onsdag 3 september 2008

Fotboll ala Disney en sorglig cirkus

Minns att jag läste en artikel i Offside i vintras. Det var en kortis och handlade om en svensk man som följt sitt Arsenal år efter annat, och nu valt att vända klubben ryggen. Han hade letat upp en ny klubb att följa. Orsaken var inte någon plötslig insikt om att Arsenal inte var rätt lag att hålla på. Orsaken var att han tyckte att Premier League OCH Arsenal bara blivit ett jippo. En stor cirkus. När flytten från Highbury genomfördes och megatemplet "Emiraten" slog upp i Ashburton Grove, fick det vara nog.

Borta var stämningen, läktardraget, försnack och eftersnack med kända ansikten på puben. Arsenal var inte den lilla gemytliga klubben. Det var världsindustri, kommers och jippo.Jag kände mig väldigt kluven inför hur han tänkte.

Jag kunde förstå hans resonemang till stora delar. För de stämmer ju. Det går minst en japansk, eller för den delen svensk, turist med digikamera som vill "uppleva engelsk fotboll" på Emiraten, som det går en genuin fotbollsfanatiker och nörd. Det kan man ha synpunkter på. Säg förövrigt den som aldrig vet att berätta att det var bättre förr...

Och där tar genast debatten vid om vad som är en "äkta" supporter, vem som är mest "hardcore", vem som hängt med längst – versus - vem som är plast och påhängssupporter. Eller värst av allt: den så kallade medgångssupportern. Den INGEN vill bara - men alla innerst inne är. För det finns inte en supporter född som inte drömmer om titlar, minns de avgörande matcherna, de vinnande spelarna, de stora profilerna.

Jag ämnar inte starta just den debatten. För den är evig, och tillhör på sitt sätt fotbollskulturens innersta väsen.

Jag skulle aldrig (?) vid +40 års ålder kunna lämna Arsenal. Även om jag gnäller och stönar. Senast här, kring Wengers kanske något för naiva förhoppningar på sitt unga lag. Men trots att Arsenal är del av en multinationell industri, ännu en fotbollsspelande global nöjesapparat, så följer jag laget. Jag kan inte låta bli. Som torsk på tjack. Alla har väl sina droger. Även nykteristen.

Jag räds dock framtiden.
Ska Premier League bli Disneyland?
Ska Europas intressanta fotbollsligor och lag bli en lekstuga för uttråkade biljardärer?

Jag har aldrig haft ont gry till Man City. Även om jag kallar dem Cite som i Shite.
Men här kliver ännu en clown med BILJARDER i fickor och på bankkonton in på scenen. En valp med sinnesjukt mycket pengar som ska förvandla klubben till internationell lekstuga.
För att han kan. För att han har råd.

Behöver fotbollen fler Abramovichs?

Den som följer denna blogg vet att detta inte är avund.
Den som följer denna blogg vet vad jag anser om den Uzbekiske oligarken och miljardären Alisher Usmanov som söker lägga vantarna på klubben.

Jag är rädd att jag och miljontals andra fotbollsvänner är på väg att betrakta något ytterst olustigt. Fotboll som en lattjo cirkus. En kick. Fotboll där miljardärerna ytterst tävlar via "bästa lag" likt små barn om bästa bil i sandlådan.
Barnet i sandlådan vet inte bättre. Han kan inte stava till pengar, han vill ha bäst bil för att känna sig hel. Ska några vuxna miljardärer bekräfta sina egon genom att sabotera fotbollen för folket?


Det känns hemskt.
Plötsligt känns Wengers "icke-värvande" och tro på de unga okända talangerna oerhört befriande.

Inga kommentarer: