The Hammer’s hit down

Jag hade en obehaglig känsla i kroppen som började gnaga redan innan helgen.Arsenal kommer att kryssa på söndag. Orsakerna till känslan var följande tankeväv:

1. Arsenal såg grymt slitna ut i Champions League mot AZ Alkmaar i veckan. Det var tungt, och man släppte in en mycket sen kvittering i en match man inte kunde knäppa igen. Ett Londonderby kräver sin energi.

2. Arsenal har de senaste åren av någon märklig anledning fått litet av ett spöke i West Ham.

3. Vinst och tre poäng och Arsenal hade den där chansen att rycka litet till en mer angenäm tabellplacering. Laget har varit i exakt den situationen några gånger tidigare de senaste säsongerna, och resultaten har så istället gått emot.

4. Efter Wengers födelsedagsfirande och Arsenals stora årsstämma lovades medaljer och troféer. Sådana deklarationer är alltid vanskliga och brukar ge rekyl snabbt och skoningslöst.

När så Tottenham under lördagen förlorade hemma på in "borg", så tillkom punkten
5. ...se punkten 3!

Och så rätt jag fick. Tyvärr som fan. Och så heligt sur jag blev. Jag tänker inte skylla på ett horribelt domslut, det var ett rent kompensationsdomslut – efter en incident som de facto var en straff. (Inte för att jag på något sätt accepterar just favörer från domare som rättar till sin misstag i efterhand)

Det var en blek och glåmig match. 2-0 i halvtidsvila och West Ham hade enbart en ensamt slitande Carlton Cole. Likväl fortsatte krysstanken att gnaga på. För mittfältet klickade rejält och spelare som Arsjavin och Fabregas såg inte mindre slitna ut i London ån tidigare i veckan i Holland. Ändå fick de nöta på. Trots att Nasri (!) som Bendtner var åter på bänken.

Det var slarvigt och det blev nonchalant. Och det här var en tillställning som Arsenal skulle ha knäppt igen tidigt efter vila. Så blev det nu inte alls. Viljan kanske fans (men det syntes förbannat dåligt) och orken tröt. När West Ham kvitterade till 1-2 så fylldes hela östra London av energi medan den helt sipprade bort hos gästerna från norr.

Nästa fasta situation blir livsfarlig, tänkte skallen. Och den kom. Visst kom den, i form av en straff. Och där var två viktiga poäng förlorade. Om så domaren lagt till stopptid på 20 minuter hade Arsenal aldrig vänt idag. Så kändes det.

Grunnar nu på hur detta lag ska ladda om till nästa Londonderby. De som möter Liverpool i ligacupen i veckan lär inte vara med då.

RUB IT IN: A DRAW!

Ledning. Borta. Inte rättvist, men två mål mot noll. Och mot det som blivit rivalen att jaga i år. Denilson fick göra mål Diaby likaså. Ett riktigt praktmål dessutom. Starten var Aston Villas, och enbart Villas. Ändå tar Gunners ledningen med ett mål, med två mål. Borta i Birmingham.

Men inte höll det!
Den här gången heller.
Inte skulle väl annandagen bjuda på en fröjdefull julavslutning!?

Gallas + Agbonlahor = straff. Slås lätt in av Gareth Barry. 1-2.
Sedan håller man ut. Till stopptid. Zat Knight får omarkerad och ensam närmast stå och ladda för fulla muggar i Arsenals straffområde... 2-2. 92:a minuten. Arsenal läcker till som en vällingstinn blöjbäbis.

En tvåmålsleding släppt.

Två poäng förlorade.
Ett nytt kryss.
Ännu ett kryss.

Nu jagar Everton Arsenal i hasorna.
Flåsande.
Sug på tabellen i slutet av året 2008.

LET'S RUB IT IN:

1 Liverpool 19 12 6 1 30-12 42p
2 Chelsea 19 12 5 2 38-7 41p
3 Man United 17 10 5 2 28-10 35p
4 Aston Villa 19 10 5 4 32-22 35p
5 Arsenal 19 9 5 5 32-23 32p
6 Everton 19 8 5 6 24-25 29p

Lördag den 10:e januari är jag på Emiraten. Om nu inga märkliga ting inträffar. Då är Bolton också på besök. Ett Bolton som avrättades synnerligen enkelt av Liverpool idag. Något säger mig att jag lär få se ett annat Bolton live. Kanske självaste Elmander hjälper Everton på traven?

Mardrömslördag och efterspel

"I can't believe this happened. Also, I can't believe such brutality still exists in football."
- Niko Kovac -


Birmingham C: 2 (McFadden 29', 95' str)
Arsenal: 2 (Walcott 50', 55')

"Inga stormbyar i Birmingham tack"...
Så avslutades gåedagens inlägg. Det blev inte storm. Det blev fullständig orkan på St Andrews.
En mörk och vedervärdig lördag i Birmingham. Eduardo bokstavligt talat lemlästad av Martin Taylor som gick en med ben, fötter och dobbar, före rätt in i Arseanls kroat-brasse så att två benpipor gicka av. Gick av!

Vedervärdiga bilder har kablats ut det senaste dygnet. De gör mig fysiskt illamående. De gör mig sorgsam. Nedstämd. På en gata i ett civiliserat land med lagar skulle påföljden bli fängelse. Nu blev det ett rött kort för kräket Taylor, och i allra värsta fall en förstörd fotbollskarriär för en ung lovande bollkonstnär. Vidrigt. Under söndagen har Eduardo opererats på ett "icke namngivet sjukhus i centrala London".
I bästa ("BÄSTA") fall kan skadan innebära att Eduardo missar sommarens Fotbolls-EM och sannolikt första halvan av den kommande säsongen.

Hela laget föll i synlig chock efter detta sällsynt brutala överfall. Och Birmingham kunde nyttja en skakat Arsenal och McFadden slå in 1-0 på frispark som en otränad Almunia i comeback hjälpte till att tippa in.

Någon form av mental övning måste doch ha pågått i halvtidsvilan. Theo Walcott, av alla, kommer ut och vänder på matchen inom loppet av 5 minuter. 2-1

Men domare Mike Dean ville annorlunda. En extremt tveksam straff där Clichy gick på boll och inte på Stuart Parnaby gav slutreultatet 2-2 på straff. Tid: 94:08.
Lagkapten Gallas så frustrerad att han vägrade lämna planen.

Brukar inte tillskriva domaren skulden då resultat inte bär vägen. Men Mike Dean bör ha några lådor champagne hemkörda av Sir Alex Ferguson idag. Mike Dean - som inte bemödade kalla til sig linjemannen som stod med flaggan nere.

Vidrigt.

Tre poäng ned till manutd. Fortsättningen är förvisso i egna händer (och fötter), men lördagen kändes som ett mycket, mycket ont omen!

Att Arsenal som klubb i årsbokslutet redovisar en vinst på 20 miljoner pund (247 miljoner SEK) medan CSKA London redovisar en förlust på nästan 75 miljoner pund skulle fått nig att le snett. Men inte idag. Litet lök på laxen:

Spurs vann f.ö söndagens ligacupfinal mot ovan nämnda ekonomiskt tyngda Londonlag. Grannarna får väl glädjas så länge det varar. Det släpps sannolikt en 20-disc DVD edition om "triumfen" i dagarna...

Tyvärr börjar jag åter noja på ett gammalt scenario som skissats på här tidigare i separat inlägg:

Ligacupvinnare - spurs [edit: rätt]
FA-cupvinnare - cska london
CL-vinnare - pool
Premier League-vinnare - mancs

Världen är ond?

Birminghans coach, Alex McLeish, Fergusons gamle vän om Taylor:
"Martin is not a dirty player, it was just at misstimed challenge"

Världen är dessutom full av vidriga lögnhalsar!

Spöket fick nobben

Det blev en förväntad matchbild, och det blev en riktig rysare. 0-1 via Gallas hand avslutades med skott från omöjlig vinkel av samme Gallas så att van der Saar fick flytta IN i målburen.
2-2 på stopptid.

Det kändes nästan som en seger. När Almunia var på utflykt (vad är det med den mannen och just Manchester United?) och Walcott sov istället för att markera Evra, så kändes det plötsligt som att luften gick ur Arsenal. Det gav riktigt onda vibbar. Skulle ett gammalt spöke få nytt liv? Allhelgonahelg och allt. Nu blev det inte så. Tack för det. Vid denna "sena timme", snart ett dygn efter matchens avslut, så har sannolikt de flesta läst alla tänkbara analyser och referat efter matchen som kom att hålla Arsenal kvar i toppen, och som nu innebär att laget genomfört tjugofem matcher utan förlust!

Vändningen via kvitteringen kan vara avgörande för hela spelåret vill jag hävda. Spöket fick inte vakna. En grym moral som måste vara den mest stärkande av mediciner. Inte helt oväntat så gnäller Sir Alex. Han hävdar, på allvar, att domaren dömde till Arsenals favör. Surkart!

Och i spelet bakom den enskilda matchen så kan Wenger vara nöjd. 34 möten har han nu coachat Arsenal mot Fergusons Manchester United. 14 segrar för Arsenal, 12 för Ferguson. 7 matcher har slutat med kryss. Jag förstår att Fergusons näsa lös rödare än vanligt av ilska igår. Det blev fest som vid en seger igår.

Trött idag.

Resa. Packa.

För övrigt vill jag se mer av Diarra framöver.