The Downward Spiral

I have not written here in five months. That has nothing to do with the poor form our Arsenal has displayed this season, one of the worst in decades. I just haven’t got the time, the energy or been in the mood for blogging. I write enough at work. Twitter and it’s 140 characters have kept me going for some while now. But now it’s time to get my act together with some more space than tweets offer.

We’ve been through a  hellish week, out in the FA-Cup defeated by Blackburn from the Championship who had one shot on goal, and won one nil. We we’re battered and outplayed at home by a Bayern Münich team who played some excellent football on every position. Reminded in some ways of our own invincible; fast passing , clever defending and they dominated the midfield. They played wide and using every space of the pitch. Arsenal looked or behaved nothing like that.

Something obviously don’t clicking in this team and I don’t know why. Manager to blame claims most of the loudmouthed. Wenger gone and everything would be just fine. I don’t think solution is that easy. Maybe the gameplan, tactics and Wengers own stubbornness to hold on to something that has not played off in many years now is part of the problem. But you can’t blame it all down to a manager. Players are responsible for their behaviors as well. Frustrating to see once good and solid players getting just weaker. Vermaelen and Sagna is just mere shadows of their past nowadays. Sport is always mental and I guess that there is to much thinking, to much analyzing and to much low self-esteem in a lot of heads making it all bad circle and a downward spiral.

Another “massive game” awaits this very afternoon. Aston Villa’s visiting London and nothing but 3 points is a must. With current form I would go for a draw (if betting) and not be all to surprised for another loss. I really don’t want to go that way in my own head, but a new punch today and a defeat at The Lane (of all places) and season is over. No trophies, an absolute minimal chance of reaching that fourth spot that could guarantee play-offs for the Champions League later this year.
And that would unquestionable be the real end of an era.

In an article published in The Mirror today by John Cross talking to Wenger it seems that the Championship and the Champions League has his priority. Being more realistic than a “doomer” I jus can’t se this AFC-team go to Münich and win 3 goals and holding a clean sheet. That leave us with the league and twelve games left to play where every game will be labeled “massive”.
Don’t expect (or rely upon) another spurs-havoc this year, saving the arses of our own.

Why this club is where at it is at, you could read massive amounts of texts and theories just cruising around the web. Because if there is one benefit this club do still have it would definitely be its truly committed supporters. Few teams have more active bloggers and writers. Different views and opinions shared, but in the end all of us wanting this club to progress and not to see the team implode in a painful and slow decay.

Personally I think a hard push and another important step in the downward spiral begun when losing out to Birmingham in the Carling Cup final this time of year two years ago. What could have boosted some players and feeding the winning mentality just went the other way and that gave some really bad effects. That’s why I get annoyed today when reading that our manager don’t think much of the English domestic cups. Never underestimate what comes with winning a trophy!

Later - now Villa game awaits!

The Clean Sheat - Seger på Anfield

Det skulle vara en lögn att påstå att det inte fanns en viss oro efter den mållösa matcen mot Stoke. Men Stoke är ett svårt bortalag. Det som oroade efter den gångna helgen var självklart bristen på egna mål som vassa målchanser hos ett i stora delar nykomponerat Arsenal.

Att målen kommer betvivlades inte. Frågan efter den andra mållösa matchen var mest hur lång tid det skulle ta. Att spela ihop ett lag av något som bara för en vecka sedan mer såg ut som ett knippe individer som inte var helt synkade med varandra. Och ett gäng som slog alldeles för många bollar i sidled tillika hade svårt att gå framåt i någon riktigt ordnad form.

Bakåt var dock tätt!
Och det var gott så.
Sannolikt har Steve Bould hunnit att nöta in ett och annat under en splittrad försäsong.
Det tål dessutom att påtalas att Mannone vaktade buren och att Metesacker och Jenkinsson fanns i backlinjen i brist på "Kos" och "Bac". Ändå var det tätt. Inte helt oävet att ta med från Britannia Stadium, trots allt.

Veckan som gick blev sedan till en traditionsenlig nagelbitare i väntan på att förutsättningarna för årets säsong skulle vara tydliga.

Skulle någon förstärkning anlända?
Så blev det inte. Och jag, som andra, skakade nog aningen på huvudet. Litet uppgivet trots nya ansikten i Podolski, Giroud och Cazorla.

Samtidigt så slöts något märkligt förbund med Theo Walcott som uppenbarligen inte alls vill stanna kvar i klubben. "Han stannar - till nästa transferfönster" (För att njuta bänk i Wengers kylskåp?)

Efter en lottning till Champions Leagues gruppspel, som kunde varit betydligt sämre och detta stora "ingentng" under transferfönstrets sista dag, så var det åter dags att ställa om fokus helt på befintligt lag och årets säsong!

Liverpool borta.
Av media utnålat som "krismatch".

Efter att ha sett Liverpool och Manchester City, som var en långt mer fartfylld tillställning än Stoke - Arsenal, och där hemmalaget höll de regerande mästarna i brygga och ett enskilt misstag av Martin Skrtel blev avgörande för delad pott (2-2), så vandrade funderingarna fram och åter inför dagens möte.

Och visst var det fart och tempo från start på Anfield!
Fotbollsunderhållning av första klass. När sedan Podolski fick göra sitt första mål för sitt nya lag så skrek strupen av sig själv. Rätt ut.
Islossning?

Och trots anstormning och ett stundtals oerhört hårt tryck från hemmalaget så fick vare sig Suarez eller någon annan fråm LFC bollen i nät bakom Mannone som återigen vaktade buren.

Det fick dock ett annat nyförvärv, detta när Cazorla på närmast "gammalt Arsjavinskt manér" slog in bollen från vänster och ur nästan ingen vinkel alls. Ett litet tack på vägen till herr Reina som inte gjorde en helt klanderfri räddning. Islossning 2?

Mentalt måste detta sätta sina goda spår. Öka självförtroendet. Det går att göra mål i en annan liga och ett nytt land.

Matchen kunde spelas av utan några större dilemman och en oerhört viktig skalp var tagen när Howard Webb blåste av.
Diaby (offensivt) och Arteta (defensivyt) gjorde båda storverk på mittfältet.
Vet inte om jag någonsin sett Diaby göra en sådan match?

Varför Diaby är så ojämn är frågan som snurrar upptill, i sina stunder är han helt outstanding. Att skador ären bidragande orsak till detta ojämna spel då speltiden varierat har självklart medfört att det inte blivit någon kontinuitet för vare sig Diaby som hans lagkamrater.

Det ska bli intressant att se om detta var en "undantagsmatch" eller om denna så av skador så drabbade och ofta olycklige mittfältare äntligen kan få en säsong man väntat på sedan han kom till klubben.

Och så:
För exakt ett år sedan hade Arsenal släppt in tio mål efter sina tre första matcher spelade.
I år noll.
Smaka på den!

Kan detta lag få en defensiv av gammalt klassiskt Arsenal-snitt så är det framsteg att verkligen glädjas åt. Steve Bould lär onekligen ha en del av egna erfrarenheter att lära ut. Och det synes som att han börjat sitt jobb på allra bästa sätt.

Up The Gunners!

Song och premiären

Dagen efter att ligapremiären är avklarad så kommer det officiella beskedet om att 24-årige Alex Song lämnar klubben för FC Barcelona.

Serien är så - äntligen - igång, men klubbyten fortsätter att genomföras. Det är en styggelse. Transferfönstret borde slå igen när de stora ligorna startar. Att köpa och sälja under de första veckorna kan förändra ett hekt lag. kan ge märkliga förutsättningar.
Lagmässigt som ekonomiskt.    

Ingen har glömt upptakten 2011. En förnedring på Old Trafford, efter i sig sena beslut kring Fabregas och Nasri, kom att innebära en sjuklig aktivitet i transferfönstrets sista skälvande timmar.
Det är långt ifrån optimalt.
Vad blev panikköp?
Vilka affärer sprack i sista stund?
Ingen redovisa sådant. Inte klubbar, inte agenter, inte spelare själva.

Vad betyder det att Song försvinner?
Att Arsenal måste ut på marknaden.
Först och främst.

Alex Song var lagets okrönte assistkung i fjol. Det är fakta. Han är inte fyllda tjugofem och har sannolikt sina fyra bästa år framför sig. Varför man då säljer ännu en spelare med rutin?
"Därför att han ville bort", svarar Le Boss.

Det är ett lika enkelt som ytterst komplicerat svar.
Varför vill våra spelare bort?
Varför stannar de inte kvar?

I Songs fall så var han under kontrakt i ytterligare tre år. Det var inte tal om någon Bossmanrisk i vår.
Det ligger en hund begraven här.

Wenger bygger om. De gamla från projekt ungdom får gå och klubben drar in stora vinster på försäljningen. Rent hus. Förväntas: nya ansikten och spelare. Det påstås att Song hade problem att komma överrens med klubben om sin lön. Kanske är det sant, och nu ska det visas att ingen sentimentalitet får styra.

Real Madrids Nuri Sahin har ryktas länge på lån ända till dess att Liverpool kom med i leken.
Mourinho lånar inte gärna ut till Wenger. Hans före detta förtrogna finns i LFC.
Återstår att se vad som nu sker.

Vad Arsenal behöver är en defensiv kraft som kan dirigera mittfältet. Litet av det gamla snittet, som PV4 i sina glansdagar, eller i Arsenalhistorien gravt underskattade Gilberto Silva.

Song är en offensiv kraft, även om han fått rycka in som mittback när skadekriser varit som värst.

Intressant att se vad som händer med Song. Arsenal har sålt till FC Barcelona genom åren. Och det har inte alltid blivit succé. I fallet Song tippar jag suucefaktorn till 60/40. Han har onekligen bevisat som spelmässiga potential och kan mycket väl passa in bland deras snabba tekniker.

Premiären då?

0-0 i ett kokhett London. Mot Sunderland. Litet av en besvikelse. Sunderland spelade som de flesta gäster gör numera. Parkerade lager lågt på egen planhalva, och spelade på möjlig kontring.
I andra halvlek var SAFC knappt i offensiv zon.

Och årets nykomponerade lag lyckades inte dyrka upp ett tätt försvar.
Walcott i virket, Gervinho i några räder och så när Giroud kommit in, en jättechans i öppet läge.

Det går inte att göra några djupare analyser efter en match. Uppenbart är att detta lag just måste få spela ihop sig. Frågan är hur lång tid det kommer att ta. Hur lång tid det får ta innan det riskera bli kostsamt när tabellen uppdateras.

Det blev mycket bollinnehav under lördagen och alldeles för mycket sidledspassningar.

Jag avstår fördjupa mig i enskild spelarkritik, men med Song frånvarande så visade åtminstone premiärmatchen att Diaby och Ramsey inte är lösningen.
Just nu.

Och just därför måste pengarna från Song återinvesteras på mittfältet och gärna å det snaraste.

Operation Nystart Arsenal

Portarna öppnas åter. Säsongsstart väntar.
Detta efter en numera traditionsenlig sommar med en AFC-såpa extravagansa.
  
RvP-historien måste vara en av fotbollshistoriens märkligare. På så många sätt. Att Man Utd som nu är så gravt skuldsatta, och som försökt få in nya medel genom att åter börsintroducera sig (fast nu i USA där aktien sjunkit sedan introduktionen) gör en affär om en kvarts miljard med en 29-åring är i sig litet iögonfallande.

Slutnotan lär bli det trippla när RvP dessutom blir ligans genom tiderna näst bäst betalde spelare efter Yaya Touré i City. Nu med en ny lön som rapporteras ligga på £230,000 per vecka - under fyra års tid.

Man Utd:s ekonomihantering är förvisso inte mitt problem. Men det säger i sig något om den röta som numera fullkomligt tagit över den internationella storfotbollen. Om du inte har en miljardär som vill ha en egen fotbollsklubb som ego-leksak, så är det bara att låna på sig mer och handla på, och öka på skuldberget. Vinna till varje pris har fått en ny innebörd.

Egentligen börjar denna fotbollscirkus i sig bli så infekterad och ssjuk att jag emellanåt funderar på om det inte är dags att ägna (fri)tiden och livet att istället hänga med 30-talet personer utmed någon åkerlapp med en urkokt varmkorv i näven. Skrika på något gäng i division 3 som man kan hitta sympatier för.

Men… när cirkusen väl drar igång så är man heltorsk.
Igen.

* * *
Åter RvP så undrar jag alltmer: "vem är han e-g-e-n-t-l-i-g-e-n?"
Personen van Persie.
Inte den jag trodde har det uppenbarligen bevisats mig. Inte för att klubbhjärta existerar någonstans och i någon större utsträckning längre. Eller för att "gulliga barndomfoton" med RvP i Arsenaltröja säger något.

Det är hans agerande i sig. Det konstiga uttalandet i juli.
Och det mysteriet trycker mitt inre.

Det var och förblir ett fullkomligt unikt meddelande han lät publicera inför omvärlden (eller sina fans) efter EM-fotbollen där han deklarerade att han inte avsåg att skriva på ytterligare kontrakt för Arsenal.

Visst, fri vilja råder men det kunde gott ha räckt med information kring sakfrågan om framtiden.

Istället tog RvP tillfället i akt att såga klubben offentligt genom att skriva alla på näsan att de inte "satsar enligt hans ambitioner." En spelare anförtrodd kaptensbindel som öppet kritiserar och tillrättaviar sin klubb.

Oavsett vad man nu som supporter må tycka om såväl klubb, styrelse som tränare, så agerar inte en professionell spelare under befintligt kontrakt på ett sådan sätt. RvP måste ha drabbats av en självbild som närmast är ohälsosam. En tro på att han faktiskt var mannen att diktera villkoren inom fotbollens ramverk.

Och redan där bröts all form av anständighet, moral och normal etikett. Kompassen snurrade vilt. Och där och då var det också fullkomligt glasklart att en sådan spelare inte kunde vara i klubben under några som helst omständigheter. Det var också ett slugt drag. För på detta sätt slapp RvP att på egen hand lämna in sin ansökan om sin transfer-request och gå miste om sin lojalitetsbonus.

Att därefter gå till en traditionellt stark rival i den som just ManUtd av alla lag gör inte hela historien snyggare. Han kunde likaväl ha skrivit på för Tottenham för de flesta. As bad as it gets.

Det komplexa i alla känslor blir nu att denne holländare faktiskt vann titeln "Professional Footballers' Association's Player of the Year" av helt rättmätiga skäl så sent som i våras. Vår kapten...
Han gjorde helt enkelt enskilt flest mål i England.

Det var förvsso inte solomål för egen maskin. Det var samarbeten med Song, (som dagen innan ligastarten nu är nsäte man att lämna för Barcelona) och spelare som Walcott och Arteta.

Men han öste in mål. Var i sitt livs form. Och utan den formen och de målen hade aldrig Arsenal hamnat på någon tredjeplats – en ynka poäng efter ovan nämnda Tottenham.

Det var en kombination av RvP:s hysteriska form liksom Tottenhams totala vårkollaps när "Arry" Redknapp bäst gick runt och funderade på en framtid som Engelsk förbundskapten, som avgjorde sluttabellen. En tabell där de båda Manchesterlagen ovanför slutade med makalösa nitton poäng fler inspelade.

Inför denna säosngsstart: RvP - From Hero to Zero.

Det forsar nu ut rapporter på webb och Twitter från främst Arsenalsupportar om hur RvP styrde och ställde under det gångna året. Om konflikter med medpelare som Ramsey och Arsjavin (som Wenger i all hast skickade iväg till Ryssland i februari) och att RvP redan inför fjolårets säsong gjort klart att ännu ett trofélöst år skulle innebära att han lämnade klubben, rykten bisarra lönekrav som rena divalater om att Arsenal skulle heltidsanställda hans personliga fysio-terapeut och återkommande ifrågasättande om laguttagningar och byten

Vad som är sant i det flöde av sådana berättelser  - som kommer nu - precis när RvP gjort sin pakt med den röda djävulen, är förstås omöjligt att vidimera.

Det hävdas till och med att han själv tog kontakt med Manchester United under pågående säsong. Om det är sant så är det den ultimata sveket och den svartaste judaskyssen.

Robin van Persie, mannen med egna sånger och flaggor, går nu sannolikt till historien som en av Arsenals värsta syndare.

Före detta spelare som lämnat med upprörda känslor hos supportrana som Ashley Cole, Adebayor och Nasri kommer troligtvis att behandlas tämligen milt framöver i jämförelse mot holländaren som försvann till Manchester United.

Men låt oss nu inte enbart  rycaks med i sarkasstisk historierevisionism. Holländaren gjorde mer än en bra säsong, och låg inte ständigt skadad övriga år. Han gjorde en del nytta under sina tid i AFC. Det är därför denna transfer blir så bitter. Det hade varit helt andra känslor om den nya klubben spelat i ett annat land och en annan liga.
För vem vill se RvP hånflinandes med Rooney?
Hur kan det komma att kännas att se dem lyfta en pokal?
Ett inte alltför osannolikt scenario.

Att styrelsen haft sitt ansvar sitt är helt klart. Det är BS att där inte fanns några val, det finns nämlige alltid ett val - även om det kan vara sämre än bättre. Man kunde exenpelvis ha valt att avstå att sälja till en rival och därned låta stärka deras trupp. Man kunde valt en mindre prislapp från ett anat lag. Wenger valde de nypor och metoder han hade, om man får tro BBC. Meddelade att RvP inte var önskvärd precis vid träningsmatchen mot FC Köln. Det är mental pay-pack. 

Laget har överlevt förr även om jag blir trött på fotbollens klichéer om att "ingen är större än laget", en harrang som dras fram i tid och otid.

Men vi minns när Patrick Vieira "grät ut" under varje sommar i tre års tid bara för att få åka till Madrid. Wenger tröttande tillslut, återigen osentimental och kylig, och PV4 hamnade i Juventus där han tog sig ett guld - som dömdes bort. Likaledes har klubben klarat sig topp fyra efter att både Henry och Cesc lämnat för spel i Barcelona.

Det har inte blivit några titlar.

Men det har alltid blivit spel i Champions League.
År efter år.

Det kommande året, då?

Visst har laget värvat tre starka kort i Podolski, Cazorla och Giroud.
Men ingen av dem har erfarenhet från spelet i Premier League.
Det finns en risk att bördan blir väldigt tung på dessas axlar.

När nu även Song försvinner så tickar klockan och en ersättare måste hittas. Räkna med att säljande klubbar är medveten om saken ock kryddar prislappen.

Pengarna som kommer in för RvP och Song måste återinvesteras i en trupp som är redo att jobba. Operation nystart Arsenal.

Med RvP och Song borta så är det inte många ansikten kvar från det fallerade projektet som levererade noll titlar. Walcott (om han stannar) och Rosicky återstår.
 

Visst kan det bli en spännande säsong, dock ingen ligatitel, törs jag lova.
Kanske en Cup-.titel?

Ja, då säger vi så!

Märkliga säsongen 2011/12 över!

Så var den märkligaste fotbollssäsongen i mannaminnen över. Platserna 1 till 5 i Premier League avgjordes i den allra sista omgången, och vinnarna, hårdsatasande Manchester City som tog kronan från ärkerivalen i rött, korades först efter två mål på stopptid.

Vilken oerhörd spänning och ett bevis för ligans spänst tyckte de flesta. Själv hade jag gärna avstått från denna an-spänning denna säsong. Någon titel i sikte fanns som bekant inte, men däremot den viktiga platsen som garanterar spel i Champions League till hösten.

Chelsea i final mot Bayern München kommande lördag ställde till saken så att "Topp 4" blev ett måste om att sluta "Topp 3". Och de chanserna hade funnits före omgång 38. Men märkliga insatser mot QPR, Stoke. Wigan, Norwich...

Jag hade gärna sett att saken, i detta fall tredjeplatsen, avgjordes i sista stund. Men nu bar det hela vägen och ett litet tack bör nog ges West Brom's Marton Fulop som inte hade sin bästa dag på jobbet.

Det har varit en osannolikt osannolik säsong. En berg-och-dal-bana utan dess like. Spelmässigt på planen, som emotionellt i hjärna och kropp för varje supporter.

En säsongstart som ett isbad, återhämtningar, underbara segrar, kraschlandningar, märkliga förluster, nya skador och konstiga domslut. Ändå står Arsenal som ligatrea när tabellen summeras. Och på fler poäng än i fjol. 70 mot 68. Med flera gjorda mål, men också med nytt klubbrekord och flest insläpta sedan Premier League startade.

En märklig säsong. Efter en märklig sommar 2011. Och mitt i allt försvann Arsjavin. På "utlån". Hem till Zenit St Petersburg där han blev rysk ligamästare.

Det finns tusentals analyser att göra på den gångna säsongen, och tusentals gjorda. Att Arsenal nu måste göra sig av med litet barlast i spelare som kostar lön men inte levererar är uppenbart. Truppen måste spetsas. Att ha Podolski klar känns oerhört stabilt, men där finns ett knippe frågetecken att reda ut.

Främst framtiden för Robin van Persie, vars prisade och makalösa säsong är det stora goda minnet som förevigas. Om han vill vinna titlar i annat lag när 30-sträcket börjar närma sig, så fine. Men trist. Bara han inte blir ytterligare ett känt namn i Manchester Citys barocka lagbygge.

Mer om utvecklingen lär följa.
Idag ska dessutom Robin med agent ha suttit ned med Arsenal. I skrivande stund utan några besked.
Och de lär dröja.







  

Ljus vår efter mörka februari

Har inte haft tid att skriva här på över en månad. Nya arbetssysslor och annat fokus. En halvdöd, nästan stendöd blogg är ett lik. Men jag tittar förbi en sväng.

Sedan mörka, tunga, svarta februari och inlägget "The Downward Spiral" har fotbollen givit många angenäma stunder. Onekligen. Sol och ljus. Som hör våren till.

När detta tecknas, 27 mars 2012, så har Arsenal vunnit sju raka ligamatcher och passerat Spurs i tabellen, och parkerat sig på tredjeplats i ligan. Spurs som låg tio poäng före ligger plötsligt tre poäng efter med trettio matcher av säsongen spelad. Endast åtta matcher kvar nu.

Och det är ett hyfsat tufft schema som Arsenal har kvar om i möten med både Manchester City som Chelsea. Tottenham har en betydligt lättare resa vilket 'Arry själv har påtalat.

Men allt ligger i egna händer. Eller fötter. Eller huvuden nu. Att arbeta in i måk, att beslagta en plats som garanterar spel i Champions League eller kval till Champions League. Det handlar om plats tre eller fyra.

Vändningen?
Kanske utskåpningen av Blacknurn med sanslösa 7-1, eller vinsten borta mot Sunderland.
Men den riktiga boosten kom i Londonderbyt mot ärkerivalen. 5 mål mot 2.
En av de större fotbollstunder för egen del på många år.
Många år!
Prestigen lagen emellan har inte varit så stor på decennier.
Därav bilden ovan.
En Walcott som sprudlar av glädje och energi.

Det var när mörka februari hade tre dagar kvar på månaden skottåret 2012.
Därefter har Liverpool, Newcastle, Everton och Aston Villa besegrats, i bland på stopptid för att nå de tre poängen.

Spelae har friskant till (som hunnit skada sig) En backlinje med Sagna-Kos-Vermaelen-Gibbs har haft sitt att tillföra vill jag hävda. Liksom en Song i storform.

Och så minns vi returen mot AC Milan på hemmaplan. Det omöjliga blev nästan det möjliga. Ett mål från förlängning. Det räckte inte ända fram efter Abbiatis superräddning när Robin Van Persie i sin livs form kom fri för att lobba in det fjärde målet.

4-3 var ändå flaggan i topp.
Och jag misstänker att AC Milans fortsättning tar stopp mot Barcelona härnäst.

Men vem vet i fotboll?`

Londonderby igen och fokus på ligan och ligan alena.
QPR's up next!

The Downward Spiral

Kanske var det näst sista matchen Arsenal spelade i Champions League under överskådlig tid. En medioker säsong fick ett nytt lågvattensmärke när det var dags för åttondel i Champions League. Borta mot Milan på "San Siro". Det blev aldrig match. Statistiken säger 5-5 i skott på mål. Jag kan minnas två målförsök från Arsenal. Det första i sextioåttonde minuten av Robin van Persie.

Då hade hemmalaget redan en stabil ledning ned tre mål mot noll. Arsenal var inte ens med. Hade inget spel, inget tempo, inget...Inget!

Man sålde sig pinsamt billigt i Italien. Koscielny skadad (vem hade kunnat tro på en ny skada, och i backlinjen?) och in med Djourou som gick på en enkel fälla av Zlatan som kunde smälla in 4-0 på straff. Ridå, goodbye, over and out!

Trist ur så många aspekter. För nu lär det dröja innan Arsenal spelar i det internationella finrummet igen. Och där avses INTE UEFA Europa League. Att årets lag klarar fjärdeplacering i ligan är jag tyvärr tveksam till.

Det blev förlust och farväl av Thierry Henry, som under sin korta sejour bidrog med att ta laget vidare i FA-Cupen (hur nu det går) och säkra tre ligapoäng mot FA-cupmotståndarna Sunderland.

Tack Henry.

I övrigt finns inte så mycket mer att tillägga mer än en innerlig önskan om förändring. Förändring som bygger på att Arsenal vågar satsa sig ur en kris som blivit påtaglig efter år av stagnation.

Arsenal vänder aldrig 4-0 hemma mot Milan. Aldrig.

Festen är över. För oss. För andra, som Robert Laul, Marcus Birro eller Marcus Leifby har festen bara börjat. Det blir Zlatan&Italienfrossa nu.

Rub it in!

Ny coachvinst av SAF när Arsenal åter föll

Tredje raka förlusten. Hade inte förväntat mig full pott, men kanske ett kryss när Manchester United gjorde sitt årliga ligabesök i norra London.

Helhen i övrigt hade bjudit Liverpoolförlust, Newcastleförlust som kryss för Chelsea och förlust för Tottenham (i de sista sekunderna då Balotelli straffade dem)
Bra läge att ta poäng på. Men icke sa' Nicke.

Första halvlek var Manchester Uniteds. Til fullo minus några minuter av matchstart. Först på stopptid gjorde gästerna 0-1. Valencia nickade in bollen på kross från Nani som haft lekstuga på kanten med Johan Djourou, för dagen högerytter.

Byte från start i andra där Djourou som varit Arsenals svagaste punkt (i ett allmänt oslagfärdigt Arsenal) mot 18-årige Cyprioten Nico Yennaris. Och plötsligt blev det också mer energi och initiativ hos Arsenal. Robin van Persie som lyckats missa mer eller mindre öppet mål såg ut att bli frälsaren med kvittering 1-1 med skott ur osannolik vinkel bakom Lindegårds vänstra burstolpe. Men Manchester United skulle slå tillbaka. Och det var ännu en taktisk som coachningsmässig triumf för Sir Alex Ferguson.

En av de bättre för hemmlaget var Oxlade-Chamberlain som fått förtroende från start. Han spelade på mittfältets vänsterkant och kämpade hårt och fysiskt. I 73:e minuten skulle han av tyckte Wenger som satte in Arsjavin. Vår ryss som inte varit bekväm på planen under i princip hela säsongen.

Ferguosn plockar av Nani och DaSilva, och slänger in Scoles (som gjort en Henry) och Park.
Han drog ned Valencia i banan och balansen blev nu en annan. Inom åtta minuter har Valencia som ligger djupt nee i banan fiskat upp bollen, drar Arsjavin, som inte har ork eller fysik, över hela planen, serverar den till Wellbeck som får dra skott mitt inifrån Arsenals box.
1-2, Ridå!

Det var inga trevliga scener på Emiraten. Men det var inte Manchester United som stod för det provokativa. Hemmafansen buade högt redan vid inbytet av Arsjavin. När ryssen sedan blev syndabock rester sig flera upp och gick. Trots att det återstod sex minuter av ordinarie tid.

Alla VISSTE att Arsenal med denna trupp aldrig skulle hämta upp sig ens till ett kryss.
Det är Arsenal 2011/12.
Ett mediokert lag med taskigt självförtroende.

Och om säsongen startade med turbulens kring Wenger och en styrelse som vägrar att värva, så blev inte läget varmare efter söndagen.

1-2 kändes som 8-2 i augsuti i Manchester.

Utöver änu en smärtsam som kostsam förlust minns man nu tyvärr, utöver fansens burop, ögonkasten från Robin van Persie mot Wenger när Arsjavin byttes in.
De sade något som lär få konsekvenser för klubben på sikt.

Uppläxade i Wales

Årets straff?
Ramsey-Dyer.
Noll kontakt.
Märkliga dosmlut är numera en del av vardagen.

Oavsett,detta en tung söndag när Arsenal FC var på besök mot nykomligarna i Wales.
Eller kansker snarare tunt än tungt.

3-2 till Swansea mot ett Arsenal som inte bara förlorade viktiga, nödvändiga poäng, utan också förlorade i bollinnehav, hörnor, avslut, innehav och passningar.

Laget saknade Arteta. Något kopiöst.
Så viktig har allstå Arteta varit för Arsenal FC sedan han kom. Även om han inte är någon Fabregas.
Och en backlinje av rang och med rutin och med ett samspel saknades.
Och energi?
Nej, den fanns inte där.

Det var en svag insats. Men det var likväl ingen straff som gjorde 0-1 till 1-1. Ramsey nuddade inte Nathan Dyer. Domsluten blir allt märkligare även om det inte försvarar Arsenals lama spel.

Att släppa in 2-3 sekunderna efter Walcotts 2-2 som åtminstone kunde ha säkrat EN poäng kändes grymt orutinerat. All heder åt Swansea. Ett spelande rörligt och offensivt lag. Som Arsenal borde vara.

Nästa helg väntar Manchester United hemma på Emiraten. Har svårt att tro på några poäng alls där med rådande skadeläge och ManUtd:s nyfunna form.

12-12-12

Hade det varit en Hollywoodfilm hade det varit ett för pjåskigt manus, ett för sött slut, en alltför sentimental saga. Ibland överträffar dock de mest sötslikiga momenten verkligheten.

I en föga underhållande match, dock av vikt, där FA-Cupens tredje omgång spelades, ånyo mot Leeds United, så var det också kvällen för "comeback" av nu 34-åriga tillfälligt inlånade patenterade Arsenalhjälten, Thierry Henry.

I sextioåttonde minuten klev han på planen. Det stod då 0-0 och efter ändlösa försök av Arsjavin som av Ramsey verkade ett omspel på Elland Road inte vara en omöjlighet. Leeds taktik var att ställa elva man i eget straffområde och spela om någon kontring uppstod.

Sedan hände det. I sjuttionionde minuten. Pass från Alex Song, som gjort en blek figur, på gammlt Henry-manér, bollen retfullt in i högra hörnet. 1-0. Vilket också blev slutresultat och avancemang i FA-Cupen där Aston Villa nu väntar.

Det är 2012, Henry har fått tröjnummer 12 och han gjorde sitt 12:e mål mot Leeds.
Man kan bli numerolog för mindre. Eller börja tro på dåliga manus.
Men det var vackert och det var sant.

I Dubai satt Robin van Persie med familj på välbehövlig semestervila. han följde matchen på Twitter. Han kan ta ett bad i lugn och ro. Hans frånvaro fixades av reserven på bänken.

Det i sig säger något annat. Om Arsenals oförmåga att göra mål. Utan fixstjärna.
Men det skippar vi efter denna match.

Det finns naturligtvis mycket annat att säga. Bland annat att backlinjen nu blev extremt tunn när även Coquelin fick halta av med muskelbristning. Åtta backar borta.

Arsjavin gjorde en av sina bästa matcher på mycket, mycket länge. Han sprang, minst en marathon. Men stressar sina avslut. Det måste tära på nerver och självförtroende. Det skulle vara stort att få se ryssen i form. Får man det?

Och hur blir det nu med förväntningar på Henry under de knappa två månader han finns på plats?

Räkna inte med för mycket har både han och Le Boss sagt, som i ett mantra.
Många lär förvänta sig fler mirakel.
Men mirakel kommer inte på veckobasis.

Nytt år - Berg och dalbanan fortsätter

Från glädje till besvikelse på några dygn. Arsenal bjuder onekligen på berg- och dalbaneliknande uppträdanden som känslor. Det nya året var två dagar gammalt när det var dags för Londonderby. Borta mot Fulham på Craven Cottage. "Varning utfärdad" bör ha utgått till samtliga då Fulham plockat poäng av "storlagen" under innevarande säsong.

Här hade Arsenal chansen, efter nyårshelgens resultat, att närma sig toppen ytterligare. Förutsatt att man tog en bortaskalp.

Det var en match som startade i ett rasande tempo, från båda håll. Wenger såg inte nöjd ut vid sidan när chanser och anfallsvågor byttes på ett sätt som påminde mer om juniorhockey än fotboll. Men det var underhållande att beskåda. Litet "Old School English Football", fast tio gånger snabbare som betydligt mer tekniskt. Och på riktigt fingräs istället för leråker.

Arsenal tog så ledningen via Kosczienly, första målet för säsongen. Sedan följde en bombmatta mot David Stockdale i Fulhams mål, men något andra mål kom inte. Tempot fortsatte perioden ut, och den ende som inte tycktes vara riktigt vaken eller fokuserad i The Gunners var Theo Walcott som gjorde en mycket slät figur.

Efter paus hände det som inträffat så många gånger förr, och som jag naivt nog trodde slipats bort under hösten. Arsenal kom ut som ett annat lag. Man undrar vad som hände där i omklädningsrummet?
Att 0-1 skulle innebära någon form av kassaskåpssäker trepoängare med ytterligare 45 minuter att spela var inte en tanke någon kan ha intalat sig med tanke på Fulhams ebergifyllda spel. Och inte blev hemmalagets tempo svagare i den andra perioden. Tvärtom. Fulham tog fullständigt tag i taktpinnen och Arsenal kom knappast över egen planhalva.

När Djourou, högst tvivelaktigt, fick sitt andra gula kort i matchen och Arsenal decimerats till 10 man så var det mest en tidsfråga om när kvitteringen skulle komma. Och den kom. I 85:e minuten. Fulham gick för fulla muggar och på stopptid lyckades Bobby Zamora trycka in 2-1.
Inte någon vidare comeback av Squillaci som i total brist på baksidan fått komma in i sin blott tredje match för säsongen!

Återigen var det en match där Arsenal nekades straffspark, detta sedan Gervinho fällts, så för dagen var det inte handboll som accepterades av FA:s representant med visselpipa, Lee Probert.

Men förlusten ska inte skyllas domaren trots utvisning och utebliven straff. Förlusten var lagets. Oförmåga och oskärpa i att sätta chanserna och förvalta övertaget under den första halvleken. Detta i kombination med den märkliga scenförändringen i andra halvlek då det blev passivt och slarvigt.

Flera spelare såg riktigt trötta ut, bland dem Robin van Persie.
Sannolikt dags för litet välbehövlig vila nu när FA-cupspel mot Leeds står på schemat först om sju dagar.
Sannolikt lär Wenger plocka ur det yngre gardet när det laget ska sättas samman.

Summa sumarum efter måndagskvällen blir att Arsenal nu står med en oerhört svag backlinje samtidigt som halva ligan är spelad och kampen om fjärdeplaceringen lär fortgå när så viktiga poäng förlorades.

Några nyförvärv i det förestående transferfönstret är knappast att vänta, om inte Wenger inser allvaret med alla skadade backar.
Robin van Persie behöver onekligen hjälp framåt, och jag är fortfarande osäker på om Henry, som är en tillfällig lösning (och lär få spela på kanten) är mirakelsvaret.

Tim Payton, krönikör på The Independent och aktiv i Arsenal Supporters Trust uttryckte sina känslor i twitterform efter matchen;
"Reminder to Mr Wenger that £50million in the bank doesn't score goals or keep clean sheets"

Rätt så!

Gott Nytt Gooners!

2011 har varit ett märkligt år, stundom bjudit några riktiga dalar. Nu lägger vi året till handlingarna och blickar framåt.
Och årets allra sista dag kunde inte slutat så mycket bättre. Efter den i allra högsta grad frustrerande kryssmatchen mot Wolves när övriga resultat var tunga så slutar den 31:e december 2011 helt tvärtom.

Manchester United får stryk på hemmaplan mot bottenlaget Blackburn, 2-3. En präktig fyrverkipjäs till 70 årsfirande Sir Alex Ferguson.
Chelsea gick på pumpen hemma på Stamford Bridge mot Aston Villa och Tottenham spelar kryss borta mot Swansea.
Samtidigt på Emiraten blir det ett "hederligt" one-nil to The Arsenal i Londonderbyt mot QPR.

Målskytt Robin van Persie som därmed slog klubbrekord i antal gjorda ligamål under ett kalenderår.
Innan det viktiga segermålet kom insmög sig samma olustiga känsla som mot Wolves. Massivt spelövertag och en radda brända chanser.
Men ett mål gjorde skillnaden. Gjorde nyårsaftonen litet gladare!

På läktarplats satt Thierry Henry och applåderade. Snart ska han göra två månader i sin gamla klubb på inlån från NYC Red Bulls.
Hur det kommer att påverka laget och spelet återstår att se 2012. Jag kan se både gott som ont med en sådan lösning.
Jag hoppas på det goda. Det är dessutom några riktigt prestigefyllda som betydelsefulla möten som Henry har chans att medverka i.
Ligamöte mot Mamchester United som Champions Leaguespel mot Milan.

Men det är nästa år. Som startar om några timmar när detta skrivs.

Nyårsönskan får bli att tillfrisknandet fortgår bland Arsenals nyckelspelare.
Att Verminator fick lämna planen årets sista dag blev dagens mörka punkt.
Vi önskar snabb återhämtning. Sedan väntar vi på att Sagna som Wilshere snart är åter på planen, liksom övriga kamrater.

Gott Nytt 2012 alla Gooners!

Tungt när trend bröts i Manchester

Inte en förlust i ligan sedan den 2:e oktober för Arsenal inför bortamötet med inte så litet prestige i potten. Än mer väsentligt var att här var avgörande poäng att spela om. För Arsenal att fortsätta knapra in, eller för Manchester City att rycka i täten.

Spelmässigt blev det en fartfylld tillställning där hemmalaget öppnade med enorm press och energi, men sedan bytte lagen chanser i perioder. Rafflande och ovisst med 0-0 i halvtidsvilan.

Szczesny, Gervinho, Song, Arteta och Vermaelen bjöd på förstklassiga insatser.
Song hela tiden på gränsen med hårt fysiskt spel vilket renderade i gult kort från Englands sämsta, eller ska jag säga "Arsenalfientlige" domare; Phil Dowd.

Låt mig återkomma till honom snart.

Med femte gula kortet är Song avstängd Inför veckans förestående möte mot Aston Villa och det blir tunnare på mittfältet. Även Arteta med ett gult kort i Everton innan klubbytet och fyra införskaffade i Arsenal blir borta på onsdagen.

Åter söndagen och en match där City fick alla poäng och Arsenal inget.
1-0 till det arabiska miljardbygget och Samir Nasri kan få grina allt bredare i drömmen om en titel. Arsene Wenger lät efter matchen meddela att Arsenal är borta från titelracet, och frågan är väl om de någonsin varit med under denna säsong trots en underbar upphämtning från en kaotisk start.

Med sexton matcher spelade av trettioåtta skiljer nu tolv poäng mellan City (41p) och Arsenal (29p). Det lär bli en kamp om fjärdeplatsen, men i tuff konkurrens med Liverpool, Chelsea och inte minst Tottenham som trummar på som om det vore 1961.

Som av en slump så har helgens Arsenalrelaterade nyheter handlat om att nästa man från Arsenal till City ska bli Robin van Persie. Money is not the issue, som bekant. Frågan är om Arsenal har kurage nog att låta bli att sälja även om astronomiska summor erbjuds till en 28-åring som kan lämna som fri transfer våren 2013?

Som av en slump utsågs Samir Nasri till "Man Of The Match" i just detta möte även om han vida överglänstes av Joe Hart, sannolikt ligans bäste målvakt.

Och som av en slump så var det Phil Dowd som höll i pipa och kort i matchen.
Att hålla i attiraljer som hör uppdraget till är dock inte samma sak som att hålla koll på läget på planen.

Att FA:s domare Phil Dowd är en jättepajas är ingen nyhet för dagen.
Vi minns februari i år med hyfsat färskt minne. Arsenal hade ledning 4-0 på St Jame's Park. Dowd plockade bort Diaby från planen och lät Arsenal spela tio man. Därefter tilldömdes Newcastle två straffsparkar i en match som slutade 4-4 och blev början på raset för laget under en vår som blir svår att glömma.

När Arsenal i underläge, efter att ha fått ett kvitteringsmål avvinkat i en mycket tveksam offsidesituation, så blir det frisparkar när Citys stjärnor börjar ramla lätt medan spelet får fortgå när Miller, Kompany eller Touré är bryska.

När Richards får bollen på armen i eget straffområde så att bollen ändrar riktning, då är det självklart inte straff. När det är handboll bestämmer Dowd.

Det var ett retligt mål som gav City en inte helt rättvis seger. Szczesny släpper en retur åtta minuter in i andra halvlek, orutinerade Miquel som fått ta plats i backlinjen var inte med när Silva kunde slå in bollen.

Framåt skapade Gunners egna chanser, och utöver det bortdömda målet, så bjöd Hart på tre makalösa skotträddningar.

Ett kryss hade känts som ett rättvist resultat. En förlust känns som ett svidande nederlag. Och fråogorna som uppstår efter matchen är vad Arsenal har för gift framåt när van Persie inte gör konstmål?
För dagen var Vermaelen - BACK - den vassaste anfallaren.
Arsjavin och Chamakh gör som bekant inga mål längre. Tyvärr.

Och backlinjen nu i tider som komma skall av tufft matchande?
Hur blir det nu?
Fortsätta med Miquel?
Ge Coquelin chansen i brist på alternativ?

Med Sagna, Gibbs, Jenkinsson, Santos och nu Djourou på den aldrig sinande skadelistan så står Arsenal onekligen i en tuff situation vad gäller försvaret. Lägg därtill att Song som gjort inhopp i backlinjen är borta kommande match.

Det blev plötsligt en rad av mörka tankar efter en hyfsad svit.
Det reser frågor om eventuella nyförvärv under januari.
Stalltipset får nog vara att det inte blir något sådant.
För egen del ser jag gärna att råmaterialet Oxelade-Chamberlain kan få chansen på bekostnad av de som har svårt att prestera.

Löser inte backkris eller skadelista. Men kan ge annan energi som kraft.

Laget jag inte ville att AFC skulle möta...

...fick man då självklart i dagens lottning til Champions League.
Milan.
Hade hellre tagit Barcelona igen. Tredje gången gillt. Eller Real Madrid. Eller Bayern München.
Helt uppriktigt.
Men inte AC Milan.

En känsla.

Det finns många vackra gamla CL-drömar om "den italienska festen".
5-1 borta. I Milano. Då hette motståndaren Inter.
Edu!

Men då var då.
Nu är nu. Samma stad. Annat lag.

Jag är livrädd för att festen kan bli kort.

Att italiensk defensiv kan få matcherna i ett tempo som inte passar Arsenal.
Jag hoppas jag har fel.
Uppåt väggarna fel.

Nåväl. I närtid, Man City borta på söndag.

Man City sim är just borta. Från Champions League.

Men trots en vacker vändning från avgrunden denna höst så sitter minnet i från det dsenaste bortamötet i Manchester. Förvisso mot Man Utd.

Nu väntar ett taggat hemmalag. De har slagit ut Gunners ur ligacupen. Och de lår varsfulla av allmän revanschlusta efter förlusten mot Chelsesea.

Manchester är Premier League?

Jag skulle blåljuga om jag inte erkände ett visst mått av "skadeglädje" under den sena onsdagskvällen när det stod klart att båda Manchesterlagen fick lämna Champions League. Missat avancemang och fortsatt spel i Europaligan.

Det måste vara en rejäl knäck för Sir Alex Ferguson vars lag onekligen har dominerat fotbollen i ett decennium.

Men jag tror att missnöjet är minst lika stort bland Manchester Citys ägare som supportrar. Här talar vi om ett lag som fått medel liknande delar av en svensk statsbudget för att köpa och avlöna stjärnor som skulle ha tagit hem den mest ärorika titeln inom klubbfotbollen. Mancinis försök att mörka sin besvikelse och lägga all press på Manchester Uniteds misslyckande blir rätt och slätt patetiskt.

Samir Nasri får i alla fall spela Europaspel. Det var ju det som lockade.

Ändlösa skämt om de båda ärkerivalerna har avlöst varandra på bloggar som på twitter. Det säger också något om läget kring de båda lagen.

Men det finns också en mer allvarsam debatt i England. Är detta det "slutliga beviset" för att Premier League är en allt svagare liga?

Ett märkligt resonemang, men det är Engelsmän med ett plötsligt skevt självförtroende kring landets stora sport som gör sig påmind här vill jag hävda.
England, landet som är de eviga världsmästarna, men som inte har vunnit ett VM sedan 1966, och som aldrig är bäst när det gäller i de stora mästerskapen.
Förvisso tror jag att det kan bli ändring på den saken redan i sommar.

Men att sätta likhetstecken mellan Premier League och engelsk fotboll i allmänhet känns inte relevant år 2011.

Ligan har spelare från hela världen. Inhemska sportjournalister älskar dock lagen med flest inhemska spelare. Ett arv som må vara naturligt för en före detta stormakt. En nation som nu är i samma kris som övriga länder i västeuropa trots att man (självklart) valt att stå utanför Euron.

Onsdagens resultat gav onekligen engelsmännen en hård törn.

Men det finns fler klubblag än de från Manchester och det finns som bekant två som har gått vidare i UEFA:s finturnering.
Båda från London.

Vem hade trott det?

Noteras att ännu en pseudodebatt uppstår om vilket land som egentligen hyser den bästa fotbollsligan. Italien och Serie A har fått upprättelse hävdar exempelvis Marcus Birro. Upprättelse från vad?

Tillskillnad från många som likt Birro brinner för landets liga i sig på ett nationalistiskt sätt likt det som nu plågar många engelska journalister så ser jag skillnad på liga och lag. Där Birro och andra hyllar varje italienskt klubblags framgångar, oavsett namn, emblem och färger, så finns det bara ett lag för mig.

Gunners!

Det är just därför jag kan kosta på mig litet skadeglädje utan minsta känsla av dåligt samvete. Att den roligaste fotbollen spelas i Premier League är en annan biff!

http://twitter.com/swede_Arse




- Posted using BlogPress from my iPhone

Satsa på FA-Cupen!

Tabellen i ligan börjar "rätta till sig" efter lördagens bortavinst mot Wigan. Säsongens största seger med fyra mål mot noll. Extra glädjande att matchen, som började tämligen slarvigt, fick dyra olika spelare från Gunners i målprotokollet. Vermaelens glädjer vid nickmålet (efter 178 mållösa Arsenalhörnor) gick intye att ta miste på. Likaså Gervinhos mål vid 3-0. Det var kalas i lördags. Och för statistiker kan meddelas att Arsenal nu har samma antal vinster, förluster som oavgjorda resultat som i fjol vid samma tidpunkt.

Nu är det tisdag kväll och Arsenal, redan färdiga för avancemang i Champions League, har fått stryk borta mot Olympiakos med 3-1. Det var ett reservbetonat Arsenal på planen, inte helt olikt det lag som fick förtroendet då det blev respass mot Manchester City i ligacupen.

Men här fanns ingen gnista, resultatet rättvist. Motivationen var större hos Olympiakos som hade allt att spela för, var minuten från avancemang när Marseille lyckades vända ett tvåmålsunderläge till seger 3-2. En vinst som betydde uttåg för det grekiska storlaget. En förlust som innebar en befarad skada på Santos. Knappast det mest önskvärda läget med Gibbs ett stycke från återkomst.

Mannone fick chansen efter tjugofem minuter då Fabianski klev av. Det var en osäker och matchotränad Mannone som med en märklig tavla bjöd Olympiakos på 2-0. Här hade sedan Arsenal svårt att hämta ikapp. Detta trots en reducering av Benayoun, som växer alltmer i egna ögon desto mer jag ser av honom. Läge att köpa loss israelen helt från Chelsea när transferfönstret snart öppnar?

Det var Wengers 200:e Europamatch med Arsenal. Självklart hade det varit snyggare med vinst vid ett sådant tillfälle än en förlust. Men det enda som egentligen stod på spel var att hålla truppen frisk och skadefri. Santos blev kvällens smäll och nu inväntas närmare fakta.

Jag avstår några fördjupande analyser om Chamakh och Arsjavin.
Har varit vän av ryssen, vars assister många tydligen missade den gångna säsongen. Nu händer inte mycket alls. Gissar att någon i denna duo byter klubb inom en månad. Men ser hellre att det blir Chamakh som underpresterat i snart ett års tid. Formsvackan betydligt kortare hos Arsjavin.

Under söndagen blev klart med lottningen till FA-Cupens tredje omgång. Arsenal tar sig an Leed Utd på hemmaplan den 7:e januari. Jag hoppas att Wenger satsar på FA-Cupen som blivit tämligen styvmoderligt behandlad senare år. Nu är vi borta från ligacupen och vidare i Champions League. Laget har självklar högsta fokus på en god placering i ligan.

Hoppas kan man göra, men få lär väl tro att det bär vägen fram till pokal i vare sig PL som CL.
Därför hoppas jag att man satsar hårt på FA-Cupen.
Det sliter hårt att slåss på tre fronter. Men det är en front mindre än i fjol.
Laget kanske något svagare på pappret. Efter lördagens uppvisning mot Wigan, förvisso ett bottenlag, så tycker jag mig se något, en säkerhet bakåt och en harmoni - som jag saknat senare år och säsonger.

Laget bör mäkta att slåss om pokal där chans ges. Och den chansen heter FA-Cupen.

Efterspel

Ut i ligacupens kvart mot Man City

Manchester City har inte vunnit en match mot Arsenal i London på 36 år. Det var dessutom extra laddat inför kvartsfinalen i Carling Cup år 2011 när det miljardsatsande Man City hade med Samir Nasri i truppen. Han fick heller inte det varmaste av mottaganden av Arsenals supportar.

Det har varit tufft nu, tyckte Mancini, som likt Arsenal spelat både Champions League och Premier League under den senaste veckan. Manchester City med Balotelli avstängd fick därför komma med ett "reservbetonat lag" till London.

Agüero £38 miljoner, Dzeko £27 miljoner, Nasri £24 miljoner och Savic £10 miljoner utgjorde en kvartett om £99 miljoner när Mancini fick vädra det "lättare gardet."

Wenger är konsekvent vad gäller sina spelarval i ligacupen. Här får de yngre chansen, det är deras cup. Och det var en fröjd att se de yngre fysiska spelarna som inte vek en tum mot City på hemmaplan. Coquelin, Frimpong, Miquel och inte minst Oxlade-Chamberlain ångade fram, slogs om varje centimeter. Fabianski i målet var den ende som utstrålade litet av osäkerhet.

Och det blev en underhållande tillställning där nämnde Fabianski inte sattes på några större prövningar. Park som forward syntes mest under första halvlek, ackompanjerad av Chamakh som förblir märkvart osynlig. De chanser som skapades räddades av Citys jätte till målvakt, fyra meter långa Pantilimon.

0-0 i halvtid kändes ändå som ett resulat som talade för Arsenal. Skulle sanningen kunna vara så vacker att några ungdomar skulle kunna spela ut Manchester City ur cupen?

Nej.

Messi-replikan Agüero fick EN chans i en snabb kontring i 83:e minuten precis efter en Arsenalhörna. Det var tämlifen rent på Arsenals planhalva och Fabianski gjorde sig inte stor. 0-1.

Det känns mest som ett slags dråpligt öde att Kolo Touré, av alla, var mannen som sekunderna innan Arsenals hörna rensat undan och rädat Manchester City från
1-0.

Så kan det gå i fotboll. Infoga klyschan där den känns bäst.

Så blev ligacupesn äventyr kort. Ingen final att vare sig vinna eller förlora. Trist med tanke på att det till övervägande del var ett stort nöje att se energin och viljan hos Arsenals yngre garde. Några lär nog få chansen till mera speltid framöver.

Noterbart att scenförändringen inte blev så mycket vassare för Arsenal när Arsjavin och Gervinho tog plats. Gervinho inblandad i vad som kunde blivit ett ledningsmål, men i övrigt var avsluten inte av vassaste klass.

Det är väl Arsenals störsat problem just nu, avsaknaden av sniper / striker. Med Robin "38 goals" van Persie på bänken så saknades det där allra sista - avgörande touch och måltjuveri.

Av planen vankade Nasri och hans vänner som vinnare, vidare mot avancemang och semifinal. Med tanke på matchbilden över speltid så kändes det inte helt rättvist.

Utöver "Ox" en extra stjärna i boken till Benayoun som gjorde en mycket stabil insats för kvällen och laget.

Segersvit bröts i Londonderby

Efter fem raka ligasegrar och säkrat avancemang som gruppledare i kvalet till Champions Laegue så tappade Arsenal i sin fina vinstsvit när det var dags för Londonderby, Norr mot söder, Arsenal mot Fulham.

Det har varit en trivsam tid med ett rejält ryck efter den tunga säsongsstarten. Robin van Persie har presterat på absolut topp i sin karriär och har öst in mål efter annat. "A One Man Team" säger belackarna som inte noterat att det faktiskt krävs fler i lagidrott än en ensam forward, hur fornstark denne än må vara.

Mycket av den tiga säsongens närmast katastrofala brister tycks man ha kommit tillrätta med, inte minst defensiven även om den går att putsa på ytterligare. En frisk van Persie i skytteligans topp och självförtroendet, eller "mental strength" som Wenger skulle uttrycka sig, har växt med poängskörd i liga som i CL:s gruppspel.

Bottenlaget Fulham på besök skulle sannolikt bli ännu ett segertåg på Emiraten. Men ett derby är ett derby, ich det var trötta ben och huvuden efter onsdagens europakamp mot ett offensivt Borusia Dortmund som också hittat formen hemmavid och som var piskade att vinna.

Men tre dagar senare var det märkbart tröttare ben och huvuden på hemma-arenan, trots att Wenger roterat litet på manskapet sedan onsdagens kväll. Koscienly fick vila till förmån för Djourou som fick några minuter under onsdagen. Gervinho startade på bänken till förmån för Arsjavin. Och det var den "lille ryssen" som noterades först då han trodde sig slå in 1-0 redan efter tre och en halv minut, dock var det med halvmetern offside vid tillslaget.

Innan match läste jag att lördagens domare, alltid så pinsamt usle Mike Dean fått förtroende att hålla i matchen. Någon hade noterat att Arsenal inte vunnit någon av de senaste nio matcherna som Dean dömr för Arsenal. Slump eller varningsklocka?

Fulham spelade tätt och kompakt, var på andra sidan Themsen för att ta poäng efter förmåga. Bobby Zamora ständigt på hugget. I halvtid var målcahnser som skott på mål 4 + 4 för båda lagen.

0-1 kom i en kontringssituation där en sund domare hade blåst efter att Arteta blivit fälld. Men nu var det Mike Dean som höll i pipan och spelet fick fortgå till Fulhams fördel där Riise, av alla, tråcklade sig in i en halvöppen box, skottade varpå bollen slogs av Vermaelen rätt in i högerhörnet.

Arsenal fick sedan kämpa och kriga, men det var trögt. Ramsey och Arteta såg synnerligen slitna ut och Arsjavin gjorde sig osynlig. Wenger möblerade om så offensivt han mäkatde och lät även Diaby som också gjort comeback i veckan komma in på planen tillsammans med Gervinho.

Ingen över hövan märkbar förändring noterades. Men utdelningen kom tillslut, tillika med en skön revansch för Vermaelen som kunde nicka in kvittering i 82:a minuten. Sedan var det fullt blås framåt. Dock utan att resultatet förändrades innan matchen visslades av.

En poäng vunnen eller två poäng förlorade?
Martin Jol såg betydligt mer nöjd ut än kollega Arsene Wenger vid det hövliga handskakandet.

Även om inte van Persie fick briljera vidare i sin svit så fanns annan målskytt i Vermaelen som gjorde två. Med säkerhet betydligt mer nöjd med det sista framför det andra.

Tjugofem matcher återstår och därmed sjuttiofem poäng att spela om. Den som klagar på spänningen med sju lag som krigar om topp fyra bör uppsöka läkarvård.

Härnäst väntar ligacup mot Manchester City. Vi lär väl se om resan stannar där och då, eller om äventyret fortsätter i Carling Cup.

Strulig sensommar - mild höst

Det är ligauppehåll och ganska trist. November är ett enda grått mjölkigt dis. Det gråa är ändå det ljusaste man ser av dagen. Svart när man går upp, svart när man går från jobbet, svart när man går till sängs. Jag skriker inte ännu en "vargvinter", men att klampa runt i mörker eller en atmosfär av utspädd lättmjölk, eller gammal Grape Tonic, är inte min melodi.

Det är en osedvanligt mild sen höst. Och mildväder råder sanbolikt även i varje Arsenalsjäl.
Fyra raka segrar i ligan, varav bortavinsten, den makalösa bortavinsten, på Stamford Bridge - sent lär glömmas. 3-5. Det är en match att plocka upp från den biologiska hårddisken och ta fram igen och igen och igen när mörkret äter litet mer av varje dag som går.

En mental vändning. Och nej, jag undslipper mig att travestera monsieur Wengers snack om "Mental Strength". Kanske var detta en match som kan få bli lika avgörande åt ett positivt håll som förlusten mot Birmingham i Carling Cups final blev en färd rätt ned mot botten och mörker, mentalt, som resultatmässigt.

Ny seger, hemma, mot West Brom, där Arsenal fullkomligt häll i taktpinne från start till avslur, där Jenkinson imponerade på högerkanten och där Arteta inte bara gjorde ett klassmål, utan också sin allra bästa insats sedan han kom i Arsenals dress. 3-0. Det kunde blivit större siffror. Och laget har litet målskillnad att tugga upp efter den struliga starten, som man helst vill glömma.

Lunkade på hyfsat även i kvalet till Chapions League med Marseille på besök. Oavgjort med 0-0 lämnar dock för ett onödigt spännande avslut sedan regerande Tyska mästarna Borussia Dortmund kommit igång och är med i gamet om avancemang.

Och medan svensk media ägnar spaltmil åt Zlatan och Zlatans bok, och vet att rapportera att "Engelsmännen är iskalla inför Zlatan" (inte ens halva Wembley utsålt inför träningslandskampen mellan England och Sverige), och det hålls fotbollsgala där man kan tro att det är år 2004 med pristagare som Isaksson, Mellberg och Zlatan, så går man och inväntar att tio dagar av November ska passera så att det kan bli litet angelägen fotboll igen.
Typ Norwich borta.

Det är tight kring fjärdeplatsen, om det nu får bli säsongens realistiska mål. Newcastle har slutat att förvåna och börjat imponera. Tottenham tycks få sin säsong, men Liverpool har inte övertygat fullt ut. Det som återstår av säsongen, vilket är en hel del, är också konkurrenternas misstag. Lika viktiga som egen form.

Törs man tro att Arsenal haft sin beskärda del av skador nu?
Jag trodde nästan så fram till dess jag läste att unge Ryo gått och skadat sig.
Det kom samtidigt som nyheterna om att klubben invigt ett toppmodernt och nytt medicinskt centrum...

Carling Cup denna säsong då?
Manchester City i kvarten.
Det kan ta stopp där, trodde jag.
- Det blir avancemang, visste "Mäklar'n" att berätta!

En än mer positiv supporter, vars namn jag inte känner till, visste att vråla till absolut alla som kom i hans väg efter den där underbara lördagen på Stamford Bridge
"Nu vänder det, WE WON THE LEAGUE AT THE BRIDGE, kom ihåg att jag sade det - i vår!"

Riktigt så optimistisk är jag nu tyvärr inte. Trots en mild höst.