Laget som inte KAN vinna

Den som anser att ligacupen avgjordes vid detta fabulösa fuck-up bör ändå ta en funderare kring vad Arsenal skapade under de förestående åttioåtta matchminuterna av finalspelet...

Bitterheten vet inga gränser nu. Här fanns chansen att spela om en pokal, den första på SEX år. Som tidigare nämnts, inte i den största och mest flärdfulla av cuper, men ändock en cup där lag från hela England sållats ut match efter annan.

Så stod Arsenal i final på Wembley i sin hemstad London och motståndet Birmingham, ett lag med helt annan spelstil, men som inte mäktat slå Arsenal sedan 1937. Typ.

Jag vet inte vad som hur man kommer att förklara förlusten inför media och supportrar. Knappast med gamla och väl slitna "We lack a little bit in maturity".
(Facit blev: "The number of games we played caught up a little bit on us. It took us a while to get into the rhythm and pace of the game" - Arséne Wenger efter match)

Var och varannan spelare har ju talat högt och brett om att man hade hungern, mognaden och skärpan. Och så kliver man in på Wembley och spelar sidledsfotboll och låter Birmingham helt diktera matchen efter egen gameplan.

Bedrövligt. Ingen fart, inget tempo. En blå mur avväpnade ett fantasilöst och trögt Arsenal. I en final.

Så kom 1-0 till Birmingham på en fast situation, en hörna där ingen hade koll på 202 centimeter långe Zigic. Så väl hade läxan gjorts.

Kvittering av van Persie gav tillfälligt hopp men mycket stod att förbättra efter pausvila.

Jag kommer förevigt undra vad Wenger sade där och då. Vad hans stora gameplan var att vända matchen, att ta kommandot.

Efter att ingen större förändring kommit inträffar två märkliga byten. Robin van Persie av och Bendtner in. Hade gärna sett dansken tidigare, men då på bekostnad av Rosicky vars plats Nasri skulle tagit och fått bli den offensive playmakern på mittfältet. Då hade Bendtner kunnat spela ytter. Nu fick han toppen.

Kan inte ha berott på något annat än att även van Persie känt av skada. Passande för vad som nu återstår... [EDIT: uppgifter efter match talar om en knäskada och att även RvP är borta mot returen i/mot Barcelona]

Ett än märkligare byte kommer när Chamakh, osynlig i två månader får ta Arsjavins plats.

Satt som ett frågetecken och undrade hur Wenger tänkte.

Ett jättemisstag gav Birmingham gav segraren? Koscienly och Szczesny bjöd på årets Mona Lisa. Ingen kommunikation och 2-1 till Birmingham på en icke-chans.

Sämst när det gäller.
Bitterheten så, och det är inget "tyckande" det är ett faktum. Sex år ger facit:

Arsenal kan inte vinna. Det gör ont men det är sant.
Det handlar inte om ett grandiost FUCK UP i åttionionde minuten. Hade man haft förmågan hade man spelat ut Birmingham under de föregående åttioåtta minuterna. Men det var aldrig aktuellt.

Många underpresterade stort. Song och Clichy var två. Nasri hittade (tyvärr) aldrig farten och vad Rosicky gjorde i matchen från start till slut är för mig den stora gåtan.

Jack Wilshere och de båda utbytingarna, Arsjavin och Robin van Persie försökte. Men Le Boss tyckte uppenbarligen annorlunda.

Så fest blev det inte denna gång heller.
2-1 är förövrigt resultatet vi minns från just ligacupfinalen senast, då mot Chelsea 2007.

Den som tror att Arsenal nu åker ned till Barcelona och lirar sig vidare till kvartsfinal i CL och därefter till semi och därefter till final som man vinner, köp en lott i farten!

Och FA-cupen där laget inte är vidare ännu, men om laget lyckas slå Leyton Orient så väntar ManUtd härnäst. Vinnarmentalitet för sådant, någon?

Ligan?
Där ovan nämnda röda djävlar tycks gå på högvarv, som alltid på våren.

Det är lätt att vara svartsynt i förlustens stund. Men tyvärr kom nog alla de svar man inte ville ha på Wembley den 27 februari 2011.

Vilar en förbannelse...

...över Arsenal. Ibland tror jag det. Trots att jag inte hemfaller åt mysticism i övrigt.

Likadant med konspirationsteoretiker. Jag brukar skratta gott åt de som får sin livsnäring av paranoia, som vet hur det förhåller sig. Som ser världen som ännu en taskig roman av Dan Brown.

Men ibland får jag nästan för mig att Engelska FA och dess domarkår verkligen har något otalt som de söker bevisa mot just Gunners. Det är väl ett utslag av den värsta men ack så vanliga sjukligt blinda supportersyndromet:
"Alla hatar oss, alla är emot just oss, yada-yada..."

Åter förbannelse, så.
Det känns ändå så "Typiskt Arsenal". Här väntar en final. Inte i världens mest viktiga eller märkliga cup, men trots allt en final för ett lag som har hungern, men inte lyckats nå ända fram under sex långa år.

Vad händer?
Arsenals lagkapten slår upp en gammal skada och kan inte vara med.
Jag lider mer med Cesc Fabregas än med hans supportar.
Han får inte vara med och leda sitt lag, spela sitt spel, på Wembley i London.

Jag fruktar ett taggat Birmingham och jag kommer att ha svårt att smälta en förlust där mittfältsspelet gick i sidled. Att Diaby istället är åter är en mycket
klen tröst i stunden.

Att Walcott också - som befarat - blir borta en tid - är också en oerhört trist misstajming.

Båda hade behövts som varit platserna värdiga.
På söndag.
Men även på Camp Nou.
Som i ligan.

Gunners For The Win!

God start på 2011

Gott Nytt år fellow Gooner!
Ett nytt år av glädje, sorg, frustration och eufori står för dörren. Och när det står 110101 i kalendern så är Arsenal kvar och jagar i ligatoppen, i Carling Cup, i Champions League och på väg in i FA-cupen.

Det blir en del fotbollsgodis som hjälper till att föra årstiden närmare ljuset.

I Birmingham var det hällregn på nyårsdagen när Arsenal kom på besök. Ligakonkurrenterna som nu slåss om topplaceringarna när hälften återstår, hade alla tagit sina tre poäng innan matchstarten i Birmingham.

Tre poäng för Gunners kändes därför som något av ett "måste". Och detta på en av de mer tuffa bortaarenorna. Birmingham håller fort hemma, och spelar hårt. Det brukar betyda rugby, och rugby brukar betyda att Arsenal hamnar i obalans, och inte får fart i det egna spelet.

Och visst smällde det rejält i vätan. Wenger mönstrade samma lag som mot Chelsea. Och Birminghams ruffiga game-plan blev kanske delar av det egna lagets fall. Kapningar utanför eget straffområde gav frisparksfördelar till Arsenal. Robin van Persie missade ettan, tvåan men smällde in 0-1 när tredje chansen gavs.

I övrigt var holländaren blek i avsluten och med litet mer skärpa hade RvP hunnit göra ytterligare några mål innan pausvila när Arsenal lyckades rinna igenom motståndarnas försvarslinje.

Med Wiganmötet i färskt minne kändes en ettmålsledning bräcklig. Men den saken ändrade Samir Nasri på ett stycke in i andra halvlek. När resultatet utökades till 0-3 efter ett självmål på en Arsenalforcering var matchen i hamn och segern fullkomligt kassaskåpssäker.

Sicken osedvanligt trevlig start på det nya året!
Nu laddas batterier till onsdagens riktiga tungviktsmöte i toppen.
Man City kommer på besök till norra London.

Poäng på fusk smakar illa

Så var det dags för litet ligafotboll igen efter landskamper och EM-kval och en "skön fotbollslektion" för de svenska i Amsterdam mot ett av VM:s finallag.

Birmingham som inte vunnit borta mot Arsenal på över 50 år på spelschemat. Gamla bekantingar som Sebastian Larsson och Alexander Hleb på besök. Och så den "särskilda stämning" som rått mellan klubbarna sedan Martin Taylors "kapning" av Eduardo i februari 2008.

Med en skadelista lång som ett helt lag så skulle Arsenal ut och revanschera de egna insatserna efter ännu en Chelsea-smäll. Och tre poäng bärgades när resulatet skrevs till hemmaseger och siffrorna 2-1.

Det finns dock ett övergripande faktum som lämnar en riktigt sur eftersmak. Arsenal vann på fusk. Chamakh dök likt Ruud van Nistelrooy och gav Arsenal en straff.

Detta då Arsenal sedan 34:e minuten var i underläge, 0-1, sedan Djourou helt missat att markera Birminghams 2-metersman Zigic som var framme med huvudet så att bollen visslade till i nätmaskorna bakom Fabianski.

Nasri klipper in bollen och kvitteringen. En kvittering som egentligen inte borde ha skett. Chamakh är en begåvad fotbollsspelare. Han har dock fallit lätt flera gånger under säsongen, och under lördagen var det rent skådespeleri. Jag vill inte se sådant.

Jag minns fortfarande hur Eboué en gång i tiden höll på med liknande dumheter. Jag hoppas att Weger tar ett allvarligt samtal med sin landsman. Sådant agerande lär självklart inte ligga till Arsenals fördel eller favör framöver.

* * *
I övrigt var det en match som tyvärr påminde om alltför många matcher senare år:
Bollinehav - check!
Snabba kontringar - check!
Omständliga avslut - check!
Usla hörnor - check!

Samma gamla problem som ligger kvar. Diaby är en märklig spelare. Han kan ta sig igenom fyra, fem. sex spelare, men sedan tar det stopp. Det ska bromsas upp, överarbetas och potentiella chanser rinner bara iväg. Ut i intet.

Förvisso borde Diaby få mer hjälp, mespelare som hänger med på ruscherna och möter upp. Ett exempel på någon som inte alls tog det jobbet under lördagen var Arsjavin, som gjorde årets blekaste insats.

* * *
Årets insats fram til stopptid stod Jack Wilshere för. Denne yngling lär bli en världsspelare av rang. Men här krävs fortfarande litet mognad. Och som av en händelse så avslutas en lysande match och insats, med ett "major-error", en horribel bentackling mot nämnde Zigic.

Helt huvudlöst och i klass med sådana ageranden som Wenger själv suttit och fördömt om och om igen. Nu blev det rött kort och denna mittfältsmotor blir borta från spel de kommande tre matcherna. Mindre klokt, inte minst med tanke på skadelistans längd.

* * *
Dansken, eller Bendtner, som han heter, gjorde entré som ligapremiär och det såg lovande ut. Det händer saker kring Bendnter. Killen hann visa att han är hungrig och han vill under sitt korta inhopp. Den tågan vill man se mer av. Från andra.

* * *
Med tre poäng avancerade Arsenal till en andraplats i ligan. Den placeringen kan vara borta redan under söndagen när Man City går till spel. Observera att Arsenal därutöver har Man Utd som Tottenham i hasorna med samma poäng, om än bättre målskillnad.

Det lär bli tight i år. Att Chelsea kan förlora poäng visade sig ånyo under lördagen. Om Arsenals trupp kan få hålla sig friska och skadefria, och man slutar att fuska, som tar och jobbar som ett lag, övar på avsluten - så kan det bli en intressant säsong. Men då måste laget höja sig rejält och putsa på bristerna som var så uppenbara som i spelet mot Birmingham.

Säsongen "slut" i Birmingham?

Jaha. Skitlördag på er!
Är fullständigt tom i skaftet.

Efter den gångna helgen där Arsenal vann Londonderbyt mot West Ham och Chelsea spelade kryss mot Blackburn såg det ut att ändå kunna bli en ljus vår.

Det var då.

Mera då:
För två år sedan åkte Arsenal till Birmingham och förlorade säsongen när Martin Taylor slog av benet på Eduardo. Gunners återhämtade sig aldrig från dennma februariresa, även om det 2008 återstod en hel månad mer av säsongen att spela om poängen på.

Idag åkte Arsenal till Birmingham och råkade inte ut för några svåra fysiska skador. Men vår spanjor i mälet fixade en mental smäll som hette duga.

Laget, lätt åderlåtet i vanlig ordning, hade oerhört svårt att få igång något eget spel under första halvlek. Och 0-0 i paus kändes just som en oroväckande föraning om ett kryssresultat.

Alla känner till att säsongen nu är på upploppet, att matcherna och poängen att spela om allt färre, och så länge Chelsea och Man Utd pumpar på så har man inte råd att tappa en ynka poäng.
Och medan nämnda Chelsea som bäst förnedrade det andra Birmighamlaget, Aston Villa, så hängde den sega nollan kvar på planen och i luften uppe i Birmingham.

En inbytt Nasri lyckades ändra på den saken i 81:e minuten genom att klippa in 0-1 bakom den ditills helt omutlige Joe Hart, som förvisso inte ställts på några svårare prövningar denna sista marslördag 2010.

Så oerhört viktigt.

Trode man naivt.

För vad hjälpte det?
Inte ett skit.

Två minuter in på stopptid ser Almunia till att bjuda på ett nytt pajasnummer när han lyfter in en lobb från Kevin Phillips. I nittioandra matchminuten!

Helt osannolikt. Eller sannolikt?

Arsenal kunde inte stänga matchen eller försvara sina tre poäng, utan förlorade två. Detta med endast sex matcher kvar att spela i ligan. Detta där ingen av konkurrenterna lär bjuda på några marginaler med arton poäng kvar att spela om. (Tre av de "enkla möten" Arsenal har kvar innefattar Spurs borta, Blackburn borta och Manchester City hemma)

Det var grymt, och det var så nesligt.
Den som inte är trött på spanjoren i mål efter denna lördaf och säsong räcker upp en hand, och slår av datorn och tar en disco.

Har i stunden som supporter svårt att ens söka "ladda om" mot veckan som kommer och Champions Leaguespelet mot Barcelona.
Ett drömmöte, som tyvärr inföll två matcher för tidigt.

Här har varit jullov!

Här har varit tystnad och stiltje. Totalt jullov. Inte en rad om Nasri , FA och efterspel att vänta efter ligamötet mot Hull. Inte en rad om rykten om eventuella nyförvärv, om Wengers julchatt med supportrarna, om Chelseas poängtapp, om Kroenkes fortsatta aktieköp, om bråket med Barcelona, om... you name it.

Bara tomt och tyst. Inte ens årliga fiktiva klappar till olika spelare som lag.

Men nu vaknas det till. Åter vardag. Efter klappar, snöskottning, stress som vila, umgänge och plock. Matfat ut, matfat in. Kalla drycker och varma drycker.

Idag spelas en synnerligen viktig match på Emiraten. Arsenal 35 poäng mot Aston Villa 35 poäng. Ingen har glömt hur det gick i novmber i fjol när Birminghamlaget var på besök. En neslig förlust. En kostsam förlust. Hur hantera ett formstarkt Villa i år?

Ett av årets absoluta utroppstecken spelar för övrigt också i Birmingham. Hos Villas ärkerivaler Birmingham City. Sebastian Larsson är på väg att bli stor i världens tuffaste liga. Det finns sannolikt sämre skolor att fostras och slipas i än hos Arsenal.

Kan nu när succén är ett faktum inte låta bli att fundera på hur det månne gått om denne svensk fått vara kvar och mogna till i The Gunners.

Äntligen igång

Äntligen igång efter evighetslångt som sömnigt landskampande. Innan lördagens eftermiddag: Hade riktigt "bad vibes" på Birmingham såväl inför match som inombords bland de få grå.
Och, vad har de för lirare (liksom gäspande ägare) egentligen?
Ja. Bissen, undantaget. Var har han hamnat i för soppa?
Ska han ha "polare" som Ridgewell, Bowyer, McFadden och O'Connor.

Englands finest's?

It's a no-no. It's just plain ugly-rugby.

Det räckte inte med att söka amuptera Eduardo.
Dagens offer, om än med turligt som lindrigare skada, blev Walcott.

Vilket j**vla skitgäng!

Byt plan, regler och bollform, BC-Blues!

Nåväl, underbar seger blev det.
Äntligen är PL igång. Igen. Uppehållet har känts som en istid. Som dött konstgräs i oljepalast.
Och igång där dagen bjöd hyffsade resultat.

Rugbygängets lokalkonkurrenter, Aston Villa, visade att chelski kan förlora.

Och en Liverpoolsupporter visade att "tifo" kan gör skillnad!

Tabellen börjar bli rejält vackrare nu.

Snyggare än mig.

Glöm inte för stunden att vi inte mött Chelski, eller Spurs. Ännu.

3-1. Arsjavin spikade igen kistlocket.

Morsning och god lördag!

(Mer imorgon)

PS. Liverpool är en skön röd ballong. DS.

Behöver Arsenal Upson?

Medan stor energi och spaltmil av text i media och på bloggar under innevarande Silly-Season och transfer ägnas Arsjavin så har endast några spaltcentimeter och enstaka bloggrader avhandlat mittbacken Matthew Upsons eventuella återkomst. Det skulle handla om en lån- och bytesaffär med Londongrannen West Ham, just nu hårt pressade av den ekonomiska krisen.

West Ham får låna Bendtner och Arsenal tar sig an Upson, som fått Capello's välsignelse i det Engelska landslaget.

Upson som tillhörde Arsenal under åren 1997-2003 gjorde få matcher i klubben. Orsaken var att Arsenal på den tiden hade just det som gjort klubbens profil så känd: ett lag med en stark defensiv backlinje. Och detta med peresoner som Tony Adams ocvh Martin Keown. Här var inte lätt att ta plats för den då unge Upson. Men främst var det Upsons eviga otur med långtidsskador som gjorde att han (som så många andra Arsenalspelare) ägnade mer tid åt rehabilitering än åt serie- och cupspel. När han var frisk blev det utlån till klubbarna Nottingham Forest, Crystal Palace och Reading, innan han såldes till Birmingham City för £ 1 miljon.

Under sex år blev det så totalt 56 (mållösa) matcher i Arsenal...

Att det fladdrar betänkligt i Arsenals backlinje innevarande säsong är ett faktum. Och är det inte skador som spökar så talas det om vantrivsel och personlig osämja. Laget går därför runt på olika konstruktioner som personer, match från annan.

År 2007 (långt innan någon kunde stava till ordet "finanskris", allra minst isländske ägaren Björgolfur Gudmundsson...) köptes Upson in på ett 4,5 år långt kontrakt till West Ham för £6 miljoner pund. Det startade med skador även här, men Upson har sedan hunnit med över 50 matcher för Hammers, samt fått förtroendet att bära kaptensbindel.

Är då snart 30-årige "Matty" lösningen på en stabil backlinje?
Konstateras kan att Wenger aldrig någonsin tidigare "tagit tillbaka" en spelare som väl lämnat klubben. Frågan är varför han skulle göra det nu?

Att låna ut valpige Bendtner synes inte vara någon dum idé. Detta förutsatt att Wenger väljer att spela Vela mer, samt att Eduardos återkomst fungerar efter alla förhoppningar. Men om framtiden kan ingen sia, och transferfönstret stänger om 14 dagar.

Ett annat alternativ i att förstärka backlinjen kunde vara att "raida" Zenit St Petersburg på kroaten Ivica Krizanac som man tar sig an tillsammans med Arsjavin...

Nu synes allt förhandlade med den ryska klubben gå trögt. Under lördagen rapporteras att Usmanov ska vara mannen som blir nyckeln till att någon affär med Zenit ska gå i lås. Frågorna som uppstår är om Arsenal verkligen är betjänt av den typen av hjälpande händer. Den andra frågan är hur försvaret kommer att formeras under vintern och våren 2009.

Det blev poäng mot Wigan...

...full pott till och med. Hade inte räknat med det. Hade närmast varit logiskt med säsongens karaktär i övrigt om Gunners torskat mot ett lag som man tidigare bara haft segrar mot i ligan. (samt spöade hårt med reservlaget i Carling Cup...)

Kan inte kalla matchen "fotbollsmässigt underhållande", och mitt som jag satt där och funderade på varför det uppstår ytor likt gamla klassiska slagfält i form av luckor på det egna mittfältet, så klipper Adebayor plötsligt till med matchens enda mål. Det kunde ha slutat med storseger om skärpan varit bättre (Denilson, van Persie) och om inte målstolpar "stått i vägen" vid två tillfällen.

"En vinst med handbroms" löd för övrigt en lika passande som summerande rubrik efter matchen som nyss passerade de egna ögonen.

För visst kunde det blivit en kryssmatch även om det egentligen aldrig kändes som om Wigan utgjorde någon större fara framåt. Men Almunia fick göra en fet rensning, en boxning i halvliggande ställning. Och under de sista 10 minuterna spred sig plötsligt den i år så välkända oron och ångesten i truppen att paniken gick ut rätt via TV-rutan och in i hjärnbarken på betraktaren. Och darrade värst av dem alla gjorde Eboué som tidigt fått kliva på vänsterkanten (!) för en linkande Nasri.

Killen spelade direkt livsfarligt och helt utan självförtroende eller tanke. När så Kolo Touré visade på litet jävlaranamma i slutspurten fick Eboué totalt psykbryt, bryter Kolos framrusning och passar Wigans mittfält...

Wenger bytte snabbt ut Eboué som fick kliva av planen. Något liknande har jag aldrig någonsin skådat under Wenger-eran!

"I felt he had completely lost his confidence and could not keep the ball anymore. Of course then he became a danger"

Någon som tror att Eboués självförtroende blir bättre efter detta?
TV-kommentatorerna diskuterade med avsky och avsmak att stora delar av församlingen på Emiraten buade åt Eboué hela vägen ut. Och även "old-school Gooners" reagerar med kraft efter den incidenten:
http://goonerholic.com/?p=1444

* * *
Efter alla dessa ändlösa artiklar om att Cristiano Ronaldo "kunde ha blivit" en Arsenalspelare 2003, så kan nu när året 2008 snart är tillända påminnas om att det finns andra spelare att kontraktera på nytt om man vill ha dem kvar: Cesc Fabregas, Robin van Persie och Theo Walcott.

Agera. Inte några nya Flamini-historier, tack!

* * *
Liverpol, Chelsea och Manchester United vann sina matcher, och tabelläget är detsamma idag som det var igår.

* * *
Den 16:e december gör Eduardo Da Silva comeback. Med reserverna - mot Pompey. Om "utförsbacken" började med den hemska Birmingham-matchen (2-2) och Eduardos tragiska skada, kan man alltid hoppas på att denne brasilianske kroats återkomst inte endast gäller den egna hälsan, utan att själva symbolvärdet - återkomsten - i sig kan, fungera som någon form av moraliskt kosttillskott. En nödvändig injektion i ett halvsargat lag, en tämligen gråblaskig säsong.

Mardrömslördag och efterspel

"I can't believe this happened. Also, I can't believe such brutality still exists in football."
- Niko Kovac -


Birmingham C: 2 (McFadden 29', 95' str)
Arsenal: 2 (Walcott 50', 55')

"Inga stormbyar i Birmingham tack"...
Så avslutades gåedagens inlägg. Det blev inte storm. Det blev fullständig orkan på St Andrews.
En mörk och vedervärdig lördag i Birmingham. Eduardo bokstavligt talat lemlästad av Martin Taylor som gick en med ben, fötter och dobbar, före rätt in i Arseanls kroat-brasse så att två benpipor gicka av. Gick av!

Vedervärdiga bilder har kablats ut det senaste dygnet. De gör mig fysiskt illamående. De gör mig sorgsam. Nedstämd. På en gata i ett civiliserat land med lagar skulle påföljden bli fängelse. Nu blev det ett rött kort för kräket Taylor, och i allra värsta fall en förstörd fotbollskarriär för en ung lovande bollkonstnär. Vidrigt. Under söndagen har Eduardo opererats på ett "icke namngivet sjukhus i centrala London".
I bästa ("BÄSTA") fall kan skadan innebära att Eduardo missar sommarens Fotbolls-EM och sannolikt första halvan av den kommande säsongen.

Hela laget föll i synlig chock efter detta sällsynt brutala överfall. Och Birmingham kunde nyttja en skakat Arsenal och McFadden slå in 1-0 på frispark som en otränad Almunia i comeback hjälpte till att tippa in.

Någon form av mental övning måste doch ha pågått i halvtidsvilan. Theo Walcott, av alla, kommer ut och vänder på matchen inom loppet av 5 minuter. 2-1

Men domare Mike Dean ville annorlunda. En extremt tveksam straff där Clichy gick på boll och inte på Stuart Parnaby gav slutreultatet 2-2 på straff. Tid: 94:08.
Lagkapten Gallas så frustrerad att han vägrade lämna planen.

Brukar inte tillskriva domaren skulden då resultat inte bär vägen. Men Mike Dean bör ha några lådor champagne hemkörda av Sir Alex Ferguson idag. Mike Dean - som inte bemödade kalla til sig linjemannen som stod med flaggan nere.

Vidrigt.

Tre poäng ned till manutd. Fortsättningen är förvisso i egna händer (och fötter), men lördagen kändes som ett mycket, mycket ont omen!

Att Arsenal som klubb i årsbokslutet redovisar en vinst på 20 miljoner pund (247 miljoner SEK) medan CSKA London redovisar en förlust på nästan 75 miljoner pund skulle fått nig att le snett. Men inte idag. Litet lök på laxen:

Spurs vann f.ö söndagens ligacupfinal mot ovan nämnda ekonomiskt tyngda Londonlag. Grannarna får väl glädjas så länge det varar. Det släpps sannolikt en 20-disc DVD edition om "triumfen" i dagarna...

Tyvärr börjar jag åter noja på ett gammalt scenario som skissats på här tidigare i separat inlägg:

Ligacupvinnare - spurs [edit: rätt]
FA-cupvinnare - cska london
CL-vinnare - pool
Premier League-vinnare - mancs

Världen är ond?

Birminghans coach, Alex McLeish, Fergusons gamle vän om Taylor:
"Martin is not a dirty player, it was just at misstimed challenge"

Världen är dessutom full av vidriga lögnhalsar!

Åter svensk mark

Arsenal: 1 (Adebayor 22’ str)
Birmingham: 1 (O’Connor 48)

Det var en strålande solig dag. Som att få ha förflyttats några månader fram till våren. Upplagt för fotbollsfest. Lördagsmatch på Emiraten!
Och så får man skåda "säsongens svagaste insats". Direktcitat Wenger. 1-1 mot Birmingham är "yesterdays news" nu. Men vad det sved. Att vara på plats när Arsenal fick lämna ligaledningen till ManUtd, om än på målskillnad.

Arsenal startade i furiöst tempo, så en tveksam straff och 1-0. Adebayor. Alla sjöng så Emiraten skallrade. Ja, undantaget de tusentalet församlade snett nedanför i sina blåvita halsdukar. Men en pausvila och någon knapp minut senare så blev det desto mer liv där nedanför...

Det ska väl tystna. Snart ska vi stämma samman i "You're not singin' anymore" fantiserade hjärnan. Så blev det inte alls. Kryssmatch och 1-1 under lördagen kändes som en förlust. Och Birminghamklacken röjde loss som om de vunnit en pokal. Men sannerligen var inte Arsenal värda segern. Spelet klickade å det grövsta. Adebayor och Eduardo utgör ingen lyckad kombination tillsammans framåt (gjorde Adebayor NÅGON lycklig denna lördag undantaget straffsparken?), Fabregas var en blek skugga av hela sitt kreativa väsen.

Gallas gjorde dock sitt jobb som kapten!
Ständigt aktiv, ständigt kommunicerande, ständigt manande, pekande, gestikulerande. Sådant man inte ser via TV-rutan när producenten har bilden på bollföraren.

Flamini slet - resultatlöst, Hleb kom ständigt fel i sina upp- som inspel, Walcott som startade som ett rivjärn spelade sig fullkomligt och helt bort ur matchen. Ingenting lyckades i den alltmer frustrerande jakten mot klockans tickande i att söka dyrka upp Birminghams täta 10-mansförsvar. Den forne Arsenalspelaren och Eskilstunaspelaren Sebastian "Bissen" Larsson var en av de bästa kämparna på planen.

En match på plats är förvisso alltid en upplevelse. Något som ger nya intryck och nya minnen. Men spelet och resultatet är mest att förtränga. Det blev stora rubriker i engelsk press där främst Walcott sågades allra mest och allra flitigast. De mer sensationslystna tabloiderna "visste nu" att berätta att det minsann blir tufft för Wengers ynglingar!
Kanske är det sant?
Det gör ont.

Wenger som inte skulle satsa på alla cuper. Nu är Gunners kvar i ligan samt tre cuper. Har det kostat för mycket?

Det får bli revansch på lördag. Måste bli. Tyvärr beskådas det i mörker och kyla, inomhus via TV:n.

Anelkas övergång till CSKA London, Pennants far och ohälsosamma ovanor samt Ronaldos hat-trick dominerade fotbollssidorna - jämte Gunners fatala misslyckande den gångna helgen, och det följde oss ut, sida för sida, tidning för tidning, ut till Stansted och in i måndagskvällen.

Mycket Silly i övrigt nu. Återkommer om det.
Men kommer Wenger att värva?
Tveksamt.

Wenger öppnar för ny back

Bossen låter meddela att eventuellt inköp och nytillskott till spelartruppen under vinterns transferfönster kan bli en ny back! Med Kolo Touré och Emmanuel Eboué borta i African Nations Cup i januari så riskerar det bli litet tunt i backlinjen tycker Wenger via den officiella propagandawebben. Ändå utesluts inte att Johann Djourou kallas hem från Birmingham City. Med detta även besked om att det inte blir något nytt framåt. Litet synd. Innan Eduardo Da Silva riktigt kommit in i ligaspelet så har det känts litet tunt med Van Persie skadad.
(Nämnde van Persie vänats nu förövrigt tillbaka till juletider. Vi är många som längtar redan.)

På mittfältet finns i övrigt ingen anledning att fylla på anser Wenger som tycker att han har alternativ. Medhålles.En mittfältare som saknas mot formstarka Aston Villa under lördagskvällen är vår lille store spanjor, Francesc Fabregas. I övrigt lär såväl Clichy som Hleb vara åter i truppen. Gallas och Adebayor lär få spela och Flamini är redo.

Läget kunde varit mörkare!

Noteras i övrigt bland många skrivande supporters runt om i världen att oron efter den första förlusten sedan i april i veckan tilltagit inför lördagen.
Vänd på steken.
Räkna med ett laddat gäng.
Låt Martin O'Neill's pojkar få pynta för en halvtaskig insats i Baskien!