Hade dåliga vibbar inför söndagens hemmamöte mot Sunderland.
Vet inte riktigt varför.
Kanske var det att Man Utd parkerat sig i toppen under lördagen, och att Arsenal, med just en match mindre spelad här kunde göra ett litet ryck.
Men skulle vi fixa det?
Skulle The Young Guns dundra vidare?
Och så ett lag som hanteras av Roy Keane.
Roy Keane!
Och så Sunderland.
Stor risk för underskattning.
Det fanns onda omen i luften.
Eller snarare, i min fantasi.
Och i min maggrop.
Så startar matchen i furiöst tempo, och det ser ut som om Derby County är på återbesök.
2-0 efter fjorton minuter, och Senderos hade hunnit presentera sig som målskytt
(säsongens märkligare mål?) efter Van Persies mäktiga frispark som gav 1-0 redan i den sjunde matchminuten.
Sedan såg det ut att bli 3-0 på Diabys kanon, men offsideflagga var uppe.
Istället blev det 2-1.
Clichy vinner ständiga poäng i min bok, men vad han gjorde, eller snarare inte gjorde, när Ross Wallace fick in reduceringen blev jag inte klok på.
2-2 efter en misslyckad utrusning av Almunia några minuter in i andra, och jag befarade att mina taskiga vibbar var på väg att slå in. En ilsken Wenger bytte till min förvåning ut Diaby mot Walcott.
Soffcoachen hade åsikter om den saken.
Men Wenger vet.
Walcott som bidrog till det underbara, förlösande 3-2 målet av Robin Van Persie.
Takpannorna i kvarteret lyfte och dallrade när det kom konstiga vrål från djupet av min mage. Hustrun hade nog sett att jag stannat kvar i mitt tillfälliga exilliv på svenska hotell.
En skön seger.
Skönast av alla var Sagna.
Han fick inte spela hela matchen, men han har uppenbarligen äntligen hittat till en frisör i metropolen London.
Näst skönast idag var att pool och spurs delade på poängen.
Det såg länge ut som att våra älskade grannar skulle ta en trepoängare.
Det börjar bli enformigt, men jag tar det igen:
Tottenham kan inte vinna.
Vet inte riktigt varför.
Kanske var det att Man Utd parkerat sig i toppen under lördagen, och att Arsenal, med just en match mindre spelad här kunde göra ett litet ryck.
Men skulle vi fixa det?
Skulle The Young Guns dundra vidare?
Och så ett lag som hanteras av Roy Keane.
Roy Keane!
Och så Sunderland.
Stor risk för underskattning.
Det fanns onda omen i luften.
Eller snarare, i min fantasi.
Och i min maggrop.
Så startar matchen i furiöst tempo, och det ser ut som om Derby County är på återbesök.
2-0 efter fjorton minuter, och Senderos hade hunnit presentera sig som målskytt
(säsongens märkligare mål?) efter Van Persies mäktiga frispark som gav 1-0 redan i den sjunde matchminuten.
Sedan såg det ut att bli 3-0 på Diabys kanon, men offsideflagga var uppe.
Istället blev det 2-1.
Clichy vinner ständiga poäng i min bok, men vad han gjorde, eller snarare inte gjorde, när Ross Wallace fick in reduceringen blev jag inte klok på.
2-2 efter en misslyckad utrusning av Almunia några minuter in i andra, och jag befarade att mina taskiga vibbar var på väg att slå in. En ilsken Wenger bytte till min förvåning ut Diaby mot Walcott.
Soffcoachen hade åsikter om den saken.
Men Wenger vet.
Walcott som bidrog till det underbara, förlösande 3-2 målet av Robin Van Persie.
Takpannorna i kvarteret lyfte och dallrade när det kom konstiga vrål från djupet av min mage. Hustrun hade nog sett att jag stannat kvar i mitt tillfälliga exilliv på svenska hotell.
En skön seger.
Skönast av alla var Sagna.
Han fick inte spela hela matchen, men han har uppenbarligen äntligen hittat till en frisör i metropolen London.
Näst skönast idag var att pool och spurs delade på poängen.
Det såg länge ut som att våra älskade grannar skulle ta en trepoängare.
Det börjar bli enformigt, men jag tar det igen:
Tottenham kan inte vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar