Dimman och diset låg banne mig tätare på Underhill än utanför det egna fönstret (om nu det är möjligt?) när 2 300 personer samlats för att se Eduardos återkomst med reserverna, detta efter sina 10 långa månader av operationer, läkning, rehabilitering och träning. Ett ungt Pompey mötte ett ungt Arsenal som tidigare under hösten lekt med Wigans A-lag
I blickfånget denna kväll: Arsenals kroatiske brasse som kunde slutat sin karriär hastigt som olyckligt, invalidiserad i Birmingham. Fyrtiofem minuters speltid fick Eduardo i nypremiären där han gjorde en fullt godkänd insats i en match, som sett över 93 minuter, ändå får betraktas som "något medioker".
Klipp i klivet, snabba vändningar och blixtrande skott fanns kvar i Eduardos spelregister, men så vacker blev inte sagan för kvällen att han fick näta mot Portsmouths tighta defensiv i nypremiären.
Farten och skärpam lär han dock få drilla och räkna inte med någon återkomst i A-laget förrän i februari 2009. Fantastiskt att en man med avslaget ben nu är åter på planen. I match och i fotbollsskor. Frågan är om Rosicky någonsin lyckas göra en sådan resa?
Jag minns hur kritiskt Pires en gång detaljstuderades efter sin skada. "Han har blivit fegare i närkamperna" hette det då. Självklart spanades efter sådana tendenser nu hos Eduardo, men en halvleks spel ger självklart inte några sådana svar.
Nil-Nil i halvtid.
Two-Nil i fulltid.
Kvällens målskyttar blev Randall och Kieran Gibbs. Bakom målskyttarna stod Fran Merida med en underbart pass till Randall , och Wilshere jobbade fram fri yta och skottläge till Gibbs.
I "skuggan" av Eduardo och målskyttarna gjorde Merida och Rui Fonte störst intryck en disig tisdagkväll i mitten av december. Merida besitter en enorm potential - men hur märkligt det än må synas i skrift just denna säsong: Det är konkurrens på mittfältet. Denilson mot Merida?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar