Det finns förluster och det finns förluster.
Att uppleva en där Arsenal blivit utspelade är en sak och ger en känsla. Besvikelsen faller då ofta tungt på det egna lagets agerande/ickeagearndee.
Att uppleva en förlust där laget spelade som den bättre av två parter, men ändå förlorar känns trippelt tung. Blytungt. Blygrått. Ilsket. Tjurigt.Uppenbarligen inte enbart känslor som svallar hos en vanlig simpel Gooner. Idag såg vi även
Wenger vara mänsklig och helt tappa fattningen.
Utvisad av fjärdedomaren efter att ha sparkat på en vattenflaska fick han avsluta matchen bespottad och hånad bland pöblarnas pöbel.
Bland de osköna på Old Trafford.
Det var alltså match på Old Trafford och där bestämer domaren oftare än annars hur matcher ska avgöras. Som av en slump var det dessutom Mike Dean som dömde. Dean, ökänd, med rätta, sedan århundranden, bland just Arsenals supportar.
(Dean - som för övrigt varnade Patrick "män mot pojkar" Evra att se upp i returspelet av semifinalen i Champions League på Emiraten i våras.
Dean "visste" nämligen att Arsenalspelarna var ute efter att skada Evra)
Dean lät så de gula korten hagla mot ett och samma lag idag, men tittade bort när Fletcher stämplade Arsenalspelare i eget straffområde. Han var snabb på pipan när Rooney gjorde en hederlig patenterad united ala Nistlerooy. Detta efter en i sig klantig utrusning av en (återigen) märkligt positionerad Almunia.
Men straff eller inte?
Avgör efter eget behag.
Sök upp någon video på nätet och studera exakt NÄR Rooney börjar att falla.
Och VAR den sena Amunias armar då är.
Efter dagar av idel "dykdiskussoner" där UEFA med Platini i speten nu tar nya hårda grepp efter skotsk inrådan för att stänga av Eduardo, så är det nästan en sjuk logik i att Dean i den Engelska ligan dömmer som han dömer. Och självklart utan att FA någonsin kommer att reagera när det återigen blåsts till straff uppe i Manchester.
Arsenal var det bättre laget i det stora. Men förlorar presigemöte och tre poäng på en straff och ett självmål. Det blir inte ens kryss och en poäng efter turliga reflexräddning, ribbskott, och en tveksam offside.
Det finns bara läxor att lära efter en förlust som känns långt mer orättvis än när Mancs vann i CL-returen på Emirates. För då var de klasser bättre. Idag - på hemmaplanen - klasser sämre.
Men bakom irriterande domslut finns läxor om självrannsakan som förändring att arbeta på.
1. Arsenal har uppenbarligen inte fortfarande förmågan att stänga en match,
trots spelövertag.
2. Laget tappar (fortfarande) energi som spel när frustrationen växer.
Vinnarskallar har inte råd att stressa - eller hänga huvud.
3. Det är nu två dygn kvar till dess att transferfönstret stänger.
I motgång saknar laget enad slagkraft.
En effekt av den låga medelåldern?
Arsenals bäste man var så, återigen, Gallas.
Arsenals olyckligaste man måste sannolikt vara van Persie.
Så nära - så långt borta.
Arsenals ojämnaste man är Diaby.
Kommer sannolikt alltid så vara.
Tre ligamatcher spelade för Gunners och det är så långt och så mycket kvar.
Men om några ögonbryn som varnande fingrar bör höjas, så är det mot grannarna i nordöstra London.
Tottenham.
Ruggig start.
De har hunnit med fyra.
Vunnit alla.
Det hade jag inte ens spelat 50-öringen på.
Slaget om PL kan bli tuffare, tightare och med långt fler aktörer som pretenderar kring att knipa någon av de fyra högsta platserna - än någonsin tidigare.
Domare 