Ipswich nästa och annat surr

Från det ena cupspelet till det andra. Från FA-Cup till ligacup. Kanske kan Arsenal bärga en efterlängtad trofé i just detta cupspel innevarande säsong.

Det är bortaplan och den första av två semifinalmöten på onsdag kväll. Snabb revansch efter det inte helt lyckade spelet mot Leeds i helgen är att önska.

Tål att påpekas att ett Chelsea ur form slog Ipswich med 7-0 i FA-Cupen under söndagen. Kanske spottar man upp sig något inför onsdagen, men här ett villebråd som bara ska fällas av Londons rödvita kanoner.

Vilket lag som ställs på planen denna gång vet bara Wenger alena. En spänning man kan avvara efter den senaste tidens rotation i startelvorna.

Helt säkert är att avstängde Sagna inte spelar. Ej heller Sebastien Squillaci som är den senaste på skadelistan. Kanske är det så "illa ställt" (med Vermaelen långtidsskadad) att Arsenal får handla mittback under transferfönstret. Press och supportrar drar fram nya tänkbara namn dagligen.

* * *
Måste tillstå att holländaren Ryan "en dag kommer jag att spela för Arsenal" Babel har humor, tåga och en förmåga att se sanningen. Även om han snabbt ångrade vad han gjort på Twitter.
Liverpools "comeback" utan Hodgson och med denh egne gamla hjälten Kenny Dalglish som tränare blev inte som laget tänkt sig. Det var tungviktsmöte i FA-Cupen.

Men matchen spelades på Old Trafford, och Howard Webb dömde. Det är domaren so tillåter sig bli knuffad av Manchester Uniteds spelare utan åtgärder, och som allt som oftast dömer straff till hemmalaget i Manchester. Vart sympatierna ligger kan man fundera kring, ansåg Babel - och lade ut en bild liknande den ovan.

Världsklass om ni frågar mig. Självklart kommer FA att agera och straffa Babel.

Berbatov fuskade, föll och fick straff. Liverpool är ute ur FA-Cupen. Och Man Utd vidare.

* * *
Idag sattes datum för omspel i FA-Cupen mot Leeds. Det blir onsdag den 19 januari som Gunners får åka norröver. 21:00 svensk tid. Vinna eller försvinna.

Mäktar Gunners med att kämpa ned laget från The Championship så väntar Huddersfield Town som normalt spelar i League One. Detta i den fjärde omgången av FA-Cupen. Ingen mardrömslottning att klaga på. Men det är alltså... OM!

* * *
Henry tränar upp sig hos sin gamla klubb i London när det är break i amerikanska MLS. Det börjar bli sed att forna spelare tränar med Arsenal. Spela lär han inte göra törs jag lova.
Sol Campbell var undantaget som bekräftade regeln.

* * *
Samir Nasri fick ingen utmärkelse i prestigefyllda Ballon D'or. Inte helt oväntat gick den (återigen) till Messi. Vad den franhske kvickfoten kan få är ett nytt kontraktt. Förhoppningsvis skrivs ett nytt med Arsenal under sommaren. Annars lär vi ha svaret på vad kommande sommars stora flytt-såpa lär avhandla...

* * *
Gunning On - Måndag med 15 veckor till påsk!

Nära snabb respass i FA-Cupen

Skulle det bli intåg och uttåg på en och samma dag när Arsenal klev in i FA-Cupen och dess tredje omgång?

Det såg inte bättre ut. I nittio minuter. Forna "storlaget" Leeds på besök i London, första besöket på Emiraten såg ut att sluta i en riktig lördagsskräll.

Återigen hade Wenger kastat om i startelvan och endast två spelare i Djourou och Song fanns att känna igen sedan onsdagens ligamöte mot Man City. Att spara på spelare kostar i kontinuitet skulle det visa sig ännu en gång.

Leeds kom till London för att spela fotboll. Hedersamt att man inte klev ut på planen och ställde det egna laget runt eget straffområde. Och Arsenals "FA-Cup startelva" var inte sena med att bjuda på ytor. Ett riktigt dåligt spel med mängder av felpass och uddlösa avslut. Chamakh, Bendtner och Arsjavin saknade känslan för samspel, eller kanske var det ren orutin då trion inte spelat ihop på regelbunden basis.

Det blev chanser, tre bollar på mållinjen som rensades bort och en nick av Marockanen i virket. Arsjavin ensam mot Kasper Schmeichel i kontring, men hade inte förmågan eller förtroendet att lobba in bollen i mål. Så mållöst var det vid pausvilan och även Leeds hade skapat sig några avslut, bör tilläggas i rättvisans namn.

I början av andra halvlek fick Arsenal upp pressen men avsluten var tama och i Leeds försvar fanns alltid någon som slet för att ta en avgörande löpning, få fram en fot och en brytning i tid.

Dryga kvarten (54 min) in i andra halvlek fick Leeds straff sedan Denilson satt en tacklat till Max Gradel. Robert Snodgrass slog in 0-1 från straffpunkten. Det rasslade i nätet efter att Wojciech Szczesny nuddat med fingertopparna på bollen. Huvuddelen av publiken tystnadetvärt medan Leeds tillresta supportrar firade som om man vunnit en titel. Hejdlöst.

Och så blev ett omskakat Arsenal än mer stressade och småtaffliga. Den eländiga titta-upp-och-gå-fotbollen drogs igång alltmedan klockan tickade. Wenger satt och vaggade fram och åter som i katatoniskt tillstånd. Ansiktsfärgen gråare än håret.

Fabregas fick komma in och Song åkte av. Ett märkligt byte. Här fanns kandidater i både Denilson och Rosicky som lämpligare avbytare. Någon egentlig förändring i spelet blev det inte förrän rivjärnet Walcott fick komma in.

Då hade jag redan börjat räkna in en snabb respass från FA-Cupen och årets första fiasko.

Full forcering i slutminuterna gav så straff tillslut. När klockan tickat in på stopptid. Lagkapten Fabregas smällde in kvitteringen som räddade laget till omspel. 1-1.

Ännu en match i ett redan tufft spelschema. Lär bli nog så svår uppgift borta på Elland Road den 18:e januari. Var så säker.

Ros åt Djourou som blir allt säkrare som mittbacksklippan nr ett i Arsenal. Ris åt Bendtner som fick förtroendet från start men som bevisligen inte tillför några farligheter.

En skitinsats som man helst vill glömma men som man istället bör dra en del viktiga slutsatser ifrån återstående del av säsongen.

Taktisk triumf för defensiv tråkfotboll

Det kanske är så. Den vackra fotbollen är god att njuta. Men den vinner inga titlar?

Det brukar ofta heta så när det skrivs om Arsenal och ibland är jag benägen att hålal med, även om jag inte vill latt det ska vara så. Sedan finns facit i att det varit skralt i titelskåpet under några års tid nu.

Arsenal - Manchester City. Stormatch i ligatoppen under onsdagskvällen. Av någon anledning hade jag "riktigt goda vibbar" inför en match som jag var ytterst nära att få se live på plats - men där andra omständigheter gjorde att den fick beskådas på svensk pub under trettondagens afton.

Och det började så lovande. Eller var det ett ont omen?

Efter 20 minuters spel dominerade hemmalaget, Arsenal hade haft tre skott i virket, varav en kanon från Fabregas som slickade stolpens insida vid Hart för att ändra riktning snett ut i planen.

Manchester City hade ett riktigt skott på mål, en frispark och någon hörna. De var tämligen tandlösa framåt och hade stundtals svårt att hålla ordning på Arsenal bakåt. Men något mål lyckades inte någon i Arsenal att smälla in. 0-0 i halvtid kändes smått orättvist.

Det var många som gjorde ett synnerligen gott värv i den energifyllda starten; Walcott, Sagna och inte mints Song. Pappa Song! Mannen med nyblonderat skägg som styrde spelet över hela mittfältet - från backlinjen upp till offensiva stötar. Vad han sprang, vilka brytningar han gjorde. Det har blivit lagets viktigaste spelmotor.

Även Sagna gjorde en lysande insats på högersidan. Och Clichy hade uppenbarligen fått stränga instruktioner om att hålla sig långt ned på sin vänsterkant. Har inte sett sådant defensivt coachande från Wenger/Rice på åratal vad gäller ytterbackens uppgift.

Men framåt saknades någon som kunde avgöra. Robin van Persie, som fick på en kanon som räddades med fingertopparna, gjorde en märklig insats. Hans speed och timing är inte som den varit. Ofta stoppades spelet upp, saktades ned, när holländaren fick fatt på bollen.

Mancinini hade gjort sin läxa som varje konkurrerande coach just nu; bolltrollare Nasri skulle inte komma någonstans, och han var alltför flitigt uppvaktad under hela matchen. Det kan bli svårt att ha varit "för bra".

Under andra halvlek mattades energin av betänkligt hos Gunners. stråk av frustration syntes när Walcott började slå ut med armarna till medspelare. Wenger gjorde sena byten, sin vana trogen. Förstod aldrig varför just nämnde Walcott lyftes ut till förmån för Arsjavin, som hamnade på "fel" sida.

Kanke var det just dessa yttre tecken på "uppgivenhet".

Och sedan, ut med Wilshere och in med Bendtner med drygt tio minuter kvar. Piggare ben gjorde ingen skillnad.

Under tiden hade mancini stuvat om i laget. Flyttat ned allt och alla. Ut med lagets ena anfallsvapen, Jo, och in med ytterligare en mittfältare i Adam Johnson. Det här var en match man inte var intresserade av att vinna. Men absolut heller inte att förlora. Laget backade hem fullkomligt som totalt. Arsenal hade otroliga svårigheter att dyrka upp några ytor.

Det blev en taktiskt triumf för den defensiva tråkfotbollen. Miljardbygget anförda av italienske Mancini spelade på tråkigast tänkbara italienska manér. Det var laget som hade mest att vinna på ett kryss - så på sitt sått vann de en mållös tillställning.

Gladast i Manchester efter onsdagskvällen var nog inte de "ljusblå" eller Mancini.

Det var de röda djävlarnas Manchester.
Arsenal kunde inte rycka. Man city ligger efter med två matcher fler spelade. Chelski föll och Spurs föll samma kväll. Arsenal kunde inte tugga sig ikapp mot toppen som seriösa utmanare.

Men - tål att påminna om att säsongen har några matcher kvart att avverka. Att ManUtd är obesegrade - fortfarande - är dock ett besked som bör tas på allvar varefter ligan tickar på.

Åter London: Vad Sagna och Zabaletta "gjorde upp" kring i matchens upplösning vet de bara själva. Sagna brukar vara "mr. King of Cool". Uppenbarligen sades något som fick honom att tappa fattningen helt. Touch med skalle och rött kort åt båda herrarna. Det kommer att svida att ha sagna borta i tre ligamatcher framöver. Eboué lär ta plats, men är en annan spelartyp.


* * *
Så startar snart FA-Cupen för Arsenal. På lördag match mot Leeds. Wenger har själv varit med om att urlaka värdet av denna cup senare år då han mönstrat reserver. Inget talar för förändrad strategi i detta år. Tyvärr.

En inte särdeles kvalificerad gisssning är att Le Boss fortsätter att spela det tyngre gardet i Carling Cup. Där har Arsenal säsongens stora chans på en pokal. En sådan som lyst med sin frånvaro alltför länge.

Grabben som ångrar sig

Vardag på ingång

Efter litet (välbehövligt) "jullov" är vardagen på ingång i den egna kalendern.

Fotbollssöndagen bjöd på Old Firm derby i Skottland, och gästande Celtic slog ärkerivalen Rangers med 0-2. Dock helt utan det omtalade nyförvärvet Fredrik "Freddie" Ljungberg, som blivit sjuk lagom till premiären i nya laget, och till ett av fotbollens absolut hetaste derbyn...
Kanonstart, Freddie!

Varför inte sluta i tid...?

I England firade Chelsea som om de vunnit trippeln när de lyckades göra 3-2 hemma mot Aston Villa. Totally Bananas. Men Birminghamlaget ville annorlunda och kvitterade till 3-3 på stopptid. En poäng till Chelsea som med halva serien spelad nu ligger femma, med två Londonlag ovanför sig i tabellen.

Det är Silly Season-tider. Eftersom Wenger sällan handlar så följer jag årets rykten med kylskåpsvarmt intresse. Men när det talas om försvarare så kanske det kan bli köp om rätt man hittas till rätt pris. Dagen bjuder på förnyade skriverier om att Arsenal skulle vara på jakt efter Werder Bremens mittbacksklippa, 26-årige Per Mertesacker.
Varför inte?
Med Vermaelen skadad så länge att det känns tveksamt om det överhuvudtaget blir någon speltid denna sida säsongen.

Utlån alternativt försäljning är mer Arsenals melodi när transferfönstret är öppet. Norske Hårdveit gör aldrig någon karriär i Gunners och har nu hamnat i Bundesliga.

Carlos Vela, som får sparsamt med speltid i Arsenal ryktas som utlån till Bolton. En perfekt lösning för alla parter. Den unge mexikanen behöver speltid i England om han ska bli kvar på sikt.

Under söndagen dök så Chievo upp som "gubben i lådan" intresserade av Velas tjänster. Vi lär se vilket slut denna historia får. Höga odds på att Vela SPELAR i Arsenal i februari (om inte skadehelvetet slår till med full kraft)

Fotbollsvärldens absolut största idiot, Lee Bowyer, hotas av reprimand efter gårdagens möte med Sagna. Tyckte "mötet" med Djourou var värre. Det vore en välgärning om FA nöp till Bowyer. Men eftersom FA är FA så tillåter jag mig vara ytterst skeptisk.

Åter vardagen - Gunners Rules!

God start på 2011

Gott Nytt år fellow Gooner!
Ett nytt år av glädje, sorg, frustration och eufori står för dörren. Och när det står 110101 i kalendern så är Arsenal kvar och jagar i ligatoppen, i Carling Cup, i Champions League och på väg in i FA-cupen.

Det blir en del fotbollsgodis som hjälper till att föra årstiden närmare ljuset.

I Birmingham var det hällregn på nyårsdagen när Arsenal kom på besök. Ligakonkurrenterna som nu slåss om topplaceringarna när hälften återstår, hade alla tagit sina tre poäng innan matchstarten i Birmingham.

Tre poäng för Gunners kändes därför som något av ett "måste". Och detta på en av de mer tuffa bortaarenorna. Birmingham håller fort hemma, och spelar hårt. Det brukar betyda rugby, och rugby brukar betyda att Arsenal hamnar i obalans, och inte får fart i det egna spelet.

Och visst smällde det rejält i vätan. Wenger mönstrade samma lag som mot Chelsea. Och Birminghams ruffiga game-plan blev kanske delar av det egna lagets fall. Kapningar utanför eget straffområde gav frisparksfördelar till Arsenal. Robin van Persie missade ettan, tvåan men smällde in 0-1 när tredje chansen gavs.

I övrigt var holländaren blek i avsluten och med litet mer skärpa hade RvP hunnit göra ytterligare några mål innan pausvila när Arsenal lyckades rinna igenom motståndarnas försvarslinje.

Med Wiganmötet i färskt minne kändes en ettmålsledning bräcklig. Men den saken ändrade Samir Nasri på ett stycke in i andra halvlek. När resultatet utökades till 0-3 efter ett självmål på en Arsenalforcering var matchen i hamn och segern fullkomligt kassaskåpssäker.

Sicken osedvanligt trevlig start på det nya året!
Nu laddas batterier till onsdagens riktiga tungviktsmöte i toppen.
Man City kommer på besök till norra London.

Lee Probert - James Mc Arthur - Samir Nasri

Att dra bort bollen med handen i eget straffområde är okey, tyckte Wigans James Mc Arthur. "Helt enligt regelboken" tyckte FA:s domare Lee Probert.
Samtidigt på Stamford Bridge, gjode John Terry i Chelsea samma sak. Och Bolton förvägrades straff. Handboll är den nya fotbollen. Defend with your hand. FA likes it!

Glädje och vrede går omlott

Segt på bloggen. December har varit späckat av andra göromål, och på det litet julledighet. När året 2010 närmar sig sitt slut konstateras att euforisk glädje och vrede går omlott. It's a roller-coaster being a Gooner...

Att Arsenal äntligen lyckades slå Chelsea (med Drogba i laget) var ett trendbrott som var årets fetaste julklapp. Så mycket har analyserats kring den matchen på annat håll, att det räcker med att nämna att det gav en innerlig glädje, som då, i stunden, ett visst hopp om ett riktigt trevligt avslut på året.

Men...

Efter en sådan insats hade man litet darriga vibbar. Förstås. Och tvi vale att de skulle besannas.

Wigan borta borde vara tre poäng. Borde. Ett bottenlag mot ett lag som nu hade en delad förstaplacering att slåss om. Wenger hade möblerat om fullkomligt i laget sedan Londonderbyt. Märkligt må tyckas med tanke på hur startelvan mot Chelsea jobbade på.

Å andra sidan väntar nu hårt matchande. I Premier League, i Carling Cup och inte minst i FA-Cupen.

Och det var litet av en chokstart på bortaplanen. Wigan kämpade och Arsenal spelade "pass-och-stopp". Inget flyt och ingen fart. Mittfältsgeneral för dagen skulle vara Diaby. Han kom in och gick sönder (För 104:e gången, och sedan linkade av.
Sorry, och det är omskrivet här förr; Diabys karriär gick om intet redan våren 2006)

Domare Lee Probert, iklädd rosa mundering a la Italia, var onsdagskvällens stora clown. Men knappast någon som gav behållning i ett hjärtliga skratt. Tvärtom.

I 17:e matchminuten hittade han en straff åt Wigan efter att Wigans Charles N'Zogbia börjat med att trilla på ovan nämnde Diaby utanför straffområdet.
1-0 på DW Stadium.

Arsenals spel var långt ifrån imponerande och det kändes i magtrakten som i hjärnbarken att det inte skulle bli någon särskilt trevlig kväll. Arsjavin och Bendnter lyckades ändra på saken (tillfälligt) där Arsenal så fick tryck på Wigan och de båda herrarna lyckades kvittera som ta ledningen innan vilan.

Vad som sades under paus vet bara gudarna, Wenger och laget. Men uppenbarligen beslutades att man inte skulle ta med sig spelet från slutet av första halvlek, utan istället börja om på ruta ett.

Det blev en tafatt, blek och riktigt trist tillställning. Det kunde blivit en direkt livsfarlig sådan. Ety hälsenor och skankar var fria för varje sko och dobb, vilket bekymrade domare Probert föga. Istället uppvisades en lärobok i fullkomlig inkonsekvens där frisparkar utömdes per pur slump.
Kanske när Probert mest var sugen på att se om pipan fungerade.

Ut åkte i alla fall N'Zogbia via rött kort sedan denne, på bäste Zidane-manér, skallat ned Diabys ersättare Jack Wilshere. Arsenal hade nu chansen attt spela elva mot tio i tretton minuter av ordinarie matchtid.

Istället för att säkra segern fick Wigan kvittera på hörna. Syndabock blev Sebastien Squillaci som störtade fram och stötte in bollen i egen kasse. Men om han så förångats hade målet ändå kommit via Rodallega som fick husera fritt framför buren.

Man funderar på om Djourou gjort någon skillnad här. Jag vill tro det. Med tio minuter kvar var läget sådär lagom "Arsenal-desperat". Wenger lyfte av Arsjavin och Wilshere och kastade in Walcott och Nasri. Föga hjälpte det denna onsdagkväll. Nasri spelade utåt kanterna istället för inåt boxen - och klockan tickade snabbt. En frispark från Nasri togs bort av en blå arm.
Men det var inget som Probert, eller kollegorna på sidan bekymrade sig över.
Se själv:
http://dai.ly/iiAu0b

Så blev det enbart ostrukturerad stressjakt där Wigan lyckades dra ned på tempot med all upptänklig kraft. Hemmalaget hann till och med att plåstra om som städa öronen på den i första halvleken närmast döende Thomas...
...och uret rusade obönhörligt mot slutet.

Och det var - tyvärr - det "dåliga" av Arsenal vi fick se de sista minuterna av fotbollsåret 2010. Ett lag som hade svårt att organisera sig, att forcera, att "grinda" ned motståndare.

En skitmatch. Efter en stormatch. Det känns alltför typiskt.
Jag hoppas slippa läsa om att Wenger skyller på planen eller annat under torsdagen.

Arsenal har det svårt i norr. Och grannarna i Manchester var de lyckligaste när året slår igen. Uppenbarligen hade FA hörsammat sir Alex Fergusons klagomål om domarkåren från tisdagen.

Jag antar att Fergie var nöjde med regeltolkare som Probert på planen där konkurrenterna spelar.

Snabba tankar efter CL-lottningen

...det finns åtmintsone "revansch" att utkräva, men...

Så var UEFA:s CL-lottning i Nyon, Schweiz avklarad, och inte blev det "önskemotstånedet" i Schalke 04. Det blev Barcelona. Igen.
Ser vi något mönster här?

Final 2006 - och förlust. Kvartsfinal 2010 - och förlust. Nu "nere på" åttondelsfinal 2011. Arsenal - Barcelona.

Personligen fruktade jag Real Madrid värst. Inte för att laget synes mig vara så mycket bättre än Barcelona (eller Bayern München, för den delen) utan enbart för att de nu har den utpräglade super-taktikern i "The Special One", mr. Mourinho.

Vill hävda att Inters CL-vinst i våras var lika mycket Mourinhos egna triumf som Inters samlade spelartrupps.

Om man kunde tänka positivt som logiskt så borde varje förlust vara ett steg närmare en seger. Ungefär som varje Tottenhamsupporter gick och tänkte i sjutton års tid...

Men det finns något oroande här, som jag tar med i huvudet från ligaspelet mot Manchester United i måndags. Återigen förlorade Arsenal mot Manchester United.

Inte för att Manchester United spelade i en annan form av fotbollsdivision.
Utan enbart för att de spelade så mycket mer taktiskt och smart.
Och nu har lagen mötts så många gånger att Wenger borde ha lärt sig Fergusons taktik utan och innan. Men uppenbarligen gör han inte det. Någonsin.

Wengers filosofi är att "det egna laget sak spela det egna spelet". Det kan vara underhållande. Men det är också riskabelt och inte alls särskilt strategiskt.

Wenger kan Barcelona. Han vet hur de spelar, vilka de är. Han har fått känna på det nu. Med litet olika spelarmaterial. Men har han något att lära? Något att ändra?

Tveksamt.

Jag tror att han förlitar sig helt på vad Arsenal gör eller inte gör. Inte hur man möter ett lag som Barcelona. Därmed blir Champions League sannolikt en kortvarig historia för Arsenal kommande vinter. Tyvärr.

Cesc Fabregas möter "sitt" katalanska lag. Igen. Om han är frisk. Eller inte alls. Om han är såld.
Vilket jag förvisso betvivlar.

* * *
Noteras i övrigt vad gäller de Engelska konkurrenterna att Man Utd och Chelsea fick två lätta resor vidare. Åttondelar blir bara ett hopp på väg mot fortsatt avancemang. Kanske rättvist då de i alla fall mäktade bli gruppsegrare.

Ärkerivalen no 1, Tottenham fick dock AC Milan av lotten! Jag är inte säker på att vare sig Bale eller van der Vaart mäktar med den uppgiften. Men fotboll är fotboll.

Arsenal mäktade inte ManUtd

Ett sanslöst flaxmål, en löst snurrad volleynick från Ji-Sung Park plockade ned Arsenal på jorden och laget nedåt i tabellen.

Att rubba hittills obesegrade Manchester United, i deras egen hemmaborg, blev tyvärr ett fullkomligt mission impossible. Igen.

Wojciech Szczesny var Gunners burväktare för en höftskadad Fabianski. Men Szczesny gjorde inte något "grovt fel" på 94 minuter, trots att starten vibrerade av viss nervositet. Må det vara skrivet och noterat!

Den tjugoårige polacken var helt och fullkomligt chanslös på en boll som vinglade sig in i mål från Parks huvud. En boll som kom dit när Clichy försökt rensa. Ett mål som blir just ett mål en gång på hundra. Kankse på tusen. Men sådan är fotbollen. Och just sådant gör Manchester United till vinnarmaskinen.

Det började avvaktande. Mittfältsdrabbning helt utan ytor. Det kändes trots allt som att Arsenal hade viljan men ManUtd, som knappast spelade på toppnivå, ändå hade den defensiva kapaciteten att lätt plocka undan Arsenal.

Först i andra halvlek pressades hemmalaget och en kvittering kändes inte helt omöjlig. Men spelet var omständligt och inte rakt. Något som passade Man Utd fullt ut.

När Rosicky, Wilshere och en ojämn Arsjavin bytts ut till förmån för Van Persie, Fabregas och Walcott, så hade Wenger de facto mönstrat det bästa han har att tillgå just nu. Men samspelt var det inte. Och pressen mot Van der Sars mål ökade inte. Tvärtom.

Arsenal kan uppenbarligen inte slå Manchester United!

Skulle kunna slänga in ett långt brandtal mot domare Howard Webb. Mannen som tillåter sig bli knuffad av en övertänd Fletcher, som ytterst dömde larvstraff på Clichy (uselt slagen av fortsatt formsvage Rooney) och dessutom tillåter Rio Ferdinand att använda karatespark mot Sagna så det blev reva i matchtröjan...

Hur usel Webb än må vara:
Arsenal mäktade inte att ta ned Manchester United.

När det bästa Arsenal har att tillgå inte uträttar "ett jävla något" av anfall, attack eller försök till farlighet under hela sista kvarten, och ManUtd har förste man på varje boll, då är det bara att lyfta på hatten - och återigen konstatera att spelstrategi från norra London inte rår på Fergusons taktik.

Om alla spelare i Arsenal hade Alex Songs attityd så vore det k a n s k e ett vinnarlag.

Men när rädslan att förlora är större än viljan att vinna hos Arsenal när man möter "storlag" så följer de resultat som förtjänas.
Statistiken stärker även en sådan kliché.

Tyvärr.