Sista hemmatchen för säsongen. Denna blytunga säsong där allting rämnade under mars månad.Det var dagen efter att Manchester United säkrat ligaguldet, det nittonde, och därmed skrivit in sig i fotbollens historieböcker.
Vad hade då Arsenal att spela för med Aston Villa på besök?
Hedern inför hemmapubliken kunde vara en sak, genom en snygg avslutning. Hålen på Emiratens läktare var iögonfallande. Många hade uppenbarligen valt att stanna hemma. Protest? Leda? Uppgivenhet?
Men det fanns viktiga saker att spela om, även om det inte handlade om pokaler. En tredjeplats kunde säkras under söndagen. En tredjeplats innebär att man slipper det osäkra kvalet till Champions League under den kommande säsongsupptakten i augusti.
Med FA-cupvinnarna Manchester City jagandes om samma plats så kunde man möjligtvis ha tänkt sig en jakt och en hunger mot Aston Villa som enbart slagit Arsenal en gång, på Emiraten i november 2008, under tjugofyra ligamöten.
Vermaelens återkomst i mittbackslåset syntes vara ännu en förutsättning för att säkra upp mot Villa.
Efter femton minuter stod det 0-2 till gästerna. Simpla misstag av backarna gav Bent frilägen till både 0-1 och påföljande 0-2.
Smakstart? Not!
Båda målen var spelmål. Mycket kraft har annars ägnats säsongen att diskutera Arsenals svagheter att släppa in mål vad gäller fasta situationer. Att fundera på är hur ineffektivt Arsenal själva är att utnyttja desamma. Åtta resultatlösa hörnor mot Villa enbart under första halvlek.
Under den andra hälften av matchen fick Arsrnal upp ångan något, men Aston Villa försvarade sig bra, och om det var otur eller oskärpa i Arsenals avslut låter jag betraktaren avgöra. Istället blev det nära 0-3 där Szczeny lyckades rädda både en och två gånger efter en snabb spelvändning.
Chamakh som kom in tillsammans med Bendtner under andra halvlek nickade bollen i mål bakom Brad Friedel i åttionde minuten, men målet dömdes bort av synnerligen oklar anledning. Robin van Persie fick trycka in en reducering till 1-2, med minuterna kvar och bevisade att han trots omfattande frånvaro blev lagets främste målgörare.
Men vad räckte det?
Hälften av publiken hade lämnat och gått hem. Fyra minuter tillägg räckte inte till kvittering eller poäng.
Så fick Manchester City taktpinne och initiativ till den värdefulla tredjeplatsen. Och den lär de ta.
På läktarplats satt Nasri och Fabregas och såg oengagerade ut. Kanske sista gången på Emiraten med Arsenalemblemet på träningsjackorna. Kanske var det även sista gången vi såg Arsjavin (vilket jag personligen inte hoppas) när han lunkade av med timmen spelad.
Nu lär det bli Silly Season för full kraft i månaderna tre. Vilka försvinner - och vilka kritar på?
Hur påverkas attraktionsvärdet att spela i en klubb som säsong efter annan visar att man inte räcker till?
Sannolikt en hel del är min gissning.
Så vi avslutar i mer eller mindre "fritt fall". Jag är närmast lättad över att säsongen är över om en vecka. Med fem matcher kvar och innevarande form hade sannolikt både Tottenham och Liverpool seglat förbi...
En tung söndag blev det även för ett annat Londonlag. Anrika West Ham som ledde 0-2 mot bottenkonkurrenten Wigan föll hårt med 3-2 på stopptid och lämnar Premier League. Jag hade önskat Hammers ett bättre öde.
Vad jag önskar kring Arsenal och framtiden känns fullkomligt ouppnåeligt en söndagskväll i mitten av maj när den smärtsamma säsongen 2010/11 går mot sitt slut.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar