Åtta bort - fyra in

Siste juni i kalendern. Åtta ynglingar ut från Arsenal. Fyra nytt kontrakt:
Luke Ayling (kom 2007), Craig Eastmond (kom 2007), Cedric Evina (kom 2008), samt keepern James Shea (kom 2007)

Vad händer så härnäst med de ynglingar som inte får förnyat förtroende?
Eminenta sajten Young Guns som brukar ha kollen analyserar läget:
http://youngguns.wordpress.com/2009/06/30/where-now-for-arsenals-released-octuplet/

* * *
Fjolårets nyförvärv Amaury Bischoff var en mycket märklig värvning. Fick fyra chanser i A-laget. Men sedan blev det inte mer. Hur tänkte Wenger?
"Jag tar en chans" ?

Det blir inga stora pengar på att ungdomarna lämnar fritt. Några löneslantar mindre. Att släppa Rui Fonte, som presterat godkänt i akademifotbollen ger mig litet frågetecken. Men nya talanger" lär komma. Och gå. Och komma.

* * *
A-laget, då? Stiltje.
Någon Filipe Melo blev det inte. Han har nu förlängt med Fiorentina.
I övrigt är det mest dumrykten så långsökta att de inte ids kommenteras här.
Undrar dock VEM mannen är som ska ta plats på mittfältet?
Eller tänker Wenger att en "upphottad" Diaby är svaret?

* * *
Det blev storstryk för England i U21 och EM-finalen på svensk mark igår. 4-0 mot ett gruvligt effektivt Tyskland. Walcott får servetterna varma på hemmaplanen. Men jag är den förste att försvara honom. Hur tänkte Pearce när han ställde Walcott ensam på topp?
Och mot en sådan ruggig tysk mur?
Walcott fick noll yta. Kunde näpeligen skapa någon själv.

Matchen visade istället hur England fick utgöra klassiskt skräckexempel på att hela lagmaskinen i fotboll hackar om mittfältetet är svagt. Ety svagt var det!
All heder åt Gibbs. Stark insats. Han får resa hem (till litet vila) med rak rygg och glänsande silvermedalj om halsen.

* * *
Läser att Lorik Cana /återigen/ är aktuell för Tottenham.
Please no!
Låt det vara förste april, inte siste juni.
Som sagt, alla dumheter som läses ska inte refereras vidare.
Over and out. Here.

* * *
Välkommen juli!

2-0 mot ungt Pompey när Eduardo kom åter

Dimman och diset låg banne mig tätare på Underhill än utanför det egna fönstret (om nu det är möjligt?) när 2 300 personer samlats för att se Eduardos återkomst med reserverna, detta efter sina 10 långa månader av operationer, läkning, rehabilitering och träning. Ett ungt Pompey mötte ett ungt Arsenal som tidigare under hösten lekt med Wigans A-lag

I blickfånget denna kväll: Arsenals kroatiske brasse som kunde slutat sin karriär hastigt som olyckligt, invalidiserad i Birmingham. Fyrtiofem minuters speltid fick Eduardo i nypremiären där han gjorde en fullt godkänd insats i en match, som sett över 93 minuter, ändå får betraktas som "något medioker".

Klipp i klivet, snabba vändningar och blixtrande skott fanns kvar i Eduardos spelregister, men så vacker blev inte sagan för kvällen att han fick näta mot Portsmouths tighta defensiv i nypremiären.

Farten och skärpam lär han dock få drilla och räkna inte med någon återkomst i A-laget förrän i februari 2009. Fantastiskt att en man med avslaget ben nu är åter på planen. I match och i fotbollsskor. Frågan är om Rosicky någonsin lyckas göra en sådan resa?

Jag minns hur kritiskt Pires en gång detaljstuderades efter sin skada. "Han har blivit fegare i närkamperna" hette det då. Självklart spanades efter sådana tendenser nu hos Eduardo, men en halvleks spel ger självklart inte några sådana svar.

Nil-Nil i halvtid.
Two-Nil i fulltid.

Kvällens målskyttar blev Randall och Kieran Gibbs. Bakom målskyttarna stod Fran Merida med en underbart pass till Randall , och Wilshere jobbade fram fri yta och skottläge till Gibbs.

I "skuggan" av Eduardo och målskyttarna gjorde Merida och Rui Fonte störst intryck en disig tisdagkväll i mitten av december. Merida besitter en enorm potential - men hur märkligt det än må synas i skrift just denna säsong: Det är konkurrens på mittfältet. Denilson mot Merida?

Pompey 0 - Arsenal 1

När gruppspelet hösten 08 i den europeiska storfotbollen drar igång med Champions League valde jag Portsmouth-Arsenal...

Reserverna borta på Westleigh Park. Ett betydligt mer rutinerat Pompey, med bekantingar som Kanu på planen, tog emot Neil Banfield's "The Young Guns."

Och det startade svagt för gästerna. En målchans på 45 minuter i en tam halvlek. Desto svettigare för burväktare Vito Manone som gjorde några feta, viga och pigga räddningar genom hela matchen.

Mer fart i andra halvlek, Rui Fonte och Fran Merida fick styr på Gunners spel, och anfallen kom i vågor. Merida på frispark så att ribban sjöng och svajade. Men nollan var numret medan matchuret tickade. Så kom kraftpaketet Jay Simpson rusande, klämdes mellan försvaráre och målvakt. Straff. 0-1.

Och så skrevs matchen.
Simpson är en underbar lirare, så fysisk, så snabb, så hård.
När får man se honom erbjudas chansen i A-laget?
Matchens lirare: Manone.

Kiev nästa!