje med Wileys insats i den match han inte hanterade.

CSKA London höll sig högt upp i banan från start, men var förvånansvärt tandlösa utan Drogba. Shevchenko fick på några rökare, men Almunia var omutlig i Arsenals mål.

En oerhört skön seger i en match som rent spelmässigt knappast lär gå till fotbollshistoriens arkiv. Men den trista trenden mot Abramovich "ärorika miljardprojekt" är bruten.
Det är värt att fira.
Här tyvärr med alvedon och te.
Festligare alternativ hade onekligen varit trevligare.