Orsak och verkan

"Inte den här gången heller, besvikelsen är stot hos spelarna som underpresterade, eller inte orkade" Foto: Reuters

Det var det hårda matchandet som gjorde att Arsenal inte mäktade med Birmingham. Det är Wengers förklaring till förlusten i en final där pokal gick om intet.

Det blir en märklig logik. Tidigare har Arsenals, coach, stab som enskilda spelare närmast likt ett mantra nött in att man är redo att "slåss på fyra fronter". Det var man uppenbarligen inte alls. Det är många elaka gliringar i internationell press kring Wenger och hans "ungdomar" idag. Om övetro och orutin. Läst det förr?

Men den bärande frågan är ändå h-u-r man hamnade i ett sådant hårt matchande. Klart det kan ha påverkat laget. Men Arsenal har själva försatt sig i situationer med direkt onödiga omspel som månne sparat litet kraft om de överhuvudtaget sluppit att spelas.

Wenger jar ju också valt att spela med bästa tänkbara spelare i ligacupen. Inga reserver. Detta medvetet, då han VET Att en storklubb som Arsenal inte kan lulla på utan några titlar år efter år efter år. Och här fanns onekligen den lättaste utmaningen. Men man räckte inte till i avgörandets stund.

Närmast ut nu är mötet mot Leyton Orient, omspel i FA-Cupen. Denna fullständigt kolsvarta måndag 2011 så är den egfna logiken så "out of order" att jag närmast ser att laget åker ut med dunder och brak bara för att slippa en eventuell förnedring på Old Trafford nästa vända.

Hemmamötet mot spurs från 2-0 till 2-3, bortamötet mot Newcastle fråm 4-0 till 4-4, och gårdagens ligacupfinal. Det känns som en traumatiserad säsong. Jag har svårt att verkligen tro att detta lag kandiderar till någon titel nu.

Den mentala boost som kunde ha greppats på Wembley riskerar nu självklart att bli en mental härdsmälta.

Laget som inte KAN vinna

Den som anser att ligacupen avgjordes vid detta fabulösa fuck-up bör ändå ta en funderare kring vad Arsenal skapade under de förestående åttioåtta matchminuterna av finalspelet...

Bitterheten vet inga gränser nu. Här fanns chansen att spela om en pokal, den första på SEX år. Som tidigare nämnts, inte i den största och mest flärdfulla av cuper, men ändock en cup där lag från hela England sållats ut match efter annan.

Så stod Arsenal i final på Wembley i sin hemstad London och motståndet Birmingham, ett lag med helt annan spelstil, men som inte mäktat slå Arsenal sedan 1937. Typ.

Jag vet inte vad som hur man kommer att förklara förlusten inför media och supportrar. Knappast med gamla och väl slitna "We lack a little bit in maturity".
(Facit blev: "The number of games we played caught up a little bit on us. It took us a while to get into the rhythm and pace of the game" - Arséne Wenger efter match)

Var och varannan spelare har ju talat högt och brett om att man hade hungern, mognaden och skärpan. Och så kliver man in på Wembley och spelar sidledsfotboll och låter Birmingham helt diktera matchen efter egen gameplan.

Bedrövligt. Ingen fart, inget tempo. En blå mur avväpnade ett fantasilöst och trögt Arsenal. I en final.

Så kom 1-0 till Birmingham på en fast situation, en hörna där ingen hade koll på 202 centimeter långe Zigic. Så väl hade läxan gjorts.

Kvittering av van Persie gav tillfälligt hopp men mycket stod att förbättra efter pausvila.

Jag kommer förevigt undra vad Wenger sade där och då. Vad hans stora gameplan var att vända matchen, att ta kommandot.

Efter att ingen större förändring kommit inträffar två märkliga byten. Robin van Persie av och Bendtner in. Hade gärna sett dansken tidigare, men då på bekostnad av Rosicky vars plats Nasri skulle tagit och fått bli den offensive playmakern på mittfältet. Då hade Bendtner kunnat spela ytter. Nu fick han toppen.

Kan inte ha berott på något annat än att även van Persie känt av skada. Passande för vad som nu återstår... [EDIT: uppgifter efter match talar om en knäskada och att även RvP är borta mot returen i/mot Barcelona]

Ett än märkligare byte kommer när Chamakh, osynlig i två månader får ta Arsjavins plats.

Satt som ett frågetecken och undrade hur Wenger tänkte.

Ett jättemisstag gav Birmingham gav segraren? Koscienly och Szczesny bjöd på årets Mona Lisa. Ingen kommunikation och 2-1 till Birmingham på en icke-chans.

Sämst när det gäller.
Bitterheten så, och det är inget "tyckande" det är ett faktum. Sex år ger facit:

Arsenal kan inte vinna. Det gör ont men det är sant.
Det handlar inte om ett grandiost FUCK UP i åttionionde minuten. Hade man haft förmågan hade man spelat ut Birmingham under de föregående åttioåtta minuterna. Men det var aldrig aktuellt.

Många underpresterade stort. Song och Clichy var två. Nasri hittade (tyvärr) aldrig farten och vad Rosicky gjorde i matchen från start till slut är för mig den stora gåtan.

Jack Wilshere och de båda utbytingarna, Arsjavin och Robin van Persie försökte. Men Le Boss tyckte uppenbarligen annorlunda.

Så fest blev det inte denna gång heller.
2-1 är förövrigt resultatet vi minns från just ligacupfinalen senast, då mot Chelsea 2007.

Den som tror att Arsenal nu åker ned till Barcelona och lirar sig vidare till kvartsfinal i CL och därefter till semi och därefter till final som man vinner, köp en lott i farten!

Och FA-cupen där laget inte är vidare ännu, men om laget lyckas slå Leyton Orient så väntar ManUtd härnäst. Vinnarmentalitet för sådant, någon?

Ligan?
Där ovan nämnda röda djävlar tycks gå på högvarv, som alltid på våren.

Det är lätt att vara svartsynt i förlustens stund. Men tyvärr kom nog alla de svar man inte ville ha på Wembley den 27 februari 2011.

Vilar en förbannelse...

...över Arsenal. Ibland tror jag det. Trots att jag inte hemfaller åt mysticism i övrigt.

Likadant med konspirationsteoretiker. Jag brukar skratta gott åt de som får sin livsnäring av paranoia, som vet hur det förhåller sig. Som ser världen som ännu en taskig roman av Dan Brown.

Men ibland får jag nästan för mig att Engelska FA och dess domarkår verkligen har något otalt som de söker bevisa mot just Gunners. Det är väl ett utslag av den värsta men ack så vanliga sjukligt blinda supportersyndromet:
"Alla hatar oss, alla är emot just oss, yada-yada..."

Åter förbannelse, så.
Det känns ändå så "Typiskt Arsenal". Här väntar en final. Inte i världens mest viktiga eller märkliga cup, men trots allt en final för ett lag som har hungern, men inte lyckats nå ända fram under sex långa år.

Vad händer?
Arsenals lagkapten slår upp en gammal skada och kan inte vara med.
Jag lider mer med Cesc Fabregas än med hans supportar.
Han får inte vara med och leda sitt lag, spela sitt spel, på Wembley i London.

Jag fruktar ett taggat Birmingham och jag kommer att ha svårt att smälta en förlust där mittfältsspelet gick i sidled. Att Diaby istället är åter är en mycket
klen tröst i stunden.

Att Walcott också - som befarat - blir borta en tid - är också en oerhört trist misstajming.

Båda hade behövts som varit platserna värdiga.
På söndag.
Men även på Camp Nou.
Som i ligan.

Gunners For The Win!

"Respect The Ref"

Matchen mot Stoke blev nästan så tuff som förväntat, och skadorna kom, som befarat. En dyrköpt historia att skugga in på Man Utd. Tre nya poäng ger 56 poäng i tabellen efter 27 matcher spelade. Flåsar litet mot ettan, som har matchen mindre spelad.

Men februari är som november i Arsenal-land. Skador kommer när de minst behövs. Och två stycken, en på Fabregas och en på Walcott känns som en dyrköpt seger inför en cupfinal, ett omspel i cup, och ännu mera cup mot Barcelona. Och så väntar ju Tottenham borta...

Titta på Fabregas min ovan. Där han går av planen efter 14 minuter. Han ser inte särdeles uppåt ut. Är det den gamla sträckningen som spökar?
Ingen vet ännu.

Walcott saxad mellan två spelare senare i matchen och ut på bår. Hans ögon sade mer än bårtransporten. De signalerade uppgivenhet. Här kan skadan vara värre. avstår att spekulera vidare. Facit lär komma.

Stoke, vilket pissgäng det är. Från tränare till spelare. Jag kommer inte att gråta den säsongen de får lämna Premier League. det måste ske förr eller senare. vad gör de fotbollen för gott?

I andra halvlek fick de också spela som de behagade. "Respect The Ref" skrek ljusskyltarna ut på Emiraten. Jomenvisst, tjenaremoss!

Shawcross kom, "spelade" och buades ut. ingen glömmer Aaron Ramseys skada.
det fanns fler försök att via olika tilltag och vettvilligheter söka sänka Arsenal. Tack och lov lyckades inte den taktiken under onsdagskvällen.

Det var i övrigt en riktigt seg och tråkig tillställning. Squillaci fick bli matchhjälte med ett tidigt nickmål. Det första för mittbacken i Premier League.

Få var vi väl som trodde att klassiska "one nil to the Arsenal" skulle stå sig. Större marginaler har grusat trepoängare senare år. Så inte ikväll. Det var en liten triumf i en grå tillställning med ytterligare manskap mot sjukstugan.

Scouting i Norrköping och Shawcross

Norrköpingstidningen Folkbladet berättar om 15-årige mittfältaren Kristoffer Olsson som bjuds in till provspel i Arsenal. Det är inte många som får sådan chans och konkurrensen är stenhård.
Olsson har redan en agent i Per Jonsson, mannen som tidigare såg till att en viss Seabstian Larsson hamnade i Arsenal. swedeArse lär följa Kristoffers öde och äventyr.
Mer för den intresserade här:
http://www.folkbladet.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5543191

* * *
Så väntar "Fotboll vs Rugby" för de etablerade spelarna i London på onsdagskvällen. Stoke som gästar har förvisso inte vunnit mot de rödvita i London på drygt 30 år, men det är ett lag som kan ge problem. Tufft när varje match nu är en "måstematch".

Det blir två olika skolor som möts. Fotboll på gräs med kort passningsspel mot tjongbollar och spel på inkas där Stoke lär se till att handduken ligger framme när bollen ska kastas in i boxen.

Avbräck i mindre skavanker för Robin van Persie och Koscienly. Inte optimalt, men de båda måste vara åter till söndagens final i ligacupen.

Spelaren i fokus lär bli Stokes Ryan Shawcross, mannen som nästan lyckades med att invalidisera Aaron Ramsey för ganska etxat ett år sedan. Not to ever be forgotten!

Arsenals supprterfalang RED-Action lovar särskilt välkomnande med banderoll och text till Ryan.

"Let's take every opportunity to remind Shawcross of what happened a year ago, almost to the day. Never forgive, never forget."

Och utöver tre nya ligapoäng, så vet alla vikten av att INTE hamna i ett läge med nya skador. Spelschemat framöver tål inga nya långtidsskador.

Gunners For The Win!

Oförmågan att stänga en match

Rosicky i målprotokollet tillhör inte vardagen numera. Mot Leyton Orient fick han till ett nickmål, men någon vinst blev det inte.

Omspel tycks vara säsongens melodi för Arsenal. Om en vecka spelar laget final i Carling Cup mot Birmingham. Men det blev inte raka vägen dit som bekant.

Även i FA-cupen har det redan hunnit bli omspel för att säkra avancemang. Väl i åttondel dags att möta "grannen" Leyton Orient, till vardags tre divisioner under Arsenal och Premier League.

Med tanke på insatser som mot Ipswich så var varningsflagg hissad med underskattningsspöket som Jolly Roger.

Efter den gångna veckans internationella stormatch i CL mot Barcelona så valde Wenger att vila spetsen och låta andra få chansen. Unge spanjoren Ignasi Miquel fick göra premiär som mittbackskollega till Squillachi. Det skulle fungera i 88 minuter.

Charmen med ligacup och FA-cup är skrällarna. Men självklart vill man inte att det ska ske på Arsenals bekostnad.

För Leyton Orient med hemmaarena Brisbane Road och 9,000 platser var det förstås fest och lapp på luckan.

Som match var det ett riktigt sömnpiller till stora delar. Hemmalaget skapade inte mycket framåt, och Arsenal rullade boll i sidled som om de redan spelat in sju, åtta mål.

Song sprang över hela banan och verkade oklar över om uppgiften för dagen var offensiv eller defensiv. Chamakh, Bendtner, Rosicky och Arsjavin spelar sällan tillsammans som kvartett, och det var påfallande att man inte riktigt hittade varandra.

Med 0-0 i halvtid så trodde jag att Wenger skulle göra några byten för att få in ett annat driv, men icke. När Bendtner hittade Rosicky som nickade in 0-1 så tänktes det möjligtvis att det bara var att spela av återstående halvtimme.

Och här borde finnas rikligt med färsk erfarenhet att lära från pågående säsong. Ett, två (eller fyra) måls ledning är ingen garanti. Och framförallt inte med en svag backlinje och Almunia i mål.

Leyton Orient bytte in franske forwarden Jonathan Téhoué som började med att snurra upp Song. Det var väckarklockan hos Leyton. På Arsenals bänk var det stiltje. Och bollen rullades mest i sidled återigen.

Och visst straffade det sig. I rättvisans namn bör påtalas att Arsjavin var stolpen från att stänga matchen. Istället blev det Téhoué som bröt igenom både Gibbs och Miquel, avlossade skottet mellan benen på Almunia. Detta med två minuter kvar av ordinarie matchtid.

Inget byte, ingen ordning på en desperat slutforcering av Gunners innebar 1-1 och ännu ett omspel. Ska det vara omöjligt att stänga en match mot ett lag som Leyton Orient?
Uppenbarligen.

Nu blir det ännu en match i schemat. Endast två dagar efter ligacupfinalen, tre dagar innan mötet mot Sunderland och fem dagar innan returen i Barcelona.

Med tanke på sådana förutsättningar funderas kring vilket lag Wenger ska ställs på planen som satsa på i FA-Cupen.

I potten ligger en kvartsfinal mot Manchester United efter dagens lottning. Ett prestigemöte som i sin tur kräver stor kraft.

Det kostar på att spela på fyra fronter. Med diverse omspel underlättas knappast förutsättningarna.

Med risk att få äta upp...

...men Chelskis uttåg ur FA-Cupen känns litet dråplig. Med ett inte helt vänligt leende. Ut mot Everton. Vad jag förstår så är Liverpools supportrar än mer exalterade. Orsaken heter Torres.
Att Ashley Cole bränner avgörande straffar roade säkert en som annan Gooner.

Men vem vet hur läget känns söndag kväll?
Efter mötet mot Leyton Orient.
Underskattning kan vara livsfarlig.

I övrigt fruktar jag mest ligamötet mot rugbylaget Stoke. Jag ger Arsenal 33 procents chans att gå vidare till kvartsfinal i Champions League på Camp Nou. Självförtroendet är nyckeln.

Om åtta dagar hoppas jag att få fira Arsenals första titel på alltför många år.

Mållös efter tre mål

Phu!
Skulle kunna skriva av mig en roman.

"Någon gång ska väl Arsenal lyckas att klå fotbollsvärldens kelgrisar Barcelona?"
"Kan det bli denna gång?"

Så har tankarna virvlat några dagar. Det kändes större än en final när lagen tågade in i en underbar inramning på Emiraten, f'låt Arsenal Stadium.
Förväntning och spänning, som ett barn på julafton. Risk för besvikelse om tomten inte dyker upp, men hopp om paketet överst från önskelistan.

Så kom 0-1. Och Barcelona rullade boll på ett nesligt sätt. Gunners sjönk ihop. Man kände inombords hur det tänktes på planen. Nervöst, kanske uppgivet, "inte ännu en gång".

Men vilken vändning. Och här skulle romanförfattandet kunna ta vid. Men icke. Vilket balsam, vilken glädje. Eller, fel, frid. Frid är ordet inombords. Ikväll. Det på förhand uträknade liket lever!

Koscienly - vilken match!
Vår tjugo år "gamla" polske keeper. Wojciech Tomasz Szczęsny.
Insatser som imponerar stort.

Det enda som får mig att fundera är hur inbytte segermålsskytt, lille tsar Arsjavin, lämnar planen med resoluta steg direkt efter match. Detta samtidigt som efterfesten började ute på gräset.

2-1.
Spöket dödat. Retur väntar.
Gunners For The Win!

Ligan är redan slut...?

Med tolv omgångar kvar och trettiosex poäng kvar att spela om för de flesta av lagen i Premier League - så avgjordes ligan just under lördagen.

Det var Manchester United som vann Ligatiteln 2010/11 och det var Wayne Rooney som avgjorde med sin (faktiskt makalösa) cykelspark i Manchesterderbyt.

Detta vet flera medier att berätta under helgen. Även den till vardags hyfsat sansade svenska tidningen Dagens Nyheter. Se ettan på söndagens sportdel ovan.

Själv vill jag inte hoppas att det är så. Att de tre månader som återstår av ligaspel och poäng kan innebära annat. Men visst har Manchester United lyckats rycka loss i toppen, inte minst från det senaste miljardbygget, stadskonkurrenterna i bäbisblått.

Arsenal hade precis fått resultatet när man klev ut i hagelskurarna på Emiraten för att ta sig an bottenlaget Wolverhampton som skrällde med sin skalp mot de röda djävularna förra helgen.

Tack och lov blev det inte den baksmälla som man kunde ha anledning att oroas för. Det såg kvickt ut trots en vecka av blandade landslagsuppdrag. Domarnivån var fortsatt undermålig och man behöver inte hemfalla åt paranoia för att fundera på om FA har interna mål att knäppa Arsenal på näsan så fort tillfälle ges.

Chris Foy visade noll känsla för spelet och blåste när han kunde gett spelfördel, och struntade i pipan när någon Arsenalspelare fått en smäll och blivit liggande.
Såhär kommer det uppenbarligen att se ut framöver. Bäst att vänja sig även om läget aldrig kan gillas.

(FA kommer förövrigt att bestraffa spelare som offentliggör sina åsikter via exempelvis "sociala media" hårt, går att läsa i helgen)

Wolves hade mycket boll, men inget vidare spel. Arsenal spelade sig in från kanterna, men saknade den där mästarskärpan i avsluten i kombination med att Wolves walesiske keeper, Wayne Hennessey, gjorde några riktigt stiliga parader.

Det blev Robin van Persie, nu i sannslöst god form, som avgjorde matchen med dess båda mål. Om inte Rooneys luftakrobatik gett utdelning hade 1-0 aspirerat på helgens mål. Jag förstår fortfarande inte hur karl'n fick ut benet liggandes diagonalt.

Med tanke på en del märkliga matchvändningar under spelåret så var det sannolikt fler som kände att "one nil to The Arsenal" var en ytterst skör ledning.
När skull Foy blåsa en straff till Wolves? När skulle en fast situation få Arsenal att darra och Wolves att kvittera?

När van Persie satte 2-0 i en blixtkontring med Walcott så bröt sång ut på läktare och det kändes som att uppförsbacken var för brant för gästerna med halvtimmen kvar.

Djourou som redan var åter gjorde en oerhört stabil insats tillsammans med Koscienly i backlinjens mittlås. Att Arsenal fick hålla nollan var oerhört psykologiskt viktigt.

Arsjavin har hittat formen, tar löpningarna och gjorde stort avtryck tillsammans med Wilshere och stabile Song. Ingen skadad (även om jag läst obekräftade rykten om Sagna) och därmed förhoppningar om att Arsenal kan mönstra en hyfsad startelva i veckan.

För bu byts tillfälligt fokus från liga till Europaspel. Även här "vet" expertis och omvärld att Arsenal kommer att åka ur Cha,pions League i åttondelen när man ännu en gång tar sig an Barcelona.

Låt lagen spela om saken säger jag och laddar inför första mötet på onsdag.

Gunners For The Win!

Viktigt besked och trams

Vilket besked. Ett viktigt sådant. Johan Djourou, haltade av planen på St Jamse's Park under lördagen och uppgavs ånyo knäskadad. Sedan har spekulationerna haglat. Detta på temat "Djourou borta resterande del av säsongen".

Med tanke på spelschema och diverse avgörande cupspel kunde få nyheter av den arten vara sämre.

Den schweiziska fysioterapeuten Cuno Wetzel tar så bladet från munnen:
"The player suffered very painful bruising on the knee but, if the healing process runs as it should, Djourou could probably begin training in less than one week."

I bästa fall kan Djourou vara spelklar till helgen. Om Wenger nu vågar gambla. Andra viktiga matcher väntar. (förvisso känns alla matcher som "måste-matcher" nu)

* * *
Under avdelningen "veckans trams" noteras diverse artiklar om att Roman Abramovich vill köpa Cesc Fabregas till Chelsea för £50 miljoner.
Trams.

"Det sade man om Torres i Liverpool med" inflikar sannolikt någon. Jag påstår att saken inte är jämförbar. Fabregas lär inte spela någonstans i England utöver Arsenal.
Att Barcelona samtidigt låter meddela att deras intresse för Fab har minskat, har väl just gett uppslag till fantasi och kreativa påhitt på The Sun som skapat nyheten.

* * *
Bendtner vet inte var han spelar efter sommaren låter han meddela. Det vet inte jag heller. Det lär Wenger veta.