Gott Nytt Gooners!

2011 har varit ett märkligt år, stundom bjudit några riktiga dalar. Nu lägger vi året till handlingarna och blickar framåt.
Och årets allra sista dag kunde inte slutat så mycket bättre. Efter den i allra högsta grad frustrerande kryssmatchen mot Wolves när övriga resultat var tunga så slutar den 31:e december 2011 helt tvärtom.

Manchester United får stryk på hemmaplan mot bottenlaget Blackburn, 2-3. En präktig fyrverkipjäs till 70 årsfirande Sir Alex Ferguson.
Chelsea gick på pumpen hemma på Stamford Bridge mot Aston Villa och Tottenham spelar kryss borta mot Swansea.
Samtidigt på Emiraten blir det ett "hederligt" one-nil to The Arsenal i Londonderbyt mot QPR.

Målskytt Robin van Persie som därmed slog klubbrekord i antal gjorda ligamål under ett kalenderår.
Innan det viktiga segermålet kom insmög sig samma olustiga känsla som mot Wolves. Massivt spelövertag och en radda brända chanser.
Men ett mål gjorde skillnaden. Gjorde nyårsaftonen litet gladare!

På läktarplats satt Thierry Henry och applåderade. Snart ska han göra två månader i sin gamla klubb på inlån från NYC Red Bulls.
Hur det kommer att påverka laget och spelet återstår att se 2012. Jag kan se både gott som ont med en sådan lösning.
Jag hoppas på det goda. Det är dessutom några riktigt prestigefyllda som betydelsefulla möten som Henry har chans att medverka i.
Ligamöte mot Mamchester United som Champions Leaguespel mot Milan.

Men det är nästa år. Som startar om några timmar när detta skrivs.

Nyårsönskan får bli att tillfrisknandet fortgår bland Arsenals nyckelspelare.
Att Verminator fick lämna planen årets sista dag blev dagens mörka punkt.
Vi önskar snabb återhämtning. Sedan väntar vi på att Sagna som Wilshere snart är åter på planen, liksom övriga kamrater.

Gott Nytt 2012 alla Gooners!

Tungt när trend bröts i Manchester

Inte en förlust i ligan sedan den 2:e oktober för Arsenal inför bortamötet med inte så litet prestige i potten. Än mer väsentligt var att här var avgörande poäng att spela om. För Arsenal att fortsätta knapra in, eller för Manchester City att rycka i täten.

Spelmässigt blev det en fartfylld tillställning där hemmalaget öppnade med enorm press och energi, men sedan bytte lagen chanser i perioder. Rafflande och ovisst med 0-0 i halvtidsvilan.

Szczesny, Gervinho, Song, Arteta och Vermaelen bjöd på förstklassiga insatser.
Song hela tiden på gränsen med hårt fysiskt spel vilket renderade i gult kort från Englands sämsta, eller ska jag säga "Arsenalfientlige" domare; Phil Dowd.

Låt mig återkomma till honom snart.

Med femte gula kortet är Song avstängd Inför veckans förestående möte mot Aston Villa och det blir tunnare på mittfältet. Även Arteta med ett gult kort i Everton innan klubbytet och fyra införskaffade i Arsenal blir borta på onsdagen.

Åter söndagen och en match där City fick alla poäng och Arsenal inget.
1-0 till det arabiska miljardbygget och Samir Nasri kan få grina allt bredare i drömmen om en titel. Arsene Wenger lät efter matchen meddela att Arsenal är borta från titelracet, och frågan är väl om de någonsin varit med under denna säsong trots en underbar upphämtning från en kaotisk start.

Med sexton matcher spelade av trettioåtta skiljer nu tolv poäng mellan City (41p) och Arsenal (29p). Det lär bli en kamp om fjärdeplatsen, men i tuff konkurrens med Liverpool, Chelsea och inte minst Tottenham som trummar på som om det vore 1961.

Som av en slump så har helgens Arsenalrelaterade nyheter handlat om att nästa man från Arsenal till City ska bli Robin van Persie. Money is not the issue, som bekant. Frågan är om Arsenal har kurage nog att låta bli att sälja även om astronomiska summor erbjuds till en 28-åring som kan lämna som fri transfer våren 2013?

Som av en slump utsågs Samir Nasri till "Man Of The Match" i just detta möte även om han vida överglänstes av Joe Hart, sannolikt ligans bäste målvakt.

Och som av en slump så var det Phil Dowd som höll i pipa och kort i matchen.
Att hålla i attiraljer som hör uppdraget till är dock inte samma sak som att hålla koll på läget på planen.

Att FA:s domare Phil Dowd är en jättepajas är ingen nyhet för dagen.
Vi minns februari i år med hyfsat färskt minne. Arsenal hade ledning 4-0 på St Jame's Park. Dowd plockade bort Diaby från planen och lät Arsenal spela tio man. Därefter tilldömdes Newcastle två straffsparkar i en match som slutade 4-4 och blev början på raset för laget under en vår som blir svår att glömma.

När Arsenal i underläge, efter att ha fått ett kvitteringsmål avvinkat i en mycket tveksam offsidesituation, så blir det frisparkar när Citys stjärnor börjar ramla lätt medan spelet får fortgå när Miller, Kompany eller Touré är bryska.

När Richards får bollen på armen i eget straffområde så att bollen ändrar riktning, då är det självklart inte straff. När det är handboll bestämmer Dowd.

Det var ett retligt mål som gav City en inte helt rättvis seger. Szczesny släpper en retur åtta minuter in i andra halvlek, orutinerade Miquel som fått ta plats i backlinjen var inte med när Silva kunde slå in bollen.

Framåt skapade Gunners egna chanser, och utöver det bortdömda målet, så bjöd Hart på tre makalösa skotträddningar.

Ett kryss hade känts som ett rättvist resultat. En förlust känns som ett svidande nederlag. Och fråogorna som uppstår efter matchen är vad Arsenal har för gift framåt när van Persie inte gör konstmål?
För dagen var Vermaelen - BACK - den vassaste anfallaren.
Arsjavin och Chamakh gör som bekant inga mål längre. Tyvärr.

Och backlinjen nu i tider som komma skall av tufft matchande?
Hur blir det nu?
Fortsätta med Miquel?
Ge Coquelin chansen i brist på alternativ?

Med Sagna, Gibbs, Jenkinsson, Santos och nu Djourou på den aldrig sinande skadelistan så står Arsenal onekligen i en tuff situation vad gäller försvaret. Lägg därtill att Song som gjort inhopp i backlinjen är borta kommande match.

Det blev plötsligt en rad av mörka tankar efter en hyfsad svit.
Det reser frågor om eventuella nyförvärv under januari.
Stalltipset får nog vara att det inte blir något sådant.
För egen del ser jag gärna att råmaterialet Oxelade-Chamberlain kan få chansen på bekostnad av de som har svårt att prestera.

Löser inte backkris eller skadelista. Men kan ge annan energi som kraft.

Laget jag inte ville att AFC skulle möta...

...fick man då självklart i dagens lottning til Champions League.
Milan.
Hade hellre tagit Barcelona igen. Tredje gången gillt. Eller Real Madrid. Eller Bayern München.
Helt uppriktigt.
Men inte AC Milan.

En känsla.

Det finns många vackra gamla CL-drömar om "den italienska festen".
5-1 borta. I Milano. Då hette motståndaren Inter.
Edu!

Men då var då.
Nu är nu. Samma stad. Annat lag.

Jag är livrädd för att festen kan bli kort.

Att italiensk defensiv kan få matcherna i ett tempo som inte passar Arsenal.
Jag hoppas jag har fel.
Uppåt väggarna fel.

Nåväl. I närtid, Man City borta på söndag.

Man City sim är just borta. Från Champions League.

Men trots en vacker vändning från avgrunden denna höst så sitter minnet i från det dsenaste bortamötet i Manchester. Förvisso mot Man Utd.

Nu väntar ett taggat hemmalag. De har slagit ut Gunners ur ligacupen. Och de lår varsfulla av allmän revanschlusta efter förlusten mot Chelsesea.

Manchester är Premier League?

Jag skulle blåljuga om jag inte erkände ett visst mått av "skadeglädje" under den sena onsdagskvällen när det stod klart att båda Manchesterlagen fick lämna Champions League. Missat avancemang och fortsatt spel i Europaligan.

Det måste vara en rejäl knäck för Sir Alex Ferguson vars lag onekligen har dominerat fotbollen i ett decennium.

Men jag tror att missnöjet är minst lika stort bland Manchester Citys ägare som supportrar. Här talar vi om ett lag som fått medel liknande delar av en svensk statsbudget för att köpa och avlöna stjärnor som skulle ha tagit hem den mest ärorika titeln inom klubbfotbollen. Mancinis försök att mörka sin besvikelse och lägga all press på Manchester Uniteds misslyckande blir rätt och slätt patetiskt.

Samir Nasri får i alla fall spela Europaspel. Det var ju det som lockade.

Ändlösa skämt om de båda ärkerivalerna har avlöst varandra på bloggar som på twitter. Det säger också något om läget kring de båda lagen.

Men det finns också en mer allvarsam debatt i England. Är detta det "slutliga beviset" för att Premier League är en allt svagare liga?

Ett märkligt resonemang, men det är Engelsmän med ett plötsligt skevt självförtroende kring landets stora sport som gör sig påmind här vill jag hävda.
England, landet som är de eviga världsmästarna, men som inte har vunnit ett VM sedan 1966, och som aldrig är bäst när det gäller i de stora mästerskapen.
Förvisso tror jag att det kan bli ändring på den saken redan i sommar.

Men att sätta likhetstecken mellan Premier League och engelsk fotboll i allmänhet känns inte relevant år 2011.

Ligan har spelare från hela världen. Inhemska sportjournalister älskar dock lagen med flest inhemska spelare. Ett arv som må vara naturligt för en före detta stormakt. En nation som nu är i samma kris som övriga länder i västeuropa trots att man (självklart) valt att stå utanför Euron.

Onsdagens resultat gav onekligen engelsmännen en hård törn.

Men det finns fler klubblag än de från Manchester och det finns som bekant två som har gått vidare i UEFA:s finturnering.
Båda från London.

Vem hade trott det?

Noteras att ännu en pseudodebatt uppstår om vilket land som egentligen hyser den bästa fotbollsligan. Italien och Serie A har fått upprättelse hävdar exempelvis Marcus Birro. Upprättelse från vad?

Tillskillnad från många som likt Birro brinner för landets liga i sig på ett nationalistiskt sätt likt det som nu plågar många engelska journalister så ser jag skillnad på liga och lag. Där Birro och andra hyllar varje italienskt klubblags framgångar, oavsett namn, emblem och färger, så finns det bara ett lag för mig.

Gunners!

Det är just därför jag kan kosta på mig litet skadeglädje utan minsta känsla av dåligt samvete. Att den roligaste fotbollen spelas i Premier League är en annan biff!

http://twitter.com/swede_Arse




- Posted using BlogPress from my iPhone

Satsa på FA-Cupen!

Tabellen i ligan börjar "rätta till sig" efter lördagens bortavinst mot Wigan. Säsongens största seger med fyra mål mot noll. Extra glädjande att matchen, som började tämligen slarvigt, fick dyra olika spelare från Gunners i målprotokollet. Vermaelens glädjer vid nickmålet (efter 178 mållösa Arsenalhörnor) gick intye att ta miste på. Likaså Gervinhos mål vid 3-0. Det var kalas i lördags. Och för statistiker kan meddelas att Arsenal nu har samma antal vinster, förluster som oavgjorda resultat som i fjol vid samma tidpunkt.

Nu är det tisdag kväll och Arsenal, redan färdiga för avancemang i Champions League, har fått stryk borta mot Olympiakos med 3-1. Det var ett reservbetonat Arsenal på planen, inte helt olikt det lag som fick förtroendet då det blev respass mot Manchester City i ligacupen.

Men här fanns ingen gnista, resultatet rättvist. Motivationen var större hos Olympiakos som hade allt att spela för, var minuten från avancemang när Marseille lyckades vända ett tvåmålsunderläge till seger 3-2. En vinst som betydde uttåg för det grekiska storlaget. En förlust som innebar en befarad skada på Santos. Knappast det mest önskvärda läget med Gibbs ett stycke från återkomst.

Mannone fick chansen efter tjugofem minuter då Fabianski klev av. Det var en osäker och matchotränad Mannone som med en märklig tavla bjöd Olympiakos på 2-0. Här hade sedan Arsenal svårt att hämta ikapp. Detta trots en reducering av Benayoun, som växer alltmer i egna ögon desto mer jag ser av honom. Läge att köpa loss israelen helt från Chelsea när transferfönstret snart öppnar?

Det var Wengers 200:e Europamatch med Arsenal. Självklart hade det varit snyggare med vinst vid ett sådant tillfälle än en förlust. Men det enda som egentligen stod på spel var att hålla truppen frisk och skadefri. Santos blev kvällens smäll och nu inväntas närmare fakta.

Jag avstår några fördjupande analyser om Chamakh och Arsjavin.
Har varit vän av ryssen, vars assister många tydligen missade den gångna säsongen. Nu händer inte mycket alls. Gissar att någon i denna duo byter klubb inom en månad. Men ser hellre att det blir Chamakh som underpresterat i snart ett års tid. Formsvackan betydligt kortare hos Arsjavin.

Under söndagen blev klart med lottningen till FA-Cupens tredje omgång. Arsenal tar sig an Leed Utd på hemmaplan den 7:e januari. Jag hoppas att Wenger satsar på FA-Cupen som blivit tämligen styvmoderligt behandlad senare år. Nu är vi borta från ligacupen och vidare i Champions League. Laget har självklar högsta fokus på en god placering i ligan.

Hoppas kan man göra, men få lär väl tro att det bär vägen fram till pokal i vare sig PL som CL.
Därför hoppas jag att man satsar hårt på FA-Cupen.
Det sliter hårt att slåss på tre fronter. Men det är en front mindre än i fjol.
Laget kanske något svagare på pappret. Efter lördagens uppvisning mot Wigan, förvisso ett bottenlag, så tycker jag mig se något, en säkerhet bakåt och en harmoni - som jag saknat senare år och säsonger.

Laget bör mäkta att slåss om pokal där chans ges. Och den chansen heter FA-Cupen.

Efterspel

Ut i ligacupens kvart mot Man City

Manchester City har inte vunnit en match mot Arsenal i London på 36 år. Det var dessutom extra laddat inför kvartsfinalen i Carling Cup år 2011 när det miljardsatsande Man City hade med Samir Nasri i truppen. Han fick heller inte det varmaste av mottaganden av Arsenals supportar.

Det har varit tufft nu, tyckte Mancini, som likt Arsenal spelat både Champions League och Premier League under den senaste veckan. Manchester City med Balotelli avstängd fick därför komma med ett "reservbetonat lag" till London.

Agüero £38 miljoner, Dzeko £27 miljoner, Nasri £24 miljoner och Savic £10 miljoner utgjorde en kvartett om £99 miljoner när Mancini fick vädra det "lättare gardet."

Wenger är konsekvent vad gäller sina spelarval i ligacupen. Här får de yngre chansen, det är deras cup. Och det var en fröjd att se de yngre fysiska spelarna som inte vek en tum mot City på hemmaplan. Coquelin, Frimpong, Miquel och inte minst Oxlade-Chamberlain ångade fram, slogs om varje centimeter. Fabianski i målet var den ende som utstrålade litet av osäkerhet.

Och det blev en underhållande tillställning där nämnde Fabianski inte sattes på några större prövningar. Park som forward syntes mest under första halvlek, ackompanjerad av Chamakh som förblir märkvart osynlig. De chanser som skapades räddades av Citys jätte till målvakt, fyra meter långa Pantilimon.

0-0 i halvtid kändes ändå som ett resulat som talade för Arsenal. Skulle sanningen kunna vara så vacker att några ungdomar skulle kunna spela ut Manchester City ur cupen?

Nej.

Messi-replikan Agüero fick EN chans i en snabb kontring i 83:e minuten precis efter en Arsenalhörna. Det var tämlifen rent på Arsenals planhalva och Fabianski gjorde sig inte stor. 0-1.

Det känns mest som ett slags dråpligt öde att Kolo Touré, av alla, var mannen som sekunderna innan Arsenals hörna rensat undan och rädat Manchester City från
1-0.

Så kan det gå i fotboll. Infoga klyschan där den känns bäst.

Så blev ligacupesn äventyr kort. Ingen final att vare sig vinna eller förlora. Trist med tanke på att det till övervägande del var ett stort nöje att se energin och viljan hos Arsenals yngre garde. Några lär nog få chansen till mera speltid framöver.

Noterbart att scenförändringen inte blev så mycket vassare för Arsenal när Arsjavin och Gervinho tog plats. Gervinho inblandad i vad som kunde blivit ett ledningsmål, men i övrigt var avsluten inte av vassaste klass.

Det är väl Arsenals störsat problem just nu, avsaknaden av sniper / striker. Med Robin "38 goals" van Persie på bänken så saknades det där allra sista - avgörande touch och måltjuveri.

Av planen vankade Nasri och hans vänner som vinnare, vidare mot avancemang och semifinal. Med tanke på matchbilden över speltid så kändes det inte helt rättvist.

Utöver "Ox" en extra stjärna i boken till Benayoun som gjorde en mycket stabil insats för kvällen och laget.

Segersvit bröts i Londonderby

Efter fem raka ligasegrar och säkrat avancemang som gruppledare i kvalet till Champions Laegue så tappade Arsenal i sin fina vinstsvit när det var dags för Londonderby, Norr mot söder, Arsenal mot Fulham.

Det har varit en trivsam tid med ett rejält ryck efter den tunga säsongsstarten. Robin van Persie har presterat på absolut topp i sin karriär och har öst in mål efter annat. "A One Man Team" säger belackarna som inte noterat att det faktiskt krävs fler i lagidrott än en ensam forward, hur fornstark denne än må vara.

Mycket av den tiga säsongens närmast katastrofala brister tycks man ha kommit tillrätta med, inte minst defensiven även om den går att putsa på ytterligare. En frisk van Persie i skytteligans topp och självförtroendet, eller "mental strength" som Wenger skulle uttrycka sig, har växt med poängskörd i liga som i CL:s gruppspel.

Bottenlaget Fulham på besök skulle sannolikt bli ännu ett segertåg på Emiraten. Men ett derby är ett derby, ich det var trötta ben och huvuden efter onsdagens europakamp mot ett offensivt Borusia Dortmund som också hittat formen hemmavid och som var piskade att vinna.

Men tre dagar senare var det märkbart tröttare ben och huvuden på hemma-arenan, trots att Wenger roterat litet på manskapet sedan onsdagens kväll. Koscienly fick vila till förmån för Djourou som fick några minuter under onsdagen. Gervinho startade på bänken till förmån för Arsjavin. Och det var den "lille ryssen" som noterades först då han trodde sig slå in 1-0 redan efter tre och en halv minut, dock var det med halvmetern offside vid tillslaget.

Innan match läste jag att lördagens domare, alltid så pinsamt usle Mike Dean fått förtroende att hålla i matchen. Någon hade noterat att Arsenal inte vunnit någon av de senaste nio matcherna som Dean dömr för Arsenal. Slump eller varningsklocka?

Fulham spelade tätt och kompakt, var på andra sidan Themsen för att ta poäng efter förmåga. Bobby Zamora ständigt på hugget. I halvtid var målcahnser som skott på mål 4 + 4 för båda lagen.

0-1 kom i en kontringssituation där en sund domare hade blåst efter att Arteta blivit fälld. Men nu var det Mike Dean som höll i pipan och spelet fick fortgå till Fulhams fördel där Riise, av alla, tråcklade sig in i en halvöppen box, skottade varpå bollen slogs av Vermaelen rätt in i högerhörnet.

Arsenal fick sedan kämpa och kriga, men det var trögt. Ramsey och Arteta såg synnerligen slitna ut och Arsjavin gjorde sig osynlig. Wenger möblerade om så offensivt han mäkatde och lät även Diaby som också gjort comeback i veckan komma in på planen tillsammans med Gervinho.

Ingen över hövan märkbar förändring noterades. Men utdelningen kom tillslut, tillika med en skön revansch för Vermaelen som kunde nicka in kvittering i 82:a minuten. Sedan var det fullt blås framåt. Dock utan att resultatet förändrades innan matchen visslades av.

En poäng vunnen eller två poäng förlorade?
Martin Jol såg betydligt mer nöjd ut än kollega Arsene Wenger vid det hövliga handskakandet.

Även om inte van Persie fick briljera vidare i sin svit så fanns annan målskytt i Vermaelen som gjorde två. Med säkerhet betydligt mer nöjd med det sista framför det andra.

Tjugofem matcher återstår och därmed sjuttiofem poäng att spela om. Den som klagar på spänningen med sju lag som krigar om topp fyra bör uppsöka läkarvård.

Härnäst väntar ligacup mot Manchester City. Vi lär väl se om resan stannar där och då, eller om äventyret fortsätter i Carling Cup.

Strulig sensommar - mild höst

Det är ligauppehåll och ganska trist. November är ett enda grått mjölkigt dis. Det gråa är ändå det ljusaste man ser av dagen. Svart när man går upp, svart när man går från jobbet, svart när man går till sängs. Jag skriker inte ännu en "vargvinter", men att klampa runt i mörker eller en atmosfär av utspädd lättmjölk, eller gammal Grape Tonic, är inte min melodi.

Det är en osedvanligt mild sen höst. Och mildväder råder sanbolikt även i varje Arsenalsjäl.
Fyra raka segrar i ligan, varav bortavinsten, den makalösa bortavinsten, på Stamford Bridge - sent lär glömmas. 3-5. Det är en match att plocka upp från den biologiska hårddisken och ta fram igen och igen och igen när mörkret äter litet mer av varje dag som går.

En mental vändning. Och nej, jag undslipper mig att travestera monsieur Wengers snack om "Mental Strength". Kanske var detta en match som kan få bli lika avgörande åt ett positivt håll som förlusten mot Birmingham i Carling Cups final blev en färd rätt ned mot botten och mörker, mentalt, som resultatmässigt.

Ny seger, hemma, mot West Brom, där Arsenal fullkomligt häll i taktpinne från start till avslur, där Jenkinson imponerade på högerkanten och där Arteta inte bara gjorde ett klassmål, utan också sin allra bästa insats sedan han kom i Arsenals dress. 3-0. Det kunde blivit större siffror. Och laget har litet målskillnad att tugga upp efter den struliga starten, som man helst vill glömma.

Lunkade på hyfsat även i kvalet till Chapions League med Marseille på besök. Oavgjort med 0-0 lämnar dock för ett onödigt spännande avslut sedan regerande Tyska mästarna Borussia Dortmund kommit igång och är med i gamet om avancemang.

Och medan svensk media ägnar spaltmil åt Zlatan och Zlatans bok, och vet att rapportera att "Engelsmännen är iskalla inför Zlatan" (inte ens halva Wembley utsålt inför träningslandskampen mellan England och Sverige), och det hålls fotbollsgala där man kan tro att det är år 2004 med pristagare som Isaksson, Mellberg och Zlatan, så går man och inväntar att tio dagar av November ska passera så att det kan bli litet angelägen fotboll igen.
Typ Norwich borta.

Det är tight kring fjärdeplatsen, om det nu får bli säsongens realistiska mål. Newcastle har slutat att förvåna och börjat imponera. Tottenham tycks få sin säsong, men Liverpool har inte övertygat fullt ut. Det som återstår av säsongen, vilket är en hel del, är också konkurrenternas misstag. Lika viktiga som egen form.

Törs man tro att Arsenal haft sin beskärda del av skador nu?
Jag trodde nästan så fram till dess jag läste att unge Ryo gått och skadat sig.
Det kom samtidigt som nyheterna om att klubben invigt ett toppmodernt och nytt medicinskt centrum...

Carling Cup denna säsong då?
Manchester City i kvarten.
Det kan ta stopp där, trodde jag.
- Det blir avancemang, visste "Mäklar'n" att berätta!

En än mer positiv supporter, vars namn jag inte känner till, visste att vråla till absolut alla som kom i hans väg efter den där underbara lördagen på Stamford Bridge
"Nu vänder det, WE WON THE LEAGUE AT THE BRIDGE, kom ihåg att jag sade det - i vår!"

Riktigt så optimistisk är jag nu tyvärr inte. Trots en mild höst.

Londonderby efter 4 raka vinster

Har inte skrivit en rad här på 24 dagar. Dåligt. Mitt i fotbollshösten. Har ägnat tiden åt skrivit många rader och rapporter på annat håll och i andra sammanhang. Under tiden som oktober bjudit på arbete som ätit upp oproportionerlig tid så har Arsenal lyckats med fyra raka vinster.

Vinster i ligan mot Sunderland och Stoke, vinst (ocj vilkenb viktig sådan, på målsnöret) i CL:s gruppspel borta mot Marseille. Och så ny vinst i veckan i CarlingCup mot Bolton som gästade London, tog ledningen med 0-1, men föll med 2-1 efter vändning av Arsjavin och Park. Snygga mål dessutom.

Vermaelens comeback en av de stora händelserna vad gäller spelet. Mäktar han med full speltid i det laddade Londonderbyt borta på Stamford Bridge mot Chelsea?
Ett Chelsea på 19 poäng som det således skiljer sex poäng mot då Arsenal nu kammat ihop 13.
Poäng under lördagen för Gunners, om så ett, skulle onekligen innebära att man kan tala om ett trendbrott efter den historiskt usla starten i ligan 2011/12.

Under de senaste tre veckorna har så mycket annat av intresse inom den Engelska fotbollen i allmänhet som kring Arsenal i synnerhet inträffat att det inte får plats att referera nu när jag är åter.

Arsenals årliga möte med aktieägarna den gångna veckan tycks ha varit en rörig tillställning enligt flera förstahndsrapporter av folk som faktiskt var på plats. Kroenke öppnade munnen och gav sitt fulla förtroende för 75-årige ordförande Peter Hill-Wood. Själv tycker jag att nya ansikten i styrelsen, nya hjärnor och nya idéer under rådande förhållanden är lika viktiga som nya spelare i sommarens transferfönster.

Wenger har lättat på förlåten om vad som egentligen inträffade under den turbulenta sommaren 2011. "Halva laget" ville lämna. Käftsmällen på Wembley mot Birmingham City i vintras satt uppenbarligen i länge. Det har vi alla kunnat se. Men att det tog så hårt att "massflytt" blev resultatet påvisar bara hur tung den mentala härdsmältan var. Det kommer att ta sin tid att reparera. Och för att använda en sliten klyscha; "Framgång föder framgång". Får bara hoppas att självförtroende ökar med vinsterna. Att inte Chelsea bjuder på nästa jättepropp.

Apropå jätteproppar så går det inte att undvika att kommentera Manchesterderbyt. 1-6 för Manchester United på hemmaplanen Old Trafford mot ärkerivalen Manchester City.
Trots mina svala känslor för ManUtd, trots att de dessutom piskade sönder och samman Arsenal i höstas med ofattbara 8-2, så kan jag inte känna någon "skadeglädje".

Allt jag känner är att det konfirmerar bilden av att biljardärer med aldrig sinande plånböcker där krispaket till Eurozoner är fickpengar, för alltid förändrat fotbollens villkor. Det går att köpa titlar. Och det är en trist utveckling även i en kommersiell cirkus som Premier League.

Come On You Gunners!