Eduardo Da Silva är förvånad. Wengers kommentar om att den brasilianskföddde kroaten inte skulle vara i speldugligt skick dementeras. Av Eduardo själv. Han hävdar dessutom att han är lovad speltid i de två kommande träningsmatcherna. Detta i intervju med Kroatiens stora dagstidning Jutarnji.
http://www.jutarnji.hr/sport/nogomet/clanak/art-2009,7,22,,170469.jl
Gott så.
Kanske var det så någon form av språkförbistring mellan intervjuare på propaganda-TV:n och Le Boss. Eller fel på min hörsel. Eller hastyigt försämrade kunskaper i den egna engelskan.
Strunt samma. En frisk Eduardo är en god nyhet.
Med tanke på Eduardos något knackiga återkomst, med nya småskador under våren, så bör man krasst räkna med att det kan ta litet tid innan han är åter i toppform. Likaledes med Rosicky som gjorde sin första match mot Barnet i Lördags efter att ha rehabiliterat sig i 18 månader. Arton månader!
* * *
Läget med Nasris skenbensskad tycks också var något bättre än befarat. Nu talas om återkomst om sex veckor. Det innebär att den lile mittfältaren bör vara i spelbart skick till början av september.
* * *
Varför ska folk förneka sig?
Det är fint med ärliga personer. De som säger vad de tycker, det som ligger själ och hjärta närmast. Ashley Cole hoppas att Man City ska peta undan Arsenal, klubben där han är fostrad, från "topp-fyra". Självklart drar tabloiden The Sun hårt på uttalandet.
"I have friends there and I hope they do really well - and that they finish above Arsenal."
Hoppas på du, Ashley!
Visar inlägg med etikett Ashley Cole. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Ashley Cole. Visa alla inlägg
torsdag 23 juli 2009
söndag 16 december 2007
One Nil To The Arsenal – Top Of The Table
Söndag kväll 16:e december. Facit. Topp fem i ligatoppen ser ut som följer:
1. Arsenal 17 - 40 p
2. Man United 17 - 39 p
3. Chelsea 17 - 34 p
4. Man City 17 - 33 p
5. Liverpool 16 - 30 p
Under drygt två timmar fick Manchester United låna tabellens förstaplats. Sedan var ordningen återställd.
Söndagen med de två tungviktsmötena är över, och såväl Mancs som Arsenal kammade hem trepoängare via ett mål mot noll.
Det bjöds en osedvanligt stökig tillställning på Emiraten. Kanske inte helt oväntat. En match helt utan finess och stjärnspel, men känslosamt och fysiskt värre. De gula korten haglade. Inte mindre än tio kort hann domare Alan Wiley, som förövrigt gjorde en pinsam insats åt båda håll, slita upp ur fickan. Ingen syntes fredad mer än Ashley Cole som fick bete sig likt en rugbyspelare vid behov. Helt okey att ge Fabregas en snyting i eget straffområde, exempelvis. Ingen påföljd. Han skulle väl fredas från den stygga hemmapubliken. Men något rött hittade alltså inte den kortviftande Wiley. Han kanske hade glömt det på hatthyllan vid plommonstopet. Och glad ska nog även Eboué vara för det liksom Terry.
Men båda fick ändå lämna planen. (Terry i 30:e minuten, Eboué via bår i 69:e minuten)
Kan man beskriva matchens karaktär i ett ord blir epitetet för tillställningen ”övertänd”.
Det var ingen genomgående rytm eller rejält driv i passningsspelet från någotdera av lagen mer än undantagsvis, som i skov. Det var kamp, kamp och fula slängar åt båda håll. Att Fabregas och van Persie (som kom in med den äran för Eboué) inte har färsk matchrutin i kroppen märktes. Båda herrarna hade bud på mål, men lyckades missa i situationer där de normalt inte bränner sina chanser. Talande nog så blev det seger på en fast situation, Arsenalhörna.
Arsenals lagkapten, och före detta Chelseaspelaren William Gallas nickade in segermålet på stopptid i första halvlek sedan Petr Cech gjort en märklig utrusning. Att Adebayors mål under andra halvlek blev bortdömt på grund av en "Chelseafrispark" var i övrigt helt i linje med Wileys insats i den match han inte hanterade.
CSKA London höll sig högt upp i banan från start, men var förvånansvärt tandlösa utan Drogba. Shevchenko fick på några rökare, men Almunia var omutlig i Arsenals mål.
En oerhört skön seger i en match som rent spelmässigt knappast lär gå till fotbollshistoriens arkiv. Men den trista trenden mot Abramovich "ärorika miljardprojekt" är bruten.
Det är värt att fira.
Här tyvärr med alvedon och te.
Festligare alternativ hade onekligen varit trevligare.
1. Arsenal 17 - 40 p
2. Man United 17 - 39 p
3. Chelsea 17 - 34 p
4. Man City 17 - 33 p
5. Liverpool 16 - 30 p
Under drygt två timmar fick Manchester United låna tabellens förstaplats. Sedan var ordningen återställd.
Söndagen med de två tungviktsmötena är över, och såväl Mancs som Arsenal kammade hem trepoängare via ett mål mot noll.
Det bjöds en osedvanligt stökig tillställning på Emiraten. Kanske inte helt oväntat. En match helt utan finess och stjärnspel, men känslosamt och fysiskt värre. De gula korten haglade. Inte mindre än tio kort hann domare Alan Wiley, som förövrigt gjorde en pinsam insats åt båda håll, slita upp ur fickan. Ingen syntes fredad mer än Ashley Cole som fick bete sig likt en rugbyspelare vid behov. Helt okey att ge Fabregas en snyting i eget straffområde, exempelvis. Ingen påföljd. Han skulle väl fredas från den stygga hemmapubliken. Men något rött hittade alltså inte den kortviftande Wiley. Han kanske hade glömt det på hatthyllan vid plommonstopet. Och glad ska nog även Eboué vara för det liksom Terry.
Men båda fick ändå lämna planen. (Terry i 30:e minuten, Eboué via bår i 69:e minuten)
Kan man beskriva matchens karaktär i ett ord blir epitetet för tillställningen ”övertänd”.
Det var ingen genomgående rytm eller rejält driv i passningsspelet från någotdera av lagen mer än undantagsvis, som i skov. Det var kamp, kamp och fula slängar åt båda håll. Att Fabregas och van Persie (som kom in med den äran för Eboué) inte har färsk matchrutin i kroppen märktes. Båda herrarna hade bud på mål, men lyckades missa i situationer där de normalt inte bränner sina chanser. Talande nog så blev det seger på en fast situation, Arsenalhörna.
Arsenals lagkapten, och före detta Chelseaspelaren William Gallas nickade in segermålet på stopptid i första halvlek sedan Petr Cech gjort en märklig utrusning. Att Adebayors mål under andra halvlek blev bortdömt på grund av en "Chelseafrispark" var i övrigt helt i linje med Wileys insats i den match han inte hanterade.
CSKA London höll sig högt upp i banan från start, men var förvånansvärt tandlösa utan Drogba. Shevchenko fick på några rökare, men Almunia var omutlig i Arsenals mål.
En oerhört skön seger i en match som rent spelmässigt knappast lär gå till fotbollshistoriens arkiv. Men den trista trenden mot Abramovich "ärorika miljardprojekt" är bruten.
Det är värt att fira.
Här tyvärr med alvedon och te.
Festligare alternativ hade onekligen varit trevligare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)