...över Arsenal. Ibland tror jag det. Trots att jag inte hemfaller åt mysticism i övrigt.
Likadant med konspirationsteoretiker. Jag brukar skratta gott åt de som får sin livsnäring av paranoia, som vet hur det förhåller sig. Som ser världen som ännu en taskig roman av Dan Brown.
Men ibland får jag nästan för mig att Engelska FA och dess domarkår verkligen har något otalt som de söker bevisa mot just Gunners. Det är väl ett utslag av den värsta men ack så vanliga sjukligt blinda supportersyndromet:
"Alla hatar oss, alla är emot just oss, yada-yada..."
Åter förbannelse, så.
Det känns ändå så "Typiskt Arsenal". Här väntar en final. Inte i världens mest viktiga eller märkliga cup, men trots allt en final för ett lag som har hungern, men inte lyckats nå ända fram under sex långa år.
Vad händer?
Arsenals lagkapten slår upp en gammal skada och kan inte vara med.
Jag lider mer med Cesc Fabregas än med hans supportar.
Han får inte vara med och leda sitt lag, spela sitt spel, på Wembley i London.
Jag fruktar ett taggat Birmingham och jag kommer att ha svårt att smälta en förlust där mittfältsspelet gick i sidled. Att Diaby istället är åter är en mycket
klen tröst i stunden.
Att Walcott också - som befarat - blir borta en tid - är också en oerhört trist misstajming.
Båda hade behövts som varit platserna värdiga.
På söndag.
Men även på Camp Nou.
Som i ligan.
Gunners For The Win!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar