Wenger går mot egna principer?

Starkast möjliga lag ska ställas på planen i kvällens match i Carlig Cup borta mot Tottenham.
Detta med "ett par" yngre spelare i truppen. Det låter lovande. Tror inte att Wenger vill ha en ny "supporterstorm", att tvingas försvara on laget åker ut mot just ärkerivalen Tottenham med ett rent ungdomslag.

"We want to win the game because we feel since the start that we are on a strong run", säger Wenger

Kritiken vid en (stor) förlust kommer annars att bli massiv från de egna leden.
Detta tidigt på säsongen.

Samtidigt är några av de mer etablerade spelarna, som inte finns på skadelistan, litet slitna.
Men spelschemat har varit exakt detsamma för Spurs.
Spel i Champions League och Premier League den gångna veckan och helgen.

Jay Emmanuel-Thomas, är en av "de unga" vi kommer att få se ikväll. Och Gibbs på vänsteryttern. Den sistnämnda förhoppningsvis inget dåligt val, då det fortfarande finns vissa frågetecken kring Clichys form. Bänknötare från Sunderlandsmötet lär också ingå i startelvan, som Eboué och äntligen plötsligt hyfsat heta Carlos Vela

Att Wenger låter Fabianski vakta målburen ger litet fjärilar i magen.
Killen gör mig nervös. Via TV-ruten sprutar vibbarna. Scary.
Att vakta buren på White Hart Lane kräver sin man.
Är Fabianski verkligen "rätt person på rätt plats" ikväll?

Harry Redknap gnäller i pressen inför mötet på den sedvanliga valsen om hur få Engelsmän det finns i Arsenals lag. Bäste Redknap, vi såg alla hur bra det gick på ett Tottenhambaserat Engelskt landslag under sommarens VM.

* * *
Fabregas aviseras nu som skadad / frånvarande i upp till tre veckor. Det skulle innebära att vår lagkapten missar Londonderbyt mot Chelsea. Jag tror att han är i spelbart skick till dess.

Detta är besked med ett avsiktligt syfte, adress Londons sydvästra delar, och en del av fotbollens alldeles särskilda psykologi.

Kollaps på slutspurten

Fabianski istället för Almunia, efter en räcka tvivelaktiga ingripanden i år. Senast minns vi spanjoren i Londonderbyt mot Spurs. Kändes som pest bytts mot kolera. Detta med tanke på Fabianskis mer än märkliga uppträdande i bortamötet mot Porto. På bänken satt Vito Mannone. En grabb som efter vad han visade i höstas, känns stabilare än dessa båda tillsammans.

Lördagens matchresultat hade ånyo ställt denna märkliga säsong på ända ännu ett varv. Detta då Tottenham lyckats besegra serieledande Chelsea. Det fanns därmed alla tänkbara skäl i världen för Arsenal att ta matchen mot Wigan, ett lag man aldrig tidigare förlorat mot i PL, på högsta allvar.

Och det såg ut att bli en halvseg men komfortabel resa. Och nämnde Fabianski sattes inte på några svårare prov sedan såväl Campbell och Sagna agerat hyfsat stabilt i defensiven.
0-1 av Walcott i första halvlek blev 0-2 i andra då Silvestre (av alla) nickat in mål på hörna.

Svenska Spel tog nu bort oddsen på Arsenalvinst och skruvade upp Wiganseger till 25 gånger pengarna. Och det verkade logiskt. I 79 minuter och 48 sekunder.

Ben Watson fick då en boll av Wigans sent inbytte säsongsförvärv, Victor Moses. Snabb pass snett infrån högerkanten. Det gav skott på mål där Fabianski på något märkligt sätt snubblar
i sidled efter bollen. Wigan hade reducerat.

Sedan kom den mentala kollapsen. Wigan fick upp fart och ånga. Kände vittringen på det som kunde garantera fortsatt spel i Premier League. Arsenal satte nerverna långt utanpå matchtröjorna. Det kändes helt plötsligt bara som en tidsfråga när en kvittering skulle kunna komma. Nasri räddade först genom en rensning direkt på mållinjen efter en hemmahörna när matchuret stod på 87:19.

Men vad hjälpte det?
Bara 30 sekunder senare kom 2-2 sedan Fabianski lyckats tappa/tippa in bollen i eget mål!

Bedrövligare ingripanden beskådas knappast i de svenska gärsgårdsserierna.

Ett desperat försök från Wenger i att slänga in Robin van Persie, som fått sitta på bänken istället för att hoppa in och försöka hjälpa upp målskillnaden för ett då ledande lag, hjälpte föga mot ett nu fullkomligt heldarrigt Arsenal.

Istället kom spiken i kistan som innebar första förlusten mot Wigan på stopptid då Charles N'Zogbia fick "ren motorväg" centralt och kunde ladda, sikta och skotta.
3-2.
Pang.
Stolpe in.
Super-duper-f**king-ridå!

Kollaps eller härdsmälta?
Välj själv!
Att tappa en tvåmålsledning på tio minuter talar helt för sig själv.
Punkt.

* * *
Behöver följande påtalas? (Nej. Det är att slå in vidöppna dörrar)
Wenger bör verkligen fundera på vilka målvakter som nu ska plockas till laget inför kommande säsong. Almunia och Fabianski har båda bevisat att de utgör en ren säkerhetsrisk. Något som inte enkom går att skylla på en svag backlinje.

* * *
Behöver följande påtalas? Ja. Definitivt.
Efter förlusten mot Barcelona har följt två raka förluster hemma i ligan. Med tolv poäng kvar att spela om så kan såväl Tottenham som Manchester City chanser att att båda passera ett formsvagt Arsenal.

När vittringen på titeln har varit målet blir det nu att söka skärpa sig trots att den chansen är borta. Nu är det bara att se till att man inte halkar nedåt, ur "topp fyra" och mot en femteplacering.

Just Manchester City står kvar att möta. Liksom Blackburn. Och avslut i ett Londonderby mot Fulham.

Arsenal har endast nio poäng kvar att spela om. City och Tottenham tolv. Och nu skiljer endast sju poäng till ett formstarkt Tottenham och just nio till City som också har en match tillgodo...

Från ligacup till klassiskt känslomöte

Hat haft strul med bredband, routerers, och gud vet allt som gäller datorer i veckan. Ett äkta "I-landsproblem", men lik förbannt nog så irriterande.

Veckan bjöd en av de mest underhållande matcher jag sett på länge. Och det var inte det faktum att Arsenal gick vidare med seger när de spelade bort Liverpool med 2-1.

Det gjorde självklart inte känslan och upplevelsen från matchen sämre. Men nöjet bestod främst i att se hungriga och taggade spelare ur det yngre ledet. Då tänker jag inte på Silvestre, eller Senderos, som utgjorde mittbackslås. Att få se kalasmål är heller inte skadligt. Här bjöds vi på tre - av tre gjorda.

Detta var sannolikt det mest rutinerade laget Wenger ställt så tidigt i Carling Cup på mången år. Nasri, Eduardo och Bendtner kan gå in i A-laget sju dagar i veckan om de är friska. Nu fick de litet match i ben, kropp och hjärna efter tider av konvalescens.

Oerhört glädjande att se energiknippt Nasri åter. Litet ringrostig, men ett kapital och en lagspelare som (tyvärr) inte använts denna säsong och som kan bli just hur nyttig som helst.

Utropstecknen som förgyllde kvällen bar namn som Fran Merida och Craig Eastmond. Det kunde sett sämre ut. Är detat säsongen då det ska lossna på allvar för Merida?


Fabianski åter som burväktare.
Kändes tryggare och mognare än Mannone i sina ingrepp.

* * *
I Liverpool gjorde så den omtalade sommarvärmningen från Roma entré: Alberto Aquilani. När han kom in på planen fick Liverpool ett helt nytt spel. Här en dirigent. Apropå sparkapital som ännu inte använts. Om han är bättre än Alonso?
Tveksamt, men omöjligt att döma utifrån speltiden som gavs, dessutom i en ligacup.

* * *
Klassiskt "hatmöte" väntar denna lördag som är röd som en söndag. Det blir inte kyrkogård och ljussättning idag. Det är många mils resor när man har de kära men framlidna på annat håll i landet. Det blir Londonderby i hemmet efter en slitig höstvecka.

Vad att vänta?

Full gas från båda håll. Här lär alla spela snäppet ovanför den egna maxkapaciteten. Prestigen är enorm. Men denna gång är faktiskt även tabelläget direkt hårfint mellan lagen. Matchen gäller mer än gammalt fiendeskap.

Se upp för Peter "Storkträdet" Crouch som kommer att slänga sig fram mellan Gallas och Vermaelen, med huvudet som slagträ mot bollar i luften.

Robbie Keane ska man alltid se upp med. I veckan har han gapat och hojtat om att Tottenham är det bättre laget. Varning före att han får truppen att inbilla sig det.

En smäll idag känns tuffare än idiottappet mot West Ham.
Jag hoppas att Wenger drillat sina mannar. Taggtråd till frukost.

* * *
Vem som står i målet för The Gunners?
Blir detta Almunias återkomst?
Sannolikt.

Rub this one in Wenger/Arsenal

Så var Arsenal ute ur FA-cupen. I semifinal på "nya" nationella storarenan. Det är inte ens citrus. Det är ren besk opressad grapefrukt i hjärnbarken. Patenterade Arsenaldödaren Didier Drogba tilläts sänka Arsenal återgen.

Repeat: Å-T-E-R-I-G-E-N.

Har inte Arsenal/Wenger lärt sig någonting alls om att hålla kontroll på vissa spelare?
Svaret synes: Uppenbarligen inte alls!
Inte ett ***** något.

För 1 000:e gången (...eller vad det nu var...) så fick, eller snarare "tilläts" just Didier Drogba, av alla, att sänka Arsenal.
Ut ur ett viktigt cupspel, och nu ännu en bruten svit.

Jag, bitter?
Jovars.
Hyffsat, rejält!

Inte för att Arsenal skapade ett enda konstruktivt något efter andra halvleks start. Produktionen framåt slutade laget med redan efter att Walcott gjort sitt första mål. Så den "Ryska rubelsegern" var inte ett dugg orättvis i sak. Inte ett dyft.

Bitterheten som supporter ligger i hur Wenger, i en sådan viktig semifinal. lyckades med att så fullkomligt "miss-coacha" laget. Spela på 1-1, huh?

(- start liten parentes- Chelski var varken mer/mindre slitna än Arsenal efter CL-veckan. Så inga konstiga bortförklaringar om sådant nu! - slut liten parentes -)

Berg-och-dalbanan, herr Diaby, varför spela på?
Varför låta Arsjavin sitta och nöta bänk i 80 minuter?
Varför Wenger?

Fabianskis omognad / orutin i den här typen av avgörande matcher lyste upp hela Wembley, London, Världen, med en så fullkomligt okylig som misslyckad idiotutrusning. Och Silvestre, så klen, inte ens ha axlar nog att möta upp Drogba...
Tyvärr förtjänas inte ett bättre öde för Gunners med sådana trista faktum.

Det hade tänts någon form av (naivt) hopp i mig kring avslutet av denna säsong. Verkligheten kom dock ikapp idag. Som en fet fyllesmocka. Rubelgänget i London, med hemort sydväst, vann helt rättvist och fullkomligt fair!

De var först, och de var bäst. På varje boll, på mittfältet och på kanterna, och inte minst: kallast mentalt. Och så var de på tå via sin inköpta ryske landslagstränare när det nu väl gällde: lukten av en glänsande troffé inom räckhåll. Gunnners var mest...eh...segt tandlösa?

Just to rub it in!
Tufft. Bara att svälja.
Gulp!

Kung Cesc och en bicakleta

Champions League - kvartsfinal 1
Villareal: 1
Arsenal: 1

En kväll att minnas. Men det startade med omen om en kväll att snarast glömma. Racerpress på högsta varvtal av Villareal, 1-0 av Marcos Senna efter knappt tio minuter. En rejäl markeringsmiss av Song och ett praktskott bakom en chanslös Almunia. Kvartsfinal i Champions League och det var svettigt värre i Spanien. Läget förbättrades knappast av två tunga skadeavbräck: Först Almunia av (fot), sedan Gallas (knä).

Skulle Fabianski, som förvisso spelat stabilt i FA-cupen, palla den här sortens cupspel?
Och skulle, den ibland något valpige Djourou fylla ut för långt mer rutinerade Gallas?

Det såg ut att vara Villareals match helt och hållet de första fyrtiofem minuterna. Skador och byten fick om intet annat Arsenals spel att bli ryckigt, hamna ur egen balans. Kvicka djupledsstick gjorde Villareal ständigt farliga. Livsfarliga. Och 2-0 hade inte varit något lyckoläge för en retur.

Men Gunners nötte på, Fabregas dominerade mittfältet som en kung och hänförare i andra halvlek, och plötsligt var pressen rödvit. Och utdelningren kom som ett påskägg av skimrande guld. Fabregas (förstås) till Adebayor som tar ned bollen på bröstet med ryggen mot Villareals Diego López, för att sedan vända i luften och slå in kvittering via en klassisk bicakleta!

Ett cirkusnummer i en kvartsfinal.

Villareal tog åter kommandot under de sista 10 minutrarna, där bland andra Robert Pires dirigerade från sin vänsterflank. Men 1-1 stod sig.

Fördel Arsenal i returen?
Tja, inte kan det ha varit en nackdel att ta med sig ett mål från Spanien...
Och till returen önksar vi alla att Nasri vågar mer (och tänker mindre)!